
Möten på sjön Hersen.
“Den 21 December 1787 klockan tio förmiddagen foro Hr Cardon och jag från Östanå till Hertsby”, skriver Philip Bernhard Hebbe (1764 - 1834) i sin “Berättelse öfver en resa till Herstby hemman”. Man hade gett sig av med häst och släde på morgonen från Östanå slott som familjen Hebbe köpt några år tidigare. Man for förbi Rumsättra, Exarby, Skrattby och kom så småningom fram till Hersby, eller Hertsby, som Philip skriver; i husförhörslängden från samma tid heter det “Hartsby”. “Hertsby hemman ligger vackert mellan åker och äng samt sjö och skog; men har ingen landsväg til sig, så at man om sommaren ej kan komma dit om man ej vil gå som är mycket besvärligt”. Ännu 1986 när Björn Berglund och jag satt på berget söder om gården en kväll i början av maj och lyssnade efter morkullan låg gården öppet ovanför sjön; något år därefter planterades åkrarna igen och den vackra utsikten var borta. 1986 fanns det väg till stället och frågan är om det inte fanns det redan 1787. Bönderna hade tidigare varit tvungna att åka den här vägen till kvarnen i Bromseby och klagat över att den var så besvärlig. “Vi besågo alle husen vid Hertsby som voro några nya och några gamla”, noterar Hebbe, men han säger inget mer om vilka hus som fanns på gården. Femtio år senare, 1841, ritar lantmätaren en karta över gården och dess ägor och där kan vi se att husen var många och troligen såg det liknande ut när Hebbe kom dit. Idag, däremot, återstår bara en manbyggnad och vedboden och dasset. Hebbe vet berätta att “bonden gör 24 läster kohl samt 400 kärfvar löf alla år till Mälby”; det var väl arrendet, eller en del av det. Mälby gård hade också köpts av Hebbes och lagts samman med Östanå till det fideikomiss som bestod långt in på 1900-talet. Bonden själv var inte hemma när de kom men när de kom ut på Hartsens is möter de honom. Han hette Anders Andersson och var född 1742 i Riala s:n, hustrun Caisa var född 1841 i Rö s:n. De skulle komma att flytta därifrån 1791. Nu var Andersson på väg hem från Mälby, kanske hade han levererat en del av arrendet. “Vi talte något med honom, och bad honom säga, oss vägen till Sättermossa bondehemman”, avslutar Philp Bernhard mötet med bonden, där ute på isen. Nu var Philip dövstum så det bör ha varit hans sällskap “her Cardon” som förde talan.
Tvåhundra år senare, vintern 1987, sitter vi med barnen och grillar korv på Hertsby udde, där båtsmanstorpet en gång låg, när Bengt Johansson i Kastvreten i Rumsättra kommer körande på Hersens is med sin nordsvenska häst. På väg till Tärnholm som han och hustrun Eva arrenderade vid den tiden. Det var antagligen den sista i en lång rad av foror som kört på isarna i den här trakten, som regel med timmer ner till sågen och kolmilorna vid Östanå.
Nu är det år 2026 och det är 239 år sedan Hebbes for förbi här, på samma sjö – men idag troligen något sänkt – och samma is, eller nästan!, och kanske såg skogen likadan ut så som jag har riktat min kamera mot den denna januaridag, mot Starbyskogen. Nu är den nygallrad och till stora delar kalhuggen, men då var den antagligen hårt betad och mycket hade gått till kolningen. Jag möter inga människor på isen denna gråmulna januaridag och allra minst en bonde, de är få numera i den här trakten. Däremot följer jag lodjurets spår längs strandkanten, alltid lika spännande, så vackert! Även på Philip Hebbes och Anders Anderssons tid fanns här säkert både lodjur och varg, Hebbe skriver om vargen litet längre fram i sin reseberättelse. På sockenstämman i Garn 1849 rapporterades om gällande skottpengar. För en dräktig lohona skjuten efter 1sta april betalades 13 riksdaler och för en varghona hela 30 riksdaler; det var mycket pengar. För tillfället finns det inga vargar i trakten men däremot lodjur. Tyvärr har man i år beviljat jakt på fyra lodjur i vårt län, bara för nöjets skull vill jag påstå. I den här delen av länet verkar det vara en bra balans mellan rådjur och lo; det finns plats för båda.
Vi slutar där och vill man läsa hela Hebbes reseberättelse så finns den med mina kommentarer (som pdf-fil) HÄR!