Allmän facklig historia samt om Postförbundet och Statsanställdas Förbund




Hur och varför avtalsomröstningarna avskaffades.


Anmälan av Sten Höglunds avhandling Centralisering och reduktion av medlemsinflytandet i en stor facklig organisation.

Det finns vid det här laget en hel del skrivet om den svenska arbetarrörelsen och dess utveckling. Men hur mycket av det som skrivs och skrivits tar ett större grepp om ämnet och analyserar med kritisk blick de avgörande frågorna; brytpunkterna? Tips mottages med tacksamhet! Själv vill jag nämna två äldre böcker, som betytt något för mig i mitt arbete inom fackföreningsrörelsen. Knut Bäckströms Arbetarrörelsen i Sverige, som han tyvärr aldrig hann föra längre fram än till tiden efter första världskriget. Gösta Hulténs Arbetsrätt och klassherravälde - kring strejklagarnas historia är en nödvändig bok att läsa för dem som vill förstå den svenska politiska och fackliga arbetarrörelsen och - som titeln anger - kampen om den arbetsrätten.
En tredje bok är den avhandling av Sten Höglund som den här artikeln handlar om! 1997-07-29


  • I LO:s stadgerevision 1941 avskaffades de beslutande medlemsomröstningarna. Sten Höglund har i sin doktorsavhandling undersökt hur denna centralisering genomfördes och vad som gjorde den möjlig.

    I den ständigt pågående diskussionen - och kampen - om demokratin i facket, intar avtalsomröstningarna en central position. I årets konflikt aktualiserades ju frågan ytterligare, i och med att några av förbundsledningarna t o m började trycka upp valsedlar. Det var bra det, för nu är det bevisat att det är möjligt att genomföra avtalsomröstningar även i dagens Sverige. Det är inte någonting som bara tillhör forntiden, som många fackliga ledare påstått.

    Taktik
    Nåväl. Nu var detta trots allt bara taktik, och framför allt var det rådgivande omröstningar som det var tal om. Beslutande omröstning är ett betydligt skarpa re vapen i medlemmarnas händer; därför förbjöds den 1941. Det skedde genom att LO reviderade sina stadgar. De främsta förändringarna var att förbunden för att få tillhöra LO dels måste skriva in vetorätten i sina stadgar, dvs att förbundsstyrelsen skulle besluta om avtal och eventuella stridsåtgärder; dels att man gav LO rätt att avgöra om ett förbunds stridsåtgärder när dessa omfattar mer än 3 procent av medlemsantalet.

    1941 års stadgerevision
    Det har visserligen skrivits en del böcker, uppsatser och avhandlingar, liksom en viss facklig polemik, i dessa frågor tidigare, men inte alltför mycket. Snarare tvärtom. Det är därför med stort intresse man tar del av den avhandling som Sten Höglund nyligen lagt fram vid Umeå universitet: Centralisering och reduktion av medlemsinflytandet i en stor facklig organisation.
      Han inleder med att ställa en diagnos på den stora stadgeförändringen i LO 1941. Tendensen är helt klar: de nya stadgarna innebär en byråkratisk centralisering av LO, anser han. (Centralism betyder fr a enhetlighet i handling. Den är därför i sig inte alls negativ. Tvärtom är den i en organisation av LO:s typ helt nödvändig. Frågan är bara om den är demokratisk eller - som i det här fallet - byråkratisk, dvs vilka som i realiteten beslutar om det gemensamma handlandet: de många medlemmarna eller ett litet fåtal i toppen)

    "Förändringen innebar en förstärkning av de exekutiva organens ställning och en försvagning av medlemskollektivets kontrollmöjligheter. Förekommande åsiktslikhet i organisationen får därvid i motsvarande grad ses som ett uttryck för demofili (= "folkkärlek" eller upplyst despoti/JÅ), eller välvilja från de ledande organens sida, snarare än en utvecklad medlemskontroll av de exekutiva organen. Medlemmarnas möjligheter att försäkra sig om att åsiktslikheten också varaktigt består över tid har reducerats"

    Vetorätten
    Framför allt är det införandet av vetorätten och LO:s vidgade befogenheter som leder till denna slutsats. I dessa avseenden är det ju redan i formellt avseende uppenbart att så skett. Men Höglund för också en intressant diskussion hur demokratin fungerade (och fungerar) reellt. Han för denna diskussion också inom några andra områden, som ännu inte har berörts av några formella förändringar, t ex kongressvalen (Senare har ju centraliseringen gått vidare och demokratin ytterligare inskränkts - både formellt och reellt - genom nya reformer, framför allt då införandet av storavdelningar, ja till och med "storförbund", som vårt eget SF).

    Hur vetorätten infördes
    Höglund går vidare och visar hur denna reform genomfördes. Hans slutsats blir:

    "Stadgeförändringen i LO 1941 genomfördes icke på något stadgevidrigt sätt, men stadgarna tolkades synnerligen snävt vad gällde möjligheterna för medlemmarnas stora massa att ta del av och påverka behandlingen av denna stora fråga".

    Han konstaterar vidare att en överväldigande majoritet av delegaterna vid kongressen stödde förslaget, men att det av flera skäl kan diskuteras hur representativ kongressen var för de breda medlemsmassorna. Dessa hade mycket begränsade möjligheter att ta del av förslagets innebörd och följder och att aktivt ingripa i och påverka dess formella behandling. Men man kan ändå, som Hög lund skriver, påstå att "de lät den ske".   (Höglund visar i sin undersökning flera exempel på de "synnerligen snäva" möjligheterna för medlemmarna att sätta sig in i och klart uttala sin uppfattning om förslaget. Till exempel fick avdelningarna förslaget i slutet av juli; motionstiden hade gått ut i början av juni! Vissa ombud diskriminerades vid valen, mm, mm.

    Varför? Och hur var det möjligt?
    Men, man måste konstatera att förändringarna genomfördes utan några större protester. Samma fackföreningsmedlemmar, som varit kända för att vara de mest strejkvilliga i Europa, och som 1928 anordnat jättelika demonstrationer mot de fackliga tvångslagar som då genomfördes, accepterade nu snällt att beslutanderätten över avtalen och stridsåtgärderna togs ifrån dem (eller i varje fall flyttades längre bort). Hur var detta möjligt? Och vilka var drivkrafterna bakom? Det är att försöka besvara framför allt den andra av dessa frågor, som är av handlingens huvudsyfte. Hörglund ger följande svar. Han menar att stadgeförändringen främst drevs fram av yttre betingelser:

    "Dessa yttre betingelser kan i korthet sammanfattas på följande sätt. 30- talskrisen och de tilltagande anpassningsproblemen för näringslivet till utvecklingen på världsmarknaden, de vidgade klassmotsättningarna och de tilltagande striderna på arbetsmarknaden, den stegrade arbetslösheten och de tilltagande sociala problemen, tvang staten att vidga sitt inflytande över förhållandena i näringslivet och att söka avväga krisens konsekvenser mellan olika samhällsklasser.
    Samtidigt tvang arbetsmarknadsorganisationernas växande styrka och de tilltagande verkningarna av deras strider staten att hävda sin auktoritet gentemot dessa. I den s k "kohandeln" mellan socialdemokrater och bondförbundet hade ett arbetslöshetsprogram överenskommits. Dess genomförande hindrades i betydande utsträckning (dock ej enbart) av en omfattande konflikt över lönesättningen inom byggnadsbranschen 1933/34. Omfattande riksdagskrav på åtgärder från statens sida ledde till att Nothinkommittén tillsattes för att utreda frågan om folkförsörjning och arbetsfred. I Nothinkommitténs förslag till åtgärder hade lagstiftningsförslagen givits en funktion de inte tidigare haft. De skulle förmå arbetsmarknadsorganisationerna att genomföra det staten måste genomföra om inte organisationerna själva åtgärdade det. Mot bakgrund av Nothin-kommitténs utredning genomfördes huvudavtalet mellan SAF och LO 1938 och de med detta avtal sammanhängande centralistiska momenten i LO:s stadgeförändring 1941. Organisationerna föredrog och var förmögna att väja för lagstiftningshotet.
      Den topptunga, byråkratiska auktoritetsstruktur som präglade LO:s stadgar efter 1941 var främst en följd av att de centraliserade momenten skulle träda i stället för statliga åtgärder. LO skulle i speciellea situationer ha de formella möjligheterna att kunna underordna medlemskraven under "samhällets berättigade krav". Bakom detta krav i LO-stadgarnas § 1 samt bakom uttrycket "samhällsviktiga funktioner" i huvudavtalets kap V låg organisationernas eftergifter för lagstiftningskraven i fotspåren på krisårens ar betsmarknadskonflikter och främst 1933/34 års byggnadskonflikt. Verkningarna av denna anpassning blev mest genomgripande för LO."

    Krisen driver fram en pacificering
    Man kan sammanfatta det så, att krisen på 20- och början på 30-talet drev fram den pacificering av fackföreningarna, som införandet av förbundsstyrelsernas och LO:s vetorätt innebar. En diskussion i denna riktning fördes under hela 30- talet bland arbetsgivare, politiker och så småningom också fackliga ledare. (Höglund har i en särskild rapport, "Storföretagen, Svenska Arbetsgivareföreningen och beslutsordningen i arbetarnas fackliga organisationer", redovisat arbetsgivarsynpunkter. Mycket intressant!)

    Krafter inom facket
    Men för att dessa yttre faktorer skulle slå igenom måste det ha funnits krafter inom facken som var beredda att driva sådana här reformer. Det fanns det. Och det måste som sagt också ges en förklaring till varför det gick så smärtfritt. Det gör det också. Så här besvarar Höglund dessa frågeställningar:

    "Hela denna utveckling av samarbetssträvandena mellan huvudorganisationerna skedde mot bakgrund av, och förutsatte, att klassmotsättningarna avtog under 30-talets esnare del. Det väsentligen exportinitierade uppsvinget efter 1933, som befrämjades av den stigande produktionen för hemmamarknaden men även av den tilltagande upprustningen inför andra världskriget, medgav samtidigt både en höjning av den reala konsumtionsnivån för åtminstone de sysselsatta arbetarna och en ökning av investeringsutrymmet för industrin. Här låg en grundläggande förutsättning för samarbetssträvandenas förverkligande och konstruktionen av den s k svenska modellen",

    och

    "Den faktiska ekonomiska utvecklingen bidrog sålunda till att klassmotsättningarna avtog, vilket också direkt kan avläsas i konfliktstatistiken för denna del av 30-talet. Arbetslösheten höll sig dock över, snarare än under tioprocentsnivån fram till krigsutbrottet vilket bör medtagas i bedömningen av realstandardutvecklingen för arbetarklassen.
    Arbetsfredens och samförståndets ideologi propagerades ihärdigt av le dande socialdemokrater i parti och fackföreningsrörelse. Att arbetsfredssträvandena blev mer än förhoppningar, löften och propaganda sammanhängde emellertid med det vidgade ekonomiska utrymme som utvecklingen under perioden medgav. När striderna om avtalsinnehållet avtog och t o m reala löneförbättringar kunde uppnås enbart genom förhandlingar, avtog också striderna om sättet att besluta om avtalsinnehållet. De representativa förhandlingsformerna befästes succesivt i praktiken,"

    Vem har lärt sig något?
    Arbetsgivarna lärde sig en läxa av krisåren och drev igenom de förändringar de ansåg nödvändiga, trots att läget förbättrats. De rustade sig inför framtiden.
    Frågan är till slut: Har vi lärt oss någonting och hur har vi rustat oss?
      Min uppfattning är att det återstår mycket i övrigt att önska på båda dessa punkter!

    Det fina med Sten Höglunds avhandling är att den kan ge oss litet hjälp på vägen, och därför bör den läsas av fler!


    Publicerades i Marxistiskt Forum 6/1980. Marxistiskt Forum var SKP:s teoretiska tidskrift.

  • Länk till Sten Höglunds avhandling i pdf-format
  • Gösta Hulténs bok "Arbetsrätt och klassherravälde". Avsnittet om Saltsjöbadsavtalet börjar på sidan 72





    Ännu ett vallöfte bryts?
    Höjda strejkböter!


    Den utredning som Nicklasson presenterade 1991 (på uppdrag av Mona Sahlin, den olyckan) och som här anmäls, ledde inte till några lagförslag. Nicklasson fick utstå mycken spott och spe från den fackliga rörelsen och regeringen valde att lägga hans utredning åt sidan. Istället tillsattes en ny och större utredning med Anna-Greta Leijon som ordförande. I valet 1991 tog de andra borgerliga partierna över regeringsmakten, de skrev om direktiven och gjorde om utredningen till en kommitté. Tanken var att i god tid före nästa val genomföra genomgripande förändringar i arbetsrätten. Nu blev det inte så mycket av den saken efter den starka opinion som återigen gav sig tillkänna. Men man hann med att ändra i LAS och från den 1 juli 1992 tog man återigen bort 200-kronorsgränsen för strejskadestånd.
      Hösten1994 återkom socialdemokraterna som regeringsparti och nya återställare utlovades och genomfördes. Fackets vetorätt mot oseriösa entreprenörer och regler för visstidsanställningar och undantag från turordningsreglerna återställdes. Men typiskt nog "glömde" man bort att återinföra 200-kronorstaket för strejskadestånden. Istället är det numera - enligt förarbeten till lagen och AD:s praxis - 2000 kr som har blivit "praxis".
      På denna punkt har alltså Nicklasson fått rätt.
      Och denna vår (1997) har regeringen tillsatt en ny enmansutredare, som ska lägga fram förslag tilll ett förstärkt medlingsinstitut! Även på denna punkt tycks det alltså som Nicklasson kan se sitt utredningsförslag genomföras. Det tog bara litet längre tid än planerat!

    1997-07-29


  • En rejäl lågkonjunktur är på väg och med den kärvare tider på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna och staten, som tidigt känner vartåt vinden blåser, räknar med att det kan bli bråk och förbereder sig för det.
      Det är mot den bakgrunden man bör se den Löneförhandlingsutredning(SOU 1991:13) som regeringen tillsatte våren 1990 med uppdrag att se över vissa av spelreglerna på arbetsmarknaden. Som enmansutredare utsåg regeringen Lars Erik Nicklasson, tidigare ordförande i Statsanställdas Förbund.

    Löneförhandlingsutredningen lade fram sitt förslag i början av februari i år. Utredningen presenterar två lagförslag. En riksmedlare skall inrättas. Riksmedlaren får befogenheter att skjuta upp varslade stridsåtgärder i sju dagar och han ges rätt att tvinga parterna till medling. För det andra föreslår utredaren att maximibeloppet för skadestånd vid olovlig strejk, som idag är 200 kronor, skall tas bort ur lagtexten. Istället skall en rekommendation om storleken på skadeståndet anges i förarbetena till lagen. Utredaren föreslår att normal"straffet" skall vara 2000 kronor, en höjning med blygsamma 1000 procent. Det är andra siffror det än de procenttal som Nicklasson förhandlade fram på den tiden han var fackordförande.

    Utredaren anger också några "principförslag". Ett ekonomiskt råd skall tillsättas. Det skall bestå av ekonomer från de stora arbetsmarknadsorganisationerna och ha som uppgift att presentera en samhällsekonomisk analys som skall ligga till grund för avtalsrörelserna.   Han vill också få till stånd en bättre lönestatistik. Om inte de förhandlingar som redan förs om ett statistikavtal lyckas, föreslår han att Statistiska Centralbyrån får i uppdrag att föra en för hela arbetsmarknaden tillgänglig och jämförande lönestatistik.
      Till sist så vill utredningen också göra något åt det som i de här sammanhang en kallas samhällsfarliga konflikter.
      Redan idag finns inom de viktigaste avtalsområdena s k huvudavtal som bl a reglerar tvister om konflikters samhällsfarlighet. Svagheten i dessa avtal är, som utredaren ser det, att de nämnder som enligt avtalet skall behandla tvisterna i regel består av lika många representanter från vardera sidan. Är parterna oense i bedömningen, vilket av naturliga skäl inte är så ovanligt, kan man inte fatta något beslut. Nu vill Nicklasson inrätta en gemensam nämnd för hela arbetsmarknaden och dessutom utöka dem med en som han kallar det "opartisk" ordförande (som regering en utser). Nu har inte heller den nya nämnden någon annan befogenhet än att den kan göra en hemställan till den stridande parten. Om denna inte bryr sig om nämndens begäran skall nämnden "underrätta regeringen om ärendet", vad nu det kan betyda.

    Utredaren föreslår alltså att staten genom den s k Riksmedlaren skall spela en mer aktiv roll i avtalsförhandlingarna. Han menar att Riksmedlaren och hotet om tvångsmedling skall leda till snabbare och mindre konfliktfyllda avtalsrörelser. Frågan är om det inte i stället blir tvärtom. Birgitta Nyström, som forskat om medling i arbetstvister och som refereras i en artikel i LO-tidningen 4/91, pekar på erfarenheterna från Norge där man redan har ett liknande system. Hon menar att tvångsmedlingen lett till att arbetsgivarna förhåller sig passiva och helt enkelt struntar i att lägga något bud. De räknar med att medlaren ändå ingriper och mer eller mindre fastställer en nivå för avtalet.
      Det är också intressant att notera att det som regeringen och utredaren fr a är ute efter är konflikterna, eller hoten om konflikt, inom den offentliga sektorn. Vi som är statligt och kommunalt anställda fick förhandlings- och konflikträtt först 1965. Antagligen hade man tänkt sig att vi skulle vara snälla och fogliga och aldrig använda oss av strejkrätten. När vi nu har gjort det (visserligen bara några få gånger och inte i särskilt stor utsträckning) vill man inskränka rättigheterna igen.

    Det viktigaste i utredningen, och kärnan i den, är förstås förslaget till höjda strejkböter, eller skadestånd som det rent juridiskt är fråga om.
      När Medbestämmandelagen genomfördes 1976 slopades den 200-kronorsregel, som gällt sedan Kollektivavtalslagen stiftades 1928. 200-kronorsregeln innebar att den som gick i strejk (eller vidtog någon annan stridsåtgärd) under gällande avtalsperiod kunde dömas (av Arbetsdomstolen) till maximalt 200 kronor i skadestånd. Beslutet 1976 togs i riksdagen genom en lottning där socialdemokraterna och vpk förlorade. Socialdemokraterna lovade att om de kom i majoritet igen, så skulle de återinföra 200-kronorsgränsen. Det gjorde de också efter valet 1982, även om det dröjde ända till den 1 januari 1985 innan ändringen trädde i kraft.

    När arbetsmarknadsministern (Mona Sahlin) i direktiven till utredningen gav Nicklasson i uppdrag att "överväga sådana ändringar som tillåter att högre skadestånd än för närvarande kan dömas ut för fredspliktsbrott", så innebär redan det att man svängt på klacken och ännu en gång övergivit ett gammalt vallöfte. Risken är nu stor att man fullföljer den skamliga politiken och föreslår riksdagen att senare i år besluta enligt utredarens förslag. Och kommer frågan till riksdagen så är det naturligtsvis kört: de andra borgerliga partierna har ju redan tidiga re höjt skadestånden.

    Borgerligheten har verkligen en utvecklad känsla inför strömningarna i samhället. I en period när det i själva verket varit ovanligt lugnt på arbetsmarknaden anar de lågkonjunkturernas oro i fjärran och rustar sig med nya lagar.
      De är som ormarna som påstås känna av rörelserna i jordskorpan innan jordbävningen inträffar och därför hinner sätta sig i säkerhet.
      I synnerhet tycks det här gälla socialdemokraterna. Deras mellanställning - de tjänar kapitalet men försöker också att vara arbetarna till lags - gör dem till goda seismografer.

    Vi bör vara lika förutseende vi och säga Nej! till de inskränkningar i de demokratiska rättigheterna på arbetsplatserna som det nya lagförslaget innebär.

    Ingen tvångsmedling!
    Inga höjda strejkböter!

    (Publicerad i Forum 2/1991)





    Vår fackförening:
    Historia och visioner


    Del 1: Bakgrund


    Det svenska postverket har anor från 1500-talet, men det moderna postverk som vi känner, föddes vid 1800-talets mitt. 1855 införs ett av befordringsavstån det oberoende enhetsporto för brev och frimärket introducerades. 1873 får även paketen enhetsporto. 1849 är första år för lokal brevbäring i Stockholm. 1855 har den fått större utsträckning och samma år sätts de första brevlådorna upp. Innan dessa reformer genomfördes fick alla stockholmare gå till Posthuset i Gamla Stan (nuvarande Postmuseum) för att såväl lämna avgående post som för att hämta ankommande. Stockholm hade trots allt 93 000 innevånare 1850, så även om beläggningsprocenten inte var densamma som idag, så måste det ha varit litet trångt ibland i det gamla posthuset.

    Brevdragare
    1863 delades den underställda personalen in i tre kategorier: vaktbetjänte(=vaktmästare), postiljoner, som ansvarade för transporterna av post ute på linjerna och vilka visserligen hade en fast lön men vars huvudsakliga inkomst bestod av traktamenten, och till sist brevdragarna, som brevbärarna kallades. Deras främsta inkomstkälla var till en början den så kallade brevbärarskillingen, efter en överenskommelse i Världspostföreningen.

    Reservbetjänte
    1855 sammanförs dessa tre yrkeskategorier till en grupp vars titel blir postvakt betjänte. Tre anställningsformer förekommer. Ordinarie var fast anställda tjäns teinnehavare. Extra var kontraktsanställda med tre månaders uppsägningstid. 1896 lär det ha behövts 8 år som extra för att bli ordinarie i Stockholm. Reserv betjänte avlönades endast när de fullgjorde vikariat.
      Den ordinarie hade från 1889 rätt till pension från 65 år. Pensionen utgjorde 42-50 procent av lönen.
      1901 fick ordinarie och extra fri läkarvård och medicin. Vid sjukdom fick den ordinarie personalen behålla lönen under tre månader per kalenderår.
      1908 fick den ordinarie personalen 15 dagars semester.
      Den genomsnittliga lönen för betjänte var 1886 907 riksdaler, inklusive alla tillägg. Det var strax över existensminimum. Men det var en avlöning som gav rösträtt, eftersom strecket var satt vid 800 riksdaler.

    1918 införs förste postiljon
    Först 1904 fick postbetjänte tillträde till sorteringen av brev, dessförinnan hade den sysslan skötts av tjänstemännen. 1918 införs titlarna förste postiljon och överpostiljon.
      Under de första fyrtio åren skedde brevlådetömningen i Stockholm till fots. Först 1895 anskaffades cyklar. 1920 blev det motorcyklar och på 1930-talet kom bilen.
      Alla transporter i Stockholm ombesörjdes fram till 1913 med häst och vagn. Transporterna utfördes på entreprenad, och då som nu var postpersonalen missnöjd med detta. 1913 införs motorfordon och alla transporter övergår i Postverkets egen regi.

    Fem turer i brevbäringen
    1895 var Stockholm indelat i 33 brevbärardistrikt med sex man i varje distrikt. Utdelningen genomfördes i fem turer per dag ända fram till 1917, då den femte turen slopades! Den fjärde turen drogs in 1921, men återinfördes 1931. 1940 drogs den återigen in när det behövdes folk till mobiliseringen. 1859 fraktades den första posten på järnväg och 1863 inrättades den första postkupén i modern bemärkelse. Den gick mellan Stockholm - Göteborg.
      När jultidningarna och julkorten blev populära mot slutet av 1890-talet, förorsa kade de till en början kaos i Postverket. Personalen fick arbeta närapå dygnet runt. På nyårsafton 1898 arbetar man förtvivlat med att sortera de 3,3 miljoner nyårsbrev som skickades det året, och vid midnatt håller förmannen tal till personalen:

    Ärade tjänstemän och kamrater! Den högtid är åter inne, då man firar det nya årets ankomst. För oss, som arbetar i Postverket, ingår året med hopat arbete, med större ansträngning, men det glädjer mig att se att postvaktbe tjänte arbetar lika villigt och med samma energi, oaktat de ej vet om de får någon ersättning eller något erkännande för all sin möda. Då jag nämner, att detta känns hårt, tror jag att jag uttalat alla kamraternas tankar. Den tid är nu i alla fall borta, då vi ansågs för de enkla kugghjulen i maskineriet, och det glädjer mig att kunna konstatera att en större humanitet och en bättre anda nu gör sig gällande bland postpersonalen.

    Före och efter talet uppträdde Stockholms postvaktbetjäntes musikkår och även deras sångkör. Telegram anlände från kollegorna i Haparanda.
      Sedan återupptog man arbetet med att sortera nyårshälsningarna! Någon övertid var det inte tal om, i bästa fall fick man en liten gratifikation.

    Militär räddar julkorten
    1896 och 1897 anlitades t o m militär i brevbäringen för att man skulle få ut all post över jul och nyår.

    År 1909 slopas beteckningen "betjänte" och även denna grupp blir tjänstemän.

    Detta var något kort om den materiella bakgrund mot vilken vår fackförening en gång i tiden bildades. I nästa avsnitt ska jag skriva litet fackföreningshistoria.



    För den som vill läsa mer. Artikeln bygger fr a på tre källor:
    Roland Sandell: Postvaktbetjänte och facket (60p-uppsats vid Stockholms universitet, 1983)
    Ture Nerman: Stockholms postmän
    Mattelin m fl: Svenska Postmannaförbundet 1896 - 1936

    (Postnumret 1/1983)





    Del II: Bildandet


    Den 8 oktober 1886 samlas på hotell W 6 i Stockholm 38 ombud för landets postbetjänte. Man skall diskutera en skrivelse som Norrköpingsbrevbäraren G O Schelin sänt ut. Skrivelsen innehåller tre punkter:

    1. Bildandet av en förening för Sveriges postvaktbetjänte i samband med en sjuk- och begravningshjälpkassa.
    2. Bör icke Postverkets vaktbetjänte under sjukdom erhålla fri läkare och medi cin på postverkets bekostnad?
    3. Kan det anses obilligt att postvaktbetjänte må, i likhet med andra statens och enskildes tjänare, erhålla ett begränsat antal sön- och helgdagar fria, utan att avdrag görs i de s k dagtraktamentena?

    De första yrkandena
    Dagen därpå beslutar man att bilda en förening och en kommitté tillsätts för att utarbeta stadgar. Kommittén får också i uppdrag att till generalpostdirektören framföra några yrkanden:

    • lika avlöning åt i tjänsten jämngamla och inom samma verksamhetsområde
    • var tredje sön- och helgdag fri, inskränkningar i tjänstgöringen sådana dagar, eller 15 dagars semester åt dem som ej kunna få fri söndag. (I Stockholm hade man var fjärde söndag fri, i övriga landet ingen!)
    • bättre beklädnad
    • fri medicin

    Stockholmsavdelning bildas
    Föreningen överlever det första stapplande decenniet med enbart något hundra tal medlemmar, men mot slutet av nittiotalet börjar föreningen växa på allvar. Det har den sedan fortsatt med ända fram till våra dagar. 1890 bildas den första lokalavdelningen, i Stockholm, och 1893 börjar utgivningen av Svenske Postvaktbetjänten, som 1897 blir föreningsorgan.

    De frågor som föreningen kommer att arbeta med, är de som behandlades redan vid det konstituerande mötet - och som än idag tar mest tid. Ett av de problem som på senare år har skärpts igen, och som kring sekelskiftet var så stort att det t o m förorsakade en mindre splittring i förbundet, är skillnaderna i anställningsvillkor - fr a lönen - mellan yngre och äldre anställda.

    Mittemellanfack
    Vår fackförening har väl aldrig varit något av de mer radikala förbunden, vilket antagligen har berott på arbetets karaktär och att åtminstone den ordinarie personalen länge haft en förhållandevis trygg anställning. Förbundet - förening en bytte 1908 namn till Svenska Postmannaförbundet - stod länge mittemellan tjänstemanna- och arbetarrörelsen, vilket kan belysas med det faktum att man först 1930 kunde samla sig kring en anslutning till LO. Däremot var förbundet flitig initiativtagare till samarbete statstjänarförbunden emellan; redan 1909 bildades den första samorganisationen.

    Storstrejkerna
    Vid de båda storstrejkerna 1902 och 1909 stod förbundet vid sidan av. Delvis av det enkla skälet att statsanställda inte uppnådde strejkrätten förrän 1966! Men åtminstone i Stockholmskretsen antogs 1902, efter tvekan, en resolution till stöd för rösträttskravet. 1909 uppmanade förbundsstyrelsen kretsarna att ekonomiskt stödja de strejkande och vid ett stort möte i Stockholmskretsen, som alltid varit litet rödare än andra kretsar/avdelningar, togs ett uttalande där det bl a sägs att det är en för medlemmarna "oavvislig skyldighet att ekonomiskt understödja sina kämpande klassbröder" och att "under inga förhållanden lämna stöd eller biträde inom område där arbetsnedläggelse pågår". En medlem som under konflikten uppträtt som strejkbrytare uteslöts.

    Kollektivanslutningen
    Jag vet inte om den Socialdemokratiska Postklubbens medlemmar känner till, att de i år (1983) kan fira 80-årsjubileum. Så är det i alla fall. 1903 bildade 10 kretsmedlemmar i Stockholm Postbetjänteklubben, med syfte att väcka medlemmarnas intresse för politik, enkannerligen den socialdemokratiska. 1905 ansluter sig klubben till Stockholms Arbetarkommun och 1908 byter den namn till Socialdemokratiska Postklubben. Under den upphetsade stämningen revolutionsåret 1917 ansluter sig också Stockholmskretsen till socialdemokrater na. Här börjar den långa debatten om kollektivanslutningen. Man bör komma ihåg under vilka stämningar anslutningen skedde. 1920 deltar man i Stockholm för första gången i 1:a majdemonstrationen.

    Fria ordet förutsättning för bättre villkor
    Här slutar jag min allmänna översikt av förbundets och Stockholmskretsens historia. I kommande artiklar skall jag gå närmare in på fr a en del organisations frågor. Slutordet denna gång går till G Mattelin, förbundsordförande på 30-talet. Så här avslutade han sitt kapitel om "Postmännens lönefrågor 1890-1940" i den historik som Stockholmskretsen år 1940 gav ut till sitt 50-årsjubileum:

    "När detta skrivs gå tunga åskmoln över Norden. Hänsynslösa försök att med våld krossa demokratin företagas av de stora diktaturstaterna. Vi veta ej, om vårt land kan undgå det öde, som drabbat våra grannstater. Men när Stockholmskretsen ser tillbaka på sin 50-åriga tillvaro, torde varje med lem förstå, att så länge vi haft tillgång till det fria ordet i tal som skrift har det lyckats organisationen att hålla tillbaka försämringar i fråga om löne- och andra förmåner under depressionstider samt att under goda tider skaf fa förbättrade villkor för kamraterna.
      Hur det blir, då människorna förses med munkorg och den hänsynslösa reaktionen träder till styret, ha vi lärorika exempel på från den tiden, då Svenska Postmannaförbundet icke fanns eller när det var nyskapat, och ändå var den tiden att likna vid ljumma västanfläktar emot de jordbävning ar, som diktaturerna skapat, där allt människovärde förintats."





    Del III: Ändamålet


    I det här avsnittet i vår fackförenings historia tänkte jag redovisa ändamålspa ragrafens utveckling genom åren. Jag gör det mycket enkelt för mig genom att citera paragrafen rakt upp och ner ur protokollen från de kongresser, där den har förändrats.

    Vi börjar år


    1887
    Postvaktbetjenteföreningen har till ändamål att åstadkomma sammanslutning och enig samverkan för ernående av gemensamma förmåner, att med råd och upplysningar bistå varandra i hvad som rörer gemensam verksamhet.


    1896
    Föreningens ändamål är att åstadkomma enhet och god anda inom Postvaktbe tjentekåren samt att verka för förbättring i intellektuellt och ekonomiskt hänseen de.


    1908
    Förbundets ändamål är:

    • att dana en solidarisk postmannakår
    • att verka för höjandet av medlemmarnas intelligensnivå
    • att befrämja nykterhet och goda seder samt
    • att bevaka medlemmarnas intressen i löne-, tjänste- och andra hänseenden


    1929
    Förbundets ändamål är

    • att genom obrottslig sammanhållning bevaka gemensamma intressen samt att därunder i likhet med övriga arbetarorganisationer med liknande mål sträva för arbetarklassens frigörelse och en rättvisare och förnuftigare samhällsordning i allmänhet
    • att i anslutning härtill närmast ha till uppgift att verka för medlemmarnas höjande moraliskt och intellektuellt
    • att bevaka medlemmarnas intressen i löne- och tjänstehänseenden
    • att sträva till inflytande på frågor som beröra personalens anställning, befordran och arbetsuppgifter


    1944
    Uppgift.
    Förbundet är en sammanslutning av vid Postverket anställda tjänstemän och arbetare, vilka enligt Landsorganisationen i Sverige organisationsplan skola tillhöra förbundet, med uppgift att tillvarataga medlemmarnas intressen på arbetsmarknaden och inom näringslivet samt att därvid och i övrigt medverka till en samhällsutveckling på grundval av politisk, social och ekonomisk demokrati.

    Vid arbetskonflikt lämnar förbundet i enlighet med i dessa stadgar meddelade föreskrifter ekonomiskt understöd till i konflikten indragna medlemmar.
      Förbundet samarbetar genom anslutning till Landsorganisationen i Sverige med övriga dit anslutna organisationer och uppehåller förbindelser med förbun det motsvarande fackliga organisationer i andra länder, vilka genom medlems kap i respektive landsorganisationer tillhöra Fria Fackföreningsinternationalen eller äro anslutna till internationell yrkessammanslutning, som samarbetar med Fria Fackföreningsinternationalen.


    1970
    Förbundets uppgift är

    • att verka för anslutning av medlemmar inom organisationsområdet
    • att genom upprätthållande av kollektiva avtal och andra överenskommelser samt fortlöpande förhandlingsverksamhet och uppsikt åt samhällsfrågorna tillvarata medlemmarnas fackliga intressen
    • att inhämta och bearbeta för den fackliga verksamheten erforderliga statistiska och andra uppgifter över förhållanden inom näringsliv och arbetsmarknad
    • att enligt vad därom stadgas lämna ekonomisk ersättning vid arbetskonflikt och juridisk hjälp vid rättsfall samt bereda medlemmarna arbetslöshetsförsäkring genom erkänd arbetslöshetskassa
    • att genom utgivning av facktidskrift och andra publikationer, informations- och studieverksamhet samt stipendiegivning främja medlemmarnas fackliga, politis ka och kulturella upplysning
    • att i den fackliga verksamheten och i övrigt gagna en samhällsutveckling på grundval av politisk, social, kulturell och ekonomisk demokrati.


    1989
    Förbundets uppgift.

    Statsanställdas Förbund skall

    • verka för att de anställda inom organisationsområdet blir medlemmar i förbundet
    • tillvarata medlemmarnas fackliga intressen genom att träffa och upprätthålla kollektivavtal och andra överenskommelser
    • tillvarata medlemmarnas intressen i samhällsfrågor såsom arbetsmarknad, utbildning, vård, bostäder och miljö samt verka för att grundläggande behov i sådana frågor tillgodoses genom den offentliga verksamheten
    • lämna rättshjälp och ekonomisk ersättning vid arbetskonflikt
    • tillhandahålla medlemmarna arbetslöshetsförsäkring genom erkänd arbetslöshetskassa
    • främja medlemmarnas fackliga, politiska och kulturella intressen genom att bedriva opinionsbildande verksamhet, utge facktidskrift och andra publikationer, bedriva informations- och studieverksamhet samt stipendiera studier
    • främja jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet och i samhället i övrigt
    • i den fackliga verksamheten och i övrigt gagna en samhällsutveckling med ökad jämlikhet på grundval av politisk, social, kulturell och ekonomisk demokrati.


    Från folkrörelse till apparat
    1989 års målsättningar är de som gäller idag (1991).
      Skall man säga något om hur målsättningsparagrafen har förändrats under de drygt hundra år som förbundet har funnits, är nog de första raderna de intressantaste.
      Ända fram till 1944 års stadgar (som gällde t o m 1969) heter det att förbundet är en sammanslutning och solidariteten, sammanhållningen och enheten inom postmannakåren betonas (sammanslutning och enig samverkan, 1887, dana en solidarisk postmannakår, 1908, obrottslig sammanhållning...sträva för arbetar klassens frigörelse, 1929).

    Tonen en annan
    Utformningen av paragrafen andas folkrörelse: fackföreningen är de postanställda som gått samman och kämpar för gemensamma intressen. Fr o m 1970 års stadgar är tonen en annan. Nu är fackföreningen någonting mera neutralt, en fristående organisation som man "ansluts till". En apparat som upprätthåller kollektivavtal åt medlemmarna, liksom den håller uppsikt på samhällsfrågorna åt oss.
      Det hedrar 1989 års stadgar att man där ställer uppgiften att främja jämställdhet mellan män och kvinnor, det var nog en omöjligt tanke på Postmannaförbundets tid.
      Å andra sidan är dessa stadgar ännu mer urvattnade på en annan punkt. I 1970 års stadgar hette det fortfarande att förbundet skulle främja medlemmar nas fackliga, politiska och kulturella upplysning. 1989 har det laddade ordet bytts ut mot det mer neutrala intressen. En nyansskillnad som bl a tar sig uttryck i en intill likgiltighet urvattnad förbundstidning.

    En förnuftigare samhällsordning!
    Att genom obrottslig sammanhållning inte bara...bevaka för dagen gemensam ma intressen utan också...sträva för arbetarklassens frigörelse...mot en förnufti gare samhällsordning; dessa 1928 års ord borde idag vara en ledstjärna för för bundets arbete snarare än den urvattnade soppan av nyare årgång.
      Nu, när den förhärligade marknadsekonomin återigen hotar att strypa oss.


    De tre texterna skrevs 1982-84 (den sista texten kompletterad 1991) och publicerades i Postnumret 1/83, 1/84 samt 1/88.