Skönlitterärt




Min värld


I tjugo år arbetade jag som brevbärare, från 1967 till 1987. Det var en fin tid med ett jobb som passade mig: ett hårt tempo, man jobbade undan och när man var klar fick man gå hem. Tittade man på klockan så var det för att tiden gick för fort. Man kan också säga att jag hoppade av i tid; i början av nittiotalet genomfördes förändringar som i mycket förstörde det som var brevbäringens själ. Den här berättelsen är ett försök att spegla något av denna brevbäringens själ fram tills dess att bolagiserarna och avreglerarna tog över.

Författaren



  • I mina samtal med människor utanför Posten, har jag förstått att många av er har en mycket grumlig uppfattning om vad brevbäring egentligen är för någonting. Jag har nu bestämt mig för att avhjälpa denna lucka i ert vetande; följande berättelse är medlet.
      Längst upp på Bergvägen har jag en kund, som ovanligt nog är hemma när jag kommer. Han är styckmästare. Jag vet inte om det är för att han börjar sent om morgnarna eller om han har fridagar mitt i veckan, men hur som helst så är han hemma en del dagar. Han bor högst upp på gatan och när han ser att jag kommer, går han ut för att möta mig.
      Om det då är en varm sommardag och jag kommer cyklande i mina blåa shorts med gula revärer, det är litet post och jag är tidig, skämtar vi en stund om hur bra jag har det som brevbärare, medan han får gå omkring inne i kylan bland sina grisar. Om det däremot är vinter, mycket post och mycket snö men litet plogat, som det är numera sedan den rika kommunen tagit över snöröjningen, hörs det naturligtsvis motsatta tongångar. Då är det han som har övertaget. Sådana dagar händer det tyvätt också att min vän är mycket självuppta gen. Han går och väntar på sin avlöning, och när jag dyker upp först vid tvåtiden utspinner sig följande diskussion:
      -- Du är sen idag!
      -- Ja, det är jag!
      Det var efter ett sådant replikskifte som jag började ta med mig den berömda regelsamlingen OAF, Organisation ankommande Funktion, ut på turen.
      Några veckor senare samma vinter blev det återigen en sådan här besvärlig dag.
      -- Det är litet sent idag, sade jag smått ursäktande.
      -- Jag märker det, svarade han, säkert inte elakt menat, men det lät litet spydigt.
      -- Du märker inte ett dj-vla dugg, svarade jag honom, kom hit ska du få lära dig något!
      Han såg litet förvånad ut, men lugnade sig när det bara var en blå pärm som jag grävde fram ur väskan. Han visste inte vad den boken innehåller. Jag har den gamla upplagan som saknar det förgyllda posthornet på pärmens framsida, så jag brydde mig inte om att visa honom omslaget, utan slog direkt upp tabellerna i bilaga 6.
      -- Du vet inte, sade jag, att det ska ta mig exakt 0,54 minuter upp för backen här på Björnvägen. Från 22:an till din låda är det nämligen 90 meter och eftersom varje hundradels meter tar 0,6 minuter att cykla, så blir det 54 hundradels minuter. Du känner inte heller till att jag behöver 0,23 minuter för att stanna cykeln, ställa upp den på stödet, ta posten ur väskan, gå fram till din postlåda, lägga ner posten, återvända till cykeln, fälla ner stödet igen och cykla iväg. Eftersom det här är genomsnittstider så kanske du begriper att det tar litet längre tid en sådan här dag!
      -- Hundradelar och hundradelar, kommenterade han, det låter ju som Stenmark.
      -- Just det, och det är hundradelarna som också avgör om du ska bli en snabb brevbärare eller ej. Tänk dig att du har ett tusen försändelser som du ska dela ut på ett distrikt; det är ett ganska normalt antal. För varje försändelse har du 13 centiminuter, dvs hundradels minuter, förn att sortera upp dem i facket på ditt distrikt och därefter ställa dem, som facktermen lyder, i gångordning. Kan du tjäna in en enda hundradelsminut på varje brev, så har du redan där tjänat in tio minuter på hela distriktet. Förstår du?
      Innan han svarade fyllde jag i med:
      -- Jag glömde säga att jag har sex hundradels minut extra, därför att din postlåda är felplacerad...
      -- Börja inte tjata om det nu igen! Förresten säger du ju själv att du har extrabetalt, det visste jag inte!
      -- Nej, och du vet inte heller att man i Postens register över samtliga svenska postlådor och deras placering, kan utläsa att Bergvägen 48 är en postlåda övrig, felplacerad 3 steg.
      -- Register!
      -- Just det.
      -- Herregud!
      Så står vi och resonerar, allt medan snön fortsätter att falla och bladen i OAF blir allt blötare. Min vän blir mer och mer intresserad. Han börjar att inse det verkligt vackra i brevbäringen, han börjar förstå dess innersta väsen:
      -- Menar du att ni bara har två centiminuter i tilläggstid för avlämningsställe i adressenhet med 25-49 avlämningsställen? Det verkar litet tycker jag.
      Jag säger som det är, att jag inte vet, jag har aldrig delat ut post i så stora adressenheter.

    Pensionärsparet på andra sidan gatan ansluter sig till oss.
      -- Vad har hänt?
      -- Titta här, säger styckmästaren ivrigt och läser högt för dem ur OAF:
      Steg, felplacerad postlådor. Postlåda placerad mer än 4 steg - enkel väg - från den plats där fordonet ellr brevbärarkärran lämnas eller från brevbärarens färdväg räknas som felplacerad.
    Förekommer trappor räknas varje trappsteg som 1 steg. Stegen räknas från färdvägen fram till postlådan enkel väg minskad med 4 steg. Är vägen till två eller flera postlådor gemensam, räknas stegn till den lkängst bort belägna postlådan, övriga postlådor klassas som direktlådor
    .
      Anm. Ett normalsteg är 75 centiminuter.

    Snöstormen tilltar och vi tränger oss närmare samman runt den lilla blå pärmen där sidorna 136-137 i bilaga 6 ligger uppslagna. Vi står på backkrönet och under oss yr snön; man får en känsla av att stå på en bergstopp ovan molnen.
      -- Berätta mer, ber de enträget, pensionärsparet och styckmästaren.
      Jag berättar då följande historia.
      Vart tredje år gör man en allmän översyn av brevbäringen. Förra året var det vår tur. Jag hade fått en del nya hus sedan förra gången.
      -- Den nya villan nere på 25, till exempel?
      Ja just det, och några till. Dessutom visade statistiken att postmängden ökat på distriktet, ni har väl fått fler räkningar under senare år, antar jag. Jag hade alltså väntat mig en minskning av distriktet, de skulle bli tvugna att ta bort en väg eller så. När de sedan började räkna visade det sig att det skulle bli tvärtom. Jag blev naturligstvis mycket förvånad. Orsaken var att Verket hade ändrat i normerna sedan förra omläggningen. De hade kommit fram till att det nu gick fortare att utföra de olika arbetsmomenten, till exempel att sortera ett brev, att cykla hundra meter, osv...
      -- Det verkar ju inte riktigt klokt! Återigen var det den gamla kvinnan som avbröt mig.
      Jo, på sätt och vis är det nog det. Vad som hänt, sedan de gamla normerna infördes, är att vi har gått över till entursbrevbäring. Eftersom vi har beting, vi får gå hem när vi är klara, så har tempot dirivts upp. Därför går det faktiskt fortare idag att sortera ett brev. Förr, när det var två turer eller fler och man alltid var tvungen att gå tillbaka efter första turen, hade man inte anledning att stressa lika mycket.
      -- Jag tycker i alla fall inte att det inte verkar riktigt rätt!
      -- Nej, och egentligen så är det ju inte heller det. Till exempel så var genomsnittsåldern på de brevbärare som man satte normerna efter 32 år och naturligtsvis var de flesta män. Men det var inte det jag skulle berätta om. Det var någonting annat som inte stämde i uträkningen av mitt distrikt. Till slut, efter att ha studerat OAF och räknat en hel natt, kom jag på var felet låg. De hade lagt om gångrutten på mitt distrikt. De hade lyckats förkorta den och därigenom fick jag mindre tid för färd inom distriktet. En dag efter turen gick jag upp för att protestera. De hade tillsatt en sådan där projektgrupp ni vet. Vi hade diskuterat på ett fackmöte om vi skulle ha en representant med den här gången De flesta tyckte nog att vi inte skulle ha det. Det skulle bara bli försämringar genom den här omläggningen, så Verket kunde gott få ta ansvaret själva. När facket är med så blir det gärna så att de har godkänt allting. Nu skulle de nöja sig med att förhandla om en del riktlinjer och sedan bara gå in mot slutet och kolla listor osv. Sade vi på mötet alltså. Sedan höll det visst på att gå alldeles käpprätt åt ...så styrelsen utsåg i alla fall en representant att vara med hela tiden. Det rör sig ju om tusentals detaljer, som kan vara svåra att rätta till efteråt.
      I varje fall så var Olof där när jag kom upp första gången, och han hjälpte mig att övertyga projektchefen om att de skulle titta en gång till på mitt distrikt.
      Jag gick upp nästa dag igen. De satt i ett litet rum intill fiket. Det är litet underligt det där rummet på så sätt att det är skiljt från kaféet genom en vägg med två stora fönster, som är tonade så att projektgruppen kunde se ut genom dem, medan brevbärarna och de andra som satt där ute bara såg sina egna ansikten speglas i det mörka glaset.
      Jag frågade hur det hade gått. Ingen svarade. De var tre i rummet. Förutom Chefen och Olof var det Åke...
      -- Åke? Åke Bergman?
      Nej, nej det är en annan, det spelar ingen roll vem det här var, men jag kallar honom Åke. En av dem stod lutad över en stor karta och mätte färdsträckor, en satt och räknade på en arbetstidsberäkning och den tredje, Åke, satt och rökte. Det var fortfarande tyst. Jag hörde hur kartmätarens lilla hjul gnisslade svagt. Jag upprepade min fråga: Har ni räknat om mitt distrikt? Varför har ni lagt in så mycket kryss i gångrutten?
      -- Därför att du ändå kör så!, svarade Åke.
      Ni förstår säkert att jag blev förbannad på ett sådant svar.
      -- Det har inte med saken att göra om jag kryssar mellan lådorna, det gör jag på egen risk i så fall! Enligt OAF, fortsatte jag och pekade på den blå pärmen som låg uppslagen på chefens bord, enligt OAF skall gångrutten läggas upp efter högerkörning!
      -- Men här kryssar du väl inte, vad jag har sett så kör du först alla lådor på styckmästarns sida innan du kommer till oss, avbryter mig den gamla kvinnan.
      -- Javisst, och framför allt så ska ju inte Åke lägga sig i hur jag kör.
      -- Nej, det har du rätt i, han var väl rädd för att du skulle tjäna några minuter!

    -- Har inte med saken att göra?!, repeterade Åke. Menar du att jag ska sitta här och göra en gångrutt som ingen kommer att köra efter? Bara för att brevbärarna ska kunna tjäna litet tid?! Titta, säger han och pekar ut mot fiket, där sitter redan flera brevbärare, och du själv är ju redan klar, fastän klockan bara är tolv. Jag, jag får sitta här till halv fyra!
      -- "Körrutt inom cykeldistrikt skall läggas upp så, att brevbäraren slipper att korsa gator na. Förekommer det endast enstaka avlämningsställen på färdvägens vänstra sida medan huvudparten av avlämningsställena finns på den högra, kan korsande av gatan tillåtas", citerar chefen ur OAF. Diskuterade vi inte det här i början?
      Jovisst, svarade Olof, uppriktigt sagt förstår jag inte varför man lagt in kryss på Bergvä gen, vad jag kan minnas så är det många lådor både på jämna och ojämna på den gatan. Det var ju du och jag Åke, som kartlade det området. Du minns väl 48:an där lådan sitter så tokigt?
      -- Nä, nu får du ge dig!, säger styckmästaren, avbryt inte en spännande historia med sådana småsaker. Menar du verkligen att de kom ihåg hur min låda satt?
      Det förstår du väl, svarar honom den gamla kvinnan. Jag har ju sagt åt dig att sätta din låda ordentligt! Titta på vår! Arne hjälper dig säkert att flytta din låda, om du inte klarar det själv, säger hon ock skrattar. Hon har rätt, deras låda sitter verkligen bra och det är alltid skottat framför den. Det är förresten ett märkligt fenomen det där, att det alltid är pensionä rerna som bäst sköter den tunga snöröjningen vid postlådorna.
      -- Jag vet mycket väl, hur det ser ut på Bergvägen, fortsatte Åke. Det är så litet trafik där att man gott kan kryssa. Det är min uppfattning. Gör vi körrutten på annat sätt, kommer brevbärarna i alla fall att köra så, det är jag övertygad om. Jag begriper inte att ni - och då pekade han på mig och Olof - kan försvara att brevbärarna kör efter egna gångrutter och att de gör egna uppsorteringsplaner och slänger bort de officiella, de som vi har gjort, och ställer till ett helvete för vikarierna!

    Jag hade som vanligt arbetat nonstop sedan kvart över fem på morgonen, stressat hela tiden och inte ätit något sedan jag gick hemifrån, så jag tålde inte mycket mer. Jag erkänner att det är dumt av mig att brusa upp och höja rösten, det är en verkligt dålig ovana; det är som om magen tar kommandot över hjärnan istället för tvärtom. Jag skrek åt honom: DALTA, vad är det för djävla SNACK! Det finns en körrutt och en uppsorteringsplan på mitt distrikt och det är de som ni har gjort och det är också dem som jag använder. Ni kan göra hur fan ni vill med mitt distrikt i fortsättningen!
      Jag kastade OAF, som jag stått och bläddrat i, på bordet framför Åke och vände om för att gå därifrån.
      Det small till i bordet och brevbärarna på kaféet vände sig mot oss, men de såg ju ingenting genom de tonade fönstren.
      -- Nä, nä, lugna ner dig, sa Chefen. Vi har faktiskt mätt om distriktet efter högerkörning och gjort en ny arbetstidsberäkning. Du tjänar sju minuter på det.
      -- Juste, sade jag, litet förvånad efter allt bråket, då slipper jag alltså de där husen som ni tänkte lägga till?
      -- Tyvärr, eftersom du hade tre minuter i ej utnyttjad tid och fem minuter till xf:s förfogande, så blir distriktet lika stort i alla fall.
      -- Det var det fräckaste, sade den pensionerade kvinnan. De är sig lika!
      -- Vad betyder det där ej utnyttjad tid, frågade styckmästaren. Han såg bekymrad ut - men samtidigt var han utan tvekan nyfiken!

    Där stod vi i snöyran. Vi var nu fem, den mörkhåriga flickan i 27 hade tillkommit. Jag försökte med hjälp av OAF förklara begrepp som till xf:s förfogande och ej utnyttjad tid. Jag var till slut så inne i mina bilagor, tabeller och siffror, att jag, när den mörkhåriga flickan efter ett tag frågade
      -- Har du någon post till mig? först tänkte på talet 2,83. Det är nämligen beläggningen på mitt distrikt, dvs varje kund har i genomsnitt 2,83 försändelser per dag.
      -- Kommer inte tidningen idag?, upprepade hon sin fråga.
      -- Vilken tidning, svarade jag.
      -- Min värld såklart, håller du inte reda på vad dina kunder har för tidningar, sade hon och log, och det fick mig faktiskt att glömma snöstormen, ja t o m beläggningsprocenten!
      -- Min värld, sade jag, det var ett vackert namn på en tidning!





    Tidsbild, hösten 1992.

    Återigen kliver jag upp i älgtornet. Det är nu tjugofemte året i rad som jag i mörkret ger mig ut över hygget. Tallarna börjar bli höga och jag får allt svårare att hitta fram till passet. En sparvuggla visslar starkt i skogskanten. Gäckande hörs den lilla fågeln än här, än där. Jag härmar den och hon kommer närmare. Jag förväntar mig att hon skall komma flygande mot tornet men istället är hon långt borta igen, på en helt annat plats än den jag räknat med. Snart skall den första trasten skvattra i björkslyet. Det är mera liv i skogen nu än för två månader sedan. Då, i mitten av augusti, med alla tusentals fågelungar nyss utflugna och fulla av liv, var det tyst när jag gick förbi här. Konstigt. Jag torkar av stolen, hänger upp radion, laddar geväret och sätter mig tillrätta. En lång väntan tar sin början. Det droppar från taket. Jag flyttar stolen en bit, men måste snart resa på mig och skaka bort vattnet som samlats i takplasten. Det är fortfarande mörkt men ändock hörs ett skott. Väderlekstjänsten har varnat för snö. En nötkråka skränar från granskogen bakom mig. Så tidigt på morgonen! Det är allvar nu! Jag sitter högt och har hygget under mig; i kärret nere till vänster prasslar trastarna i löven. Gång på gång lurar de mig att spetsa öronen. Jag antecknar: 5.28, 1 skott i nordväst, troligen Grysta; nära. Kanske sköt de ett rådjur. Det finns de som jagar rådjur under älgjakten, men vi gör det inte. Istället en lång kylig väntan. Det börjar ljusna och kråkorna vaknar till liv bort mot byn. Snart kommer ännu fler att sträcka in från havet i öster. Det är oroligt på marknaden och alla skyller på alla. Samtliga kurvor pekar neråt. Men arbetslösheten stiger, krigen närmar sig och hopplösheten ökar. Vem är den skyldige? Den som lät sig förföras och röstade socialdemokratiskt, ännu en gång? Det hade ju trots allt gått bra så här långt. Eller den som ändrade sig i sista minuten och chansade på moderaterna? Kanske jag, som tjugofem år i rad klättrat upp i tornet, och njuter av det? Har jag gjort tillräckligt? Igår skrev tidningarna om ännu ett meningslöst mord. En bonde kommer hem och tar tjuvarna på bar gärning och får plikta med livet. Här i byn hände något liknande. Två män bröt sig in och skrämde vettet ur grannens hund och hon blir aldrig mera sig lik. Det är allvar nu. Jag hör kråkorna igen, och korparna och sträckande finkar, men inga nyhetssändningar. En hel dag utan propaganda! Det verkar som om korparna livas upp av älgjakten. Är det alla räntorna? Eller det oväntade sällskapet, här där så få annars går fram. Kanske är det tvärtom så att de irriteras av alla tysta jägare som smy ger på sina pass? När jag var barn fanns det inte en korp i dessa skogar; nu hör jag de bisarra lätena timmar i sträck. Lidret! Den råa kyliga luften och doften av olja och verktyg och trä. Arbetsbänken med skruvstycket och burkarna med skruvar och muttrar och brickor av alla de slag, de flesta svarta eller rostfärgade och plockade från skrotade bilar och andra maskiner. Där byggde jag, ensam, i ljuset av en 60-watts lampa, mina fågelholkar i de mörka vårvinterkvällarna. Jag vaknar av att det skjuts igen. Det har börjat blåsa upp och det är svårare att avgöra var smällarna kommer ifrån. Jag antecknar: 7.05, 3 skott i väster, Långberget/Söderby, kanske Erikssons. Snart är det äntligen dags för det första kaffet. Mina älgjakter är inte kantade av ned lagda trettiotaggare utan många små misslyckanden och en enda fälld älg. En kviga stod länge och plockade äpplen från vildapeln innan hon sprang över åkern; jag bommade första skottet men det andra tog där det skulle. Misslyckandena. En kviga kom springande förbi mig på trettio meters håll. Jag blev nervös och hann inte med. Uppgivet såg jag hur hon försvann in i kärret; i flera månader stod sedan spårstämplarna retfullt kvar i gräset. Det är tjugo år sedan och jag glömmer det inte. En ko med dubbelkalvar kommer fram till passet strax innan solen går ner. Jag tvekar i en minut och sedan är det för sent. Det finns fler historier, men dem vill jag inte berätta om. Nya skott. Jag antecknar: 7.11, 3 skott i sydväst, långt borta, kanske Norrveda. Här predikas från morgon till kväll marknadens frihet. Ingen statlig inblandning. Så går bankerna på knä, den ena efter den andra. Till och med Wallenbergarnas egen bank får svårt att hålla näsan över vattnet. Vad händer? Staten griper in och sträcker ut en hjälpande hand. Till allas belåtenhet! Nötskrikorna för ett herrans oväsen bakom mig. Vad bråkar de om? Idag slipper jag höra propagandan. Inte en enda nyhetssändning om växande budgetunderskott, bolagiseringar, nödvändiga åtstramningar och marknadens alla krav. Det är allvar nu. Första radiokontakt. Jag vill höra min granne säga några ord men istället skriker den italienska tullen i falsett. Vad gormar de om? Att räntan är på väg uppåt och att det gäller att hänga med? De förtalade kråkorna håller mig sällskap. När de sträckte in över den lilla byn ingav de en stark känsla av frihet, inte avsky och hat som polackerna senare uppfattade deras budskap. Jag tycker om att höra på dem men tröttheten tar överhand. Barndomen rev upp ett sår som det tagit en generation att läka. Jag känner ingen bitterhet trots att ärret fortfarande ömmar. Kanske river jag i min tur upp nya sår? Vad skulle de göra? När brölloppskortet oväntat dök upp vid arvsskiftet hos en nära släkting satt jag länge och tittade på det: ett sådant vackert par! Sedan kastades de ut på marknaden och kärleken maldes ner i den hårda omställningen. Tusentals bönder jagades iväg, och vi fick ta smällar na. När den värsta hetsen lagt sig blev det lugnare i några år och barnen och barn barnen kom tillbaka till sommarstugorna. - Själv gick jag undan, upp på skogen och ut till kamraterna. Jag behöll mina tankar för mig själv, men nu sätts de på pränt. En bil kör längs byvägen bortom hygget och en traktor hörs från gården på andra sidan sjön. Så här, från en punkt i skogen en bit bort, uppfattar man ljuden som den lilla byn ger ifrån sig: en traktor, kor som råmar, byrackan skäller, en spannmålsfläkt tjuter, människor pratar högljutt. Jag antecknar: vem är ansvarig för den besinningslösa oredan? Klockan är över åtta och spänningen börjar släppa. Det har blivit ljust och snart är det tillåtet att gå över till passgrannen för att få upp värmen och slå ihjäl litet tid. Kanske har han sett något, som är värt att berätta? Jag hör ett ovant ljud bakom mig. Alltför fort vänder jag mig om, men det var falskt alarm. Bara Snickarn som kör förbi på den lilla skogsvägen. En glesbygdsmänniska, på väg till sitt arbete. Så konstigt: människor ur samma miljö, några blir lidelsfulla jägare medan andra bara rycker på axlarna och åker till jobbet som om ingenting hänt. Men mycket händer, i väntan på det som kan hända. I timmar, dagar, lyssnar jag spänt på skogens alla konstiga ljud och inbillar mig gång på gång att nu! kommer den. Men när den väl är på väg blir allt så självklart: grenarna bryts på ett annat sätt. Där finns en tyngd och en elegans och enkelhet i stegen som får rådjuren, hackspettarna, trastarna och passgrannen att framstå som de klumpedunsar de är vid en jämförelse. Kanske är det likadant med kriget. Man lyssnar spänt efter det, hör mullret närma sig, inbillar sig gång på gång att nu är det vår tur. Så en dag är det över en. Så här efteråt verkar det så tydligt. Den och den dagen bröt kriget ut. Augusti 1914. September 1939. När börjar tideräkning en den här gången? Kuweit 1991? Kroatien 1992? Kanske rentav Maastricht 1992. Med glädje konstaterar jag att det har gått nästan femtio år sedan sist; förra gången blev det bara tjugo år. Det är också ett framsteg! Molntäcket spricker upp och solen lyser på de gula asparna nere i kärret. Nervöst tittar jag på klockan. Det är radiotid och jag anropar jaktledaren.
    - En andra front har öppnats i .....hör jag genom bruset av störningar.
    - Repetera, skriker jag utan en tanke på de djur som kan vara på väg mot mitt pass. - En andra....och så försvinner hans röst i det allmänna öronbedövande knastret.





    Frihetens vägar

    (Till minnet av SKP)

    En vän till mig, P., är sedan länge en passionerad jägare, men egendomligt nog har han aldrig skjutit något. Ingen älg, inga rådjur; inte ens en hare.
      År efter år tillbringar han oktober och november i skogen.
      -- I november är skogen som allra vackrast, säger han till mig vid ett tillfälle, och fortsätter: Så som det enkla och rena alltid är vackert. Allt prålet är borta: Sommarens färgglada blommor liksom de gästande sångfåglarna. Det finns inte längre några löv som skymmer eller förgyller med den tidiga höstens alla färger. Och ännu ingen snö som förmildrar.
      -- Är det inte i november som den nordiska skogen framträder med sitt innersta väsen, frågar han retoriskt och beskriver poetiskt tallarna:
      -- Har du sett hur vackra tallarna är i november med sina luftiga och nästan sydländskt olivgröna kronor, frågar han mig, som sällan ger mig tid att gå ut i skogen och därför inte tänkt så mycket på saken. Sedan skildrar han lyriskt de små alkärren och det som han kallar för kryddorna: Några korsnäbbar som snabbt drar förbi, eller korparna med sina bisarra läten. Och sist men inte minst: Skallet från en jakthund som reder ut ett harspår.
      Himlen är mulen, luften disig, det är några grader varmt; november i Mellansverige.

    En höst bestämmer sig P. för att börja jaga. Han skjuter tre rådjur i rad. Tre jakter och lika många byten.

    ***

    Litet senare samma höst sitter jag med P. vid ett hygge i utkanten av deras jaktmark. Vi har klättrat upp på en bergsklack så att vi, trots att slyet redan hunnit bli dryga metern på sina håll, ser ut över hygget. Där elden nu sprakar, har älgen gått förbi ett par dagar tidigare. P. talar om jakten:
      -- Det är med en bra jägare som med en bra jakthund, han måste ha den rätta instinkten. Saknas den så blir det ingen jakt. Jämför de som är med i vårt lag så ser du det. Det är ingen tillfällighet, att det är vissa som aldrig får skjuta, knappast ens se något.
      -- Du själv då? Frågan ligger på mina läppar, men jag släpper aldrig iväg den.

    Istället talar vi om litteratur och politik, ett annat kärt ämne för P. -- Du minns att vi diskuterade Sartre och hans Frihetens vägar i somras. Jag kom att tänka på den i lördags när jag satt i gruppdiskussioner på tidningskonferensen. Sartre visar ju i dessa romaner, med individen Mathieu som främsta exempel, hur en hel nation förbereder sig inför en stor fara genom att blunda inför den. Därför låter han Daladier säga om dessa människor att de är förbannade kräk!
      Av samma anledning brukar jag i mina mörkaste stunder tycka att vi svenskar inte förtjänar bättre än att bli tagna av ryssarna. Men det stora i Sartres bok är ju inte främst att han visar upp denna skräckbild, som nu återigen upprepas. Det stora är att han också visar på en väg ut. Friheten kan bara erövras genom att man tar ansvar. Man måste ta livet på allvar och man måste bestämma sig. Vare sig det gäller arbetet eller kärleken eller solidariteten med Afghanistan. När Sartre återvänder till Brunet, den organiserade kommunisten som i bokens inledning undervisat Mathieu om frihet och ansvar, är det just detta han vill lära oss. Brunet tog tidigt det nazistiska hotet på allvar och gjorde någonting åt det. Mathieu vaknade inte upp förrän i en självmordsattack, när kriget redan var förlorat. Det kan vara för sent. Den gången var det inte det, tack och lov, och därför får vi uppleva återföreningen av Mathieu och Brunet i fånglägret. De fick ännu en chans. Vi kan inte räkna med att få det vi också och därför måste vi lära oss av deras frispel. Brunet har visserligen tagit saken på allvar och handlat; så långt har han visat ansvar. Men han har låtit sig styras av andras order: Jag hade mitt jobb att göra, och det gjorde jag. I övrigt så litade jag på centralkommittén. Ungefär så tror jag att han uttrycker sig. Brunet har visserligen varit aktiv, men genom att låta andra bestämma innehållet i sina handlingar, har han egentligen varit lika passiv som Mathieu. Den här ödesdigra sprickan hos Brunet avslöjas i lägret, där det ju inte längre är så lätt att få reda på vad partiet anser att man skall göra; man måste handla efter eget huvud.
      Var och en måste ta ansvar, men man måste göra det självständigt, det är vad det handlar om. Alla i partiet tycker att "Afghanistan är viktigt"; ändock händer så litet. De flesta är missnöjda med tidningen samtidigt som man anser att det är viktigt med en tidning - ändå varken säljs eller kritiseras den. Bara likgiltighet! Förstår du nu vad jag menar?

    Jag tror att jag gjorde det, men istället för att avbryta lät jag honom fortsätta. Solen hade just nått den gamla ladan på andra sidan den igenväxta åker, som låg nedanför hygget i den riktning vi satt vända. Det var mycket vackert med de solbelysta grå plankorna mot den höga och mörkt gröna skogen.

    -- Vad jag menar, när jag pratar om Sartre i det här sammanhanget, är inte i första hand det att vi, som du säkert känner till, alltid haft många Brunet i partiet; folk som visserligen arbetat hårt men haft svårt för att tänka självständigt. Du minns partiförklaringen och det som hände därefter. Först är man för den, sedan helt emot, för att i nästa vända tillverka en ny! Nej, vad jag tänkte på var hur man skall bryta passiviteten. Det har ju gått så långt att inte ens uppenbart riktiga paroller som Sovjet ut ur Afghanistan! längre förmår engagera folk. Vi går som i en coma. Kanske måste man därför börja med en ideologisk - eller ska man säga moralisk - skolning om detta med att ta ansvar? Kanske borde vi ha en studiekampanj kring dessa Sartres böcker? Kunde inte det vara ett sätt att bryta dödläget? Har vi inte den här insikten om ansvar så finns det naturligtvis inte heller intresse för den politiska linjen i den eller den frågan; ingenting angår en. Utom möjligen familjen, i bästa fall, eller slalomåkningen.
      - Eller jakten, sköt jag in.

    Elden sprakade och falukorven fräste. P.:s var som vanligt sotsvart, han har aldrig tålamod att vänta på glöden utan steker den direkt över lågorna. Jag hällde upp en mugg kaffe och räckte den till honom; samtidigt pekar han mot skogskanten litet till vänster om ladan: där står en älg.
      -- Ja just jakten, säger han alldeles innan skottet går av. Du vet, jag bestämde mig för att ta jakten på allvar, och så sköt jag tre rådjur. Så enkelt är det. Vi är trots allt inga hundar, till skillnad från dem kan vi vilja oss till den där instinkten - som din idol skulle ha uttrycket det.

    (1985)

    Noter. SKP (1967 - 1986)
    (Kfml 1967 - 1973, Solidaritetspartiet 1986 -1989?)
    Partiförklaringen genomfördes 1977.

    Not 1. SKP = Sveriges Kommunistiska Parti, 1967 - 1989. SKP var ett försök att bilda ett genuint folkligt revolutionärt parti i Sverige. Partiet nådde också en del framgångar men efter hårda inre strider 1977-1980 återhämtade sig partiet aldrig utan dog i slutet av 80-talet en (socialdemokratisk) sotdöd.

    Not 2. Partiförklaringen.
    SKP:s andra kongress 1976 blev en framgång för den majoritet som ville behålla och vidareutveckla partiet som en revolutionär organisation. När högern samlat sig och gick till nytt angrepp året därpå profiterade ultravänstern på 1976 års seger och genom den s k partiförklaringen skärpte de motsättningarna och drev på den splittring som också högern eftersträvade. Partiförklaringen innebar att alla medlemmar måste skriva på en lojalitetsförklaring gentemot partiet; de som vägrade uteslöts. Partiet hämtade sig aldrig från denna urladdning utan låg öppet när högern på nytt gick till angrepp och också lyckades omforma partiet vid 1980 års kongress. Den majoritet av revolutionärt sinnade människor som fanns i partiet i slutet av 70-talet orkade inte stå emot den socialdemokratiska höger som etablerade sig kring decennieskiftet och vars räddhågade politiks materiella grund var decennieskiftets lågkonjunktur och regeringsskifte, där för första gången på decennier plötsligt SAP blev ett oppositionsparti.


    ooo


    Vid ett annat tillfälle följer jag med min vän P. på rådjursjakt. Den här gången står han på pass inne i den novemberskog som han tidigare skildrat i så lyriska ordalag. Mig placerar han på en sten litet bakom sig med order att vara tyst. När jag rör litet på mig vänder han sig om och hyssjar åt mig. Han säger inte ett ord, och då vågar inte heller jag göra det. När vi har tillbringat en timme på det sättet inne i den mörka och fuktiga skogen och ingenting har hänt, ingenting!, börjar jag ledsna. Jag måste erkänna det. Min vän däremot, annars så nervös och otålig, står fortfarande tyst och orörlig och väntar.
      Det är märkligt hur en människa kan förvandlas.
      Efter ytterligare någon timme är jakten över. Hunden fick visserligen upp ett rådjur, men det bar iväg åt andra hållet, in över grannlagets marker. - Säkert den där gamla bocken som vi sett tidigare i höst, säger P. Han är för slug för oss.

    Vi återvänder mot bilarna. Nu är det tillåtet att prata igen.
      -- Jag förstår inte att du är så förtjust i novemberskogen, säger jag till min vän. Den är för mörk för min smak, och dyster, men samtidigt litet söt.
      -- Söt!? Ja, kanske. Du ska inte hänga upp dig på det där med november, jag kunde också ha sagt mars; de två månadernas skog påminner mycket om varandra. Liksom december och april gör det. Vad jag tänkte på var att det gröna framträder så tydligt i november. Men det finns också en annan anledning till att jag tycker om just den här skogen. Du har själv sett urskogen; den är inte vacker. Den kan fascinera, men älska den; knappast. Jag håller med Carl Fries i det han skrev: vildmarken är för ungdomen. Det stora med den skog vi just nu går i, är att den är en gammal kulturskog. Den har blivit vacker efter sekler av betning och försiktig gallring. Som du vet är det slut med det nu. Betet upphörde på 30- och 40-talen, i några fall senare, och nu är det slut med gallringen också. När dödsboet säljer ut, blir allt ett enda stort kalhygge.
      -- Men skogen måste väl också avverkas, invänder jag försiktigt. Den kan väl inte bara stå här för att vi skall ha något vackert att titta på? Eller för att du skall ha någonstans att jaga!
      -- Jakten går lika bra på kalhyggena, svarar P. samtidigt som han pekar på resterna av en gärdsgård intill en granstam. -- I den här skogen upphörde nog betet strax efter senaste kriget - där har du nog en av förklaringarna till att älgen kom tillbaka på 50-talet. Jag har ingenting emot kalhyggen, men jag tycker det är fel när i stort sett hela byns skog avverkas under en tioårsperiod. Det är vad jag har att säga om kalhyggena, du skall strax få se ett. Jag tycker mycket om det som du påstår att jag kallat för novemberskogen, sedan får du säga vad du vill. Söt? Nej det kan jag inte hålla med om. Låt vara att det numera är ett ouppnåeligt/ouppnåbart ideal för den nordiska skogen, men man kan i alla fall ha det som riktmärke och försöka nå så nära som det är möjligt. Förresten så tror jag att du tänkte mer på stämningar: dis och mörker och sådant där. Då kan jag hålla med dig om att april med sitt friskare klimat, sina härliga stormar är bättre, liksom man gärna söker sig till öppningar i skogen, till ljuset. Du vet på älgjakten: man sitter hellre vid ett hygge eller en åker än inne i sluten skog; det blir förbannat trist att sitta en hel dag och stirra på granstammarna!

    Vi kommer fram till det hygge, som P. förvarnat om. Det är verkligen stort. Kanske är det tio hektar, och det är mycket i denna del av Sverige. Vi slår oss ner i rågången för att dricka upp den sista skvätten kaffe.
      -- Det är märkligt, säger P., du ser den gamla åkern som ligger mitt i hygget. Tidigare, när skogen stod kvar runt om den, tyckte jag alltid att den verkade så stor. Och den är också en av de större inägorna på den här skogen. Men nu, när kalhygget breder ut sig runt om har den krympt, man tänker inte längre på att där finns en åker. Det beror väl också på att den får växa igen, och att den återigen håller på att förvandlas till det kärr, som den var innan bönderna här dikade ut den för drygt hundra år sedan. Skogen återtar, vad den en gång förlorat!
      -- Allting kan inte gå framåt i en rät linje, sådan är utvecklingen, säger jag för att reta honom litet och kanske därigenom föra tillbaka diskussionen till en annan fråga, som vi också varit inne på tidigare. Jag känner hans hatkärlek till denna by och dess historia; jag har själv sett honom stå i timmar över de gamla kartorna och ingående resonera om åkerlapparnas historia med sin gamla morfar, som mindes alla Per Ersar och Karl Mattssons: en gammal åker som förbuskas och försumpas är ingen likgiltig småsak, det är någonting som man tar ställning till.
      -- Har du verkligen läst divans nya bok, svarar han.
      -- Nej, jag tänkte snarare på det du sade sist om Sartre, det var verkligen rätlinjigt, eller hur? Titta på åkern där nere: kanske det inte är fullt så enkelt?
      -- Det där med en rät linje har du verkligen inte fått från mig, och definitivt inte från Sartre eller divan, det vågar jag påstå. Jag skulle hellre vilja tala om en riktpunkt; det gäller att fastställa målet. Har man väl gjort det så kan vägen dit bli ganska krokig; det får man räkna med. Den där åkerns framtid vågar jag inte sia om. Kanske kommer den aldrig att brukas, kanske kommer den att få bli ett onyttigt kärr. Men det troligaste är väl att den beskogas, så småningom rensar de diket. Även jordbruks- och skogspolitiken har ett mål, och det är att alstra profit åt exportkapitalet. Det innebär idag att jordbruket får maka på sig för skogen men också att skogen antagligen utnyttjas för hårt; när allt är nerhugget flyttas kapitalet över till andra sektorer. Men inte ens här är linjen rät, trots att vi har att göra med så starka krafter: vi är fortfarande till största delen självförsörjande med mat, i alla fall så länge som det finns olja. Än har de inte lyckats lägga ner så många jordbruk som de skulle vilja. Förresten, vet du vad jag kom att tänka på, säger han och hela ansiktet spricker upp i ett leende. Vad tror du Sartre skulle ha tyckt om den här skogen? Kan du tänka dig honom trava omkring i kärret här innanför med Varat och intet i ryggsäcken?
      -- Varför inte, han tyckte ju om att resa. Och om det är kontrasten mellan det blöta kärret och den knastertorra Varat och intet som du tänker på, så var det väl ändå så att Sartre trots allt instämde i Mao's ord att dialektiken bör flyttas från filosofernas lilla krets till massorna. Även om man har svårt att tro det när man försöker läsa den boken! Men du gled ifrån ämnet. Jag anklagade dig för att alltid rusa rätt på älgen och försöka ställa den, när det kanske kunde vara bättre att smyga sig på den i en kringgående rörelse. Om du förstår vad jag menar!
      -- Det gör jag, även om det var en dålig liknelse. Du vill ha svar på en fråga, som jag tror att det är svårt att svara så mycket mer exakt på. Man får tala i exempel. Jag har redan gett dig ett. Vi kan ta ett annat: Sverige och Ryssland. Ryssland är oerhört mycket starkare än oss, om man ser våra länder isolerade. Sovjet planerar uppenbart för ett angrepp mot oss. Målet blir därför att bevara vårt oberoende. Det säger sig självt att ett sådant mål idag innebär ett ständigt kryssande, om det skall uppnås. Eftersom motvinden är kraftig, ställs det stora krav på vägvalet. Det är lätt att välja fel, och redan ett mindre fel kan leda till katastrof. Därför kan man inte nonchalera valet av medel för att nå målet. Men det är ju dessutom så att man för att kunna välja rätt väg måste försöka se hela fältet, eller fjärden, om vi nu skall fortsätta tala om att kryssa. Det duger inte att sitta och stirra på vågsvallet runt bogen eller att gå omkring i skogen med blicken fästad på stövelspetsarna - vart hamnar man då?
      -- Var det inte du som berättade om han som gått och ställt sig och passat inne på grannens mark?
      -- Just det, och så går det! Det duger inte att bara se Sverige, ensamma har vi inte en chans. Liksom inte Polen har det. Men tillsammans borde vi rå på ryssarna, och sätta dem på plats om det blir nödvändigt. Och kom ihåg att vi också kan räkna det ryska folket som en bundsförvant, även om det kan verka avlägset idag. Det här innebär inte att vi i vårt land kan frånsäga oss vårt ansvar; se på polackerna, vi måste lära av dem i det avseendet. Men det innebär att man inte ska se allting i svart. Undergången är möjlig, men inte oundviklig. Vi har ännu en chans att påverka utgången. Den där lilla skiftningen du vet, som Sartre talade om, den som är friheten.
      -- Ibland kan man tro att du lärt dig de där böckerna utantill!
      -- Överdriv inte. Men jag kan avslöja för dig, att många gånger när jag suttit på våra träiga partimöten eller läst den ännu träigare partitidningen, för att inte tala om någon facklig kurs, och man varit nära att drunkna i metafysik, då har det hänt att ett citat av Mao eller Sartre blixtrat till i huvudet och det har varit räddningen! Tänk dig att man suttit flera timmar ute på Åkers Runö och lyssnat på en ombudsman som skrutit över MBL och hur han lyckats slå samman fackavdelningens tidning med arbetsgivarens och så rinner det på några ord av Sartre det är nödvändigt att ge alla och även oss själva smak för sanningen. Då får man nya krafter att stå emot! Och du minns den där hemska partikonferensen där de under två dagar försökte övertyga oss om det riktiga i att rösta på socialdemokraterna, därför att de är en folkrörelse med demokratisk hållning och arbetarrörelsens tidiga ideal och allt vad det var. Den gången var det inte Lenins alla skrifter om socialdemokratin, som i och för sig säger det mesta, som gav mig hopp, utan det var Mao's berättelse om den där bonden som slog på ett tvättfat och sjöng när hans hustru dog.
      Jag hade säkert själv läst den där historien någon gång, men jag såg nog ändå litet undrande ut eftersom min vän förtydligade sig:
      -- Mao föreslog att man borde hålla en fest när en människa dör för att fira dialektikens seger; man bör fira det gamlas undergång. Förstår du: de som pratade sig varma för sossarna på den där konferensen klamrade sig fast vid något mycket gammalt och utlevat, de vågade inte ge sig ut i världen på egna ben. Revolutionen är ännu ung, och därför vågar man inte satsa på den.
      -- Man höll fast vid det gamla och därför gick det utför, fyllde jag i, mest för att vara honom till lags. P. började redan plocka ihop muggar och plastpåsar och sockerburken och stoppade ner dem i ryggsäcken. Han hade rökt klart så det var dags att resa på sig och gå vidare. Mina egna tankar hade, när P. nämnde det där om tvättfatet, för ett ögonblick rusat iväg åt ett annat håll. Hygget som vi nu satt i kanten av ingick i grannlagets jaktmark. Min vän hade under älgjaktens första dag suttit på pass i skogen här innanför. Grannlaget hade placerat en skytt en bit ut på hygget. På eftermiddagen hade en ko och kalv i flera timmar hållit till i en tätning som låg alldeles intill rågången. P. såg och hörde dem, men kom inte åt att skjuta kalven. Han vågade inte heller smyga sig närmare på dem, det var alltför stor risk att de då skulle stötas över på grannens mark. Till slut hade de blivit oroliga och börjat röra på sig. Tyvärr tog de vägen över hygget, och skytten där sköt på dem. När P. så småningom gick fram till gränsen för att se vad som hänt, stod den lycklige jägaren och viftade med och slog på en röd plasthink; ja just det: en röd plasthink!
      -- Stressa inte!, säger jag till P., återigen lyckades du vika av från ämnet. Och dina exempel är litet ensidiga tycker jag. Du väljer sådana som passar till din tes, de är knappast förutsättningslösa. Och försök att glömma politiken för en stund. Ställer du lika hårda krav på det privata livet? Ta dig själv som exempel: har du lyckats att leva som du lär? Har du bestämt dig?
      -- Det beror på vad du menar. Du minns historien som jag berättade förra gången som vi var ute, den om 6-taggaren. Men den var trots allt marginell. Nu ska du få höra om mitt liv i ett kort sammandrag, från det jag slutade skolan. I fyra år var arbetet - jag jobbade i en charkuteriaffär på den tiden - och fåglarna det jag levde för. Sedan följde ett eller par år när jag inte visste varken ut eller in, jag arbetade naturligtvis fortfarande (i en annan bransch), men min själ drev omkring. Därefter arbetade jag i drygt tio år för revolutionen. Den var mitt liv, det som allt annat underordnades. Även en sådan sak som kärleken; därför blev det aldrig av att gifta sig och skaffa barn. Det kan naturligtvis ha varit en tillfällighet, det gäller ju också att träffa rätt person. Men framför allt berodde det nog på att jag prioriterade revolutionen så hårt. Den -- och allt det som hängde samman med den - var det enda som riktigt engagerade mig. Och jag ångrar mig inte, kom ihåg det! Jag ångrar mig inte! Även om mycket idag har runnit ut i sanden - men långtifrån allt! -- så går jag inte och grämer mig över några förlorade år, som till och med partikongressen gjorde i ett uttalande...
      -- Överdriv inte, avbröt jag honom. Jag började irritera mig över hans ständiga hackande på partiet. Han hade alltid tillhört de där som var snara i sin kritik, hela hans avdelning var likadan. Han hade verkligen arbetat hårt för partiet, det var sant. Det var han som en gång hade värvat mig som medlem, men idag tillhörde han och hans kamrater dem som redan lagt ner sina avdelningar. I alla fall nästan. P. var dock fortfarande medlem, fram tills nästa kongress, som han uttryckte sig, blir det ingen ändring då får det vara nog.
      -- Det var din egen historia och inte partiets jag bad om, sade jag. Försök att hålla dig till den!
      -- Men det var du som avbröt mig, dessutom utan anledning. Jag överdriver inte, läs själv i kongressdokumenten får du se. Det är verkligen synd att inte fler gör det, då skulle man kanske bättre se eländet. Jag kan ju inte heller undvika att komma in på partihistorien, eftersom den är så nära sammantvinnad med min egen. Efter de där dryga tio åren har bilden blivit litet mer komplicerad. Jag anser fortfarande att revolutionen är min livsuppgift, även om formerna har blivit litet annorlunda. Och jag måste nog erkänna att jag ägnar litet mindre tid åt den nu, även om det är svårt att dra gränserna. Men det är nog så att vi hade mindre tid att jaga för några år sedan.
      -- I varje fall du, sade jag, du har alltid varit så extrem. Det är därför som jag väntar på att få höra dig förklara ditt förhållande till K. Det passar inte riktigt in i den här bilden. - Det är riktigt sade han, men jag såg samtidigt på hans ansikte att han kommit att tänka på något helt annat, som han tänkte berätta för mig. Med ett inåtvänt leende på läpparna öppnade han termosen igen och skulle hälla upp mera kaffe, men det var slut; då tände han en cigarett istället.
      -- Jag måste få berätta en historia från jag tror det var våren -71. Det var våren med SACO-strejken och tvångslagen. Kfml hade ju utvecklats oerhört snabbt från valet hösten innan och 1:a maj 1971, Röd Front, som våra demonstrationståg hette på den tiden, såg ut att bli en stor framgång. Därför fick vi den första splittringen. På propagandalagsmötena, de flesta av oss hade ännu inte blivit medlemmar, studerade vi Aktivistbladet och Mao's lilla röda för att kunna avslöja och bekämpa Harry Johanssonklicken. April det året var en bråd tid, där i stort sett varenda timme var bokad för min del; jag satt ju med i ledningen för propagandalaget. När vi skulle ha fest hemma hos oss en lördag kväll satt H och jag inne på mitt rum i ett par timmar och skrev ut en kallelse, först när vi var klara med den vi gick ut till de andra och deltog i festen. Så var det på den tiden.
      Men jag hade ett problem. När jag inte hade varit ute i Roslagen på flera veckor, längtade jag hit så att jag höll på att bli tokig. Det gick naturligtvis ut över mitt politiska arbete. Jag blev okoncentrerad, trots att jag verkligen ansträngde mig för att stå emot. Men till slut brast det. En helg när vi hade ett stort möte inbokat, jag hade själv skrivit kallelsen!, åkte jag hem. Jag hade den lilla röda med mig plus att jag hade skrivit upp några punkter ur vårt kommande arbete. Det där gick jag och försökte tänka på när jag vandrade över ängsmarkerna nere vid sjön, samtidigt som jag njöt av aprilluften, viporna och allt det där andra du vet. När jag så småningom började bli tillfredsställd kom ångern. Då letade jag fram nya citat ur den lilla röda, citat som jag kunde använda i min självkritik.

    Jag tittade litet förvånad eller misstrogen på honom, kanske med en känsla av vad-var-det-jag-sa, i vart fall fortsatte han ivrigt:
      -- Som jag nu framställer det låter det cyniskt, men det var det verkligen inte. När suget efter sankängen med sina beckasiner och krickor, aprilskymningen i en riktig skog med trastar och morkullor, släppte, blev jag fruktansvärt ångerfull. Och Mao's lilla röda var verkligen det hjälpmedel man hade för att fostra sig själv. Och det handlade om att hela ens jag regelbundet skulle städas av. Så tror jag förresten att det nästan ordagrant heter i ett av citaten, som ofta var starka saker. Den här gången tror jag att jag studerade någonting i stil med att aldrig och under inga omständigheter bör en kommunist sätta sina personliga intressen i främsta rummet; han bör underordna dem nationens och massornas intressen. Det är litet överdrivet, eller ensidigt kanske man ska säga. Men de var ändå en nyttig läsning de här citaten; felet var att många inte gick vidare. Man läste några citat om Tankemetoder och arbetsmetoder, men aldrig Om motsättningar, och än mindre Lenins texter, för att inte tala om Marx!

    ***

    En kväll bjuder han mig på middag i sin lägenhet. Han har en tvårummare i ett trevåningshus i ett mycket typiskt förortsområde. Han bor i Staden på landet. Det stod så med stora neonbokstäver på taket till kommunalhuset, som ligger med bästa skyltläge intill E4:an, som det brukar heta i fastighetsannonserna. En kväll fick tydligen några kommuninnevånare nog av denna oerhörda lögn och rev ner skylten. Många måste ha sett och hört när den stora skylten krossades mot gatan, men ingen hörde av sig till polisen. - Kommunalråden sörjde, men alla vi andra kände en lättnadens suck, berättade P. för mig, det gick som en chockvåg genom kommunalrådbeslutfattarnas led i förortskommunerna, och här i Bergsjön vågade de inte sätta upp skylten igen.
      Jag förstår honom. Nu är det mörkt så vi ser inte så mycket av det som finns utanför hans fönster, men jag vet ju sedan tidigare hur där ser ut: En parkeringsplats, sexochenhalv rader med bilar och en halv rad med husvagnar. Mellan bilarna har man planterat snöbärshäckar med ett och annat rönnbärsträd som omväxling. I fonden till höger några förtvinade granar, i mitten en hög skorsten på panncentralen och längst till vänster ett tjugofemvånigarshus som reser sig mot himlen som en mur. Bakom muren ligger centrum, där kommunens alla affärer ligger prydligt ordnade under ett och samma tak. Bakom oss, där bostadsområdet slutar, finns det faktiskt litet skog kvar, inklämd mellan motorvägarna. Där motionerar man.
      Lägenheten är en typisk HSB-lägenhet från det stora 60-talet, även om just den här har en litet säregen planlösning. Den består till största delen av ett stort vardags- och arbetsrum, som på ena sidan har ett fönster ut mot parkeringen. Möblerna är enkla: ett skrivbord, några fåtöljer från IKEA, en vitmålad byrå och vid fönstret ett gammalt slagbord. Där står maten redan dukad. Det som drar till sig intresset när man kommer in i rummet är böckerna, som täcker hela den ena långväggen. Där står först och främst klassikerna: Lenins Collected Works i 46 band, 20 band Lenin på svenska, Samlade skrifter i urval; de hittills utgivna fem banden av Mao's Valda verk, Marx' Kapitalet, osv. Där finns ett stort uppslagsverk, flera hyllmeter med svensk jaktlitteratur, flera rader med svensk skönlitteratur och så Strindberg förstås, de samlade skrifterna i rosenupplagan samt breven. Längst ut på en hylla står en inramad dikt av Mao Tsetung:

    Så många gärningar ropar på att bli utförda
    Det brådskar med dem alla.
    Jorden snurrar.
    Tiden flyr.
    Tiotusen år är en evighet;
    Grip dagen,
    Timmen!

    -- Läste du doktor G:s artikel om Myrdal, frågar jag P., som förbereder de sista detaljerna för middagen. -- Bra att det är någon som vågar skoja också med honom, fortsätter jag, samtidigt som jag stannar upp inför en bok, som till skillnad från alla andra böcker står vänd med titelsidan ut mot rummet, ungefär som när bokhandlarna skyltar med en nyutgiven bestseller. Det är jan Myrdals Skriftställning 1. På ett av försättsbladen står skrivet en dedikation: Med varma hälsningar, författaren. Vi höll på att bli riktigt osams en kväll när jag ifrågasatte att dedikationen var ämnad för P. och om det inte i stället var så att han köpt den här boken som så många andra på ett antikvariat.
      -- Kallar du den artikeln för skoj, svarar han.
      -- Får man inte skoja med husguden, upprepar jag.
      -- Jag säger ju att jag inte tycker att den är det minsta rolig, enbart infam och dum. Det är bara pojkarna på Tidningen som kan uppskatta den där sortens humor. Vad är det för slags satir att påstå om Myrdal att han skulle anse att Lindqvists dagböcker om kärleken är någon slags underlivslitteratur? Det är bara oförskämt. Dessutom har han missat hela poängen i Myrdals resonemang: Att överheten utåt försöker påskina att de är den goda tonens försvarare - samtidigt som de bakom kulisserna på alla sätt visar en råhet, som vanligt folk knappast kan drömma om. Det är det som är vitsen med att berätta om Gyllenstens nattliga telefonsamtal.
      Jag hade läst Myrdals artikel i Folket i Bild och tyckt att den var bra och sedan läste jag Doktor G:s krönika i Tidningen och tyckte den var rolig, han är så oerhört allvarlig Myrdal att det kan behövas någonting som lättar upp honom litet. -- För att inte tala om Sven Lindqvist, tänkte jag också men det skulle jag nog aldrig våga nämna för P. Hursomhelst så överraskade mig hettan i hans avståndstagande, var det verkligen någonting att brusa upp för?
      -- Är det inte för att du var oense med Doktorn på kongressen, som du reagerar på det sättet, säger jag. Artikeln var ju införd på Skvallertorget, där måste det väl vara tillåtet att skämta litet.
      -- Skämta ja, men det här var inget skämt! Jag begriper inte hur du kan tycka det! Myrdal skrev en bra artikel om meningen med det intellektuella arbetet och när tidningen sedan skall kommentera den så blir det en liten perfid skvallernotis om "pojken med guldbyxorna". Det är inte klokt! Och det partiet skall man vara medlem i!
      -- Ja, och hur kommer det sig tänker jag fråga honom, men jag börjar bli hungrig så jag låter samtalet dö ut.
      Under tiden som P. bär fram steken till bordet, skall vi vända oss om och se vad som finns på den motsatta långväggen. Där finns först och främst dörrarna till hallen och till köket, men mellan dem finns en stor fri yta som domineras av en tavla av Harald Wiberg. Det är en stor oljemålning som föreställer ett svenskt kalhygge i vinterskrud. Över hygget flyger en kråka. Det är allt. Ni kommer inte att tro mig, när jag säger att Olof köpte den här tavlan vid en utställning för några år sedan och då betalade fem tusen kronor för den! Jag fattar det inte, och det har jag också sagt honom.
      -- Och den där kråkan, sade jag, om det åtminstone varit en älg eller ett rådjur!
      -- Nej bevare mig väl, svarade han. Det finns knappast några konstnärer som kan måla rådjur, det blir för sött. Varför duger det inte med en kråka? Alla tycker illa om den fågeln, men jag älskar den. Vet du varför? Det är en av de få fåglar man kan se här på parkeringsplatserna runt Centrum. När jag går till arbetet i de tidiga vårmorgnarna är det kråkan jag hör. Här är den en vårfågel. Den ger liv åt den här döda miljön, och därför tycker jag om den.
      -- Varsågod, middagen är serverad!, avbryter han mig i mina tankar. Och vilken middag! Han bjuder på rådjursstek med ugnsstekt potatis och till det den där enkla men underbart goda såsen som smakar kött och rådjur och med en liten brytning av enbär.
      -- Det skall bli gott, säger jag.
      Vi äter tysta en stund och det smakar verkligen bra. Rådjur har en fin smak, säregen men utan den där obehagliga bismaken av lever, som en del viltkött har. Och så mört!
      -- Skål, säger Olof och lyfter vinglaset, skål för partiet!
      -- Skål, svarar jag. Vad menar du?
      -- Du frågade ju om jag fortfarande är med i partiet. Skål för partiet svarar jag!
      -- Jag sa inte att du ska gå ur men jag tycker att det är litet inkonsekvent att vara med i ett parti som man skäller så mycket på.
      -- Vid ett visst läge är det naturligtvis det. Men när man bedömer ett parti, i varje fall om man är medlem i det och grubblar över om man skall tvingas att gå ur det eller ej, är det flera saker som man måste ta hänsyn till. Skulle jag döma SKP efter partiprogrammet och kongressbesluten, så är det knappast ett revolutionärt parti längre; istället motsvarar det ju det nya namnet. Och man kan inte heller resonera som en del gör att SKP är det enda partiet som arbetar för Afghanistan. Det är i och för sig rätt, men vill jag jobba för Afghanistan så kan jag ju gå med i Afghanistankommittén. Nej, att jag än så länge är kvar i partiet beror på att de flesta medlemmarna i partiet fortfarande är revolutionärer, de vill ha revolution och arbetar för den. Det kommer fram på alla konferenser och sommarläger och liknande där medlemmarna får chansen att komma till tals, och inte bara de statsunderstödda journalisterna på tidningen får ordet. Ta till exempel den senaste kongressen. När väl debatten kom igång så rasade det in ändringsförslag som alla gick åt ett håll: de krävde mer marxism och mindre reformism.
      -- Som man sedan röstade ner! Och du påminner ganska mycket om en vänstersosse när du resonerar på det sättet: De är kritiska men har tusen ursäkter varför de trots allt stannar kvar i sitt parti.
      -- Varsågod, ta mer!, säger han och skjuter fatet med den underbara steken mot mig och fortsätter: - Jag menar bara att man måste ta hänsyn till alla faktorer, och när jag har gjort det har jag kommit fram till att det finns anledning att stanna kvar. Men det måste naturligtvis ske en förändring, och det inom rimlig tid. Annars blir man tvungen att bilda någonting nytt!
      -- Men du har i grunden fel!, invände jag, alltmer irriterad över hans beskrivning av partiet. Jag håller med dig om att namnbytet var olyckligt, men i programmet står det fortfarande att vi är ett revolutionärt, och demokratiskt, arbetarparti. Det är det som gäller.
      -- För dig ja, men problemet är ju att där också står så mycket annat, som upphäver de där vackra - och helt riktiga - orden. Partiprogrammet och de andra kongressdokumenten är som ett stort skafferi, där var och en kan hämta sitt, avbryter han mig och för att förtydliga sig fortsätter han: - Partiet av idag påminner mig om skafferiet som vi hade under trappan i mitt gamla föräldrahem ute i Roslagen. Alla matrester bars ut dit, de kunde ju komma till användning. Där stod spenat med några stekta korvbitar i från igår, litet potatismos och en fläskbit från i förrgår, en tallrik stekt potatis som blev över vid frukosten i morse, en karott med bruna bönor från förra veckan. Själv tycker jag ju förstås att den liknelsen mer påminner mig om det renläriga parti som han själv förespråkar, men jag vet samtidigt att han alltid ska ha sista ordet när vi diskuterar de här frågorna. Jag låter honom få det och försjunker istället i ett inramat fotografi på väggen bakom honom. Det är en vårbild med en tussilago som växer i en slänt på en gammal grusväg. Av ljuset att döma är det taget mot kvällen. Om vi ändå vore där igen! Med de där ljusa kvällarna så att man slipper se kvicksilverlamporna, som nu lyser upp parkeringen. P. måste ha läst mina tankar:
      -- Det var en märklig upplevelse i somras, när de plötsligt släckte all gatubelysning i kommunen. För första gången sedan jag flyttade hit blev det mörkt ute på nätterna, inte det där halvmörkret som man annars är van vid. Och otäckt nog också vänjer sig vid.
      -- Jo, svarar jag, det är sant. Jag upplevde det mycket starkt en gång för många år sedan. Jag hade varit i staden en längre tid, och så en kväll körde vi ut till landet. Vi var några som hade fått låna en stuga ute på Väddö. Vi körde nonstop hela vägen, först när vi var framme stannade vi bilen och steg ur. Det var kolmörkt och alldeles knäpptyst. Det var något alldeles oerhört. Vi blev inte rädda i det tysta mörkret, som man kunde tro om oss stadsbor. Det ingav i stället en stark känsla av befrielse! Vi blev alla mycket upprymda av det och jag minns att vi den gången skålade för NATTEN! Och FNL förstås, det var på den tiden. Det blev också en härlig natt, det var den helgen jag lärde känna min hustru.
      -- Jag måste berätta för dig om Maria, fortsätter jag. Du vet att hon var tillsammans med Göran. Hon tyckte mycket om honom och han flyttade också hem till dem. Grabben hennes älskade ju honom också, han blev en verklig idol för honom. Nu har hon sparkat ut honom. "Jag tycker mycket om honom, och det blir svårt att hitta någon som står ut med mitt sätt", sade hon. "Men han tog inte ansvar. Jag vill inte prata ihjäl saker, men finns det ett problem vill jag reda ut det och sedan är det inte mer med den saken. Men han skulle alltid skjuta på det som var besvärligt. Och ville jag höra hans åsikt om något som gällde grabben, svarade han alltid att `det blir nog bra som du säger'. men det var ju ingen hjälp för mig. Jag ville ju höra en annans åsikt för att se om jag gjort rätt. Men egentligen beror det nog på att han var litet omogen, han var fem år för ung. Men jag står inte ut med att ha det halvdant, då får det hellre vara", sade hon, och hon hade som sagt gjort slut, trots att hon visste att det skulle göra mycket ont både för henne och grabben. Hon är stark Maria, och därför har hon kunnat gå rakt fram. Jag klarar inte det lika bra. Är det denna räta linje som är den Frihetens väg, som du pratade om i höstas, frågar jag honom, väl medveten om hans minst sagt vacklande förhållande med K.
      -- Ja, jag tror det. Trots allt tror jag att det är så. Men jag har också lärt mig att man ofta vet alldeles för litet om andra människor, för att kunna döma. Och jag tror också att denna räta linje är fiktiv, en abstraktion ungefär som begreppet "människa", någonting som alla strävar efter men som inte finns i verkligheten. Det finns miljarder människor, men du kan inte peka ut någon och säga: Där har du människan! Därför skall man nog också vara försiktig med att döma, samtidigt som man naturligtvis måste ta saken på största allvar. K. anklagade mig för att inte ta henne och vårt förhållande på allvar, att jag nonchalerade henne och våra problem och att det var därför som det fungerade så dåligt. På ett sätt hade hon rätt, där fanns en tendens hos mig att fly undan, men samtidigt hade hon fel, säger han, samtidigt som han häller upp mer vin i glasen och utbringar ett nytt Skål för partiet!, börjar han redan bli berusad?, och sedan fortsätter
      -- Hon hade fel, det är just därför att jag tar människor och vad de säger och gör som jag nonchalerar många människor. Det betyder inte alls att jag tycker illa om dem på något sätt, de intresserar mig bara inte. När det finns ett fåtal människor som verkligen angår en och man inte har tid att vara med dem som man önskar, varför skall man då ödsla tid på att umgås med dem som man inte känner något inför?
      -- Du är hård, sade jag, du påminner mycket om Maria. Men varför pratar du om ditt förhållande till K. i imperfektum? Är det slut?
      -- Ja, det är slut.

    Jag kan inte påstå att jag blev förvånad, snarare föreföll det mig egendomligt att de så länge fortsatt att vara tillsammans. Jag känner väl till P, och hans inställning till K. och samvaron med henne oroade mig. Det finns som bekant inga fläckfria människor och inte minst i det samhälle vi lever i har vi alla schizofrena inslag i våra själar. Men ser man en punkt, som alltför starkt avviker från helheten hos en människa som angår en, blir man litet orolig. Jag såg ju att deras förhållande fungerade dåligt, ja, jag undrade faktiskt varför de överhuvud taget gav sken av att vara något annat än vänner - detta ord som i och för sig kan betyda allt eller intet. Men det som gjorde hela saken så konstig var att P. aldrig kunde ge några raka svar när jag frågade hur de hade det. Jag ställde inga närgångna frågor, men det intresserar en ju faktiskt litet hur en gammal vän har det med den kvinna, som han sagt sig vara tillsammans med.
      -- Det var första gången tror jag, som jag fått ett klart besked av dig när vi pratat om K. sade jag därför. -- Du valde alltså samma väg som Maria - även i praktisk handling.
      Han hällde upp mera vin åt sig och tände litet nervöst en cigarett. Jaha, nu skulle han sätta igång och röka igen.
      -- Ja, jag sade ju att jag anser att hon har rätt. Men jag tror samtidigt att hon är litet extrem åt det andra hållet, man måste trots allt vara beredd på att kompromissa en del. Även om man är stark själv, måste man tänka på andra.
      -- Men du då, frågar jag, menar du att du gått för långt åt det andra hållet, att du kompromissat för mycket? Är det verkligen det rätta ordet!
      -- Nej, det är det inte, jag skulle hellre vilja kalla det för flykt.
      -- Flykt?, frågar jag förvånat.
      -- Jag, jag har flytt från kärleken, eller i varje fall den möjliga kärleken, in i detta halvdana förhållande. Och när inte ens det fungerat bra så har jag flytt ut till skogen och till pappersflickorna.
      -- Pappersflickorna!, säger jag ännu mer förvånat, nästan upprört och tänker naturligtsvis på Lektyr och de andra porrtidningarna.
      -- Ja, eller drömflickorna kan du också kalla dem. När man är missnöjd med den kvinna som man är tillsammans med, och man är för feg att göra någonting åt det, blir det lätt så att man sitter och tittar beundrande på alla vackra kvinnor man ser i tidningarna och ute på stan. Man ser många vackra flickor när man står vid Systemet och samlar in pengar. Det är äckligt. Och det äckliga är just detta att man gör det så lätt för sig, pappersflickorna eller drömkvinnorna är ju så bekväma, de är ju bara attraktiva och ingenting mer. De är precis så som man vill ha dem, och därför ställer de inte till några problem. Men just därför är de också döda, och vem kan leva på papper? Eller drömmar? Inte jag i alla fall. Jag är less på den här halvvärlden! Du minns att i diskuterade Sartre i höstas. Politiken tas inte på allvar, folk flyr ifrån den. Men inte heller kärleken tas på allvar, även den leker man med! Är det därför att vi lever i en förkrigstid eller är det den annalkande ekonomiska krisen som gör att man tar så lättsinnigt på allting? Det är ju så Sartre skildrar tiden före det senaste stora kriget i Frankrike.
      -- Kanske, svarar jag, samtidigt som jag tänker på orden han tvingas använda därför att språket är så snävt. Nu när ord som äktenskap och hustru och make mer och mer fallit ur bruk talar vi istället om förhållanden, tillsammans och - det värsta ordet av alla - sambo. Kanske kan man kalla detta rysliga ord för ett förkrigsord? - Varför flyttade ni förresten aldrig samman?
      -- Jag tänkte faktiskt det i början men så började jag tveka och så blev det inte av, svarar han samtidigt som han reser på sig för att börja duka av.
      -- Visst hade det varit klokare, då hade vi tidigare fått besked om vi stod ut med varandra, fortsätter han, nu utifrån köket. -- Det är en lärdom till nästa gång.
      -- Jag förstår dig ändå inte, säger jag när han serverat kaffet och satt sig ner igen. Ni var ju ändock tillsammans i fem år. Fem år, tänk att tiden går så fort!
      -- Det värsta är att inte heller jag förstår det riktigt. K. talade ju alltid om att vi hade mycket gemensamt, och det hade vi verkligen också, och att vi skulle bygga vidare på detta.
      Kanske har hon rätt också i det.


    Copyright - Jan Åhman