En älg på catwalken.......
Första morgonen på älgjakten, när vi kör landsvägen till passen, alldeles intill Vissvassen, som i min morfars barndom fortfarande var en vik av havet och seglingsbar och skutorna kunde gå in och hämta träkol, antagligen gick det till Ortala eller något annat av bruken längre upp längs Upplandskusten, så mycket träkol att åkern där den lagrades fortfarande är svart och kallas Kolbotten, jag tog en fin bild där en älgjaktsmorgon för många år sedan, det hade fallit ett tunt lager med snö på natten och i morgonljuset blev det så vackra konturer i plogfårorna, och längre upp ligger Bodhagskärret, med namn efter de bodar som också fanns här längst in i viken, detta Bodhagskärr som numera, liksom de flesta små åkrar på skogen, är planterad med gran, men vi satt där och passade älg de första åren som jag var med i laget, ljust och vackert var det vid den åkern och i alkärret bakom passet visslade järpen, det var på den tiden då jag hörde sådana höga toner och min morbror fortfarande levde, det var mest han som satt där, han var nattvakt, som det kallades, och han var den som introducerade walkie-talken i jakten hos oss, men det gick inte så bra, han var för tidigt ute, sedan blev vi av med den marken och tvingades flytta passet en bit in på nästa skifte, men där var det mörkt hela dagen där man satt inne bland granstammarna och fick sikta mellan träden om det skulle råka komma en älg förbi, vilket det sällan gjorde, det kunde gå både fem, sex och sju år mellan varje skott – men den här tidiga morgonen i oktober 2008 står en älg mitt i vägen på den plats där det i slutet på 50-talet blev en soptipp, någon kastade sitt skräp i slänten ner mot sjön, och sedan kom nästa, och nästa, det såg inte vackert ut men vi barn tyckte att det var spännande att gå där och leta efter saker: en vacker blå flaska som det varit hårvatten i, en trasig cykel som man kunde plocka delar från, en fullt användbar mjölkflaska, slit och slängandet hade börjat; nu står en liten älgtjur med fyra taggar i billjuset mitt framför oss, den går bara sakta framåt längs vägen, så långa ben den har!, det tänker man inte lika mycket på när man ser den i skogen där klövarna, och kanske en bit av smalbenen också, sjunker ner i gräset eller mossan eller göms i slyet, men nu syns det när den går där på den hårda asfalten, så mjukt och elegant den rör sig på sina långa ben, jag kommer att tänka på modellerna i högklackat på bilderna från modevisningarna hos Dior och Chanel, en älg på catwalken!, det är vad vi ser framför oss, men den här tjusige unge mannen svänger inte om och trippar tillbaka in mot logen för att byta till en ny kreation utan han fortsätter framför oss, vi försöker med samma knep som när det kommer upp en hare på vägen, vi stänger av lyset ett tag, men det hjälper inte, när vi tänder det igen går han där fortfarande, lika ledigt och lätt och fortsätter hundra meter till innan han viker av in på den gamla körvägen upp på Aldors skog, denne Aldor som det finns så många historier om, men de får jag berätta en annan gång, nu börjar det bli litet bråttom att hinna ut till passen innan det blir alltför ljust, det finns olika teorier om det där, om man ska gå ut till passet när det är mörkt och vara på plats när det börjar bli skjutljust – eller om man ska vänta och gå först när man ser att skjuta, idag har vi valt det första alternativet, och på vägen upp till plåtkojan kommer jag ändå att tänka på en historia om den där Aldor, det här var före jaktradions och mobiltelefonernas tid, han hade skjutit på något och för att tillkalla passgrannen stod han och trummade på en röd plasthink, mitt ute på hygget, en i vårt lag såg honom från vår mark och det såg f-t roligt ut, det finns som sagt många historier om denne Aldor, sådana som roar och andra som förargar, så till den milda grad att det blev polissak av det...
... på de stora markerna jagar man med hund eller med drevkarlar när det är ordentligt ljust ute, de stöter upp älgarna ur daglegan och driver fram dem till sig, men vi med våra små skiften, ett här och ett där, i ett lapptäcke med många jaktlag som inte kan samsas utan jagar var och en för sig, vi sitter och väntar och väntar i våra kojor, ibland hela dagarna men det är i den tidiga morgonen och sena eftermiddagen som det brukar hända något, älgarna har samma dygnsrytm som våra extremnattare, en ringde förresten en morgon, en nattare alltså, och frågade om semesterreglerna, va f-n pratar han om tänkte jag innan jag fattade att det var från jobbet och inte någon av de andra jägarna, han blev säkert lika fundersam han när jag viskande förklarade att "jag kan inte prata just nu, jag sitter i älgskogen", efteråt blev jag tvungen att hälla upp en kopp kaffe och se till att jag vaknade ordentligt, det är lätt att slumra till den där andra timmen, när man har kommit på plats och suttit ett tag och det inte händer något, det kan bli så konstiga drömmar, älgar med plasthinkar på huvudet, kamerablixtar och folk som skriker av förtjusning och klappar händerna, och Aldor som kommer rusande efter....
...och så blir det sådär förunderligt tyst, sekunden innan det stora tunga djuret trampar ner en gren i mossan, det hörs nästan inte, men det lilla som hörs förklarar allt...
(December 2008)
Oväntat besök......
Det sägs i reklamen att man ska ha Gevalian beredd när man få oväntat besök.
Jag skulle istället vilja slå ett slag för Frolic! Signalkräftor, till exempel, trevliga gäster!, är vansinnigt förtjusta i frolic. I gamla tiders kräftfiske slabbade man med mörtar och sarvar och bleckor och fajtades med getingarna när man skar upp sina beten. Numera stoppar jag i några frolic i en liten plastbehållare i mjärden – och det ger goda fångster! Hundarna tycker om frolic, förstås, och en dag satt en vildkatt och mumsade på frolicen vid torpet. Och så var det rävarna!
En sensommarkväll när vi kommer ut till torpet, solen lyser upp den ljust faluröda bodväggen och vi ser oss ängsligt omkring ifall de f-de vildsvinen har hittat på något sattyg sen sist – leker två rävungar på berget framför ladan. Några veckor tidigare låg resterna av ett rådjurskid på tunet så jag borde ha anat att någonting var på gång. Nu kommer det istället som en fullständig överraskning att räven tagit lya under ladan, där annars grävlingen brukar hålla till. Obekymrat kommer ungarna fram och nosar på bilen. Någonstans har det brustit i deras uppfostran för redan första kvällen kommer en av dem nästan ända fram till oss, där vi sitter utanför stugan.
•••
Världen föds ny varje dag, sägs det, men samtidigt är det så mycket gammalt skräp som följer med. Ta finanskrisen som exempel. Nu rasar bankerna på Wall Street och dammet som virvlar upp kommer att dölja nya brott, än värre än de som följde efter den 11 september. USA:s ledning tog terrorbombningen av World Trade Center som förevändning för att erövra Afghanistan. Vilka krig följer i spåren av Lehman Brothers kollaps? De rika i alla länder har ett gemensamt intresse i att hålla profiterna uppe och folken nere, javisst, men var och en av dem vill också ha den största delen av kakan själv. Därför skärps tonen mellan stormakterna. De ryska oligarkerna gjorde en markering i Georgien. De tyska industribaronerna – med världens största export i bakfickan – är upprörda över att USA och Storbrittanien sätter hela den finansiella marknaden i gungning med sina egoistiska svindlerier.
Jag har gång på tjatat om att de s.k. avregleringarna i själva verket är omregleringar; reglerna skrivs om så att de rika får större friheter samtidigt som insynen för vanliga medborgare begränsas. Finansmarknaden är ett exempel; ett exempel som får återverkningar långt in i våra pensionssystem. Dem har man nämligen reglerat om så att de blir än mer beroende av svindelkonjunkturerna. Vårt nya ITP-avtal är ett exempel och för den allmänna pensionen hotar nu bromsen att slå till med sänkta pensioner som följd.
•••
Vi har en påse frolic kvar i skafferiet sedan förra årets kräftfiske och lägger ut några stycken åt rävungarna på berget där de nyss lekte. Det smakar bra! Nyfikenhet och hunger och dålig uppfostran gör resten. En kväll när jag går nere i ängen och slår gräset hör jag hur det skramlar till uppe i farstun. En röd svans försvinner bakom knuten – och frolicpåsen är borta! Så fortsätter det under några veckor och till slut äter de på bordet!
•••
När man sätter även infrastruktur som post, tele och järnväg på bolag och dessutom privatiserar dessa, ökas instabiliteten i systemet ytterligare. Tänk tanken att i nästa vända det börsnoterade Deutsche Post dras med i fallet när någon av bankerna vacklar! Då handlar det inte bara om jobben för några tusen banktjänstemän utan om 400.000 postanställda. En lärdom av detta är att den medborgerliga insynen måste öka, inte minska, i dessa affärer. Det är till exempel förvånande att vi som arbetar i Posten och de 9 miljoner svenskar som än så länge äger bolaget inte fått veta varför Erik Olsson sparkades. Hemligheten döljs bakom slutna styrelsedörrar, vilket är oroande. Handlade det om en skvallerhistoria eller var det oenighet i någon eller någa väsenliga linjefrågor?
•••
Jag vet inte vilka tankar riksdagsledamöterna tänkte när de fick oväntat besök vid utskottssammanträdet den 1 april och informerades om att regeringen samma dag tänkte slå samman svenska Posten med den danska – och sälja ut en del till riskkapitalbolaget.
Men kanske stod frolic-påsen på bordet!
(Oktober 2008)
Copyright - Jan Åhman