Sista ordet




Vargen kommer...

Om någon i min fältbiologiska ungdom hade sagt att han hade sett en varg, eller spår efter den, i våra roslagsskogar, hade jag knappast trott honom. Jag hade kanske inte velat säga honom det rätt upp i ansiktet, utan mera tänkt att nu har han – eller hon, det var bara så få tjejer i Fältbiologerna – haft litet för bråttom att kryssa en ny art. Det var inte ovanligt. Hade han eller hon dessutom påstått sig ha sett en björn i granplanteringen eller en säl som tar sig fram genom snön flera kilometer från havet ... ja, ni hör själva!
  I vinter hände allt detta, i verkligheten, och mer därtill.
  Nästan varje gång som vi kom ut till torpet, hade lodjuret gått förbi och rådjurskadavren talade sitt tydliga språk.
  Litet längre upp i Roslagen hade en sälkuting kommit ifrån mamman, missat övergången från havsis till åker och i det tjocka snötäcket kravlat sig vidare. Efter fyra kilometer passerade den mitt föräldrahem ett par mil öster om Norrtälje och fortsatte sedan kilometer efter kilometer allt längre bort från havet. Till slut blev den ihjälkörd på en landsväg mitt i socknen. Samma sak hände förresten i Harg i norra Uppland. Där hittade en jägare en kuting vid en foderplats långt in i skogen.
  Och förra sommaren såg jägarna en björn gå förbi jakttornet en sommarkväll, när de satt och väntade på vildsvinen.

•••

Den 19 september är det val igen. När detta skrivs verkar det som att högeralliansen kommer att sitta kvar. På kort sikt är det ingen katastrof, men i ett längre perspektiv innebär det att utvecklingen fortsätter åt fel håll. Efterkrigstidens skördetid för vanligt folk bröts i skiftet mellan 70- och 80-tal. Då slutade reallönerna att stiga och de sociala reformerna upphörde. Istället började kontrareformisterna att ta tillbaka det som erövrats. Lönerna sänktes, socialförsäkringarna, inte minst pensionerna, urholkades, arbetslösheten höjdes, allt större värden fördes tillbaka till de rika. Den politiken har sedan accelererat. Idag är klyftorna i det svenska samhället större än på många decennier. Det härskande skiktet och de som berikar sig i dess närhet sitter just nu säkert i sadeln och dominerar propagandaapparaten totalt. Det påminner rätt mycket om situationen i USA och i Putins Ryssland. Också på det sättet att man här som där rear ut statlig och kommunal egendom till profitörerna. De slipper de obehagliga frågorna. Om den ökande arbetslösheten. Villkoren för de sjuka och arbetslösa. Ingen valreporter frågar högeralliansen om Littorin och varför han ska få en så mycket bättre arbetslöshetsförsäkring än den han tvingat på alla andra. Lavaldomen. De fortsatta omregleringarna som leder till en dyrare och sämre service därför att regeringens vänner – Wallenbergarna – ska berika sig. Osv.

Nu sover de trots allt inte riktigt gott om nätterna. De ser ju vad som händer runt om i Europa när svångremmen dras åt. Det kan bli protester på gatorna även här. Därför arbetar de medvetet på att försvaga facket, inte bara, eller ens främst, genom en skärpt antifacklig lagstiftning, utan också genom att med nya skatteregler och höjda a-kasseavgifter göra det så dyrt att vara med att många tvingas gå ur. Dessutom utformar man reglerna så att vissa fack kan hålla lägre avgifter och på det sättet värva över medlemmar och bidra till splittringen inom arbetarkollektivet...

•••

En natt i vintras gick vargarna förbi på sjön utanför vår bastu. Jag var tyvärr inte på plats när de passerade, men jag följde spåren på skidor några timmar senare. De hade gått på isen en bit ut från stranden, ungefär på samma sätt som vi människor gör när vi går eller åker längs sjön på vintrarna. De hade undersökt sånt som verkade intressant litet noggrannare, vår brygga till exempel, och sedan fortsatt vidare i lugn takt.
  När de kommit litet längre bort på sjön, i öppningen till en vik där det en gång låg en tvättstuga med ett klappberg nedanför, ett klappberg där man klappade tvätten, och viken därför fortfarande heter Klappbergsviken trots att sjön sänktes för över sjuttio år sedan och klappberget hamnade långt upp på land och tvättstugan fick flyttas; när de kommit dit förändras bilden. Honan fortsätter en bit till, men stannar upp efter några tiotal meter. Hannen sätter av tvärs över sjön och tar upp jakten på ett rådjur, som går och betar i strandkanten.

•••

Det finns en alternativ allians att rösta på i årets val. Den kallar sig själv rödgrön. I mina ögon sträcker den sig nog över en större färgskala än så. Det största partiet i vänsteralliansen, socialdemokraterna, har ju – tyvärr – aktivt deltagit i kontrareformismen. Det var de som ordnade så att vi kom med i EU och därigenom satte extra fart på hela omregleringspolitiken och bäddade för Lavallagen. Det var de som – genom en kupp i det egna partiet – urholkade pensionssystemet.
  Mitt under valrörelsen åkte partiledaren till Afghanistan för att träffa de svenska legosoldaterna. Vad gjorde hon där? För att kalla dessa soldater vid dess rätta namn: lydtrupper som bistår USA i ännu ett erövringskrig? För att meddela dem att de omedelbart ska tas hem om (s) får bilda ny regering? Tyvärr inte! Stödet till USA:s imperialistiska krig är det allra sämsta i den nuvarande socialdemokratiska politiken (och den borgerliga regeringens såklart, men ingen hade väl väntat sig något annat av dem?).
  Väl hemkommen tvingades Sahlin att kompromissa med vänsterpartiet för att hålla samman alliansen. Man lovar nu att börja ta hem trupperna nästa år. Det är otillräckligt, men ett steg åt rätt håll. Det stärker det rödgröna alternativet. Och vänstern. Min förhoppning är att de blir så pass starka i en rödgrön koalitionsregering så att de kan tvinga kontrareformisterna en bit åt vänster även i andra frågor!

•••

Jag följer varghannen i spåren, som bara är några timmar gamla. En bit in i viken har han kommit åt att klösa bort en bit skinn från rådjuret. Men drevet vänder och går in mot land och vidare genom en granplantering. När det kommer ut på en liten åker bär skaren rådjuret bättre än vargarna. Spåren avtecknar sig skarpt mot skarsnön i det starka solljuset. Rådjuret håller undan och måste ha varit i en bättre kondition är de andra djur som vi har sett under vintern; ett låg och dog under fågelbordet. När jakten återigen gått in i skogen avbryter jag spårandet, det är dumt att gå i alltför färska spår. Kanske kommer det här rådjuret att klara sig, eller också så leker de två vargarna bara litet med det. Efter angreppet ute på sjön blöder det litet, det syns röda stänk i snön. För så är det: Det står blod i spåren efter de stora rovdjuren!

Jan Åhman





Korvskärarna.........................

Det blev ännu en blöt och mörk november. Så blöt att bastudörren svällde igen ute på torpet och inte går att öppna förrän i början av januari, när det – förhoppningsvis – har kommit litet kyla och sol som torkar upp. Och tjäle i marken så att vildsvinen inte längre kan böka sönder den grässvål, som jag har lagt ner så mycket arbete på för att få gullvivorna, darrgräset, svartkämparna och de andra ängsväxterna att trivas.


•••


När man arbetat många år i ett stort företag som Posten har man hunnit uppleva – och förhoppningsvis också överlevt – mångmånga omorganisationer. Om vi tar en sådan sak som den regionala strukturen i detta rikstäckande företag, så fanns det en gång i tidernas begynnelse en Postdirektion för hela Storstockholm. Sedan började resan med områdesförvaltningar i ett par olika tappningar, så geografiska regioner där allt ingick, sedan var det separata regioner för brev- respektive paketterminaler och brevbäring och åkeri, därefter inordnades brevterminalerna i ett riksomfattande brevnät, så var det plötsligt en regional struktur för brev- och paketterminaler igen ett tag, sen var det slut med det – och nu har vi gått varvet runt och är tillbaka i geografiska regioner där man återigen har lagt in brevterminalerna under utdelning. Logistik med tillhörande åkeri ligger dock kvar för sig. Än så länge, vem vet vad som händer i morgon?
  Kliver man så in på en stor arbetsplats som en av våra stockholmsterminaler så har det under årens lopp kryllat av olika organisationsmodeller, den ena smartare än den andra....
  ...när det därför en dag en bit in på det nya seklet klev in en chef på terminalerna i Stockholm och deklarerade att han inte var så intresserad av omorganisationer och drog liknelsen om falukorven, så log vi nöjt och tänkte, äntligen!, en som har hajat nånting!
  – Falukorven, förklarade han nämligen, smakar likadant oavsett om man skär den på längden eller tvären.
  Det var roligt, ända till den dag det nästan gick åt h-e för Årsta.
  Javisst, en falukorv smakar likadant oavsett hur man skär den. Men en terminal är inte en falukorv. Den är någonting helt annat, så mycket mer komplext, om man så säger.
  Därför smakar det inte riktigt likadant hur man skär upp, förlåt, organiserar den. Man ska inte överdriva, men man bör nog ändå tänka en tanke – och en mycket konkret sådan! – innan man strukturerar en så stor verksamhet.
  Det är mot den bakgrunden med stor förvåning som man nu kan studera hur de nya korvskärarna träder in på arenan och presenterar Flinc, den nya tidens falukorv. En unisexorganisation som passar lika bra på det lilla brevbärarkontoret med 25 anställda och en omsättning på några miljoner – som på Årstaterminalen med sina drygt 1000 anställda och en balansräkning på en halv miljard. Visst är det fantastiskt!
  Organisationsmallen med sina lagledare, produktionsledare och produktionschefer ska vara densamma överallt. Riv ner och bygg om organisationen utifrån detta. Verkställ!
  Man tror inte att det är sant, men det är det.


•••


Grisarna bökar upp och jag går och trampar igen efter dem. Nästa gång som jag kommer ut har de grävt upp litet till, och jag stampar och svär och skottar igen med spaden och förbannar de överklassjägare som satte ut svinen. Det var inte så länge sedan, men grisarna kan redan räknas i tiotusental. Vargarna däremot, de får inte bli fler än tvåhundra. De, som är de enda rovdjur som skulle kunna hjälpa till att hålla efter grisarna. Men samtidigt också göra slut på den roliga småviltsjakten med drivande hund. För att inte tala om bekymren för dem som ännu orkar hålla på med kreatur. Det är inga enkla frågor och därför finna det inte heller här några patentlösningar.
  Men vi har fått in två vargar i skogarna runt torpet och i vinter ska jag gå ut på natten och njuta av att höra dem yla och själv yla med och rensa lungorna från allt vad flinc och regionorganisationer och annat elände heter!

(December 2009)





En älg på catwalken.......

Första morgonen på älgjakten, när vi kör landsvägen till passen, alldeles intill Vissvassen, som i min morfars barndom fortfarande var en vik av havet och seglingsbar och skutorna kunde gå in och hämta träkol, antagligen gick det till Ortala eller något annat av bruken längre upp längs Upplandskusten, så mycket träkol att åkern där den lagrades fortfarande är svart och kallas Kolbotten, jag tog en fin bild där en älgjaktsmorgon för många år sedan, det hade fallit ett tunt lager med snö på natten och i morgonljuset blev det så vackra konturer i plogfårorna, och längre upp ligger Bodhagskärret, med namn efter de bodar som också fanns här längst in i viken, detta Bodhagskärr som numera, liksom de flesta små åkrar på skogen, är planterad med gran, men vi satt där och passade älg de första åren som jag var med i laget, ljust och vackert var det vid den åkern och i alkärret bakom passet visslade järpen, det var på den tiden då jag hörde sådana höga toner och min morbror fortfarande levde, det var mest han som satt där, han var nattvakt, som det kallades, och han var den som introducerade walkie-talken i jakten hos oss, men det gick inte så bra, han var för tidigt ute, sedan blev vi av med den marken och tvingades flytta passet en bit in på nästa skifte, men där var det mörkt hela dagen där man satt inne bland granstammarna och fick sikta mellan träden om det skulle råka komma en älg förbi, vilket det sällan gjorde, det kunde gå både fem, sex och sju år mellan varje skott – men den här tidiga morgonen i oktober 2008 står en älg mitt i vägen på den plats där det i slutet på 50-talet blev en soptipp, någon kastade sitt skräp i slänten ner mot sjön, och sedan kom nästa, och nästa, det såg inte vackert ut men vi barn tyckte att det var spännande att gå där och leta efter saker: en vacker blå flaska som det varit hårvatten i, en trasig cykel som man kunde plocka delar från, en fullt användbar mjölkflaska, slit och slängandet hade börjat; nu står en liten älgtjur med fyra taggar i billjuset mitt framför oss, den går bara sakta framåt längs vägen, så långa ben den har!, det tänker man inte lika mycket på när man ser den i skogen där klövarna, och kanske en bit av smalbenen också, sjunker ner i gräset eller mossan eller göms i slyet, men nu syns det när den går där på den hårda asfalten, så mjukt och elegant den rör sig på sina långa ben, jag kommer att tänka på modellerna i högklackat på bilderna från modevisningarna hos Dior och Chanel, en älg på catwalken!, det är vad vi ser framför oss, men den här tjusige unge mannen svänger inte om och trippar tillbaka in mot logen för att byta till en ny kreation utan han fortsätter framför oss, vi försöker med samma knep som när det kommer upp en hare på vägen, vi stänger av lyset ett tag, men det hjälper inte, när vi tänder det igen går han där fortfarande, lika ledigt och lätt och fortsätter hundra meter till innan han viker av in på den gamla körvägen upp på Aldors skog, denne Aldor som det finns så många historier om, men de får jag berätta en annan gång, nu börjar det bli litet bråttom att hinna ut till passen innan det blir alltför ljust, det finns olika teorier om det där, om man ska gå ut till passet när det är mörkt och vara på plats när det börjar bli skjutljust – eller om man ska vänta och gå först när man ser att skjuta, idag har vi valt det första alternativet, och på vägen upp till plåtkojan kommer jag ändå att tänka på en historia om den där Aldor, det här var före jaktradions och mobiltelefonernas tid, han hade skjutit på något och för att tillkalla passgrannen stod han och trummade på en röd plasthink, mitt ute på hygget, en i vårt lag såg honom från vår mark och det såg f-t roligt ut, det finns som sagt många historier om denne Aldor, sådana som roar och andra som förargar, så till den milda grad att det blev polissak av det...

... på de stora markerna jagar man med hund eller med drevkarlar när det är ordentligt ljust ute, de stöter upp älgarna ur daglegan och driver fram dem till sig, men vi med våra små skiften, ett här och ett där, i ett lapptäcke med många jaktlag som inte kan samsas utan jagar var och en för sig, vi sitter och väntar och väntar i våra kojor, ibland hela dagarna men det är i den tidiga morgonen och sena eftermiddagen som det brukar hända något, älgarna har samma dygnsrytm som våra extremnattare, en ringde förresten en morgon, en nattare alltså, och frågade om semesterreglerna, va f-n pratar han om tänkte jag innan jag fattade att det var från jobbet och inte någon av de andra jägarna, han blev säkert lika fundersam han när jag viskande förklarade att "jag kan inte prata just nu, jag sitter i älgskogen", efteråt blev jag tvungen att hälla upp en kopp kaffe och se till att jag vaknade ordentligt, det är lätt att slumra till den där andra timmen, när man har kommit på plats och suttit ett tag och det inte händer något, det kan bli så konstiga drömmar, älgar med plasthinkar på huvudet, kamerablixtar och folk som skriker av förtjusning och klappar händerna, och Aldor som kommer rusande efter....
  ...och så blir det sådär förunderligt tyst, sekunden innan det stora tunga djuret trampar ner en gren i mossan, det hörs nästan inte, men det lilla som hörs förklarar allt...

(December 2008)





Oväntat besök......

Det sägs i reklamen att man ska ha Gevalian beredd när man få oväntat besök.
  Jag skulle istället vilja slå ett slag för Frolic! Signalkräftor, till exempel, trevliga gäster!, är vansinnigt förtjusta i frolic. I gamla tiders kräftfiske slabbade man med mörtar och sarvar och bleckor och fajtades med getingarna när man skar upp sina beten. Numera stoppar jag i några frolic i en liten plastbehållare i mjärden – och det ger goda fångster! Hundarna tycker om frolic, förstås, och en dag satt en vildkatt och mumsade på frolicen vid torpet. Och så var det rävarna!

En sensommarkväll när vi kommer ut till torpet, solen lyser upp den ljust faluröda bodväggen och vi ser oss ängsligt omkring ifall de f-de vildsvinen har hittat på något sattyg sen sist – leker två rävungar på berget framför ladan. Några veckor tidigare låg resterna av ett rådjurskid på tunet så jag borde ha anat att någonting var på gång. Nu kommer det istället som en fullständig överraskning att räven tagit lya under ladan, där annars grävlingen brukar hålla till. Obekymrat kommer ungarna fram och nosar på bilen. Någonstans har det brustit i deras uppfostran för redan första kvällen kommer en av dem nästan ända fram till oss, där vi sitter utanför stugan.

•••


Världen föds ny varje dag, sägs det, men samtidigt är det så mycket gammalt skräp som följer med. Ta finanskrisen som exempel. Nu rasar bankerna på Wall Street och dammet som virvlar upp kommer att dölja nya brott, än värre än de som följde efter den 11 september. USA:s ledning tog terrorbombningen av World Trade Center som förevändning för att erövra Afghanistan. Vilka krig följer i spåren av Lehman Brothers kollaps? De rika i alla länder har ett gemensamt intresse i att hålla profiterna uppe och folken nere, javisst, men var och en av dem vill också ha den största delen av kakan själv. Därför skärps tonen mellan stormakterna. De ryska oligarkerna gjorde en markering i Georgien. De tyska industribaronerna – med världens största export i bakfickan – är upprörda över att USA och Storbrittanien sätter hela den finansiella marknaden i gungning med sina egoistiska svindlerier.
  Jag har gång på tjatat om att de s.k. avregleringarna i själva verket är omregleringar; reglerna skrivs om så att de rika får större friheter samtidigt som insynen för vanliga medborgare begränsas. Finansmarknaden är ett exempel; ett exempel som får återverkningar långt in i våra pensionssystem. Dem har man nämligen reglerat om så att de blir än mer beroende av svindelkonjunkturerna. Vårt nya ITP-avtal är ett exempel och för den allmänna pensionen hotar nu bromsen att slå till med sänkta pensioner som följd.


•••


Vi har en påse frolic kvar i skafferiet sedan förra årets kräftfiske och lägger ut några stycken åt rävungarna på berget där de nyss lekte. Det smakar bra! Nyfikenhet och hunger och dålig uppfostran gör resten. En kväll när jag går nere i ängen och slår gräset hör jag hur det skramlar till uppe i farstun. En röd svans försvinner bakom knuten – och frolicpåsen är borta! Så fortsätter det under några veckor och till slut äter de på bordet!


•••


När man sätter även infrastruktur som post, tele och järnväg på bolag och dessutom privatiserar dessa, ökas instabiliteten i systemet ytterligare. Tänk tanken att i nästa vända det börsnoterade Deutsche Post dras med i fallet när någon av bankerna vacklar! Då handlar det inte bara om jobben för några tusen banktjänstemän utan om 400.000 postanställda. En lärdom av detta är att den medborgerliga insynen måste öka, inte minska, i dessa affärer. Det är till exempel förvånande att vi som arbetar i Posten och de 9 miljoner svenskar som än så länge äger bolaget inte fått veta varför Erik Olsson sparkades. Hemligheten döljs bakom slutna styrelsedörrar, vilket är oroande. Handlade det om en skvallerhistoria eller var det oenighet i någon eller någa väsenliga linjefrågor?


•••


Jag vet inte vilka tankar riksdagsledamöterna tänkte när de fick oväntat besök vid utskottssammanträdet den 1 april och informerades om att regeringen samma dag tänkte slå samman svenska Posten med den danska – och sälja ut en del till riskkapitalbolaget. Men kanske stod frolic-påsen på bordet!

(Oktober 2008)




Copyright - Jan Åhman