Recensioner - 2




Ivar Lo: Traktorn.
Sommaren 1990 satte Dalateatern upp en dramatiserad version av Ivar Lo Johanssons roman "Traktorn". Man spelade i en slagghög vid Falu koppargruva; en rolig spelplats, och praktisk.
  "Traktorn" utspelar sig på ett sörmländskt gods i brytningstid mellan traktor och oxar. Ungdomarna och fackföreningsordföranden bejakar den tekniska utvecklingen och ser fram emot bättre arbeten och karriärmöjligheter. Den gamle kogubben Kadin sätter sig på tvären och tar till alla medel för att stoppa den nya tiden. När arbetsgivaren därför avskedar honom sätts fackordförandens lojalitet på prov: skall han hjälpa Kadin att behålla anställningen trots att han hatar honom och är övertygad om att han är skyldig till de sabotage som drabbat gården, eller skall han följa sitt samvete och låta honom gå. Först tänker han så, men inför chansen att göra karriär inom facket vågar han inte löpa linan ut; han vittnar falskt och hjälper så Kadin att återfå jobbet. Han gör ett nytt försök att bli av med Kadin men misslyckas; han tappar behärskningen och spöar upp kogubben på ett fackmöte. I slutscenen tvingas han att förnedra sig genom att inför kamraterna be Kadin om ursäkt för att få med denne på nytt i avdelningen: "vi måste hundraprocentiga". Det kan tyckas som att kogubben avgår med segern. I alla fall här, i pjäsen; i verkligheten förlorade han, som vi alla vet. Samtidigt gläder sig ungdomarna åt att få överta stora traktorn när Brandt, fackordföranden skall krypa i fängelse för att han misshandlade Kadin.
  För ungdomarna är traktorn, maskinerna, framtiden.
  Samtidigt är det säkert ingen tillfällighet att det i slutscenen är arbetarna på gården som, på olika sätt, trots allt planerar för framtiden: Brandt bekymrar sig för sin fackavdelning, ungdomarna planerar för barn och giftermål och bättre jobb. Godsägaren har gått i konkurs och den sprättiga inspektorn har fått ge sig iväg - samtidigt som den jordnära kogubben Kadin går kvar. Se där ett memento för överheten!
  Samtidigt som det även bland arbetarna finns de som kan tänka sig att klättra på andras ryggar för att få det bättre.
  Det är i sanning inga enkla historier han kokade ihop, den gode Ivar Lo!
  Dramatiseringen av romanen har gjorts av Henning Mankell; framställningen ligger mycket nära romanen.
  Uppsättningen är enkel och fyndig. Det är sex skådespelare på den lilla scenen, som helt enkel är en grusad cirkel. Musiken/ljudeffekterna framförs live genom tomma bensinfat, kaffepannslock, mm. Traktorljudet framställde ljudmästaren genom att veva på en gammal separator med div tillbehör.
  Skådespelarna byter konsekvent roller, ena gången är det en av dem som spelar Brandt, nästa gång en annan. Det tvingar åskådaren att skärpa sinnena. Scenografin är mycket enkel, huvudsakligen består den av trasmattor och en resväska, som används till flera uppgifter. För att inte hamna i det proletärsentimentala är skådespelarna klädda och sminkade som clowner, snarare än "arbetare". Det verkar litet absurt vid första anblicken, men är nog inte så dumt. Även det skärper åskådarens i hans jakt på innehållet.
  Illustrationen på affischen liksom på vägskyltar består helt enkelt av ett traktorspår; enkelt och roligt. (1990-07-15)





Ivar Lo i 30-talet

Den tredje delen av Ivar Lo-Johanssons memoarer har han döpt till "Tröskeln". "Det fanns trösklar i tiden. När man stigit över en tidströskel var det som att komma in i ett rum där man aldrig varit", skriver han i de två inledande meningarna i boken. Men titeln syftar också på att varje människa ständigt behöver en tröskel att arbeta sig över för att förbli människa, som Ivar Lo uttryckt det i en intervju i anslutning till boken.

30-talet är ett decennium med stora och viktiga händeler, vilket återspeglas i boken. Decenniet inleds med att strejkande arbetare skjuts ihjäl i Adalen och när det går mot sitt slut så är det världskrig. Det är under trettiotalet som en stor grupp arbetar och bondeförfattare, som skulle komma att få stor betydelse för den svenska litteraturen, träder fram. Själv förmår Ivar Lo att arbeta sig över en större tröskel än vad som är vanligt. I ingången till decenniet livnär han sig på småskriverier till tidningarna, men sedan kommer tre romaner: Måna är död, Godnatt jord och Kungsgatan.

Vimmelkantig
Efter att ha skrivit Kungsgatan, gör Ivar Lo sällskap med ombudsmännen/agitatorerna på Lantarbetarförbunet och under ett par års tid tillkommer det som är hans - tillsammans med den nu pågående memoarserien - största verk, den väldiga novellsamlingen Statarna.

"Statsystemet fanns kvar. Även om jag själv lyckats slingra mig undan så gick alla de andra alltjämt under sina ok. För första gången hade jag sett någorlunda klart att det inte var nog med att jag själv lyckats smita. Det kom en hisnande tanke för mig att jag skulle ta klassen med mig bort. Tanken hade gjort mig vimmelkantig av lycka",

skriver Ivar Lo nu i sina memoarer, och det var verkligen i denna anda som dessa noveller skrevs.

Statarskola
Det var, som han skriver på tal om sin mor, vilken ges ett mycket ömsint och gripande porträtt i Tröskeln, en färd i riktning mot frigörelse. Bland de självbiografiska proletärromaner som skrevs på trettiotalet, utpekades de som handlade om statama som en särskild "statarskola". Det var menat som en nedsättande benämning. Böckerna om statarna påstods vara grå och trista, på samma sätt som litteratur med utgångpunkt i arbetarmiljö än idag ofta stämplas på samma sätt. Det beror på, att då som nu kommer de tongivande i kritiken från en annan miljö, och de kan inte fatta, de ser inte, att det i själva verket är tvärtom. Det är, vilket man kan se i Ivar Los böcker, en färgglad miljö "fylld av äventyr", som han skriver i Tröskeln.

Inga söta nekrologer
Ivar Lo har alltid förespråkat en realistisk litteratur med tendens. Det märks också i alla de författar- och konstnärsporträtt, som finns i den här delen av meoarerna. Jag har självt upplevt att han har lyckats. I flera dagar gick jag nämligen omkring och var förbannad på det han skriver om Aksel Sandemose. I grund och botten var det ett mycket irrationellt beteende från min sida, eftersom jag ännu inte läst en enda bok av Sandemose! Min positiva uppfattning av honom, som här konfronteras med en fruktansvärd avsågning, har jag fått genom det vänner eller andra som jag har förtroende för har sagt eller skrivit om honom.
  Men så är det med alla porträtten. Även om väl ingen annan får en så hårdhänt behandling som Sandemose, så är det inga sötsliskiga nekrologer som presenteras.

Stora namn
Både goda och dåliga sidor tas upp, en del människor tycker författaren om, andra mindre; allt får sin plats i boken. Rudolf Vämlund, Martin Koch, Gustav Hedenvind Eriksson, Albert Viksten, Harry och Moa Martinsson, Vilhelm Moberg, Jan Fridegård, Martin Andersen Nexö; Bror Hjort, Xet, Albin Amelin: alla de stora namnen passerar förbi i vad man skulle kunna kalla Ivar Lo-Johanssons litteratur- och konst- eller i varje fall författar- och konstnärshistoria. Likaså karaktäriseras kända namn ur lantarbetarrörelsen, som t ex Alfred Kämpe, Gösta Netzén och så förstås Gunnar Sträng, den än så länge kanske mest namnkunnige av dem alla.

I kapitlet "Litterära påverkningar" hamnar vi till slut hos Strindberg, men kanske inte riktigt på det vanliga sättet. Författaren gör en lustig jämförelse mellan tre citat ur litterära verk av Stiernhielm, Linné och Strindberg. Jämförelsen, där Strindberg får ställa upp med inledningsraderna i "Röda Rummet" utfaller inte till Strindbergs fördel, hans text bedöms som "smågnetig". Det kanske den också är - i det här fallet. Man kan ju också välja inledningen ur något annat av Strindbergs många verk, och komma till ett annat resultat.

Arbetarmiljö
Likaså kan man tycka - och jag tycker det - att Ivar Lo driver målet mot Strindberg för långt även på en del andra punkter. Men jag tror att syftet med detta är att gynna den sak som Ivar Lo arbetat för i de dryga fem decennier som han nu har verkat som författare: arbetardiktningen. Han vill se de stora mänskliga frågorna om liv och död, om kärlek och hat, om sammanhållning och svek, om arbete och lättja, osv, gestaltade i arbetarmiljö. Och hur stort Strindberg än har skrivit om Livet, och det är verkligen stora saker, så nog utspelar det sig i borgerlig miljö. Det är knappast något som man kan anklaga Strindberg för, men väl den svenska litteraturen, att den till så oproportionerligt stor del behandlat och fortfarande behandlar den borgerliga eller småborgerliga världen.
  Det är naturligtvis för att ändra på den saken, som Ivar Lo har skrivit den här boken, som helt säkert kommer att bli en svensk klassiker inom memoargenren. Den är något av en stridsskrift för den proletära litteraturen.

Blir klassisk
Men kanske är det ändå så, att de starka skildringarna från faderns och moderns värld, statarnas värld, är det i boken som kommer att leva kvar allra längst.
  Därför att här har vi arbetardiktning när den är som allra störst.

Jan Åhman

(Statsanställd 8/1983)





Ivar Lo och Frihetens vägar

"Den 1 september 1939 bröt andra världskriget ut. Det kallades redan världskrig fast man ännu inte visste vilken omfattning det skulle få. Många ansåg att det bara var en fortsättning på 1914-1918, Det var en fredag, jag var på landet. Radion sände ut nyheter för var timme. Allting tycktes i ett slag förändrat. Kråkorna som brukade hålla till på åkrarna flög in mot skogskanten där de hade sin nattkvist"

Så lyder inledningen på Ivar Lo-Johanssons fjärde och sista del av hans memoarer, Frihet, nyligen utkommen på Bonniers förlag. Som fortsättning på dessa inledande ord följer en flera kapitel lång skildring av krigsåren.
  Ivar Lo blev, som så många andra europeiska män vid denna tid, inkallad i militärtjänst. Det blev för hans del en grå och oheroisk tid, så som man kan tänka sig soldatlivet i en armé i utkanten av slagfältet, aldrig inbegripen i striderna.
  Här råder ett märkligt lugn, nästan uppgivenhet, jämfört med den uppjagade stämningen på hemmafronten. Den första krigsvintern intresserade sig hemmafronten framför allt Finland och dess vinterkrig mot Sovjet. Ivar Lo engagerade sig aldrig i den saken, och han ställer sig fortfarande skeptisk till dem som gjorde det. Inte minst gentemot författarkollegorna. Han underlåter inte att återigen påpeka att många av de som mest högljutt engagerade sig och uppmanade andra att gå ut som frivilliga, själva var kronvrak. Den ende som möjligen får godkänt är Vilhelm Moberg, kanske också Harry Martinsson.

Beredskapslitteratur
Författaren gör också i det här sammanhanget en värdering av den s k beredskapslitteraturen:
  - Den var ett fiasko, skriver han. Undantaget är Mobergs Rid i natt. Om sin egen insats skriver Ivar LO att:
  - Jag för min del hade uträttat minst av alla. Ingenting.
  Denna självkritiska inställning är verkligen något typiskt för dessa memoarer. Här finns den oro och "genomlysning som med röntgen", som Ivar Lo själv uttryckte det i föregående del av memoarerna, Tröskeln. Då på tal om en av kollegerna, kanske den främste av dem, Vilhelm Moberg. Det ger en mera fullständig bild av författaren Ivar Lo-Johansson. Samtidigt är det en lisa för oss andra oroliga och otillräckliga människor, som uträttat så mycket mindre än honom, att längre fram i boken läsa om hur han vid 60-talets början rannsakar och ifrågasätter hela sitt arbete.

Friheten
Man tycker till en början att de första kapitlen i denna memoardel står i skriande motsättning till bokens titel. Här ryms inte mycket av frihet, trots att det ju var den det ytterst handlade om.
  Men vad är frihet? I vart fall är det inte att leva i ett vakuum där man gör som man själv vill. "Genom att gå och slå dank, känner sig ingen fri, skriver Ivar Lo och fortsätter:

"Eftersom frihetskänslan inte kunde uppstå i enbart passivitet måste valet bestå i någon slags verksamhet, något slags våld. /.../ Den väljande måste alltid välja någon form av ofrihet och de som kunnat välja rätt form av ofrihet kände sig fria.
  Tidvis hade jag fattat friheten bara som en längtan, jag hade inte riktigt vetat till vad. /.../ Jag hade försökt göra mig fri genom att berätta."

En annan författare, Jean Paul Sartre, definierade friheten som att vara trogen mot något, samtidigt som man ifrågasätter det.. Därför kan man säga att den mörka berättelsen om beredskapsåren, som rymmer så mycket ofrihet, trots allt blir till en berättelse om frihet: Författaren är trogen mot sig själv och sina kamrater och den verklighet de levde under och han väljer att inte skönmåla.
  Detta innebär samtidigt att han ser tiden och händelserna underifrån, och detta är nog det djupaste intrycket av denna bok: klasskänslan, eller vad man vill kalla det. Ivar Lo håller på oss, alla vi - den stora majoritet som bär upp det här i samhället.
  Underbar är skildringen av mötet med de enkla släktingarna i Västergötland. Men också berättelsen om vännen Ragnar Oldberg, redaktör för den på 50-talet betydelsefulla tidskriften Perspektiv. Liksom skärpan (vår skärpa!) i beskrivningen av kollegorna som tagit plats i Akademien - och å andra sidan försvaret av realism och tendens i litteraturen. "Tendens i diktningen, även om bara viskades fram, framkallade en rysning", skriver han polemiskt om efterkrigstidens svenska litteratur.

Frihet och kärlek
Själv arbetade Ivar Lo vidare i samma tradition, nu med kampanjerna och reportagen om statarna, åldringsvården, zigenarna, ungdomssexualiten. Därefter följde den självbiografiska sviten. Detta arbete återspeglas naturligtsvis i Frihet. Här berättar han också mera öppet om sitt förhållande till de kvinnor han älskade under denna tid - och hur det påverkat skrivandet. Även mellan frihet och kärlek finns ett samband som tål att diskuteras.

Frihet, som sägs bli den sista delen av Ivar Lo Johanssons memoarer, är en bok med en ovanlig täthet. Jag tycker också att den är naknare än de föregående delarna.
  Det är en tät, skarp, naken, varm och underklassig bok!
  Jag tycker mycket om den. Och jag hoppas att den får många läsare bland denna tidnings abonnenter!

(1985)





Hans Granlid: Upptrappning
Det är, det ska erkännas, men jag tar mig ändå friheten, svårt att skriva om en självbiografi av en författare som man tidigare inte läst någonting av.
  Hans Granlid var aktiv och övertygad kommunist i ungdomen, på 40- och första halvan av 50-talet; Ungern 1956 satte punkt. HG tycks ha varit en kommunist av den sort som det fanns åtskilliga av även inom Kfml-SKP; de troende. Oerhört övertygade och engagerade i medvind men när den första allvarliga motgången kommer blir det kris. Jämför med reaktionerna inom Kfml vid de första valresultaten 1970, för att inte tala om när motgångarna kom i lågkonjunkturen i slutet av 1970-talet. I HG:s fall - liksom även för några ur min generation - blev omvändelsen bokstavlig: han blev kyrkligt troende. Man kan också notera att han var övertygad under uppgångsåren och under de år när visserligen nergången började och motgångarna kom, men när det fortfarande fanns liv i den kommunsitiska rörelsen. Till HG:s heder skall sägas att han trots allt inte förnekar sin tidigare bana, tvärtom: "När jag ser tillbaka känner jag mig på en gång solidarisk med den trosvisse unge kommunist som jag var och honom överlägsen." Och när andra opportunister målar en nattsvart bild av Stalin reagerar han: "När jag sålunda i Torgny Lindgrens och Erik Åkerlunds pjäs "Fadershanden" /.../ ser Stalin utmålas som blott och bart en liderlig och blodtörstig självhärskare känner jag bitter olust. Detta är en vrångbild. Mannen var aldrig, inte ens under sina sista år, enbart en rå sälle, ett mänskligt vrak"
  HG kommer ur en småborgerlig miljö, fadern var lärare och han växte upp i Bromma. Det finns därför en borgerlig touche över hela boken: varje liten framgång, liksom vartenda litet bakslag, registreras; det är den (små)borgerliga självupptagenheten. Varje omnämnande - för att inte tal om uteblivna sådana - i en kamrats, bekants, kollegas självbiografi kommenteras.
  Hans kommentar till det Myrdal skriver om honom i Ord och avsikt är belysande: Myrdal tycks inte ha förstått HG:s "godsinta blinkningar" i ett par romaner utan gör här ett "plötsligt och okamratligt påhopp" på HG. Fy skäms! Myrdal kritiserar HG för hans "finhet", samma finhet som - trots de revolutionära orden - kännetecknade även sådana som Kurt Aspelin och PO Zennström. HG förstår inte alls denna kritik, att JM inte anser honom refraktär: "Har jag så till den gard vansläktats", frågar han, trampad på tårna och fortsätter: "Förstår han inte hur smärtsamt komplicerad min utveckling varit och hur oändligt sammansatt min nuvarande världsåskådning är?"
  Skrattretande. Ty visst är detta en habil sjävbiografi, välskriven, lättläst, rapp. Den ger en hederlig inblick i lektor Granlids utveckling liksom i någon mån en del av det svenska efterkrigssamhället. Men den kännetecknas knappast av något större djup, vare sig på det personliga eller samhälleliga planet, trots kriser med både psykakuter och terapeuter. (1990-05-20)





Henning Mankell: Den femte kvinnan och Villospår.
Har äntligen kommit mig för att läsa två av Mankells polisromaner: Den femte kvinnan, som gått som följetong i Expressen nu i sommar, och Villospår, som kom ut för något år sedan. Båda handlar om seriemördare, och båda har kvinnomisshandel som brottsmotiv. I Villospår är det en ung pojke som hämnas på män (bl a en fd justitieminister, på ålderns höst bosatt i Skåne!) som utnyttjat hans syster och andra unga kvinnor sexuellt; i Den femte kvinnan är det en kvinna som hämnas på fyra olika män som har det gemensamt att de misshandlat sina fruar (den femte kvinnan är hennes egen mor som av misstag mördas av fundamentalister i ett algeriskt kloster). Mankells böcker är mer sympatiska än Guliious. Varför? De är mer lågmälda, inte så uppblåst skrytiga som Guillous Hamiltonfigurer. Men fra därför att de bygger på det jag efterlyste hos Gulliou, att den vanliga polisen tillåts utreda ett brott och lösa det - utan inblandning av några "starka män", som hanterar lagen hur de vill; inga ebbar och holmérpojkar. Brotten hanteras med stöd av lagen, inte utanför den som i Guillous böcker. Båda författarna gör anspråk på att vara samhällskritiska. Nåja. Men även i det här avseendet - nog så viktigt! - är Mankell att föredra. Han kan antas vilja sätta ljuset på några gamla missförhållanden i det svenska samhället - kvinnomisshandel och sexuellt utnytjande av minderåriga - samtidigt som han oroas över den allmänt tilltagande och allt tyngre och råare brottsligheten. Hans lågmälda kritik är mer trovärdig än Gullious spekulativa historier.
  Men ändå. Blir man så mycket klokare ens efter att ha läst Mankells böcker?. Formuleras ens frågorna? Stimuleras diskussionen på någon punkt? Och kampen?! Mot vad, förresten?
  Även Mankells böcker håller sig inom staketet för det acceptabla. (1996-07-30)