Recensioner - 4




Den femte frihetens kultur.

Nu när de sovjetiska marionettregeringarna i Östeuropa fallit, och med dem Berlinmuren, är det många här i väst som dragit en suck av lättnad. Man har sett fram emot en tid av fred i världen med fortsatt välstånd för sig själva och höjd levnadsstandard åt de fattiga kusinerna i öst.
  Men säg den glädje som varar beständigt. Återigen störs lugnet av en allvarlig kris i Mellanöstern. Återigen förväntas USA att ikläda sig hjälterollen. Svenska Dagbladet uppmanar dem att gå till anfall och andra tidningar skildrar fascinerat deras väldiga flottstyrka.
  Det är bara det att de som bor i den här delen av världen, och som äger - eller i varje fall borde äga - den olja som det framför allt handlar om, tycks vara måttligt intresserade av hjälp från USA. Oavsett vad man sedan tycker om den irakiska diktaturens senaste skändligheter. Man vill lösa detta och andra problem själva, utan inblandning av västmakterna.
  Man vore glada om man slapp det "Västeuropa och dess förskingring som under nästan sex århundraden har stört världsfreden" som en afrikansk kommentator ser saken. Citatet är hämtat ur den nordamerikanske språkforskaren, författaren och debattören Noam Chomskys bok Terrorismens kultur, som nyligen utgivits i svensk översättning på Epsilon Press' förlag. Noam Chomsky ger i denna bok, liksom i den tidigare Makt och motstånd (samma förlag), en beskrivning av USA:s politik gentemot några (framför allt latinamerikanska) länder och den politiska hemmamarknad som gör den både nödvändig och möjlig.
  Han skildrar ingående den exempellösa terror som under de senaste decennierna bedrivits - och bedrivs - mot de latinamerikanska folken. Ett krig där tiotusentals människor mördats och där grovjobbet utförts av inhemska militärer och andra högerextremister - men där USA hela tiden finns med som initiativtagare, inspiratör och finansiär. Efter att i tio år ha terroriserat Nicaragua lyckades man nyligen få sin kandidat vald till president - och genast tycks landet vara på väg ner igen i samma elände som de andra länderna med USA-tycke. "De flygfärdiga demokratierna", som dessa stater i Orwellsk anda kallas av de styrande i USA. I Iran-contrasaffären 1986- 87 kom en del av politiken bakom angreppet mot Nicaragua fram i ljuset, samtidigt som förhören - inte utan framgång - utnyttjades till att propagera för fortsatt stöd åt contras. En intressant sak som diskuterades var den för en oinvigd till synes absurda vapenexporten till Iran. Den var emellertid inget hugskott utan bara ett ovanligt cyniskt och realpolitiskt utslag av en klassisk linje i USA:s politik: När man inte längre litar på en civil regering satsar man på militären och en militärledd statskupp. I Iran hade man uppenbarligen tappat kontrollen över den civila regeringen och därför chansade man in i det sista (kanske fortfarande?) på att inom militären vinna en Pinochet.

I de direktsända kongressförhören fick vi inblick i en del av den smutsiga politik som de styrande i USA bedriver för att nå sina mål. Och t o m en del av överheten reagerade på det totala förakt för allt vad demokrati heter som Oliver North och hans kumpaner stoltserade med. Men trots avslöjandena och förhören och allt rabalder kring dem, så är det intressantaste i affären trots allt någonting annat. Nämligen det att hela det styrande skiktet i USA, oavsett partitillhörighet, var och är överens om att terrorpolitiken mot Nicaragua, El Salvador osv skall fortsätta. Vad man var oense om var några detaljer i genomförandet. Och när nu delar av sanningen skymtade fram, var man också ense om att sätta in vad Chomsky kallar för skadekontrollen, dvs åtgärder i syfte att förhindra att sammanhangen blottläggs.
  Chomsky ger i sin bok många exempel på den gigantiska desinformation som ständigt pågår i USA och vilken gör det möjligt för de styrande att fortsätta sin politik; den terrorismens kultur som gör terrorismen möjlig.
  Vilket är då syftet med denna "terror"? Chomsky ger redan i inledningen sitt svar på frågan:

    Den viktiga - och inte så överraskande - slutsatsen som man kan dra av historiens lärdomar, är att USA:s utrikespolitik och säkerhetspolitik, vilka är fast förankrade i det inhemska samhällets maktstruktur, har som huvudsakligt mål att bibehålla det vi kan kalla 'den femte friheten'. Grovt sett, men till stor del korrekt, betyder den friheten att råna, plundra och härska, att företa de åtgärder som behövs för att garantera att de existerande privilegierna skyddas och förbättras. Denna vägledande princip förbisågs när Franklin Delano Roosevelt tillkännagav de fyra friheterna som USA och dess allierade skulle försvara i konflikten med fascismen: yttrandefrihet, religionsfrihet, frihet från nöd och frihet från rädsla".

Det är naturligtsvis denna den femte frihetens politik som nu styr USA:s handlande i Mellanöstern; här gäller det stora pengar. Men även i Nicaragua. Trots att det lilla landet ekonomiskt bara är ett växelmynt så är det av stor betydelse av en annan orsak: det utgjorde under sandinisterna ett "det goda exemplets" hot. Deras strävan efter oberoende och deras inriktning på sociala förbättringar var någonting för alla andra fattiga människor i tredje världen att ta efter.
  Och någonting som vi inom folkrörelserna i Sverige bör stödja. Det enda som kan begränsa handlingsfriheten för terroristerna i Washington - liksom på andra håll! - och till slut stoppa dem, är folkopinionen. Och först när den femte frihetens intressenter har tyglats, kan det bli fråga om någon varaktig fred.
  Det är långt kvar, men på vägen dit är böcker sådana som Chomsky's till stor hjälp. Läs dem!

(Skriven 1990, opublicerad)





Sorglös musik för svenskar?

Ett tag i början gör Lars Gustafssons nya roman Sorgemusik för frimurare intryck av att vara en pojkbok; återigen en bok av, om och för den svenske Pojken. Det finns flera saker som man kan peka på, men framför allt är det stilen jag tänker på. Lars Gustafssons som regel luftiga och klara och enkla - träffsäkra - språk får här en anstrykning av ytlighet och ansvarlöshet. Jag kallar det pojkaktigt, kanske kan man också kalla det något annat.
  Men boken tar sig.
  Två män och en kvinna, samtliga i övre medelåldern, en gång i tiden ungdomskamrater i Uppsala ser tillbaka på sitt femtiotal. Det var – så framställs det i den här romanen - en lättsam tid med stora förhoppningar. Sedan försvann två av dem ut i världen. Anne Marie stannade kvar. Nu är förhållandena sannerligen annorlunda. Anne Marie fick aldrig de stora roller på Operan, som alla trodde, och nu sparkas hon tom från birollerna på Göteborgs Musikteater. Jan blev aldrig den lysande. eller i varje fall berömde, poet som det fanns ansatser till på den tiden, för att använda ett ofta förekommanda uttryck ur boken. Han har försöjt sig på att frakta turister i Afrika; nu återvänder han hem, döende. Hasse till sist, har gjort en vacker karriär som fysiker - i Amerika. Till Europa åker han numera bara ett par gånger om året för att delta i några av dessa internationella konferenser, som Lars Gustafsson brukar häckla i sina böcker. På väg hem från en sådan - den här gången Wien - gör han ett besök i Göteborg. Han träffar Anne Marie, och hon får ge en första beskrivning av åttiotalets Sverige: Här är dom alldeles likgiltiga. Dom är varken hoppfulla eller hopplösa. Dom är övertygade om att vad dom än gör, kommer det inte att påverka deras liv särskilt mycket. Och i en fin scen i bokens sista kapitel får vi höra mer. Två ungdomar renoverar en villa som de övertagit av sin mor. När de bryter upp golvet i köket kan de jämföra korkmattans utveckling från 20-talet och framåt. Läsaren kan säkert räkna ut hur den jämförelsen utfaller. Det är också ett sätt att mäta sin egen tid. Och ungdomarna fyller i med: Saker går sönder litet fortare. Dammsugaren häller inte lika mänga år som den brukade. Politikerna i televisionsrutar ser plötsligt mycket medelmåttigare ut, verkscheferna ser ut som gangsters och tycks också hela tiden vara indragna i gangsteraffärer, etc.

Den unga flickans morbror var Jan Bohman, den lovande poeten, nu i bokens slutkapitel död.
  Alla de vackra och löftesrika (men idag litet sentimentala, ja nästan sorgsna) beskrivningarna av det svenska femtiotalet kontrasteras så till slut mot denna åttiotalsbild. Det är mörkt. Vad är då hoppet? De två ungdomarna, som trots allt restaurerar det gamla huset? Eller Anne Marie, som slutat med alla meningslösa biroller på teatern och börjat som receptionist hos ett konsultföretag - men som just därigenom återigen fått möjlighet att ägna sig åt konsten. När vi lämnar henne har hon bestämt sig för att stämma om sitt piano.
  Det finns där, i boken, några tecken på hopp, liksom det naturligtvis finns det för verklighetens Sverige, ibland alla de allvarliga problem som vi står mitt uppe i. Men det ljusa boken skall nog inte överdrivas. Lars Gustafsson är allvarligt bekymrad, över hur det skall gå för det land, vars framtid tedde sig så ljus och hoppfull på femtitalet, när författaren var ung. Och Sverige på sätt och vis också var sådant, det första decenniet efter det senaste stora kriget. En snabbskiss, av Sverige 1950-1980, delvis i allegorins form; så kan man också beskriva denna läsvärda roman. Därför är den också en fortsättning på de fem romanerna om Sverige med samlingsnamnet Sprickorna i muren (Herr Gustafsson själv, Yllet, Familjefesten, Sigismund, En biodlares död; "ett system av fem romaner om min tid och min generation" - författarens egna ord) vilka Lars Gustafsson gav ut på sjuttiotalet och som fr.a. skildrade just denna brytningstid. Men Sorgemusik för frimurare anknyter också till den 1981 utgivna Berättelser om lyckliga människor, som i sina noveller visar några exempel på vad begreppet "människa" står för, men också (delvis) kan sägas vara en försvarsskrift för det mänskliga hos människan.

Men sambandet med Lyckliga människor säger också mer. De människor som skildras i den boken söker och vinner lyckan genom att dra sig undan världen. Läs t ex den fascinerande berättelsen om de fyra järnvägarna i Iserlohn. Slutkapitlet i Sorgemusik, de två ungdomarna som byter korkmatta, kan tolkas på samma sätt: ett eget hus kan också vara ett sätt att fly in i det privata. Den litet överlägset likgiltiga tonen i boken gör det svårt att bedöma vad författaren menar: var finns egentligen lyckan att söka i dagens Sverige, i dagens värld? I att söka upp, njuta av och leva för de små tingen som lingonplockning - som Ivar Lo nyligen formulerade saken, pysslet med villan och modelljärnvägen, allsvenskan och kanske tom Sverige, åtminstone den egna kommunen; eller det stora: arbetet, litteraturen, världen, solidariteten? Nu är det inte så att det ena utesluter det andra. men man bör nog göra en sådan här uppdelning emellanåt och jämföra sitt eget liv med den.
  Det är lätt att bedra sig själv och smita undan. Inte minst idag: När de främmande kärnvapenbestyckade ubåtarna övar i våra inre vatten och de som kräver reallöneskydd riskerar arbetslöshet - då är det enklare och roligare att fördjupa sig i serietabellen eller studera ett nytt uppslag i kokboken men överlåta politiken och de fackliga bekymren åt experterna. Men då går det precis så som Brecht skrev:

Regeringarna
skriver nonagressionspakter
Lille man
skriv ditt testamente!

Är det så som Lars Gustafssons senaste bok skall läsas: som sorgemusik över ett lyckligt decennium, förespråkande att den lättsamhet som kanske var möjlig då skall tillämpas idag; i dagens bistra kyla samma klädsel som då, i ett något behagligare klimat?
  I så fall har han fel!
  Till sist kan man också fälla den anmärkningen. att femtiotalet med sitt Korea, Dien Bien Phu, Suez, Ungern, Berlin inte alls var så lyckligt som det framställs i jämförelse med vårt olyckliga decennium.
  I viss mån var det kanske lyckligare, i studentkvarteren i Uppsala, ja rentav i Sverige - men i Världen?

Jan Åhman

(1983)







Indiana Jones och rådjursjakten.

Steven Spielberg är en av de främsta propagandisterna för USA-imperialismen. Och en skicklig sådan! Hans filmer banar väg för USA:s straffexpeditioner och anfallskrig världen över; senast i Kosovo. 1984 skrev jag ner några anteckningar kring en av hans filmer; han var då i början av sin karriär. Jag hoppas kunna återkomma med kommentarer till hans senare filmer, sådana som Schindlers list och Rädda menige Ryan.   Följdriktigt rapporterar SvD den 24/8 1999 att Pentagon, USA:s försvarshögkavrter, tilldelat Spielberg sin högsta civila utmärkelse för filmen Rädda menige Ryan. Spielberg fick utmärkelsen för "exceptionella tjänster för nationen", som Pentagons talesman formulerade det!

JÅ/1999-08-12


  • Jag tillbringar en oktoberdag i skogen tillsammans med min systerson. Han är 13 år och har redan fått smak på det här med jakt. Vi är ensamma ute den här dagen och eftersom jag själv inte har någon hund så blir det han som får driva. Vi jagar av de småbackar som man kan klara av på två man. Han hittar ju inte heller ännu i storskogen. Men när han går in och stöter litet försiktigt och jag på de pass där rådjuren brukar komma, så blir det ändå ganska effektivt och ett par gånger är det riktigt nära. Men "nära skjuter ingen hare" säger ordspråket. och det gäller nästan lika mycket för rådjuren. Endast den som någon gång har jagat förstår hur sant det talesättet är.
      Vi får inte bara en stor naturupplevelse den här milda och disiga senhöstdagen, vi får också - det måste jag erkänna - uppleva spänning.
      Det är spännande varje gång som drevkarlen går in i en ny skogsdunge och det blir nästan olidligt spännande de där bråkdelarna av en sekund, som det är så där nära.
      På kvällen går vi på bio i den lilla landsortsstaden. Vi ser Indiana Jones och det fördömdas tempel i regi av Steven Spielberg.
      Ja, jag vet att den filmen är barnförbjuden. Jag anser också att dessa åldersgränser skall hållas, men när man nu slarvat med att kontrollera saken innan och sedan står där vid biografentrén är det svårt att säga nej. Min systerson håller naturligtvis masken, de flesta av kompisarna har sett den: på vägen in till stan beskriver han ingående några detaljer ur den film vi skall se. På biografen är man glad över att få sälja några biljetter, så nu sitter vi där och den populära filmen kan börja.
      Vad är det då vi får se? Tonen slås an redan i öppningsscenen. Filmens hjälte, den världsberömde amerikanske arkeologen Indiana Jones bedriver, på en krog i Shanghai, en bit in på seklet, handel med ett säreget fynd som han kommit över. Det håller på att gå riktigt illa för honom. Han, den vite mannen, smart och skicklig, är nära att bli avlurad inte bara livet. De gula, skumma, kinesiska banditerna försöker att ta ifrån honom den kinesiska antikvitet (ett religiöst kultföremål) som han grävt ner någonstans i Kina. Är det inte upprörande? Nu är detta bara en prolog, men en scen som ger hela filmen i ett nötskal.

    Vägen till Det fördömdas tempel, där han skall utföra sin verkligt stora hjältebragd, går via en fattig indisk by, där han mottas som himmelsk befriare. Han ramlade ju ger från skyn när flygplanet störtade. Han är den utvalde som skall hjälpa de stackars byborna att hämta tillbaka den heliga sten, som tyrannerna i Templet har bemäktigat sig. Även barnen har de blodtörstiga tempelherrarna tagit ifrån dem. I templet lever maharadjan i en exempellös lyx däe de kulinariska läckerheterna naturligtvis består av ormar, skalbaggar, etc, etc. I de underjordiska regionerna firas en sällsynt rå religiös fest med människooffer och allting. Det är till utövandet av denna religion som den heliga stenen behövs. Det här tilldrar sig alltså i detta sekel. I gruvgångarna intill arbetar de bortrövade barnen som slavar med att gräva efter ännu en försvunnen helig sten. Mot allt detta mystiska Onda representerar vår hjälte från Västerlandet ljuset och det goda. (Han har sällskap med en tjusig landsmaninna som han stötte ihop med i Shanghaitumultet, liksom med en kinesisk pojke, som han plockat upp. Kärlek! En sjåpig kvinna! Ett barn att identifiera sig med! Och tro det eller ej, men även den brittiska kolonialregeringens trupper får vara med på ett hörn som civilisationens försvarare!)
      Med traditionella Vilda Västernmetoder klarar Indiana Jones naturligtvis upp situationen: stenen återerövras och återlämnas till de tacksamma byborna och barnen frisläpps.
      Kort sagt: Det är en avskyvärd film.
      Min systerson tycker att det en mycket spännande film, och jag kan lätt föreställa mig hur han kommer att diskutera de olika inslagen med sina kompisar. Och visst är det spännande: där finns alla knepen från Vilda Västern-, skräck- och actionfilmerna. Det är bara det att de former som denna spänning bygger på till stora delar är förråande i sig. Vad är den ensamme starke mannen som slår sig fram med knytnävar, pistoler och piska (IJ:s specialvapen), för ett ideal? Jag har ingen förståelse för att Vilda Västerngenren skulle vara bra. (Det är en sorglig tanke att Stalin, ledaren av Bolsjevikpartiet, skolad under Lenin och dennes efterträdare, som det påstås, skulle ha suttit i Kreml på nätterna och tittat på Västernfilmer!)
      Men det som är allra värst med den här filmen är naturligtvis den bild den ger av världen i stort: Den tredje världens folk är efterblivna, omänskliga, mystiska, opålitliga och oförmögna att ta hand om sig själva; vi som är starka, smarta och humana måste hjälpa dem – men samtidigt också hålla efter dem, så att de inte hittar på några nya underligheter.
      Det är sensmoralen i denna film. Den propagerar för att imperialisterna skall kunna fortsätta utplundringen av den tredje världens folk. Krig pågår och nya kommer att bli nödvändiga, soldater måste värvas och offras; den här filmen ingår som ett led i rekryteringskampanjen.
      På vägen hem tänker jag på detta. Det är en stor och viktig uppgift att motarbeta denna propaganda. Den får inte slå rot.
      Men jag tänker också på vår rådjursjakt. Säkert är vi färre, som får uppleva den spänning som jakten innebär, än de som kommer att se denna otäcka film. Men den engagerar oss mycket djupare. Filmen är snart glömd men råbocken som jag sköt för två år sedan diskuterar vi fortfarande. Och jakten är en liten del av det dagliga livet, där finns många andra och större saker som angår oss. Det innebär inte att jag pläderar för att ställa dessa vardagliga ting i motsättning till och över den stora politiska fråga som denna film reser. Det är inte dit jag vill komma. Vad jag vill ha sagt är bara det. att dessa det dagliga livets bekymmer och glädjeämnen i det långa loppet kommer att fälla utslaget - mot imperialisterna och deras plundringar. Och deras propaganda!
      Uppgiften är möjlig! Men den kräver ansvar! Och arbete!

    Jan Åhman.

    (1984)




    Copyright - Jan Åhman