Min historielärare i Realskolan i Norrtälje berättade en ruskig historia om den heliga Birgitta för oss fjortonåringar. Birgitta, påstod läroverksadjunkten, hade ett sår på armen, som hon aldrig lät läka. Istället hällde hon ständigt hett vax i det öppna såret. Det gjorde naturligtvis fruktansvärt ont och smärtan skulle tjäna henne som en ständig påminnelse om det lidande som Jesus haft, där han satt uppspikad på korset.

Jag kommer att tänka på den här historien när jag läser Ulf Dahlstens memoarer, Nirvana kan vänta. Att läsa hans bok är att frivilligt riva upp såren från alla striderna de år de Posten ombildades till aktiebolag, postmarknaden omreglerades och CityMail bars fram av överheten.
  Ulf Dahlsten var - som en påminnelse för er som förträngt det - chef för Posten i elva år mellan 1988 - 1999. Det mest positiva jag kan komma på att säga om honom är att han några år i sin barndom bodde i Frösunda i södra Roslagen; hans pappa var präst där. En intelligent man, eller i varje fall studiebegåvad: på några år läste Dahlsten in både civilingenjörs- och civilekonomsexamina.

Därefter började karriären. Det var inget politiskt hem han kom ifrån, men på något egendomligt sätt slank han snabbt in i den politiska apparaten. Att det blev den socialdemokratiska sfären får nog mer ses mot bakgrund av tidsfaktorn: det var de som då styrde i de flesta kommuner och i staten. Några viktiga läroår hos Hjalmar Mehr i Stockholm och sedan regeringskansliet och departementen som statssekreterare. Redan från början blev det han kallar för avregleringar (men som jag och Tomtebodaklubbens årsmöte hellre kallar för omregleringar) den röda tråden i hans arbete. Ja nästan en fix idé tycks det som. SJ, Taxi och så - Posten.
  Jag har många gånger tidigare och mycket utförligt beskrivit upprinnelsen till omregleringarna; de statliga utredningar som drogs igång och spelet kring dem. De kom alla fram till att Posten och det dåvarande monopolet fungerade mycket bra: låga kostnader, billig service, hög kvalitet, stark internationell konkurrenskraft. Och nöjd personal, skulle man kanske tillägga, även om det inte behandlades i utredningarna. Kvaliteten för övernattbefordran låg på 96 procent, konstaterades redan 1991 i en rapport från Kommunikationsdepartementet (Ds 1991:44). Den rapporten var ändock skriven med fientliga avsikter. Det märkliga under dessa avgörande år var nämligen att trots att olika utredningar redovisade hur väl monopolet fungerade - så blev ändå slutsatsen att det skulle omregleras.

Ulf Dahlsten var en av mullvadarna i detta arbete. Det har sitt intresse att höra honom själv skryta med hur han och CityMails Bror Anders Månsson satt sida vid sida inför Ny Demokratis riksdagsgrupp och försökte - och lyckades - övertyga dem om att rösta för förslaget till ny postlag och bolagisering av Posten när det skulle avgöras i riksdagen.
-- Den enkla sanningen är ju att det inte blivit någon avreglering om vi inte engagerat oss, skriver Dahlsten som en sammanfattning av sitt och postledningens agerande under dessa år och berättar hur han som generaldirektör för Posten underlät att agera när CityMail under sina första år öppet bröt mot dåvarande lagstiftning. Men varför kan man fråga sig, om man nu vill tränga djupare in i en statssekreterarsjäl. "För att vara sann mot sig själv" och "bidra till någonting som skapade värden mer än för stunden", svarar Dahlsten.

Vilka värden har då skapats?
  -- Det är ingen större tvekan om att Sverige idag har en betydligt effektivare brevdistribution än vi skulle ha haft utan avregleringen", svarar Dahlsten.
  Jag nämnde nyss en utredning från 1991 som konstaterade en mycket god kvalitet på övernattbefordran - före omregleringen, Bästa metod, Brevnät -96 och alla andra kampanjer. Man behöver inte heller gå längre än till Dahlstens egen text för att se hur ihåligt detta påstående är. Han konstaterar att Posten 1994 var det tredje lönsammaste storföretaget i Europa - innan omregleringspolitiken och dess konsekvenser slagit igenom. Och - noterar Dahlsten till slut - att man i Tyskland och Holland lyckats bygga upp två avsevärt mycket mer framgångsrika postföretag på grundval av ett bibehållet monopol.
  -- Det låg inte i vår föreställningsvärld att det skulle ha kunnat gå att göra i Sverige, konstaterar han.
  Nej, just det.
  Vilka är då de egentligen, de värden mer än för stunden som skapats genom omregleringspolitiken?

Eftersom inget vettigt svar står att finna i den recenserade boken, så låt recensenten svara! Stora kunder har fått lägre kostnader genom att dessa vältrats över på de mindre. Personalen tvingas arbeta hårdare till lägre löner. Privata kapital ges möjlighet att tjäna pengar på ett tidigare fredat område. Och så det som fortfarande irriterar Dahlsten: kritiken mot hans dubblerade direktörslön.
  En direktör som idag koopteras till överklassen kan, som vi sett flera exempel på den senaste tiden, belönas med oerhörda rikedomar.
  När Dahlsten som generaldirektör tjänade 90.000 kronor i månaden så var det sex gånger mer än vad sorteraren tjänade. När Grabe - efter bolagisering och omreglering, kort sagt efter den Dahlstenska politiken - kvitterade ut 3,6 miljoner enbart i lön och bonus år 2000 så var det arton gånger mer än sorterarlönen.
  Se där en viktig förklaring till de värden mer än för stunden som omregleringarna skapar!

Jag tror inte att den heliga Birgitta var särskilt helig, även om hon blev helgonförklarad. Även hennes tro tål att granskas, och jag är inte säker på att de är så vackert det man då får se. Men hon påstås i alla fall ha ritat det som sedan blev en av Sveriges vackraste kyrkor, den i Vadstena. Och trots allt det elände och smuts och förtryck som följt också kyrkorna och prästerna och helgonen i släptåg genom århundradena, så står där åtminstone kvar en mycket vacker byggnad vid Vätterns strand - för oss hedningar att glädjas åt.
  Men Dahlsten! Ja, vi ska inte driva jämförelsen vidare, det vore alltför futtigt. Det Dahlsten byggde under sina år i departementen och i Posten, lär inte stå kvar efter 600 år, hans starka tro på "avregleringar" och LOTS-utbildningar till trots. Men kanske blir det en fotnot i fotnoten i den långa berättelsen om klassernas kamp; om hur överklassen vid 1900-talets slut använde en metod som kallades "omregleringspolitiken" för att befästa sin makt och ytterligare berika sig.
  Det såret ligger nämligen fortfarande öppet!

Ulf Dahlsten: Nirvana kan vänta, Forum 2001.
  Boken är välskriven och förutom det jag här har kommenterat finns några intressanta avsnitt om de (från regeringens sida medvetet) misslyckade paket- och bankaffärerna.