Visst är det skillnad på film och film! Trött efter en dags slit sjunker man ner framför TV:n och ser ännu en av de amerikanska dussinfilmer som numera dominerar samtliga kanaler. Eller en såpa. Men vad är det egentligen man ser? I bästa fall bara något sött och vackert - men ganska likgiltigt. Om man tänker efter. I värsta fall något förljuget och sentimentalt på USA-vis, ofta med en rasistisk underton och en lögnaktig historieskrivning; kort sagt en falsk predikan. Gjort med de bästa avsikter: den att tjäna pengar. Men också för att få oss att avstå från de där andra filmerna, de som diskuterar väsentligheter och som inte bara gottar sig i eländet (det kan minsann Hollywood) - utan också försöker visa en väg ut.
Förr kunde man se en och annan sådan film i svensk TV, men efter avregleringen är de så gott som portförbjudna.
Man tvingas därför resa sig ur soffan och antingen hyra en bra video - sådana finns - eller ge sig in till någon av de mindre biograferna i stan.
Nyligen visades en märklig film på biografen Zita/Folkets Bio. Överflödiga människor (Laurent Cantet), som filmen döpts till på svenska, utspelar sig i en fransk stad på en stor processindustri; den påminner mycket om våra terminaler, men det är som sagt litet mer industri. Problemen är desamma med monotona jobb och ständiga "rationaliseringar". Filmen handlar om hur den franska 35-timmarsveckan ska genomföras i det här företaget. Huvudperson är en ung man som återvänt hem efter flera års studier i Paris. Hans pappa jobbar - och har alltid jobbat - på golvet och nu ska sonen praktisera hos företagsledningen; det ingår i utbildningen. Hans uppgift blir att lotsa igenom arbetstidsförkortningen trots ett motsträvigt fack och misstroende arbetare.
Den kvinna som leder facket skildras till en början nästan som en parodi (i alla fall med svenska ögon!): hon gapar och skriker och är inte det minsta samarbetsvillig när det gäller att genomföra arbetstidsförkortningen. Misstron mot ledningen är i hennes fall - och hos alla dem som till en början stöder henne - total. När den unge aspiranten föreslår företagsledningen och får den med sig på att gå ut med en enkät direkt till all personal och fråga dem hur de vill ha arbetstidsförkortningen, går hon i taket.
- Ni tänker gå förbi facket!, skriker hon, och uppmanar till bojkott av enkäten.
Nu lyckas inte det utan de flesta fyller snällt i papperen och hon tappar i förtroende.
Känns det hela igen? Jag tycker nog det. Vi vill från SEKO:s sida gärna att ledningen på alla nivåer har en direktkontakt med personalen, ju mer desto bättre. Man kan - som SEKO:s koncernfack uttrycker det i sitt nya fackliga program - säga att
"en kompetent facklig företrädare är någon som (...) tycker att den fackliga rollen snarare är att skapa bred delaktighet i olika frågor än att själv överlägga med arbetsgivaren om alla beslut"
Även om jag är part i målet, så tycker jag nog att vi inom Tomteboda-SEKO varit öppna för att låta arbetsgivaren köra olika arbetsplatsträffar, frågestunder, referensgrupper, projekt och Gud vet vad. Ibland i egen regi, ibland tillsammans med oss. Och det har också hänt att det har kommit något ut av det.
- Vad gör ni egentligen med all föa-tid, frågar den nye chefen oss, i all välmening.
- Nu ska vi ju starta ROS-grupper och då kommer alla att få vara med och tycka, då behöver väl inte ni så mycket tid, fortsätter han!
Kanske det. Det finns en dubbeltydighet i citatet ovan ur SEKO:s nya program. Visst, vi ska kräva att arbetsgivaren "skapar bred delaktighet" och inte själva ha monopol på att prata med ledningen. Men de senaste årens händelser har snarast stärkt mig i min uppfattning att vi också genom facket - med "bred delaktighet" - måste fatta kollektiva beslut hur vi ska ställa oss i alla de viktiga frågor som vi eller arbetsgivaren vill driva. Sedan är det en annan sak att vi inte alltid hinner med eller orkar samla oss till gemensamma beslut i alla frågor - och att det kan bli fel ibland. Men det blir det å andra sidan ännu oftare hos arbetsgivaren!
Hur det gick i filmen? Samtidigt som den unge aspiranten med gott uppsåt sammanställer enkäten och presenterar förslag som skulle gynna båda parter förberedde ledningen - bakom ryggen på honom och alla andra - beslut om nya uppsägningar. Det blev den kvinnliga fackordföranden som fick ställa sig i spetsen för den strejk som - på franskt vis? - avslutar filmen!
*****
Försiktigt viker vi undan granruskan som döljer ingångshålet på fällan.
Den är tom. Än så länge har mården klarat sig!
När rävskabben slog till drabbade det även lodjuret. På 70-talet såg jag lospår flera vintrar, enstaka djur som gjorde långa vandringar ända ner i Roslagsskogarna; men sedan blev den osynlig igen.
Länge har vi drömt om att åtminstone få se spåren efter den ute vid torpet, i en stor och obebodd skog som borde passa lodjuret bättre än småskiftena uppe i Roslagsbro. Varje vinter ser jag ett eller två spår som skulle kunna vara lodjur: stora spårstämplar och inga människospår i närheten. Men varje gång måste jag till slut inse att det - med allra största sannolikhet - varit en hund. Därför tror jag inte heller på dem som nästan varje vinter säger sig ha sett, eller hört någon som har sett, lodjursspår där ute. De har bara haft för livlig fantasi, och inte undersökt saken ordentligt! Det påminner om de rövarhistorier som våra nygamla chefer på Tomteboda brukar berätta.
Nu är jag själv där! När vi kommer i branten under fornborgen, vid den lilla sjön, nedanför den gamla soptippen, upptäcker vi ett stort spår som kommer uppifrån bergen, fortsätter en bit längs sjön och sedan viker av in i skogen igen, litet längre bort. Det finns egentligen bara fyra djur att välja bland: älg, hund, lodjur eller varg.
Helst skulle det förstås vara varg!
Älg är det inte, det är lätt att se att det längst ner i spåret finns avtryck av tassar, och inte klövar. Annars så blir faktiskt lodjursspår i lössnö lika stora som dem efter en mindre älg. Det beror på att är så håriga på tassarna. Det skulle - som vanligt - kunna vara en stor hund, men vi tror det inte. Vi går i bakspåren en bit, men inga människospår syns till. Istället har den - på lodjursvis - gått uppe i berget och hela tiden sökt högsta position. En besvärlig vandring, men effektiv om man ensam ska smyga sig på en hare eller ett rådjur. Så går knappast en hund, och inte heller en varg.
Det är sent på dagen, det börjar redan skymma, så vi hinner inte följa den längre.
- Vi åker ut i morgon bitti, säger vi, och fortsätter spåra! Men nästa morgon vräker blötsnön ner och sedan börjar det regna. Allting är redan för sent.
Men nästa gång!
(2001)
Mina kalhyggen.
Kanske är det dags att säga någonting vackert om våra kalhyggen?
Visst är de förskräckliga där de ligger som stora öppna sår i den älskade skogen, nerrisade, sönderkörda, nästan oframkomliga; de påminner om de slagfält som vi ser så många bilder från i detta krigens århundrade. Självklart saknar man den skog man så många gånger vandrat i, liksom man sörjer de gamla stigar och gärdsgårdar som var ett sista minne av en försvunnen bondevärld. En dag upptäcker jag färgglada band som hänger från träden och signalerar en avverkning, nästa dag är maskinerna där och den tredje dagen så är allt borta. Efter det fruktansvärda oväsendet från maskinerna lägger sig åter tystnaden över det som finns kvar av skogen.
En tid håller jag mig undan, vi smyger i kanterna och ser ut över förödelsen efter den fjärde istid som nu drar fram över vårt land. Men så en dag går det inte att hålla sig längre. Det har blivit för långt att alltid gå runt hygget; den gamla väg som människor för länge sedan letat upp mellan bergen drar återigen fötterna till sig, hur söndertrasad den än har blivit. I den nakna fuktiga jord som traktorhjulen kastat upp blommar tidigt om våren en av kalhyggets primörer, den lilla älskliga gullpudran som Strindberg skrev en så underbart vacker saga om, Gullpudra möter blåvinge.
En helt vanlig vardagskväll i slutet av mars gav jag mig iväg till ett hygge av andra orsaker än att leta efter blommor. Även kalhyggen bör ges namn, eller hur? Jag kallar det här för stora Gunbyhygget, till skillnad från Lilla G. som ligger närmare landsvägen, men litet längre bort från gården som jag döpt de efter. Det här med namnen är ett problem för mig i de skogar där jag numera mest går. De enda namn jag har är de som finns på kartorna, men allt däremellan? Jag kan inte gärna skriva "5 cm NO första B i Bromseby"; det låter verkligen träaktigt. Därför blir jag tvungen att själv sätta namn på hyggena, men också på gamla åkrar, berg, kärr och vägar. I min hembys marker var det här inget problem: där övertog jag namnen från den äldre generationen.
Nu var jag alltså på väg till hygget, och den här gången var det ugglorna som lockade. Det verkar som om kalhyggen har en dragningskraft även på ugglor. Antagligen är det så att det blir litet mer smågnagare där och dessutom är det ju öppna marker, lätta att jaga av för en uggla. Mitt i Stora Gunbyhygget ligger en bergsrygg där några martallar lämnats kvar. Härifrån ser man ut över hela hygget och man kan lyssna av ett ganska stort område. Med andra ord praktiskt. Redan när jag stiger ur bilen märker jag att det har börjat blåsa och när jag tvärar över hygget upp till bergsklacken känner jag det ännu mer. Om det är någonting som ugglor inte tycker om när det är speldags - och knappast några andra fåglar heller för den delen - så är det blåst. Dessutom är det ju så att eventuella fågelläten försvinner i de ljud som uppstår när vinden sätter skogen i rörelse - skogens sus som poeterna så förföriskt kallar det. En koltrast sjunger svagt och ryckigt i ett lugnare hörn av hygget. Nedstämd letar jag upp en utsiktspunkt för att invänta skymningen och mörkret. Onda tankar rusar genom huvudet. Att det alltid ska bli skitväder när man äntligen kommer iväg ut! Cheferna som flinar en upp i ansiktet när de raserar det som man varit med om att bygga upp under trettio år i Posten! Amerikanerna och sionisterna som mördar och förnedrar de svaga! De är starka nu och tror att de kan göra som de vill. Och våra egna, som lanserar samverkan i en tid när det är krig som gäller. Har de ingenting lärt sig!
En enkelbeckasin spelar från marken ute på hygget. Jaså, den har redan kommit. Tick-tack-tick-tack låter det. För enkelbeckasinerna har kalhyggena kommit i rättan tid. Den är beroende av öppen sankmark, en biotop som blivit alltmer ovanlig i jordbrukslandskapet: antingen så dikas den ut eller också upphör betet och den växer igen med vass och buskar. Men i skogen finns kalhyggena, där maskinerna förstört mycket av den naturliga dräneringen och skapat många öppna och blöta sår i landskapet; där trivs enkelbeckasinen.
Så sitter jag i skymningen och spekulerar, mitt ute på kalhygget, samtidigt som jag uppmärksamt lyssnar in mot skogen. De mörka tankarna släpper snart och humöret stiger så som det alltid gör när jag kommer ut. Det verkar inte bli några ugglor i ikväll. - Ska jag kanske skriva en liten sak i tidningen och ge mina fiender en snyting? Ett tjuvnyp kunde väl bli en bra rubrik?
Just som jag tänkt den tanken till slut kommer morkullan förbi för tredje gången ikväll.
(1989; 1999)
Flugsnapparen sjunger
Det blev en besvärlig vår. Först tjällossning i mars, tillräckligt för att timmerbilarna skulle förstöra vägen ner till torpet, sedan kallt igen, men isarna repade sig aldrig. De första vårfåglarna kom tidigt, men sedan stannade allt upp och bilden frös. Maj blev kylig, om än inte lika hård som förra året och året dessförinnan. Fåglarna kom, sjöng litet, men det ville sig inte riktigt. Istället var det trängsel vid fågelbordet långt in i maj.
Så kom värmen i månadsskiftet mot juni. Allt skulle tas igen! Bofink, svart mes, taltrast, rödvinge, trädpiplärka - alla sjöng de, även de som egentligen skulle ha tystnat nu. Eller nästan i alla fall.
Och så den svartvita flugsnapparen. Hannen i sin svartvita dräkt sjunger för oss dagarna i ända. Den mjuka och melodiösa sången är, trots sin enformighet, en lisa när vi sliter med dikena och trädgårdslanden och vedhögen och trasiga tak och allt annat som är lördagen och söndagen vid ett gammalt torp. Den svartvita flugen tycker inte om kyla och gråväder, de försvinner insekterna och han har helt enkelt inte råd att sjunga så mycket. Han tycker om sol och när solen bröt fram i början av juni tog han igen det han förlorat, inte bara i år utan också ifjol och förfjol!
Och en sak till. Det här med fågelholkar. Det är med dem som med fågelbordet: De är mest till glädje för en själv. Och ingen fågel tar så gärna emot en holk som flugs napparen!
*****
Postpolitiken har samma syfte som all annan politik i det här landet idag: att underlätta för och gynna de stora kapitalen i en allt hårdare konkurrens på världsmarknaden. Därav följer inte bara ökad arbetslöshet och urholkade socialförsäkringar utan också billigare porto för de stora kunderna och sämre service för allmänheten. I första omgången var det vi i personalen som fick betala notan genom en hårdhänt rationalisering som lett till arbetslöshet för en del och hårdare arbete till mindre betalning för oss andra. Nu räcker inte detta, utan nya åtgärder ska till. Med hjälp av City Mail har Posten tvingats att sänka priserna - för de stora kunderna! Nu har dessutom lekstugan börjat med de lokala operatörerna och Posten ska följa efter. Som alla förstår så är detta Ebberöds bank. Därför nya besparingskrav och hårda tag mot personalen. Borttagandet av betinget och brevnätsröran är sannolikt en idyll jämfört med det som nu planeras av nedskärning ar, uppsägningar, krav på flexibla arbets tider, sämre avtal etc, etc.
Dahlsten är en sk-tst-vel som av många pekas ut som den ansvarige för denna politik. Men Dahlstens roll ingår i spelet. Ett av syftena med bolagiseringen var just att folkets ilska skulle riktas mot bolaget Posten, som politikerna minsann inte ha de något ansvar för. Men det har de. Dahlsten är en springpojke, kort och gott, och bakom honom finns de som bestäm mer och som bär ansvaret.
Ta kommunikationsministern, till exempel. Även om det finns ännu starkare krafter bakom henne, så har hon ett avse värt större ansvar än Dahlsten. Vad har Inez Uusman och hennes regering gjort för att säkra postservicen för alla medbor gare och anställningsvillkoren för oss som ska utföra den? Det är en berättigad fråga.
Det är mot den bakgrunden som det uttalande ska ses, som Terminalklubbstyrel sen antagit och skickat till samtliga riksdagens ledamöter. Den riksdag som nästa vår kommer att ta ställning till den nya postlag, som nu börjar förberedas i regeringskansliet. Terminalklubbsstyrelsen prioriterar denna fråga högt och detta uttalande är bara ett led i det arbete som vi tillsammans med övriga klubbar i Stockholm tänker bedriva under det kom mande året.
Inez Uusman har hittills gjort sig mest känd (ökänd!) som den som vill täcka över Estonia, till de anhörigas förtvivlan och till glädje för de ansvariga för katas trofen. Kanske tänker hon sig samma öde för oss. Gjut cement över Posten och de postanställda och så börjar vi om med City mail och Georgssons lokalpost!
Jag tycker inte att vi ska finna oss i en sådan behandling. Oavsett partifärg på regeringen!
******
När vi återvänder efter en veckas semester, sjunger flugsnapparen med en annan ton. I det varma försommarvädret är de plötsligt två hannar som delat på reviret kring torpet. Den som lagt beslag på den övre delen, uppe kring huset, väx lar mellan körsbärsträdet, oxeln och de stora askarna. Troligen ligger honan och ruvar i en av holkarna. För henne, och för oss!, sjunger han sin litet vemodiga strof, säkert tusen gånger på ett dygn. Men det är en strof som fått ett inslag av rödstjärt. Rödstjärten, den vackert roströda fågeln med sin nervösa stjärt, de varma bergens - och villaförortenas! - fågel. Med en sång som påminner om flugsnapparens, men ännu enklare, på samma gång mera utdra gen och kortfattad; skarpare; mindre tam.
En fågel med sälta i rösten, skulle man kunna säga. Kanske var det den som jag egentligen ville berätta om!
Facktuellt 4/1994
Copyright Jan Åhman