Dagboken

En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.




Nyare inlägg



Infångade III
Grått väder men strax under noll på natten och bara någon enstaka plusgrad på dagen, tillräckligt med snö vid Eremitkojan och bra skidföre. Dock ingen spårsnö på grund av skaren. Körde ett kortare varv idag, och njöt av det. I förrgår träffade jag en av de få grannarna och fick en pratstund med honom, idag mötte vi inte en enda människa på sjöarna trots att vi bara är några mil från storstaden.
  Igår slöts återigen ett avtal om eldupphör och fred i östra Ukraina. Man såg inga glada miner hos de närvarande statscheferna och det blev ingen gemensam presskonferens efteråt trots de viktiga beslut som fattades. Laguppställningen var samtidigt så avslöjande: I mitten Merkel, flankerad av Putin och Hollande och längst ut Posrosjenko och Lukasjenko. EU och utrikeskommisionären var som bortblåsta; nu är det viktiga saker som ska avgöras och då tar Tyskland kommandot. Hollande fick väl följa med för att inte göra det alltför tydligt. Läser man avtalet så ser det – på papperet – bra ut. Om det genomförs, kan det leda till fred och normala förhållanden för folket inte bara i den berörda regionen utan i hela Ukraina. Och Europa, ska man kanske tillägga.
  Sedan är det en annan fråga om avtalet kommer att efterlevas. Att det finns en osäkerhet hos alla inblandade är inte så konstigt med tanke på det senaste årets hårda och oförsonliga politiska och militära strider. Men det sätt som USA:s främsta röst i Sverige, Carl Bildt, värderar avtalet gör att man får en aning om att USA tänker sabotera ansträngningarna till fred. I Bildts, och USA:s, värld, är det bara "frågetecken" i avtalet. "Den goda nyheten" i förrgår var däremot, enligt Carl Bildt, IMF:s löfte om 15 miljarder dollar till regeringen i Kiev, med en option på ytterligare 40 miljarder. Så får dessa samvetslösa människor ännu mer pengar att sätta sprätt på (man har ju redan tidigare gjort av med pengar som man har fått och fått låna från bl.a. Ryssland). "I Kiev sitter i dag en regering mycket tydligt inriktad på att genomföra de olika reformer som är en förutsättning för att ett program som detta skall fungera", skriver Bildt – vilket i klartext innebär de sedvanliga IMF-åtgärderna med nerskärningar i de sociala programmen och svångremmar för vanligt folk.
  När det sedan gäller fredsavtalet så är Rysslands intressen enligt Bildt att "fortsätta att destabilisera Ukraina genom att också försvåra dess europeiska vägval". Med den inställningen är det inte konstigt att Bildt, när han räknar upp paragraferna i avtalet, helt koncentrerar sig på svårigheterna och avslutar med att "Därmed är avtalet - om det någonsin hade varit möjligt - knappast någon lösning på konflikten. Möjligen kan det sägas att det ger vissa ramar för konfliktens fortsatta förlopp." Hela avtalet är naturligtvis en bräcklig konstruktion, framför allt därför att det slutits mellan parter som helst vill skära halsen av varandra. Det avgörande blir därför hur man kommer att vårda det, som man brukar säga i avtalssammanhang. Bildt kan ju inte öppet säga att konflikten ska lösas enligt USA-modell, dvs kuva den rysktalande befolkningen genom att mörda och slå sönder och driva ännu fler på flykt och därefter placera NATO:s baser i området. Därför en läpparnas bekännelse till fredsinitiativen – men samtidigt omedelbart i ord ifrågasätta dem och i de slutna rummen i Washington, London, Bryssel, Warszawa, etc, planera för nya statskupper och krig. Det glömmer man nämligen också i våra propagandistiska medier: Ukrainakrisen gick in i ett skarpt läge för ett år sedan efter att USA med hjälp av de fascistiska stormtrupperna genomförde en statskupp och körde iväg den valde presidenten.
  Till sist kan man konstatera att den svenska regeringen har låtit sig infångas och faller in i den USA-orkestrerade krigspolitiken gentemot Ryssland. Inga självständiga initiativ där inte! (2015-02-14).

Länk till hela avtalstexten






Brymsaby
En bild från idag: Dammen vid Bromseby, eller Brymsaby som det hette 1389, enligt Harald Skoglund i hans intressanta bok om Garnsbygden i Vallentuna. Gården med tillhörande kvarn donerades en gång för länge sedan till Klara kloster. När Gustav Vasa drog in klostret överfördes gården till dåvarande Stockholms hospital som bytte namn när det senare – även det på order av Gustav Vasa – flyttades till Danviken. Stiftelsen Danvikens hospital, som fortfarande driver Danvikens sjukhem, äger fortfarande marken. Men kvarnen lades ner på 30-talet och sågen flyttades till Granby 1942. Nu återstår, förutom dämmet, en vacker magasinsbyggnad, ett utedass med spetstak och en torpstuga. Mangårdsbyggnaden revs under kriget i den husbocksepidemi som så lämpligt drabbade landet när det behövdes mycket ved att elda både hus och gengasaggregat med ... Den stora ladan stod ännu kvar när jag kom hit första gången i början av 70-talet men även den är numera riven.
  Idag hade jag sällskap av en strömstare som satt på iskanten uppströms längs stigen till torpet Exermans, där en gång mjölnaren bodde och det om lördagskvällarna hölls dans på berghällen framför stugan. Idag var det tyst och stilla även här och tyvärr tycks den som nu hyr stället inte ta lika väl hand om det som den föregående hyresgästen. Det ensliga torpet ligger vid ingången till det, som det gamla paret som vi träffade här i början av 90-talet, kallade för Gudadalen, den dalgång som sträcker sig ända bort till vårat ställe. Då fanns det en gammal stig att vandra på men idag är det oframkomligt efter alla kalhyggen med efterföljande granplanteringar, så nu blev det till att ta en omväg. Men lodjuren, en hona med årsunge, som hade gått före mig när jag åkte här förra vintern hade krupit rätt igenom grandjungeln bort till nästa sjö.
  Det om dagens fina skidtur här ute i skogsmarkerna och på de vackra sjöarna. Tystnaden bröts bara av korparnas bisarra läten och draghundarnas sång när de skulle spännas för vid kenneln på andra sidan skogen ... och så mumlet från riksdagen som hördes i fjärran, Margot Wallström kan visserligen bita ifrån sig när de små allianspolitikerna gläfser ... men jag står nog fast vid den hypotes som jag skrivit om tidigare: i decemberuppgörelsen finns en hemlig paragraf som innebär att (s) ger upp motståndet mot NATO när en lämplig kris uppstår/skapas ... vi får se och de närmaste timmarna/dagarna bekymra oss om utvecklingen i Ukraina och hoppas på ett fredsavtal ... men även där har jag en dyster prognos: USA vill nog inte ha en fred utan liksom de gjorde på Balkan och idag i Mellanöstern först slå sönder litet till och därefter kanske gå med på ett avtal när DE fått igenom allt de vill ha. Vi får se, och hoppas på det bästa, och kanske trösta oss med en ny tur ut på isarna ... så länge de nu håller! (2015-02-06)







Skrivbordsexkursionen
gick idag till Brollsta golfbana och Kottlasjön på Lidingö.
  Hade hoppats på en tur ut till Eremitkojan för att åka skidor i skogen och på de vackra sjöarna och spåra i det soliga vädret, men så blev det inte. Osäker på föret – det var plusgrader i stan redan på morgonen – och om isarna håller att åka på. Dessutom finns det jobb som måste göras hemma vid skrivbordet: jag lovade i ett svagt ögonblick att visa litet bilder från hembyn så nu sitter man och ängslas över det!
  Morgonpromenaden ner till Kottlasjön gav inget säkert besked om isarnas tillstånd, men det såg inget vidare ut. Rådjuren hade gått fram och tillbaka mellan grantätningen vid Vattenverket och matningen på andra sidan vägen – trots att den inte är laddad i vinter. Och bävern – eller bävrarna, det verkar vara två hyddor i bruk i vinter – ligger väl inomhus och knaprar på vinterförrådet får man hoppas! Men fortsätter det så här så är de snart ute igen; spårbilden togs på Lidingö våren 2009. (2015-02-09).







En bild från idag: Sol, och snö, på en gång. Otroligt! Nu fattas bara några minusgrader så att stöpet på sjöarna fryser till! (2015-02-06)






Island
I morse, till frukosten, körde P1:s nyheter gång på gång ett "reportage" från Island. De flesta islänningar är – enligt opinionsmätningarna – fortfarande emot att landet ska ansluta sig till EU. Den regering som valdes 2013 avbröt medlemskapsförhandlingarna och lade dem på is därför att det fanns en så stark folkopinion som var emot medlemskapet, bland annat som en följd av turbulensen efter den finansiella kollapsen 2008-2009. Andelen EU-motståndare har för närvarande krympt, men en klar majoritet är fortfarande emot. Trots detta vinklades nyhetssändningen: den bestod mest i att de som är för EU kom till tals.
  Sedan åkte vi till Norrtälje och på hemvägen tog vi årets första skidtur på Brollsta golfbana.
  När vi kommer hem och sätter på radion så är det samma "reportage" från Island som snurrar på P1. Och fortfarande med vinklingen att islänningarna nu är för EU. Så låter det, även om det alltså inte är så. Ilskan riktar sig mot den regering som följt folkopinionen och avbrutit förhandlingarna och nu säger sig – genom ett beslut i parlamentet – vilja helt avsluta medlemskapsförhandlingarna. Nu är EU-vännerna (lobbyn lät det som) f-de över att man inte genomför en folkomröstning först, vilket man påstås ha utlovat. I alla fall enligt "reportaget" i Sveriges Radio, vilket man numera tyvärr inte alls kan lita på att det är sant.
  Man måste skicka med en rekommendation till den isländska regeringen: gör nu som dessa era EU-vänner säger, oavsett om de har rätt eller fel, oavsett vad folket tycker eller inte, hur många som är för eller emot, annars kommer det att gå för er som det gjorde för den lagligt valda regeringen i Ukraina, när de inte tillräckligt snabbt verkställde kraven från Tyskland, Carl Bildt och de andra hökarna inom EU!
  Det man kan fråga sig efter dessa gedigna sändningar om vad som – trots ämnet – måste sägas i första hand vara isländsk inrikespolitik, är vem eller vilka som planterade denna nyhet hos Sveriges Radio? Vilken PR-byrå lade upp nyheten på bordet hos dem och fick dem på kroken? Vem betalar för denna EU-propaganda?
  Tyvärr fungerar det nu så här hos både SR och SvT. Ett annat exempel var dagens inslag om Kuba där man lånat in en kvinna i USA-stallet för att kommentera Castros hälsotillstånd. Märkligt. Liksom den exilryss (?) som anlitats som expertvittne om läget i Ukraina-krisen.
  Efter de åtta åren med Bildtregeringar och USA:s uppskruvade krigspropaganda krävs det en avbildtisering av Sveriges Radio och Sveriges Television för att få en mer oberoende, saklig och allsidig rapportering om omvärlden – detta för att undvika att vi ska luras in i fler krig – som det i Afghanistan och Libyen och snart även direkt i Irak.
  Bortsett från denna förargelse så innehöll dagen ett besök i den underliga nya konsthallen i Norrtälje – hur tänkte de? – och en härlig första skidtur med ett skapligt före. Räven hade sprungit längs skidspåren och hararna skrapat fram lite gräs på greenerna – det verkar smaka bättre där! Ett rådjur, men bara ett, hade gått tvärs över banan. Nu hoppas vi att snön får ligga kvar ett tag och helst också att det slutar stöpa på sjöarna! (2015-02-05)






Bilder från Stockholm: Vi räddar oss för en liten stund undan det deprimerande vädret, den uteblivna vintern, in i Edvard Anderssons växthus i Bergianska trädgården. Här blommar mandelträdet! Och bouganvillean! Och ginsten! Nu orkar vi litet till, men sen får det f-n i mig vända och bli sol. Och gärna vinter i några veckor innan det är dags för blåsippsvåren! (2015-01-28)











Sverige, eliten och extremhögern
Pål Steigan har skrivit en mycket intressant artikel på sin blogg om hur kampen mot fascismen och de högerextrema rörelserna bör föras: "Om Sverige, eliten og ekstremhøyre". Han tar sin utgångspunkt i Kajsa Ekis Ekmans artikel i DN den 28 oktober 2014, "Fascismen och kapitalismen sitter i samma båt".
  Steigan följer Ekis Ekman, när hon redovisar tre förklaringsmodeller till SD:s och andra mer eller mindre fascistiska/högerextrema rörelsers framgång:

* den psykologiska
* den ideologiska
* den materialistiska

Den första, den psykologiska, kommenterar Steigan så här:

"Hun (KEE/JÅ) sier at å lese de intellektuelles forklaringer på fascismens og høyreekstremismens framgang er som å "vandre gjennom en terapisesjon". En forklaring de kommer med er den psykologiske, om forvirrede unge menn som savner et farsforbilde og søker seg til voldelige ideologier.

"Den psykologiska förklaringsmodellen återfinns idag nog bara hos Åsne Seierstad i hennes bok om Breivik, "En av oss", där hon beskriver efterkrigstidens största fascistiska massaker som en amerikansk skolskjutning helt utan politiska motiv."

Den andre modellen er den ideologiske, som blant annet Henrik Arnstad står for i boka "Älskade fascism".

"För Arnstad är fascismen en "ultranationalistisk ideologi" som bygger på "manliga övermänniskoideal."

Der Arnstad og de som følger ham kommer særlig til kort i følge Ekman er når de skal forklare hvorfor fascismen oppstår akkurat nå og ikke for eksempel for noen tiår siden. De ser ikke fascismens framvekst i sammenheng med krisa i kapitalismen, og det gjør at de heller ikke kan finne ut hvordan den skal bekjempes.

Kajsa Ekis Ekman lanserer i stedet en materialistisk forklaring: Fascismens framvekst henger sammen med krisa i kapitalismen. "1930-talets fascism var en märklig förening; riktade sig till en klass men representerade en annan." Den klassiske fascismen var storkapitalens ideologi, men den rettet seg mot arbeiderklassen og småborgerskapet.

I dag har den globaliserte kapitalismen ennå ikke omfavnet fascismen, skriver Ekman, men hun ser da bort fra hvor glatt den vestlige kapitalismens ledere omfavner fascismen i Ukraina. Men hun har svært rett når hun fortsetter:

´Betyder detta att kapitalet idag inte har antidemokratiska tendenser? Nej. Det betyder istället att det finns andra metoder: EU, IMF, WTO, TTIP, avtal som tillåter kapitalet att gå runt stater, samt införandet av teknokrater och demonstrationsförbud i undantagstider. Det mål som kapitalet hade med att stödja fascisterna på 30-talet: att sänka lönekostnader och skaffa billig och lydig arbetskraft, uppnås idag genom beslut i EU-domstolar och IMF-avtal. ... Det vi kallar fascism idag uppkommer ur trettio år av nyliberal kapitalism. Där arbetare ska ställas mot arbetare i ett klassamhälle som skiktas efter härkomst och där den nyanlände är allra billigast."

Så långt Steigan och Ekis Ekman.
  Mot den här bakgrunden framstår den svenska decemberöverenskommelsen som en stor olycka. De 1 procenten som styr landet ville inte ha ett nyval. De är inte rädda för SD, tvärtom, men de är rädda för att vänsteropinionen skulle ta fart inför ett omval. Därför denna överenskommelse. (S) får som tack igenom några småsmulor mot att de fortsätter att administrera en borgerlig politik och ger fan i de lönsamma kontrakten inom vård, skola och omsorg, inte rör i pensionsöverenskommelsen, fortsätter EU-politikens nerskärningar, och, framför allt, arbetet för ett medlemskap i NATO. Min hypotes är att det i decemberöverenskommelsen – kuppen – också finns en tyst, hemlig överenskommelse om NATO. Förberedelserna har pågått en längre tid och propagandan arbetar, bland annat genom ubåtsspektaklen. Det som krävs för ett avgörande, att de som verkligen styr inom (s) öppet ska kliva på tåget är en propagandastorm, uppblåst kring någon verklig, eller troligare, uppdiktad utrikespolitisk "kris" typ Tonkinbukten, Saddam Husseins massförstörelsevapen, Assads gas, Kadaffis massakrer, Maidan, det malajiska planet MH17, etc.
  Steigan tar också på ett bra sätt upp frågan om invandringen och sexlingpartiernas förnekanden av de astronomiska kostnader, som vanligt folk mycket väl förstår kommer att blockera – och/eller användas som argument mot – nödvändiga sociala förbättringar och höjda pensioner. – Vilket för övrigt både Reinfelt och de rödgröna förklarat: vi måste öppna våra hjärtan (men ni får betala!)
  Han påpekar också att man inte kan bekämpa högerextremisterna med barnsliga och orimliga argument eller med sludder som Reinfelt när han "kunne fortelle at når han ser Sverige fra fly så "er det mye plass". "Eller som den ellers så dyktige Jan Guillou sa at hvis Sverige hadde samme befolkningstetthet som Italia, så kunne man ha 80 millioner innbyggere."
  Man kan i det här sammanhanget dra en parallell till vargfrågan. Hur gärna man än vill – som i mitt fall – att vargen ska återfå sin plats i den svenska faunan, måste man också ta hänsyn till dem som får problem med det och vara beredd att försöka nå en kompromiss (och tillåta en viss jakt). Man kan inte bara trampa ner en stark folkopinion. Detsamma gäller i invandringsfrågan.
  I inledningen av sin artikel tar han upp den svenska ungdomsarbetslösheten som är en av de högsta i Europa och att den relativa fattigdomen ökar mest i vårt land – samtidigt som miljardärerna även hos oss blir allt fler.
  Det är den materialistiska grund som ger utrymme och bränsle åt högerextremismen – men inte alls behöver resultera i att dessa partier och rörelser vinner framsteg. Allt beror på vad vi andra drar för slutsatser och vilken politik vi utformar och kämpar för.
  Jag skrev om detta, med ungefär samma slutsatser som Steigan, i mina artiklar i september förra året om Valet (9/9) och Göran Persson (23/9). Artiklarna finns på min hemsida, Valet och Göran Persson . (2015-01-26)

Kajsa Ekis Ekmans DN-artikel
Steigans artikel






En bild från i eftermiddag: Äntligen litet snö! Nu fattas bara kylan! (2015-01-11)






Frihet - Liberté.
Svart och rött (och grönt!), men man måste fortsätta att tro och hoppas och göra det lilla man kan. Den nya regeringen beslöt att äntligen erkänna Palestina, och det tog förstås hus i helsike. Att mördarna och ockupanterna i Israel skulle protestera, det var inte oväntat, om man säger så. Och nu är de oförskämda mot Sverige och vår utrikesminister: svenska representanter, säger en av deras tjänstemän till SR:s korrespondent, är inte välkomna förrän vi antingen har bett om ursäkt för erkännandet av Palestina eller har bytt regering. Man häpnar! Hoppas bara att regeringen nu står fast och skärper tonen mot dem ett snäpp til!
  Vad gör då allianspartierna i det här uppblåsta läget? Ställer sig bakom den svenska regeringen? Eller åtminstone håller käften? Nej, de sluter upp bakom den israeliska regeringen! Det är så ynkligt att man saknar ord. Det är med dessa partiledare – Björklund, Lööf, Kinberg Batra, Hägglund – som min morfar brukade säga om någon som han tyckte riktigt illa om: Den duger inte ens till att slå f-n i arslet med. (2015-01-11)








Frihet - Liberté.
Martin Schibbye talar vid manifestationen på Sergels torg mot terrordåden i Paris. Skönt att nästan helt slippa de hycklande politikerna idag! (2015-01-11)







Klicka på panoramabilden för större bild!






Luciaorkestern ackompanjerar till DN:s ledare om terrordådet i Paris. Den som till äventyrs charmats av detta genomfalska stycke kan söka bot genom att t.ex. läsa den senaste rapporten från Gaza!

Vi som tror på demokratin, var ordet
Den (under några dagar!) enorma uppståndelsen och alla kraftiga (uppblåsta) fördömanden kring terrordådet i Paris är dubbelbottnad. Fördömandena är visserligen, å ena sidan, från de allra flesta av oss välmenande och ger uttryck för en självklar ilska och oro över det som hänt och medlidande med dem som drabbats, men, å andra sidan, skapar nu propagandamaskineriet i den propagandakupol som vi lever under, en grund för imperialisterna att fortsätta sina krig och sitt mördande. USA och Israel, med stöd av bland andra Frankrike och Sverige, gör ju dagligen, år efter år, samma sak som det högerextremisterna gjort i Paris – bara i mycket större omfattning. Och med rättfärdigande långt in i vänsterkretsar.
  Så som propagandamaskineriet arbetar – bland annat med hjälp av bilder som den Lindström publicerat – ger den ett berättigande att fortsätta och tom intensifiera krigen i Syrien, Libyen, Irak osv, osv. DN:s ledare den 8 januari är ett typexempel:

"Det är vi som tror på demokratin och är villiga att försvara den. Som anser att den som vill påverka samhället måste göra det med argument och röstsedlar, inte med våld. Som tror på en rättsstat som skyddar den svage mot den starke och som i sin tur skyddas av modiga män och kvinnor som Ahmed Merabet. Så påstå inte att det finns ett "väst" som står mot ett "islam", att det ena är gott och det andra ont och att de två aldrig kan förenas. Det är inte där stridslinjen går. Den går mellan att acceptera demokratins spelregler eller inte. Den går mellan oss som vill sköta vårt i lugn och fred och dem som tycks leva för att tvinga på andra sin egen vilja".

Ja, så här vill vi så gärna ha det, men kanske bara hos oss?! Hur är det annars med Israel, ska DN nu äntligen börja kampanja för att även de ska följa gällande regelverk? Eller tänker DN kanske föreslå att den svenska regeringen ska kalla upp USA:s ambassadör och överlämna en protest mot att ännu en av deras drönare har dödat oskyldiga människor? Och, på tal om rättstat, vad om att USA:s president med sin stab sitter framför TV:n och live följer hur deras specialkommandon på ett annat lands territorium skjuter ihjäl en misstänkt brottsling i hans sovrum och dumpar liket i Indiska oceanen. Är detta en rättsstat?
  De islamistiska terroristerna måste ju bekämpas! Javisst! Men hur? Självklart av oss välrakade västerlänningar i vit tröja och blåa byxor!
  Men först skickar vi några nya vapensändningar och ett gäng rådgivare från Blackwater/Academi till dem – helst med understöd av några JAS-plan! (2015-01-09) (2015-01-09)






En selfie i parken.
Jag hade väl inte tänkt mig att vi skulle åka till Malmö och Köpenhamn för att se Carl Larsson – honom ser man ju nog av ändå, kan man tycka. Men det är ju en av de roliga sakerna när man ger sig ut på en liten resa, att man kan bli överraskad!
  Vi åkte ännu en gång över Sundet, nu till Ordrupgaard där ingen av oss hade varit tidigare. De lockade med den fina samlingen av franska impressionister och kanske också stället i sig, vi antog att det låg vackert där en bit norr om Köpenhamn.
  När vi kom fram mötte oss en överraskning. Vi hade läst på litet dåligt, det visade sig att de franska målningarna – i alla fall de flesta av dem – var nerplockade! Istället visade man en stor utställning med Carl och Karin Larsson! Litet snopet – men intressant. Det var en bredare utställning där mycket av Karin Larssons arbeten visades jämsides med CL – bland mycket annat en kudde som hon sydde till sin man och där första världskrigets lågor slickar kanterna. En liten motvikt mot de ibland påfrestande idylliska Larssonmålningarna. Men det var som sagt en rätt bred utställning där det även fanns plats för CL:s fina porträtt av grannen/snickaren Hans Arnbom.
  Ordrupgaard är numera kanske mest känd för den spektakulära tillbyggnad som ritats av en av de internationella stjärnorna, Zaha Hadid. Litet storvulet i jämförelse med den ursprungliga manbyggnaden, för att inte tala om grannens lilla hus – men kanske är det också det som är meningen. Det ska bryta av och tydligt markera att här har byggts nytt. Tjocka väggar och golv av svart slipad betong, och stora glas; vackert!
  Inget konstmuseum av den här typen utan några skulpturer i parken! Här kunde man roa sig med att ta en multiselfie i Jeppe Heins "Semicircular Mirror Labyrinth II". Eller varför inte i Ryan Ganders "More really shining things that don´t mean anything" – kanske en ironisk anspelning på hur det ofta kan vara i de stora konstetablissemangen?
  Den danske arkitekten och formgivaren Finn Juhl byggde sig på 40-talet ett hus på granntomten. Så annorlunda än manbyggnaden och Hadids stora hus! Här råder en mindre och mänskligare skala, i vitt och ljusa träslag. Så här skulle man kunna bo! (2015-01-09)
















Några bilder från Sundet.
Vi turistar i Malmö och Köpenhamn några dagar in på det nya året och besöker bland annat Louisiana, det stora konstmuséet norr om Köpenhamn. Det är sista helgen med ännu en av islänningen Olafur Eliassons jättelika installationer. Den här gången har han låtit köra in ett isländskt landskap med grus, stenar och en liten rännil vatten i de fina utställningssalongerna. Vad ska man tycka om det? De många barn som var där tyckte i alla fall att det var kul att bygga små fördämningar i bäcken och rösen av den typ man brukar se på fjälltopparna. Själv kunde jag inte låta bli att dra på smilbanden när jag gick där och sparkade i gruset och gladdes åt alla barn som verkade trivas. Bara det!
  Samtidigt visar muséet nu en stor utställning med den tyska konstnären Paula Mordersohn-Becker. Det börjar litet trevande med de tidiga målningarna men växer i styrka fram till de sista verken – sen dog hon, bara 31 år gammal. Så trist! Det är fina porträtt av framför allt unga och gamla kvinnor, och så den bild som, i alla fall av Sveriges radio, upphöjts till en klassiker: den liggande kvinnan med barn
  Sedan är det ju så med Louisiana, att hela stället är ett konstverk: arkitekturen, de många skulpturerna både ute och inne (Giacometti!), utsikten ut över Sundet och på andra sidan mot parken och den lilla sjön, en utställning med starka teckningar av den litauiske konstnären Mindaugas Lukosaitas, Motstånd, som tål att fundera över, den andinska samlingen.
  Kort sagt: Det var en fin dag på andra sidan om Sundet, summerade vi där vi på väg tillbaka till hotellet gick under den elektriska stjärnhimlen på Malmös gator. (2015-01-07)















Äldre inlägg