Dagboken

En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.



Nyare inlägg


Partiledardebatten: Och alla spelar vi på Jinmmies planhalva ...
Den israeliska politiken är naturligtvis en skam för mänskligheten. Att den omhuldas och tillåts fortsätta, decennium efter decennium, är också det en skam. När den nytillträdda svenska regeringen hösten 2014 – som stat nummer 135! – erkände Palestina, och Margot Wallström senare dessutom har låtit undslippa sig att israelerna kanske gör sig skyldiga till utomrättsliga avrättningar, blev det ett j-vla liv. Hos de israeliska ockupanterna och mördarna, förstås – men också, och skamligt nog – bland ledande svenska politiker och media. Jan Björklund är en av de mest enögda och fanatiska israelapologeterna och den 12 januari körde han ett varv till i riksdagen.
  Margot Wallström är helt rätt ute när hon under den pågående flyktingkrisen påpekar att situationen i Palestina är en bidragande orsak. De ursprungligen 700.000 palestinier som fördrevs i slutet av 40-talet har idag vuxit till fyra miljoner (4.000.000) i olika flyktingläger i Västasien. De hålls vid liv av FN-organet UNWRA där Sverige är en stor bidragsgivare. Vi betalar alltså för Israel skändligheter. Det säger inte Björklund eller de två högerextrema parterna SD och KD någonting om; de stöder alla Israel. Möjligen vill de helt upphöra med bidraget, trots att SD ju säger sig vilja satsa på stöd i "närområdet" kring de olika konflikterna. Nu är det så att Israel varje dag skapar nya flyktingar och därmed, exakt så som Wallström antydde, förvärrar den pågående krisen.
  Man kunde därför tycka att SD och de övriga borgerliga partierna skulle stödja varje ansträng att få Israel att besinna sig. Men det gör de inte. De är nyttiga idioter som alla – tyvärr i sällskap med både (s) och (v) -- alla spelar på Jimmie Åkessons planhalva. Diskutera gärna flyktingarna, invandrarna, de ensamkommande barnen, mer eller mindre hotfullt: "öppna våra hjärtan" säger en, skicka hem dem en annan, bränn ner förläggningarna en tredje, fortsätt att jaga dem en fjärde, vi tar gärna emot fler en femte – men diskutera inte (med undantag för det Wallström sagt om Israel) det som är grundorsaken till att folk flyr, krigen, och hur vi kan få ett slut på dem. Istället deltar de gärna i krigen, vare sig det gäller Afghanistan, Libyen eller Syrien, och nu ska vi in i Irak också. Dagens partiledardebatt i riksdagen fortsatte i samma spår. Det sades just ingenting om krigen och hur vi ska få USA och deras officielle och inofficiella bundsförvanter att upphöra med dem. Det finns inte i deras amerikaniserade och fega värld. Däremot kan man ju, som KD, SD:s nya tvillingparti, skylla de europeiska kriserna (som också de lett till många flyktingar, fr.a. Ukraina) på "Putin".
  Jo, en talare var tydlig när det gäller Syrienkriget: Jonas Sjöstedt ( Länk till debatten, Sjöstedts huvudanförande kommer 3:04.30). Vänsterpartiet driver numera en okunnig och principlös utrikespolitik och i linje med den påstod han att det var tack vare "att oppositionen /i Syrien/ hotade med att vägra delta i fredssamtalen som Assadregimen, denna ohyggliga regim gav med sig /och släppte igenom Röda korsets hjälpsändning/". Nu är det för det första så att hela det lagligt regeringskontrollerade Syrien är satt under blockad och där även Sverige deltar, varför det är knappt om resurserna i hela Syrien; för det andra att Madaya är styrt av olika terrorgrupper ("oppositionen", som Sjöstedt kallar dem); för det tredje att Röda korset i oktober körde in en stor hjälpsändning som var beräknad att räcka till slutet av december men som terrorgrupperna lade beslag på och därefter sålde till civilbefolkningen; för det fjärde att många (alla?) av de bilder av utmärglade människor som visats i media är förfalskade, de har tidigare visats från andra ställen, i samma propagandasyfte; för det femte kan man fråga sig varför vårt kära Public serviceradio och TV okritiskt rapporterar vidare propaganda utan att göra egna undersökningar. Är det fortfarande så att redaktionsledningen på Sveriges Radio och SvT förbjuder intervjuer med representanter för den lagliga regeringen?
  Jag och många med mig blev glada när det i höstas stod klart att fredsförhanlingarna om Syrien skulle återupptas i början av det här året. Förhoppningsvis. Om Gud vill och inte Obama och hans lakejer, Erdogan, de saudiska halshuggarna och de västeuropeiska medlöparna sätter käppar i hjulet. Madaya var en sådan liten pinne i hjulet för att åtminstone skaffa sig fördelar inför de kommande förhandlingarna och i värsta fall försöka stoppa dem. Jag hoppas fortfarande och jag tror att vi är många som gör det, men de svenska partipolitikerna tycks inte, oavsett partifärg, bry sig särskilt mycket, i alla fall inte om man ska döma utifrån dagens partiledardebatt!

En alternativ åsikt om Madaya.

Vill du veta mer och få möjlighet att diskutera med dem som är insatta i frågan har du möjlighet vid ett möte den 23 januari kl. 16.00. Plats: Siktgatan 12, Vällingby, Stockholm. Tunnelbana med Gröna linjen till station Johannelund eller buss 116 från Vällingby och Spånga till hållplats Siktgatan. I panelen: Mathias Cederholm, historiker: "Malström och schackspel - varför är freden så svår?", Erik Göthe, jurist: "Hur få fred i Syrien?" samt Hans Öhrn, journalist: "Stockholm-Damaskus, tur och retur - en resa i tiden." Möttet arrangeras av Föreningen Syriensolidarite, Stockholmsavdelningen av FiB/K samt Svenska Fredskommittén.





Deamerikanisering, del 1: Satans demokrati
Satans demokrati – med betoning på det första ordet – är en teaterföreställning och konstinstallation i ett stort f.d. kontorshus på Nobelberget i Nacka. 47 skådespelare och ett hundratal konstnärer samt ännu fler KTH-studenter är engagerade i det magnifika projektet. Föreställningen har inspirerats av Bulgakovs Mästaren och Margarita men religionen har ersatts av demokratin, "vår tids religion", som det heter i programbladet. De flesta rummen på de tre våningar som upplåtits för teatern har tidigare varit små kontorsmoduler med ett eller möjligen två fönster och plats för ett skrivbord och några bokhyllor med pärmar; här har hundratals helt vanliga svenska tjänstemän arbetat. Rummen finns kvar men de många konstnärerna och arkitekturstudenterna har gett dem en ny inredning och nya funktioner, alltifrån vanliga tjänstemannarum till mysrum och vardagsrum och sovrum och omklädningsrum och psykiatrimottagning och sjuksal – och förhörsrum och tortyrkammare. För mig för det tankarna till något av CIA:s många kontorskomplex runt om i världen. Hela föreställningen andas EU:s Sverigedemokratiska värld och kanske är det vad man vill varna oss för: "I Europa väljs det demokratiskt in partier som jag upplever driver en icke-demokratisk politik", säger projektledaren och regissören Py Huss-Wallin i en intervju. En inställsam engelsktalande konerencier med välsmord trut, "Woland", tar emot oss i baren och hälsar välkommen. Kanske tänker de på Barack Obama? Eller någon annan av de slipade politiker som för talan åt de rikaste rika i det USA som styr och terroriserar världen – kanske symboliseras dessa politiker av den nickedocka som finns med i föreställningen? Eller föreställer den kanske någon av EU-demokraturens kreatur som på engelska ska förklara varför det grekiska folket ska krossas för att betala de tyska profitörerna? Vi tvingas alla – utom de styrande – ta på oss masker och uppmanas att inte säga någonting, vi får inte tala med varandra – bara lyssna! Vi får se ett riggat val där Demokratiska partiet tar hem segern med 99 procent. Journalisten, Margarita, som ställer en kritisk fråga om den felande procenten återfinner vi senare i en tortyrkammare och i den sista scenen i pjäsen ska hon avrättas. Under vandringen mellan de olika rummen meddelar en högtalarröst det man förväntar sig i ett demokratiskt samhälle på glid: Demokratiska partiet har beslutat ... att vissa sexuella läggningar är olagliga ... att medborgarna ska klä sig på ett anständigt vis ... att Demokratiska partiet beslutat att återinföra dödsstraffet och därför kan nu Margarita avrättas. Alla medborgare uppmanas att infinna sig i Kyrkan för att ta del av skådespelet.
  Så kan man referera och kommentera föreställningen. I slutscenen, inför avrättningen, rycks maskerna av oss. Är det för att vi inte längre ska kunna gömma oss bakom dem inför det fruktansvärda som sker inför våra ögon? Frågan är bara: Vad är det vi ser? Vi tittar in i TV-rutan eller datorskärmen och ser en massa saker. Vi läser vår dagstidning och ser samma saker där. Och hör vad radion basunerar ut. Vilket urval gör vi – om vi gör något urval, eller låter vi hela tiden andra välja åt oss? Det goda med den här föreställningen är att den kanske oroar oss något, kanske uppmanar oss att tänka efter en gång till inför det vi ser och hör och orkar och vågar bryta oss ur och ifrågasätta vad det är som den amerikanska kören sjunger. Jag vet inte riktigt vad de som har gjort den här föreställningen tänker och hur de andra i publiken tar till sig den. Bulgakovs bok skrevs som en kritik av det dåvarande sovjetiska samhället. I ett skåp finns affischer med Lenin, Stalin och Mao – vad menar man med det? Anna Politskaja, den kritiska ryska journalisten, citeras.
  "Konsten är farlig, ty konst skapar kraft och rörelse", står det skrivet som inledning i Programbladet. Ja – men inte om den leder kraften och rörelsen mot fel håll. Inte om den, som den svenska propagandaapparaten och stora delar av vänstern, gärna ser grandet i det ryska ögat men inte bjälken i det amerikanska! Man tycker illa om Jimmie Åkesson men spelar ändå på hans planhalva och vänder och vrider på "flyktingkatastrofen" – men undviker att diskutera de krig som orsakar den och vilka som är de skyldiga och hur vi ska sätta stopp för dem. Där tänker man gärna amerikanskt!

Det är en omfattande föreställning, det är många rum att kika in i, och man hinner inte med att se och ta in allting under de tre timmar som det pågår vilket präglar recensionerna i de stora dagstidningarna: de flesta verkar inte veta vad de har sett och hur de ska kommentera det. Här finns i alla fall en recensent som tycker något

När denna text publiceras återstår endast några extraföreställningar i slutet av januari, men även dessa är utsålda. Har man tur kan man köpa en biljett vid dörren. Däremot finns några biljetter kvar till själva utställningen. (2016-01-09)




Vinterns och årets första vandring på isarna vid Eremitkojan. Vi hade hoppats på spårsnö men en snöby på morgonen stäckade de planerna. Det slutade snöa samtidigt som vi klev ur bilen vid niotiden. En räv hade sprungit strax före oss, hela vägen ner till torpet. Det andra färska spåret som var satt efter snöfallet mötte oss ute på den stora sjön: två uttrar hade kommit från utfallsdiket och sedan sprungit på isen i strandkanten. Hur långt vet vi inte, men antagligen till nästa öppna vatten, ån mellan den lilla och stora sjön. En litet äventyrlig vandring i fullt dagsljus, men den är fridlyst numera så man får hoppas att de får vara i fred.
  Annars var som sagt det mesta av spåren översnöade, men några ekorrspår och ett mårdspår kunde i alla fall urskiljas liksom några grisar och även litet rådjur.

Fortsättning med fler bilder!





Bilder från Roslagen: Två goda ting.
Solen bryter sig igenom granplanteringen och vinterns första spårsnö!
Visserligen bara ett par futtiga centimeter, men tillräckligt mycket för att se vad som har rört sig på skogsbilvägarna. Isarna har lagt sig, även på Storsjön, men de håller ännu inte att gå på. Inte för mig i alla fall. Gick standarrutten och spårade av mellan de två stora sjöarna; magert. Många, många rävspår, de har en rejäl stam nu. Ekorre på de vanliga ställena och mink nere vid bastun. Däremot ingen mård idag och lustigt nog inga grisspår heller. En del rådjur, men inte särskilt många. Ett älgspår. Jag mötte en jägare som skulle lägga ut bröd (!) vid grismatningen. Där det för övrigt sitter en kamera monterad högt upp i ett träd, ingenstans går man numera obevakad! (2015-12-29)











Äntligen sol! Och litet snö! Solblänk i grannhusets fönster, och i vår port. Någon har roat oss med en snögubbe i vägkanten samtidigt om kölddimman lägger sig över Långängensgärdet. (2015-12-28)







Nu är min nya bok klar: Dagbok från älgjakten i Anderssvedja, 1967 - 2015





Ett kort besök vid Eremitkojan. Sol, och varmt, plus tolv grader! Det var tio minus någon natt i början av veckan och isarna lade sig på småsjöarna. De ligger ännu kvar, spegelblanka, men smälter bort igen. Tänk om de frös till – vilka skridskoisar!
  Gallringen har avbrutits och skogsmaskinerna har tystnat därför att Hallsta pappersbruk inte tar emot mer granmassaved förrän i vår. Det brann i fabriken i höstas och reparationen som skulle ha varit klar i januari drar ut på tiden. (2015-12-19)


Darrgräset om vintern









Utsikt mot Elias Petterssons stuga, 50-talet.


Hallboda revisited.
Den ena bilden är tagen av Elliord Mattsson, troligen på 1950-talet. Den andra den 21 september i år. Den lilla stugan till vänster var målaren Elias Petterssons (1864 - 1952) verkstad. Jag trodde först att det var den konstnär Elias Pettersson som avled redan 1859 som haft sin ateljé där. Konstnären Elias Petterson målade bland annat – det finns inte så många uppgifter om honom – svampplanscher på uppdrag av botanisten och mykologen Elias Fries. Men så var det alltså inte utan det var en sentida namne som bodde och verkade där.
  Bilderna är tagna från Gränholmen, kanske heter den så därför att Sandängsfjärden för inte så länge sedan längst in i viken delade sig i två grenar med en holme i mitten; men det är en privat gissning. Det kan lika gärna vara en förvrängning av gränsholmen, här går nämligen rågången mellan Anderssvedja, Hallboda och Harö byar. På dagens kartor stavas det Gränholmen med "ä", men det säger egentligen ingenting. På storskifteskartan från 1802 stavas t.ex. Sandängsfjärden så – men vid laga skiftet 1865 heter den plötsligt Sanningsfjärden för att på senare kartor ha fått tillbaka det gamla namnet och det som gäller idag. Kanske var det bara så att någon lantmätare hörde litet fel, rospiggskan kan vara litet svårtolkad ibland! Idag är Gränholmen en ängs- och betesmark med en rik flora av bland annat kungsängslilja, St Pers nycklar och slåtterblomma. Jag var i våras litet orolig för skötseln av området men till min stora glädje gick nu på sensommaren fem kalvar och betade i hagarna. Ungefär där fotografen står rinner ån ut från Utålskedjans fyra sjöar och övergår i Sandängsfjärden. Bakom ryggen har jag det som på 1802 års karta hette Hallboda stengrund. På andra sidan viken ser man uppe på höjden de två, med Roslagsmått mätt, stora gårdarna i Hallboda, "Vogels" till vänster, idag helt skymd av växtligheten, och "Kalle Petterssons" (numera "Gustavssons") till höger. Kalle Petterssons har jag ingen annan relation till än den att vårt jaktlag en kort tid arrenderade marken av dem. Ryttmästare Vogel däremot kom varje år och köpte kräftor av mamma. Han var en stamkund ända sedan morfars tid. Sen tog kräftorna slut i mitten på 80-talet och ungefär samtidigt dog Alfred Anton Vogel, barnen sålde gården och nya ägare tog vid. Vi arrenderade jakten några år av dem tills frontlinjen i det ständiga bykriget om jaktmarken ritades om. Ryttmästarn hade förstås en arrendator på det lilla jordbruket så länge det nu bar sig. En dotter i familjen gick i samma skola som oss på Vätö och efter avslutningen i juni 1956 gjorde vi sällskap hem till dem; en bild togs där jag och min syster står uppställda framför arrendatorsbostaden tillsammans med vår mamma och arrendatorhustrun och hennes dotter. Jag har tyvärr glömt deras namn och har svårt att hitta dem och så är det ju: arrendatorernas namn återfinns sällan i Svensk Uppslagsbok och de läggs inte ut på webben. Ryttmästarn själv bodde i en våning vid Tegnérlunden i Stockholm. Fotografen Lennart af Petersens var där och dokumenterade den åt Stadsmuseet; det finns bilder på Nätet! Där kan man också läsa att Alfred Anton deltog i en expedition till Papua/Nya Guinea 1950-51 och skänkte föremål till svenska museer – liksom vapenrocken hans, som hänger på Armémuseum! Så hade han också före kriget tjänstgjort några år i både den ungerska och polska krigsmakten och efter kriget gick han som så många andra svenska officerare över till industrin, i hans fall Sandvik.
  Bortanför de två gårdarna ligger ett litet torp, det syns inte på den här bilden, där författaren Åke Wassing bodde en tid. Den Åke Wassing som skrivit slagdängorna Se nu tittar lilla solen in igen och Farfar och jag, men också, och framför allt, den fina romanen Dödgrävarens pojke, så gripande, så vemodig, så vackert berättad om pojken som tvingas växa upp på fattighuset tillsammans med pappan, som i sin bitterhet över skilsmässan från pojkens mamma tagit med sig honom dit och bosatt sig där. Det visste jag ingenting om när jag och syrran en höstdag i slutet på femtiotalet knackade på och erbjöd våra jultidningar: "de får jag från förlaget", svarade han kort. Eller minns jag fel, var det i själva verket så att vi hade hört talas om den kände Författaren (som dessutom var dryckesbroder med Storbondmoran, Handlarn och Sjömannen!), som vi var nyfikna på honom och cyklade ända ner till Hallboda för att sälja en tidning?!
  Det har jag glömt – men jag minns det vackra avsnittet i hans roman där bokens "jag" en vacker höstdag kommer hem till mamman och hennes nye man Josef, hjälper dem att ta upp potatisen och återvänder sedan ut i världen och på vägen fick med sig "den största och blankaste slanten" ur hennes lilla sparkapital i plåtburken som hon gömt vid en stubbe i skogen, de "pengar som så småningom skulle räcka till nya tänder åt henne". (2015-12-11)

PS. Nu har jag fått veta namnen på arrendatorfamiljen. Föräldrarna hette Walter och Karin Larsson och barnen Anita och Birgitta (2018-10-11).


Elias Petterssons hus 2015.


Byävgen till Hallboda, 50-tal.


Samma väg 2015.


Elias Petterssons illustration "flugsvamp".


Elias Pettersson "Soppar".


Ryttmästar Vogels gård idag. Arrendatorbostaden till höger.


Efter skolavslutningen 1956 vid arrendatorbostaden på Vogels i Hallboda.


Åke Wassings stuga 2015.





Margot och israelerna
För den som eventuellt har några illusioner om var folkpartiet, kristdemokraterna och framför allt sverigedemokraterna står i Palestinafrågan är det av intresse att läsa protokollet från den här riksdagsdebatten där Mathias Sundin (fp), Magnus Oscarsson (kd) och Kent Ekeroth (sd) attackerar Margot Wallström. Jag är ju mycket kritisk till Wallströms agerande i fr.a. Ukraina- och Syrienkonflikterna -- men också Ship to Gaza-bordningen -- men här gör hon ett bra jobb! Det kan också vara bra att läsa vad som faktiskt sägs i debatten eftersom Israel (och deras medlöpare) hugger på henne för vad hon sade.
  Israel ockuperar och mördar och begår utomrättsliga avrättningar. Sådan är den israeliska staten. Det intressanta i den nu pågående debatten om vad Margot Wallström har sagt eller inte sagt är att det finns svenska riksdagspolitiker, tom partiledare, som förnekar dessa fakta och istället lägger över skulden på palestinierna – och klandrar Margot Wallström, som åtminstone har antytt att det förhåller sig på detta sätt. Det är skrämmande, och ynkligt. Likaså att de svenska nyhetsredaktioerna och ledande reportrarna tycks utgå ifrån att israelerna har rätt i alla sina bortförklaringar och lögner. Men så kan ju också ockuperandet och mördandet fortgå, decennium efter decennium! (2015-12-08)

Läs också det Gunnar Olofsson skriver om Israels utomrättsliga avrättningar!




Kors i taket! Även en blind höna kan hitta ett korn: Carl Bildt om Iran och kärnvapnen. (2015-12-06)





Rapport från facket: Årstaklubbens budgetmöte (2015-12-04)




Äldre inlägg