Radikalisering.
Jag lyssnar till P1 Morgons inslag om radikalisering av unga människor. Med "radikalisering" menas i det här sammanhanget att man blir anhängare till extrema islamistiska rörelser. Man intervjuar en expert från Totalförsvarets forskningsinstitut och en representant för en institution i Malmö som arbetar med att förhindra "radikalisering" av unga. Bakgrunden till inslaget är SÄPO:s kartläggning av "radikaliserade" i Sverige, jag vill minnas att de, enligt deras definition, var uppe i ca 2.000 nu.
Det är naturligtvis en uppgift för SÄPO att hålla koll på enskilda och grupperingar som förbereder brott. Nu är det bara det att för det första så har SÄPO ungefär lika dåligt rykte som försvarsledningen. Och var sätter de gränsen mellan olaglig åsiktsregistrering och reguljär polisspaning? Som vi vet har man genom historien inte klarat av den saken. Exempelvis har jag själv begärt ut deras uppgifter om mig, vilket man har rätt till, men nekats. Varför? Man får ingen motivering, men enda skälet måste vara att de har registrerat min politiska uppfattning och mina politiska handlingar, exempelvis medlemskap i dåvarande SKP och deltagande i palestinademonstrationer – och förmodligen även det jag just nu skriver här på hemsidan.
För det andra är det en dejavu-upplevelse att höra experterna beskriva hur "radikaliseringen" går till och hur snabbt det kan gå. Jag har i mitt minnesord över vännen Michael Olausson skrivit om hur jag själv "radikaliserades" i slutet av 60-talet. Hur jag från en gedigen folkpartimiljö på bara något år blev medlem i en kommunistisk grupp. En radikalisering åt vänster dock – men vilken självklart registrerades av SÄPO och säkert även av de mer eller mindre hemliga militära säkerhetstjänsterna (och de socialdemokratiska!).
Åsiktsregistrering, alltså. Våra okunniga och oskuldsfulla journalister problematiserar självklart inte frågan utan låter försvarskillarna och andra experter prata på, så som de har blivit inlärda.
Man kan ju förresten också fråga sig vad som är "normalt" och vad som är "radikalt" i dagens Scerige – det amerikaniserade extremt borgerliga tänkandet är hos oss det "normala" och allt annat "extremt" eller "radikalt". Sedan är det också en fråga om vad som är skadlig och vad som – i den värld vi lever – nyttig radikalisering. Vad är, exempelvis, det som de lär ut på våra högskolor, i media och från politikernas tribuner som får fullt friska människor att tro på och genomföra privatiseringar och ständiga upphandlingar av centrala samhällsfunktioner som sjukvård, skola,, transporter, el- och teleförsörjning, pensioner, mm? Är inte det en skadlig radikalisering? Långt åt höger. Sedan kan det ju också gå för långt åt andra hållet, i desperation över de rådande samhällsförhållandena och ens egen existens och radikaliseras in i en "rebellrörelse" av den typ som levde en kort tid i Sverige på 60/70-talet och då fick än värre konsekvenser i Tyskland. Och även dyker upp idag, exempelvis som "svarta blocket" i de franska protesterna (i den mån de inte är säkerhetstjänsternas torpeder).
Radikaliseringen, brottet med gällande samhällsnormer, kan också ta sig religiösa uttryck. Det är ju det som diskuteras mest för närvarande och det som radioinslaget som inledde denna betraktelse handlade om. De belgiska filmarna, bröderna Luc och Jean-Pierre Dardenne tar sig an saken i sin senaste film, vinnaren av regipriset i Cannes, "Unge Ahmed" , som nu går upp på biograferna. De gestaltar en ung kille som mycket snabbt blir – anser han själv – rättrogen med de ritualer det innebär och de åsikter som exempelvis leder till att han kallar sin normalt klädda belgiska mor för "hora" och därtill "alkoholist" när hon tar ett glas vin till maten. Imamen tutar i honom och hans kompis att de ska protestera mot deras lärarinna när hon föreslår att man ska lära sig talad arabiska och inte bara Koranens skriftspråk. När hon inte går dem till mötes bidrar det till ett hat som leder till att han försöker mörda henne. (Jag kommer att tänka på scenen i Änglagård där bondsonen, som hört sina föräldrar tjata om hur hemsk hon som ärvt granngården är och hur gärna de vill åt hennes mark, och därför tänder eld på grannens vetefält i tron att han gör en god gärning). Som tur är misslyckas mordförsöjet, men Ahmeds straff blir en sluten undomsvårdsanstalt. Personalen på gården där han sätts i arbete och psykologen och mamman och en jämnårig flicka försöker alla få honom att inse att han har gått för långt, att han har gjort fel; men han framhärdar. In i det sista. I slutscenen gör han ett tredje försök att döda lärarinnan men ramlar ner från ett tak och bryter ryggen. Först då ber han om ursäkt, när han ligger där hjälplös på marken när hon upptäcker honom – menar han allvar eller är det bara så att han inte har något val för att få hjälp? Det får vi fundera över. Dardennes film ger en stark skildring av hur en ung människa kan radikaliseras, i det här fallet en extrem och skadlig variant, men den har ett abrupt slut och ger oss ingen vägledning i hur man tar sig ur den – annat än möjligen att det krävs tid, tålamod och resurser. – Men kanske, framför allt: en samhällsvind som blåser åt åt ett annat håll. Idag blåser den åt höger, värre än på länge, ända från de värsta bloggarna, vare sig de klär sig religiöst eller politiskt, långt in i riksdagen. Därför lär vi få se fler radikala av Ahmeds och Akilovs typ liksom lasermän och förläggningsbrännare, och än värre saker! (2019-09-30)
En morgonbetraktelse.
Jag står på bron över Gåshagaleden här på skärgårdsön och tar några bilder med hjälp av dimman som är en av fotografens bästa vänner. Det passerar bilar och jag tänker att om någon av dem stannar och frågar vad f-n jag sysslar med där uppe på bron, ska jag svara dem: Jag är försvarsminister Peter Hultqvist och jag spanar efter ryska ubåtar. Min kollega Överbefälhavaren står på andra sidan bron och vännen Michael Holmqvist från Dagens Nyheter håller koll borta vid järnvägsövergången, de kan ju dyka upp där också! (2019-10-18)
Bilder från Lidingö: Höst. (2019-10-23)
Militära charlataner. Och politiker.
Svenska Dagbladet har i två artiklar berättat om hur den svenska militärens charlataner, med dåvarande ÖB i spetsen, tillsammans med regeringen Löfven och Hultqvist (självklart uppbackade av liberalerna Allan Widmna et cons) 2014 lurade svenska folket om påstådda ryska ubåtskränkningar. Ironiskt nog var det SvD:s dåvarande inbäddade militärjournalist Mikael Holmström som drog igång lögnvalsen. Han flyttade sedan över till Dagens Nyheter och fortsatte sitt värv där. I dagens artikel berättas om hur signaler mellan Sjöfartsverkets servicefartyg och en av SMHI:s väderbojar till havs blev till bevis för att ryska ubåtar opererade i svenska farvatten. Osv.
Länk till SvD:s artikel. Bakom betalvägg, men det gör inte så mycket eftersom Mattias Göransson i sin bok "Björnen kommer" (Filter 2017) redovisade för (den bristande för att inte säga obefintliga) sanningshalten i denna och en rad andra försvarspolitiska kampanjer från krigsslutet fram till idag. Boken finns att köga på Bokus – eller varför inte låna den på biblioteket!
Annars då? Ja, jag lyssnar till inledningen på partiledardebatten i riksdagen och kan återigen konstatera att vi nu antagligen har de sämsta politikerna sedan den allmänna rösträtten infördes. SD-wannaben, moderaternas Ulf Kristersson, uppehöll sig i sitt inledande anförande enbart vid invandringen och kriminaliteten. Det är typiskt, och en illustration till det jag har skrivit om många gånger tidigare, hur dessa högerpolitiker använder invandringen och de kriminella för att dölja hur de berikar sig själva och sina kompisar/uppdragsgivare genom miljarder i skattelättnader och genom miljardkontrakt ur allmänna medel. Till skillnad från vänsterns Jonas Sjörstedt vill de inte tala om att exempelvis återställa tandvårdsreformen – istället höjer de nu pensionsåldern för vanligt folk; själva har de egna regler. Osv. För att inte tala om Kristersson kompis Jimmie som på sitt sedvanligt fascistiskt demagogiska sätt målar upp en bild av Sverige i total upplösning där inte en människa går säker längre (förutom hans partikamrater som kan svira runt på stan på nätterna under skattefinansierat polisbeskydd!). Syftet med denna demagogi är densamma som Kristersson: dölja de verkliga problemen och skydda de verkligt ansvariga.
På sätt och vis kan man säga att även Sjöstedt bidrar till detta genom sitt haveri i utrikespolitiska frågor. Han, liksom övriga partiledare, gråter nu över de kurdiska landsförrädarnas öde. Det är naturligtvis åt h-e att Turkiet invaderar Syrien – men det har de ju redan gjort! Under flera år! De, med USA i spetsen och tillsammans med oljediktaturerna och Israel har ju fört krig mot Syrien under snart åtta år och förorsakat att hundratusentals har dödats och miljoner har drivits på flykt. Där har den kurdiska ledningen spelat ett fult spel och satsat på fel häst när man hjälpt USA att ockupera en viktig del av nordöstra Syrien. Men även vår kära regering och våra högt aktade riksdagspartier har hittills stött kriget mot Syrien. Den "Fria syriska armén, FSA" och liknande grupper som man har hjälpt, framför allt genom blockaden mot den lagliga regeringen och majoriteten av Syriens folk, men också med direkta bidrag, används nu av turkarna i kriget mot kurderna. Då är FSA inte längre "frihetshjältar", "den demokratiska oppositionen" eller liknande utan nu kallar Sveriges radio och andra medier dem för "turkiska legosoldater". Så kan det gå. -- Nu blev det utrikespolitik igen, men det har sin plats i riksdagen partiledardebatt eftersom Syrienkrigets (och även Afghanistans, Libyens och Palestinas) fasor orsakat de flyktingströmmar som ligger i botten i framgångarna för Jimmie & co på samma sätt som 90-talets Jugoslavienkrig och dess flyktingar bäddade för Ny demokrati och lasermannen. Och nu liksom då spottar man på offren och använder dem för att berika de redan rika och genomdriva försämringar i välfärden för oss andra.
Nu finns det tack och lov ännu ett Sverige utanför de unkna riksdagdebatterna, ledarsidorna och lobbygrupperna. Två dagar i Roslagsskogarna med jaktkamrater, regn mot plåttaket i älgpasset, trastar som prasslar i slyet och korpen med sina tokiga läten friskar upp. Men numera hörs inte så många skott eftersom flera jaktlag hoppar över premiärdagen och satsar på jakt i helgerna istället och desutom har ljuddämparna gjort sitt intåg på bössorna. Och inga målflyg från LvSS i sina evighetsåttor, de försvann med försvaret, tidigare blev det litet tjatigt ibland, nu saknar man dem. Vad värre är, är att jag inte heller hört eller sett några nötkråkor flyga med nötter i krävan; de försvann med kulturskogen.
Men två älgar blev det så nu är barnbarnets älskade ris med älgfärs räddat för ännu en säsong! (2019-10-16).
Länk till Paulovs artikel om det svenska Syrienbiståndet
Rönnbären lyser upp det som återstår av Karl Fredrik Larssons (1871 - ca 1945) källare.
Lars Kleens skulptur "Manuskript" till minne av Stig Dagerman. Stig Dagermans park i Enebyberg norr om Stockholm. (2019-09-30)
Några stenar, men inte vilka stenar som helst: Råsten nr 7 i rågången mellan Anderssvedja och omkringliggande byar. Det här röset är en markering i gränsen mot Hallboda. Den beskrevs i laga skifteshandlingarna 1856 och har alltså legat här sedan dess, troligen något tidigare. Fantastiskt att tom hjärtstenen står kvar med tanke på de djur som betat här - - och nutidens skogsmaskiner. En liten men intressant detalj i den bok om byns historia som jag arbetar med.(2019-10-01)
Råsten nr 36, i norra delen av byn i rågången mot Lillråda. I sämre skick än nr 7, troligen hjärtstenen som ligger t.h. om röset.
Bilder från Roslagen: Himmel över Långtögen. (2019-09-30)
Fortsättning...