Dagboken

En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.




Nyare inlägg



Det var uppehåll ett par timmar i regnandet så vi passade på att göra ett återbesök vid den kära Eremitkojan. Den står kvar och de nya hyresgästerna har reparerat taken och hagtornsbusken blir mer och mer övervuxen av lavar. (2019-12-16)








Mina norska böcker.
Jag har tidigare berättat om Lisbeth Dreyer och Skule Eriksens "Knud Knudsens album" med bilder av denne mästerfotograf som levde kring det förra sekelskiftet, en pionjär i fotografiets barndom och den förste fotograf som reste genom hela Norge och tog bilder. Ett annat år fick jag Hans Petter Evensens "Slå med ljå" , en utförlig bok om konsten att slå med lie, nästan oumbärlig för den som är intresserad av sånt. "Norges låver" är ett praktverk om de norska ladorna. Författarna till den boken, Eva Röyrane (text) och Oddleiv Apneseth (foto) kom därefter med en ny pärla, "Av stein" . I text och många bilder skildras det norska bondelandskapets stenhantverk; imponerande och vackert!
  I höst, på födelsedagen, låg en ny bok av Röyrane/Agneseth på presentbordet: "Klyngetunet" En stor och vacker och lärorik bok som direkt knyter an till det jag sjäv arbetar med för närvarande, en bok om Anderssvedja by i Roslagen med inledning i 1800-talets laga skifte. "Klyngetunet" beskriver med ett rikt bildmaterial och instruktiva texter de byar som i den norska motsvarigheten till laga skiftet klarade sig undan den uppsplittring av byarna som annars var regel. I min egen by blev det både och: sex gårdar tvingades att flytta ut ur byn men merparten blev kvar men det blev litet mer luft mellan husen i det gytter som präglade den tidens byar. (2019-12-12)







Kors i taket: Det blev vinter några timmar! (2019-12-10)







Bilder från lunchpromenaden: Skogskärret. (2019-12-06)







Bilder från morgonpromenaden: Skärsätra speglar sig i den första isen. (2019-12-03)







En härlig vintervandring runt Angarnsjöängen i Vallentuna. Idag var det skridskoåkarnas dag på den berömda fågelsjön! Och en uppskrämd enkelbeckasin vid Hackstabäcken. (2019-12-02)















Klubbkassören Janne Skog föredrar budgeten. Klubbordförande Åke Anevad (t.v) och sekreteraren Anne-helene Pettersson (sittande).


SEKO Terminalklubb Stockholm Syd
Höstmötet: Budget i balans – men negativa siffror i Posten.

Klubbens höstmöte den 23 november hölls den här gången ute på stan, på restaurang Cumin Club på Södermalm. Ett trettiotal medlemmar närvarade.
  Budgeten är efter flera års (medvetet) kraftiga underskott nu på väg att komma i balans. Eftersom det dessutom fortfarande finns litet pengar på kistbotten ser den delen av klubbens verksamhet ljus ut. Trots att medlemsantalet fortsätter att minska på grund av Postens ständiga nerdragningar. Volymerna sjunker – men samtidigt passar man på att försämra avtalen, man tar tillbaka det som vi kämpade oss till på 60- och 70-talen. Till exempel har man återinfört rast på natten.
  Den föreslagna budgeten och aktivitetsplanen, som bland annat innehåller fortsatt satsning på kulturverksamheten, antogs. Medlemsavgiften lämnades oförändrad. Sektionerna har lagts ner, de avslutande mötena har hållits under hösten.
  På tal om försämrade avtal informerade PO Brandeker om läget i Finland. Där har Posten gått ett steg längre och tillämpar "avtalsshopping". De går ifrån de postala kollektivavtalen och vill istället använda andra avtalsområdens (sämre) avtal, bland annat genom att bilda ett nytt bolag för paketen. Det handlar om sänkta löner på upp till trettio procent plus andra försämringar i anställningsvillkoren. PAU, det finska postfacket, genomför nu en två veckors strejk mot försämringarna. PO föreslog att mötet skulle anta ett stöduttalande och så blev också fallet.
  Klubbordföranden Åke Anevad rapporeterade om aktuella frågor, bland annat de senaste uppsägningarna, som drabbat 65 personer.
  Andreas Asp från Distribution (brevbärare och chaufförer) var inbjuden. Han informerade om att Posten planerar att genomföra ett pilotprojekt med varannandagsutdelning. Det främsta syftet är att spara pengar genom att kraftigt minska antalet brevbärare. Den nyutnämnda chefen för Postnord Sverige har dessutom i ett debattinlägg föreslagit (krävt!) 0-3 befordran av vanliga brev. Kvalitetskraven har redan luckrats upp så att Posten har två dagar på sig att leverera ett brev, nu skulle det alltså räcka med tre dagar.
  Min kommentar till detta är att brevvolymerna minskar, kraftigt, men lika f-t springer det två brevbärare efter varandra i trapporna (låt vara att den ena kommer mera sällan); det tänker EU-kramarna i riksdagen inte göra något åt. Det enda vettiga i det här läget vore naturligtvis att återinföra brevmonopolet och samla de volymer som faktiskt finns och kommer att finnas i ett flöde.
  Till sist så var Teres Lindberg, riksdagspolitiker (s) med förflutet inom Posten, inbjuden. Hennes uppdrag var att förklara/försvara regeringens politik; sannerligen ingen lätt uppgift! (2019-11-24)





Andreas Asp.


Janne Skog diskuterade med ....


Teres Lindberg.








Nådelöst.
Det är den 16 november och det är ett riktigt sörmländskt novemberväder med regn och blåst vid Stället med utsikten som man inte kan se sig mätt på. Vattnet är avstängt för vintern där vi bor och vi hämtar i det stora huset – men så pajade den nyinstallerade pumpen så nu är det sjövatten som gäller. Det går det också, det är bra vatten i den stora sjön, i alla fall nu på vinterhalvåret när flockarna av skitnödiga gäss har gett sig av. Igår kväll såg vi den gripande isländska ... fortsättning






Tur och retur till Norrälje i regnet. Men vad gör det, när anledningen var att ta emot 10.000 från Sparbanksstiftelsen till stöd för tryckkostnaderna av min kommande bok om Anderssvedja by. (2019-11-14)


  • Här kan du kika på ett första utkast till boken!






    Stanna världen, jag vill hoppa av!
    Det är inte utan att man känner så när man lyssnar till nyhetsbulletinerna. Häromdagen handlade det om arbetsförmedlingen och frågan huruvida kommunerna kan ta över en del av den skrotade Arbetsförmedlingens uppgifter. Tre personer var inbjudna. 1. Generaldirektören om vilken man kan säga att den Gud giver ett ämbete giver han ock förstånd därtill - dvs han hade inte mycket att komma med. Istället blev det de två andra som angav tonen. 2. En kvinna som äger ett av de företag som kommer att skära guld med täljknivar när AF:s jobb ska läggas ut på privata företag. 3. Den jurist som på uppdrag av de privata företagens Almega utrett om det är förenligt med Lagen att kommunerna kan gå in. Svaret blev självklart ett Nej! Med den underbara motiveringen att syftet med omregleringen av arbetsförmedlingen är att Vinstdrivande Företag ska ta över och eftersom kommunerna inte får bedriva vinstdrivande verksamhet och därför kan tänkas utföra uppdragen billigare, (de behöver inte räkna in en vinst i offerten) får de inte åta sig uppdragen. Kan det sägas tydligare vad det handlar om?! Wallenbergarna & co, som inte längre klarar av att bedriva industriföretag, de har de sålt ut, ska berika sig på skattefinansierad verksamhet som vård, skola, försvar och nu även arbetsförmedling.
      Arbetsförmedlingen kom f.ö.upp idag igen i nyhetssändningara. Livets ords Ebba Bush bröstade sig på partikonferensen och anklagade centerpartiet för det hotande arbetsförmedlkngskaoset. Det får hon gärna göra - - men i farten glömde hon att det var hennes och Kristerssons och Jimmies budgetnerskärningar som inledde kaoset! Hon anklagade också sossarna för problemen i sjukvården. Och det ska hon säga! Hon som är en av de ansvariga för den miljardrullning som skapat kaoset i sjukvården i Stockholm, med Karolinska som det kd-moderata flaggskeppet. Och hon och hennes parti som är ansvariga för nästa privatiserkngsfiasko, apoteksservicen. Ebba Bush är i hård konkurrens en av de mest obehagliga högerextrema politikerna. Det intressanta är hur flata våra nyhetsjournalister är. Ikväll vinklade de i Rapport som vanligt på frågan om invandringen. KD är naturligtvis skamliga råskinn även i den saken - men varför kan journalisterna aldrig ställa henne och kompisarna till svars för t.ex. apoteken? Eller sjukvården? Nej, låt oss istället ge flyktingarna en omgång till! (2019-11-08)

    Fortsättning 9 november.
    Ebba Bush - - och hennes kompisar på Nätet - - tog också till orda om de imamer som Säpo vill utvisa men där lagen sätter stopp. Just det, lagen. Men den är ju för Ebba Bush ett växelmynt som man inte behöver bry sig om. Ebba kommer själv ur en extrem religiös miljö och vill förstås rättfärdiga och gömma undan det genom att ge sig på andra med samma läggning. För det andra är hon en varm anhängare av Israel och inspireras av dem hur man agerar utomrättsligt. Dessutom har hon ju själv i riksdagen varit med och beslutat om stöd till USA:s terrorgrupper i Syrien. Kort sagt en hycklare och en skam för den svenska riksdagen, där de bästa ur det svenska folket borde sitta. Men nu?!






    På jakt efter hökugglan.
    Nja, kanske inte direkt så, men vi tänkte oss en vandring ner till Tärnholm och eftersom en hökuggla setts vid ett stort hygge i närheten, litet längre bort längs Bromsebyvägen, så passade vi på. Det stod redan några skådare och spanade med sina bamsekameror och de hade fått se ugglan som hastigast några gånger. Men inte vi. Vi gick istället till Tärnholm, så vackert där det ligger med sjön på ena sidan och gärdena på den andra. Vi gladdes åt att den som tog över arrendet efter Bengt i Kastvreten fortsätter att slå åkrarna och t.o.m. betar hagen ner mot sjön. Några jägare höll på och byggde ett jakttorn uppe i skogskanten, annars var det tyst. Så tyst som det är en vindstilla novemberdag när alla löv har singlat ner till marken. Inte ens en korp men på väg tillbaka till bilen mötte vi en flock korsnäbbar, det livade upp. Och hökugglan får vi titta på en annan gång! (2019-11-02)

  • En text om Tärnholm från 2016
  • En vandring genom naturreservatet 2017






    Posten.
    Syftet med hela omregleringspolitiken (avreglering är fel ord eftersom det man gör är att skriva om reglerna och utöka dem – se EU:s hela oöverskådliga regelverk!) är ju att berika kapitalägarna och skiktet runt dem. Det sker på bekostnad av fr.a. personalen och de mindre kunderna. Det kan ju också, som i det senaste fallet med sjukvårdsmaterialen även leda till rena katastrofsituationer; men det får det vara värt. På sätt och vis kan man säga att det även i Postens fall leder till katastrofer när de mindre kunderna drabbas på det sätt som Stefan Lindgren beskriver det. Vi har nu den absurda situationen att det trots vikande volymer fortfarande springer två brevbärare efter varandra, där det ena företaget, CityMail, enbart finns till för att gynna storkunderna.
      Personalen har fått betala det mesta av omregleringen. Brevbärarna ska vi inte tala om, deras arbetsförhållanden har väl aldrig någonsin varit sämre än nu. På terminalerna sker samma backlash när de förbättringar som vi kämpade oss till på 60- och 70-talen tas bort, de dubbla inställelserna är ett exempel: nu är de tillbaka igen.
      Inom postbranschen kan man naturligtvis diskutera vilka kapitalägare som tjänat på omregleringen. Det är inte lika enkelt som inom sjukvård och skola där man direkt kan se hur de privata bolagen kammar in miljarder att skicka till mina rika grannar här på Lidingö och deras konton på Kanalöarna och i andra skatteparadis – CityMail har alltid gått på minus! Man får se det i ett större perspektiv. Förutom rena lycksäkare så har ju familjen Bonnier & co tjänat på omregleringen. Man ska inte heller glömma skiktet runt de stora kapitalägarna: de högre cheferna och myllret av underentreprenörer. Deras löner och förmåner har ju höjts på ett sätt som inte var möjligt så länge de "bara" var generaldirektörer och underchefer och exempelvis det mesta av Postens verksamhet skedde i egen regi.
      Man borde f.ö. bryta upp det utbildningssytem som föder fram de chefer som nu styr överallt och de konsultföretag som rekryterat dem och sedan är deras rådgivare.
      Dessa människor, kapitalägarna och skiktet runt dem, är så giriga att de trots växande protester kör på i samma hjulspår och det kommer att dra olycka över dem – och tyvärr även oss, om vi inte sätter stopp för dem i tid.
      Kanske är det redan för sent.

  • Stefan Lindgrens artikel






    Radikalisering.
    Jag lyssnar till P1 Morgons inslag om radikalisering av unga människor. Med "radikalisering" menas i det här sammanhanget att man blir anhängare till extrema islamistiska rörelser. Man intervjuar en expert från Totalförsvarets forskningsinstitut och en representant för en institution i Malmö som arbetar med att förhindra "radikalisering" av unga. Bakgrunden till inslaget är SÄPO:s kartläggning av "radikaliserade" i Sverige, jag vill minnas att de, enligt deras definition, var uppe i ca 2.000 nu. Det är naturligtvis en uppgift för SÄPO att hålla koll på enskilda och grupperingar som förbereder brott. Nu är det bara det att för det första så har SÄPO ungefär lika dåligt rykte som försvarsledningen. Och var sätter de gränsen mellan olaglig åsiktsregistrering och reguljär polisspaning? Som vi vet har man genom historien inte klarat av den saken. Exempelvis har jag själv begärt ut deras uppgifter om mig, vilket man har rätt till, men nekats. Varför? Man får ingen motivering, men enda skälet måste vara att de har registrerat min politiska uppfattning och mina politiska handlingar, exempelvis medlemskap i dåvarande SKP och deltagande i palestinademonstrationer – och förmodligen även det jag just nu skriver här på hemsidan.
      För det andra är det en dejavu-upplevelse att höra experterna beskriva hur "radikaliseringen" går till och hur snabbt det kan gå. Jag har i mitt minnesord över vännen Michael Olausson skrivit om hur jag själv "radikaliserades" i slutet av 60-talet. Hur jag från en gedigen folkpartimiljö på bara något år blev medlem i en kommunistisk grupp. En radikalisering åt vänster dock – men vilken självklart registrerades av SÄPO och säkert även av de mer eller mindre hemliga militära säkerhetstjänsterna (och de socialdemokratiska!).
      Åsiktsregistrering, alltså. Våra okunniga och oskuldsfulla journalister problematiserar självklart inte frågan utan låter försvarskillarna och andra experter prata på, så som de har blivit inlärda.
      Man kan ju förresten också fråga sig vad som är "normalt" och vad som är "radikalt" i dagens Scerige – det amerikaniserade extremt borgerliga tänkandet är hos oss det "normala" och allt annat "extremt" eller "radikalt". Sedan är det också en fråga om vad som är skadlig och vad som – i den värld vi lever – nyttig radikalisering. Vad är, exempelvis, det som de lär ut på våra högskolor, i media och från politikernas tribuner som får fullt friska människor att tro på och genomföra privatiseringar och ständiga upphandlingar av centrala samhällsfunktioner som sjukvård, skola,, transporter, el- och teleförsörjning, pensioner, mm? Är inte det en skadlig radikalisering? Långt åt höger. Sedan kan det ju också gå för långt åt andra hållet, i desperation över de rådande samhällsförhållandena och ens egen existens och radikaliseras in i en "rebellrörelse" av den typ som levde en kort tid i Sverige på 60/70-talet och då fick än värre konsekvenser i Tyskland. Och även dyker upp idag, exempelvis som "svarta blocket" i de franska protesterna (i den mån de inte är säkerhetstjänsternas torpeder).
      Radikaliseringen, brottet med gällande samhällsnormer, kan också ta sig religiösa uttryck. Det är ju det som diskuteras mest för närvarande och det som radioinslaget som inledde denna betraktelse handlade om. De belgiska filmarna, bröderna Luc och Jean-Pierre Dardenne tar sig an saken i sin senaste film, vinnaren av regipriset i Cannes, "Unge Ahmed" , som nu går upp på biograferna. De gestaltar en ung kille som mycket snabbt blir – anser han själv – rättrogen med de ritualer det innebär och de åsikter som exempelvis leder till att han kallar sin normalt klädda belgiska mor för "hora" och därtill "alkoholist" när hon tar ett glas vin till maten. Imamen tutar i honom och hans kompis att de ska protestera mot deras lärarinna när hon föreslår att man ska lära sig talad arabiska och inte bara Koranens skriftspråk. När hon inte går dem till mötes bidrar det till ett hat som leder till att han försöker mörda henne. (Jag kommer att tänka på scenen i Änglagård där bondsonen, som hört sina föräldrar tjata om hur hemsk hon som ärvt granngården är och hur gärna de vill åt hennes mark, och därför tänder eld på grannens vetefält i tron att han gör en god gärning). Som tur är misslyckas mordförsöjet, men Ahmeds straff blir en sluten undomsvårdsanstalt. Personalen på gården där han sätts i arbete och psykologen och mamman och en jämnårig flicka försöker alla få honom att inse att han har gått för långt, att han har gjort fel; men han framhärdar. In i det sista. I slutscenen gör han ett tredje försök att döda lärarinnan men ramlar ner från ett tak och bryter ryggen. Först då ber han om ursäkt, när han ligger där hjälplös på marken när hon upptäcker honom – menar han allvar eller är det bara så att han inte har något val för att få hjälp? Det får vi fundera över. Dardennes film ger en stark skildring av hur en ung människa kan radikaliseras, i det här fallet en extrem och skadlig variant, men den har ett abrupt slut och ger oss ingen vägledning i hur man tar sig ur den – annat än möjligen att det krävs tid, tålamod och resurser. – Men kanske, framför allt: en samhällsvind som blåser åt åt ett annat håll. Idag blåser den åt höger, värre än på länge, ända från de värsta bloggarna, vare sig de klär sig religiöst eller politiskt, långt in i riksdagen. Därför lär vi få se fler radikala av Ahmeds och Akilovs typ liksom lasermän och förläggningsbrännare, och än värre saker! (2019-09-30)






    En morgonbetraktelse.
    Jag står på bron över Gåshagaleden här på skärgårdsön och tar några bilder med hjälp av dimman som är en av fotografens bästa vänner. Det passerar bilar och jag tänker att om någon av dem stannar och frågar vad f-n jag sysslar med där uppe på bron, ska jag svara dem: Jag är försvarsminister Peter Hultqvist och jag spanar efter ryska ubåtar. Min kollega Överbefälhavaren står på andra sidan bron och vännen Michael Holmqvist från Dagens Nyheter håller koll borta vid järnvägsövergången, de kan ju dyka upp där också! (2019-10-18)






    Bilder från Lidingö: Höst. (2019-10-23)











    Militära charlataner. Och politiker.
    Svenska Dagbladet har i två artiklar berättat om hur den svenska militärens charlataner, med dåvarande ÖB i spetsen, tillsammans med regeringen Löfven och Hultqvist (självklart uppbackade av liberalerna Allan Widmna et cons) 2014 lurade svenska folket om påstådda ryska ubåtskränkningar. Ironiskt nog var det SvD:s dåvarande inbäddade militärjournalist Mikael Holmström som drog igång lögnvalsen. Han flyttade sedan över till Dagens Nyheter och fortsatte sitt värv där. I dagens artikel berättas om hur signaler mellan Sjöfartsverkets servicefartyg och en av SMHI:s väderbojar till havs blev till bevis för att ryska ubåtar opererade i svenska farvatten. Osv. Länk till SvD:s artikel. Bakom betalvägg, men det gör inte så mycket eftersom Mattias Göransson i sin bok "Björnen kommer" (Filter 2017) redovisade för (den bristande för att inte säga obefintliga) sanningshalten i denna och en rad andra försvarspolitiska kampanjer från krigsslutet fram till idag. Boken finns att köga på Bokus – eller varför inte låna den på biblioteket!
      Annars då? Ja, jag lyssnar till inledningen på partiledardebatten i riksdagen och kan återigen konstatera att vi nu antagligen har de sämsta politikerna sedan den allmänna rösträtten infördes. SD-wannaben, moderaternas Ulf Kristersson, uppehöll sig i sitt inledande anförande enbart vid invandringen och kriminaliteten. Det är typiskt, och en illustration till det jag har skrivit om många gånger tidigare, hur dessa högerpolitiker använder invandringen och de kriminella för att dölja hur de berikar sig själva och sina kompisar/uppdragsgivare genom miljarder i skattelättnader och genom miljardkontrakt ur allmänna medel. Till skillnad från vänsterns Jonas Sjörstedt vill de inte tala om att exempelvis återställa tandvårdsreformen – istället höjer de nu pensionsåldern för vanligt folk; själva har de egna regler. Osv. För att inte tala om Kristersson kompis Jimmie som på sitt sedvanligt fascistiskt demagogiska sätt målar upp en bild av Sverige i total upplösning där inte en människa går säker längre (förutom hans partikamrater som kan svira runt på stan på nätterna under skattefinansierat polisbeskydd!). Syftet med denna demagogi är densamma som Kristersson: dölja de verkliga problemen och skydda de verkligt ansvariga.
      På sätt och vis kan man säga att även Sjöstedt bidrar till detta genom sitt haveri i utrikespolitiska frågor. Han, liksom övriga partiledare, gråter nu över de kurdiska landsförrädarnas öde. Det är naturligtvis åt h-e att Turkiet invaderar Syrien – men det har de ju redan gjort! Under flera år! De, med USA i spetsen och tillsammans med oljediktaturerna och Israel har ju fört krig mot Syrien under snart åtta år och förorsakat att hundratusentals har dödats och miljoner har drivits på flykt. Där har den kurdiska ledningen spelat ett fult spel och satsat på fel häst när man hjälpt USA att ockupera en viktig del av nordöstra Syrien. Men även vår kära regering och våra högt aktade riksdagspartier har hittills stött kriget mot Syrien. Den "Fria syriska armén, FSA" och liknande grupper som man har hjälpt, framför allt genom blockaden mot den lagliga regeringen och majoriteten av Syriens folk, men också med direkta bidrag, används nu av turkarna i kriget mot kurderna. Då är FSA inte längre "frihetshjältar", "den demokratiska oppositionen" eller liknande utan nu kallar Sveriges radio och andra medier dem för "turkiska legosoldater". Så kan det gå. -- Nu blev det utrikespolitik igen, men det har sin plats i riksdagen partiledardebatt eftersom Syrienkrigets (och även Afghanistans, Libyens och Palestinas) fasor orsakat de flyktingströmmar som ligger i botten i framgångarna för Jimmie & co på samma sätt som 90-talets Jugoslavienkrig och dess flyktingar bäddade för Ny demokrati och lasermannen. Och nu liksom då spottar man på offren och använder dem för att berika de redan rika och genomdriva försämringar i välfärden för oss andra.
      Nu finns det tack och lov ännu ett Sverige utanför de unkna riksdagdebatterna, ledarsidorna och lobbygrupperna. Två dagar i Roslagsskogarna med jaktkamrater, regn mot plåttaket i älgpasset, trastar som prasslar i slyet och korpen med sina tokiga läten friskar upp. Men numera hörs inte så många skott eftersom flera jaktlag hoppar över premiärdagen och satsar på jakt i helgerna istället och desutom har ljuddämparna gjort sitt intåg på bössorna. Och inga målflyg från LvSS i sina evighetsåttor, de försvann med försvaret, tidigare blev det litet tjatigt ibland, nu saknar man dem. Vad värre är, är att jag inte heller hört eller sett några nötkråkor flyga med nötter i krävan; de försvann med kulturskogen.
      Men två älgar blev det så nu är barnbarnets älskade ris med älgfärs räddat för ännu en säsong! (2019-10-16).

  • Länk till Paulovs artikel om det svenska Syrienbiståndet



    Rönnbären lyser upp det som återstår av Karl Fredrik Larssons (1871 - ca 1945) källare.









    Lars Kleens skulptur "Manuskript" till minne av Stig Dagerman. Stig Dagermans park i Enebyberg norr om Stockholm. (2019-09-30)










    Några stenar, men inte vilka stenar som helst: Råsten nr 7 i rågången mellan Anderssvedja och omkringliggande byar. Det här röset är en markering i gränsen mot Hallboda. Den beskrevs i laga skifteshandlingarna 1856 och har alltså legat här sedan dess, troligen något tidigare. Fantastiskt att tom hjärtstenen står kvar med tanke på de djur som betat här - - och nutidens skogsmaskiner. En liten men intressant detalj i den bok om byns historia som jag arbetar med.(2019-10-01)


    Råsten nr 36, i norra delen av byn i rågången mot Lillråda. I sämre skick än nr 7, troligen hjärtstenen som ligger t.h. om röset.







    Bilder från Roslagen: Himmel över Långtögen. (2019-09-30)





    Fortsättning...