Recensioner - 7






De andras liv
Med anledning av 20-årsminnet av murens fall visade SvT 2009 "De andras liv" av Florian Henckel von Donnersmark; hans manus- och regidebut. Nu visar man den på nytt ikväll den 27 april (2018); vill man inte sitta uppe sent så ligger den kvar på SvT Play en månad framåt.
  Det är en stark film som skildrar två Stasimäns, en överstelöjtnant och en kaptens (Wiesler, underbart spelad av Ulrich Mühe) ansträngningar att på uppdrag av en minister avlyssna en dramatiker (Dreyman) och dennes flickvän Sieland, den uppburne skådespelarskan.
  Den underordnade kaptenen är den som utför jobbet, han sitter på vinden till regissörens hus med hörlurarna på och knackar ner det han hör på skrivmaskin. Allteftersom Wiesler lyssnar på dramatikern och skådespelaren och när han upptäcker att den främsta anledningen till att man vill sätta dit Dreyman är den att ministern vill komma åt hans flickvän (som han sedan en tid älskar med/våldtar) svänger han över till att i sina rapporter skydda dem.
  Han underlåter därför att rapportera när Dreyman till slut engagerar sig och skriver en DDR-kritisk artikel i Der Spiegel. Panik utbryter inom Stasi för att man – trots bevakningen – missat, och misstankarna riktas nu mot Wiesler. Denne får an sista chans att bevisa sin trohet genom att i ett förhör med Sieland få denne att avslöja var Dreyman har gömt den insmugglade skrivmaskinen. Hon gör det och när Stasi kommer en andra gång för att undersöka våningen och hämta skrivmaskinen rusar hon ut ur våningen och låter sig köras över av en lastbil. När stasimännen lyfter upp luckan till gömstället (som de missat vid första husrannsakan) är där – tomt. De tror då att det är Sieland som hunnit hem och tagit bort den, men i själva verket är det Wiesler som efter sitt förhör med Sieland skyndat till våningen, tagit sig in där och forslat bort maskinen och manuset.
  Hans chef, överstelöjtnanten misstänker att det förhåller sig så och ser därför till att degradera honom till att sitta i källaren och sprätta upp brev de sista 20 åren av sin tid i Stasi.
  När han sitter där nere kommer efter 4,5 år budskapet att muren har fallit.
  När Dreyman efter ytterligare ett par år en kväll ser en uppsättning av en pjäs han skrivit och Sieland spelat i när hon levde, blir han så berörd att han går ut i foajén. Där står ministern av samma skäl. Dreyman frågar honom varför han aldrig var avlyssnad, som alla andra. Ministern berättar då att det var han visst, "vi visste allt vad du sade och gjorde, titta i eluttagen när du kommer hem!" Mycket riktigt sitter mikrofonerna och sladdarna kvar bakom tapeterna. Dreyman går då til arkivet och läser igenom sin digra akt hos Stasi. Där återkommer hela tiden Wielands kodnamn HGW XX/7 och Dreyman förstår av den sista rapporten som skrivs den dag flickvännen kastar sig framför lastbilen, att det är denne "HGW" som räddat honom. Han söker upp Wieland, men tar aldrig kontakt med honom där denne går som brevbärare.
  Ytterligare två år senare ser Wieland att Dreyman kommit med en ny bok. När han bläddrar i den har författaren på försättsbladet skrivit ett tack till HGW/XX7.
  Där slutar filmen.
  Jag tycker om den därför att den gör det som fotografen Robert Adams sade i en DN-intervju när han mottog Hasselbladspriset: den skildrar en bit sanning, en hemsk sanning, men där det också finns hopp. Den gestaltar Stasisamhällets förfärlighet. Men samtidigt något mer: mitt i detta samhälle finns det människor som inte accepterar det, t.om. mitt inne i Stasi självt. Den faktor som till slut skulle ha sprängt/sprängde sönder DDR, oavsett den yttre påverkan! Och det som en dag också kommer att spränga sönder den stat som idag spionerar på och topprider hela världen: USA! (2018-04-27)







Ett europeiskt hus vid havet
Tre syskon, Angèle, Joseph och Armand, samlas för att ta farväl av sin döende far. Han bor i Huset, som är filmens orginaltitel; ett hus som ligger bedövande vackert i en vik av havet en bit utanför Marseille i Frankrike. Familjen byggde det själva som sommarbostad tillsammans med andra arbetare från staden som också byggde åt sig i samma område. Nu har de flesta sålt och rika(re) människor har tagit över och de flesta husen står tomma större delen av året. En av sönerna bor kvar i huset, han driver en liten restaurang och ser till huset och fadern. Nu har den andre brodern och systern kommit hit, de har båda levt och arbetat på annat håll, Angèle som turnerande skådespelare och Joseph som lärare i Paris. De minns gemenskapen som fanns när de var unga, hur familjerna firade jul och andra högtider tillsammans, det var liv och rörelse; nu ekar det tomt mellan husen.
  De är alla tre ensamstående, även om den äldre brodern har en ung flickvän; hon lämnar honom under filmens gång för en jämnårig kille, vars föräldrar också är en av de få kvarvarande arbetarfamiljerna. De orkar inte längre och tar gemensamt sina liv med hjälp av de sömntabletter som de lurat till sig av sin son som är läkare. Kanske ska det också ses symboliskt.
  Vår familj splittrades när Angèles dotter drunknade som liten, det är först nu som hon har återvänt hit. Det är en besvärlig – och kanske även dyster – tid för Marseilles och Europas arbetare – för att inte tala om hur det är för dem på andra sidan havet. Det återspeglas i familjens liv men där finns också ett litet hopp. Syskonen har efter många år återförenats och Angèle förälskar sig i en fiskare från trakten. Den gamla pappan är slagrörd och döende – då dyker tre flyktingbarn upp. Joseph och Armand hittar dem en dag när de är uppe i bergen och arbetar på den bit mark de äger där; barnen har sökt skydd efter att deras båt kapsejsat och de flesta har drunknat, bland andra ett fjärde syskon. "Jag skulle inte kunna göra en film idag utan att prata om flyktingar. Vi lever i en värld där människor drunknar till sjöss varje dag", säger Guediguian i en intervju och fortsätter: "det är oviktigt om det beror på klimatet, krig eller andra orsaker – de kommer hit för att söka skydd. De här tre barnen som anländer kanske kan ge nytt liv till huset vid havet. Angela, Joseph och Armande får en anledning att kämpa för att deras världsåskådning ska överleva och att behålla kontakten med varandra. Och på så sätt skapa fred."
  Syskonen tar hand om barnen och ger dem skydd och håller dem undan för gendarmerna som letar efter överlevande från en av alla dessa flyktingkatastrofer på Medelhavet. När jag skrev om en av Guediguians tidigare filmer, Snön på Kilimanjaro, citerade jag fotografen Robert Adams ord när denne år 2009 tilldelades Hasselbladspriset: "Vi konstnärer ska säga sanningen, men i sanningen också hitta någonting hoppfullt att förmedla". Liksom i den filmen finns här en sorgsen grundton, sorgen över den sammanhållning och solidaritet som har lösts upp och lämnat över en allt större del av samhället till de rika. I den kalejdoskopiska värld vi lever i idag finns trots allt också hopp: en familj återförenas, kärleken spirar, människor hjälper varandra och tar hand om de mest utsatta. I en värld där de som skapar splittring och för krig och uppviglar till hat mot offren dominerar finns det också människor som går åt andra hållet.
  Det skapar hopp! (2018-04-09)

"Huset vid havet", manus och regi Robert Guediguian.
I huvudrollerna:
Angèle - Ariane Ascaride
Joseph - Jean-Pierre Daroussin
Armande - Gérard Meylan

Min recension av Snön på Kilimanjaro





Vem minns idag Carl Fries?
Vi åker en kväll genom det sörmländska landskapet, med de stora gårdarna och de vidsträckta, täckdikade fält som är en skugga av slotten – eller är det tvärtom!? – för att besöka två minnen av honom. Den starka kvällssolen lyser mot väggen i Helgesta kyrka där kyrkogården sträcker sig ner mot Båvens strand; det är det första minnet. Här ligger han begravd samman med sin hustru Ulla under en liten och obetydlig natursten, det skulle inte förvåna mig om den har hämtats från den gård de ägde några kilometer bort, också den intill Båven. Kanske ville de ha det så; det är i varje fall något enkelt och avskalat över det ungefär som den – med sörmländska mått mätt – lilla gården Sund där de bodde. Hans pappa var präst och familjen flyttade runt i väntan på det egna pastoratet. En tid var pappan komminister i Ölstad utanför Finspång och Carl Fries ord när han på sin ålders höst (i boken Hem till jorden) återvänder dit ringer i mina öron:

"Kanonfabrikens högsta chef hade sin bostad på Finspångs slott. Det tronar högt på sin holme i älven, lejongult som förr, ledigt men förnämt. Ännu ser jag slottsherrskapet framför mig, Herman och Sigrid Fleming, överst på altanen, ett vackert par, ledigt men förnämt välkomnande den enkla komministerfamiljen. Vänligheten hade en biton av nedlåtenhet. Det var en nyans i livet. Sjuåringen märkte den."



Carl Fries blev zoolog, filosofie magister i Uppsala 1928, och kom att arbeta som redaktör för Svenska Turistföreningens årsbok 1929 - 1937 och därefter i sexton år som intendent vid Skansen i Stockholm. Han hade också en rad förtroendeuppdrag, bland annat som styrelseledamot i Svenska Naturskyddsföreningen 1936 - 1967.
  Det är i första hand som författare jag minns honom. Han skrev ett trettiotal böcker, en del om djur och natur i en snävare bemärkelse, i en av de tidiga böckerna, I skogen skriver han om älgen och skogen:

"Den nordiska skogens väsen, dess förening av urkraft och skygghet, av tyngd och behag - kan den uttryckas mera samlat än i älgens gestalt?"

Framför allt skildrade han det svenska, eller nordiska, odlings- och kulturlandskapet. Han intresserade sig också för Medelhavet och den romerska världen. Han sammanfattade den svenska delen av sitt arbete i de fem "Sverigeböckerna": Den svenska södern, Gammalsverige, De stora öarna i Östersjön, Mot väster- och österhav samt Skogland och fjäll. Carl Fries levde under den tid då Sverige och det svenska landskapet i snabb takt omvandlades mer än under hundratals, kanske rentav tusen, år dessförinnan. Han såg linjerna bakåt och insåg förändringarna framåt och beskrev det med ett vackert språk som gör det lustfyllt att läsa hans böcker – även om det i många stycken var och fortfarande är en smärtsam process som skildras. På gården Sund bodde han mitt i odlingslandskapet när det är som allra vackrast med sina brukade gärden, sina betade hagar, sina lövskogsdungar och så den stora sjön, Bagin eller Bågen som den hette i gamla tider; Båven säger vi idag. Förbi huset, uppe på moränsträckningen, går en gammal vägbank som ännu kan skönjas i hagen. Den måste ha lett vandrarna och fororna ner till det smala sundet där det antagligen fanns en båtlänning. Väl synligt står en runsten:

"Kylving och Holmger läto resa stenen efter Vred, sin fader, och efter Viborg, sin syster. Han drunknade i Båven, en mycket sorglig död. Gud och Guds moder hjälpe deras själ."

Det är, skriver Fries i Gammalsverige, första gången som Båven nämns i skriftliga källor.
  På vägen ner till sjön byter vi några ord med två av barnbarnen; stället är fortfarande i släktens ägo.
  När jag skriver om Carl Fries går tankarna också till den samtida men några år äldre Mårten Sjöbeck (1886 - 1976), som kallats "den svenska markhistoriens fader". Sjöbeck började studera geografi och botanik vid universitetet i Lund men tvingades avsluta sina akademiska studier av ekonomiska skäl. Han försörjde sig därefter genom en anställning hos Statens Järnvägar. Där fick han i uppdrag att skriva en serie "Landskapliga orienteringar", guideböcker över "färdvägar och vandringsstigar utgående från järnvägarna". SJ hade råd med och intresse för sådant på den tiden! I dessa handböcker – jag har samtliga i mitt bibliotek – väver han in sin gedigna kunskap om kulturlandskapets månghundraåriga historia med dagens näringsliv – som nu är gårdagens, böckerna gavs ut mellan 1928 - 1953 – förutom sedvanlig information om sevärdheter. Både Sjöbeck och Fries var skickliga fotografer. Sjöbeck tog bortåt tiotusen fotografier under sina resor i Sverige, de finns som tur är bevarade i framför allt Antikvarisk Topografiska Arkivet, ATA. Tryckkvaliteten i böckerna ger inte bilderna full rättvisa, men ATA har lagt ut ett antal av Sjöbecks foton på nätet; det är bilder av hög fotografisk kvalité med ett stort dokumentärt värde och fotohistoriskt intressanta. Några av bilderna visades för några år sedan i Stockholm; man kan hoppas att det kommer fler utställningar. Jag vet inte var Fries orginal finns idag, jag skulle gärna vilja se även dem återgivna i ett bättre tryck. Den ende dokumentära fotograf i den här genren som kan jämföras med Sjöbeck är förstås Sune Jonsson. Sedan finns det en rad andra oftast mer lokalt kända fotografer som också har gjort en mycket stor insats genom att dokumentera det svenska kulturlandskapet, "hembygsfotografer" eller "rosenlunderi" kallas det då i finrummen. Jag kommer att tänka på det när jag ser och läser om Gerry Johanssons bok "Öglunda", med 45 bilder tagna i Öglunda socken i Västergötland 2010 - 2011. Men då talar vi inte om hembygdsfotografi eller rosenlunderi utan ett galleriutgivet "fotoprojekt Öglunda" med förord av Hasselbladspristagaren Robert Adams. Jag tycker också om Gerry Johanssons i gråtonerna förföriskt mjuka men innehållsligt råa bilder – och även de kommer i sinom tid att ha ett dokumentärt värde. Annars är det väl sådana som Tore Hagman som genom Mulens marker och en rad andra böcker och bilder på ett mera omfattande och systematiskt sätt idag fortsätter att skildra odlingslandskapets utveckling.
  Vi återvänder till Carl Fries och avslutar med det skrivna ordet som han behärskade till fulländning. Vi brukar ha någon av hans böcker med oss när vi reser i Sverige, de fördjupar kunskapen om och upplevelsen av det vi ser, vare sig vi befinner oss i gammalsverige eller i den svenska södern eller rentav på någon av de stora öarna; vi låter därför honom få det sista ordet i denna lilla betraktelse:
  "Jag tror", skriver Carl Fries när han reser i Halland, "att ju äldre man blir, ju mera vänder man sin håg från ödemarken till bygden. Det är, efter ungdomens äventyr i det obekanta, en naturlig återkomst till hemmets mark. Nu ser man den mot en stor bakgrund och känner igen den, men förklarad. Allt det gamla välbekanta har fått en ny dimension, den fjärde, den som hör ihop med minnet och har sin storhet av förgängelsen på samma sätt som kärleken. Då är Lagastigen en väg att färdas. Trafiken dånar där, men den stör inte. Fullt tydligt hör man ändå de lågmälda orden i det språk som själva marken talar.
  En hällkista lyfter sina stenflator över hagens gräs och ormbunkar. Obeskrivligt ren och vacker är denna syn mellan björklöv och nävervita stammar. Fulländad är föreningen av människoverk och natur. /.../ Gammal odling går ihop med marken, den väver in sina mönster i naturens egna, och den vävnaden, på en gång tusenårig och ung som våren själv, det är den som kallas Sverige."
(2016-06-19)

Jag skrev om Carl Fries i min reserapport från Västergötland i april i år.

Mårten Sjöbecks bilder på Flickr




Gården Sund i Helgesta fs.





Hemma i det fattiga
"Jag är hemma i det fattiga", skriver Sigvard Cederroth (1910 - 1979) i boken med samma namn, "Hemma i det fattiga. Uppländska strövtåg och utsikter", utgiven av LT:s förlag 1982, i urval och med inledning av Carl-Erik af Geijerstam. Han fortsätter: "Det kan vara en drömlik stillhet kring en ödetomts sparsamma rester av bygge och odling. En vårdag när häggen ännu knappast visar sina bladknoppar utan står där inklädd i grå lav mitt i det mossiga röset. Det är bara krusbärsbuskarna och de varma sydslänterna som visar grönskans skiftningar"


Det är naturligtvis inte fattigdomen han är hemma i, det elände med knappa resurser och obefintliga marginaler som de flesta levde i. Det är det gamla odlingslandskapet, den betade världen, Gammalsverige, som han så inträngande och kärleksfullt skildrar i sina berättelser från vandringar i mellersta och nordöstra Uppland; Gräsö, den stora ön utanför Öregrund, betydde mycket för honom. Ängs- och hagmarkerna och skogsbetena med sin hamlade träd, gråa gärdsgårdar och rika flora och minnen av försvunna torp och smågårdar; det är dem han skriver om: "Fattigsverige var rikt på ljusa skogar. Det rika Sverige har en myckenhet av räntabelt granmörker och högstammigt furukapital". Texterna i boken skrevs huvudsakligen på 60-talet och tidigt 70-tal; det var i sista minuten. Då fanns det ännu tusentals småbrukare kvar, trots att flykten till städerna och de hårda rationaliseringarna inletts redan på 50-talet. Men det har gått i ett allt snabbare tempo och jag är säker på att om man idag återvänder till de platser som Cederroth beskriver skulle man inte känna igen sig: här växer inte längre några solvändor, sårläkor eller majvivor, alla de arter som Cederroth så kunnigt gladdes åt. Nu är jordbruken nerlagda och i varje fall betesdjuren borta. De torpgrunder han ser är idag gömda inne i en granplantering om de inte rentav är söndertrasade av det moderna skogsbrukets tunga maskiner.
  Sigvard Cederroth observerar och antecknar åt oss och delar med sig av sin rika kunskap. Han var självlärd, uppväxt nära Uppsala på en gård i Funbo socken, gick i realskolan men hoppade av strax innan examen efter ett gräl med en lärare. Sigvard hade under rasten, det här var 1928, skrivit "Leve revolutionen" på tavlan. Det blev förstås, då som nu, ett dj-vla liv och han begärde själv ut sitt avgångsbetyg. Inte desto mindre försökte både föräldrar och skola övertyga honom att gå kvar fram till examen, men han vägrade. Enligt Geijerstam hade han troligen, sjutton år gammal, redan beslutat sig för att emigrera till Kanada. Det gjorde han också, tillsammans med en kamrat. Men det var svårt att få jobb där borta och de som fanns var hårda och dåligt betalda och han återvänder efter en tid till Sverige. Gör värnplikten och försörjer sig under 30-talet som diversearbetare. I slutet av decenniet börjar han som lantbrevbärare i Vaksala och fortsätter med det hela 40-talet. Han läser mycket och börjar skriva och lär känna Ragnar Oldberg, den legendariske redaktören för kulturtidskriften Perspektiv, som gavs ut av bondekooperationen. I den tidens ekonomiska, fackliga och politiska bonderörelse fanns det plats även för andra än dagens LRF-direktörer och Annie Lööf. Cederroth säger upp sig från Posten 1950 och börjar, uppmuntrad av Oldberg, medarbeta i en rad tidningar och tidskrifter, huvudsakligen som kritiker. Han skriver för bland andra Arbetaren, Jordbrukarnas föreningsblad, Perspektiv och BLM. Under femtiotalet intervjuar han också äldre människor och antecknar om förhållandena i det sena 1800-talets uppländska jordbruk och skriver ner ordstäv. De folkminnen han samlade in har glädjande nog på senare år getts ut, "Lexikon för livet. En allmogekvinnas ordspråk, ordstäv och talesätt" (1986) och "Bondsagan" (2014).
  Ironiskt nog kan man idag, 36 år efter hans död, säga att de beskrivningar och anteckningar som Sigvard Cederroth gjorde om sin tid, det som då ännu återstod av Gammalsverige, själva har blivit till folkminnen; en sanningsenlig och vacker utsaga om ett kulturlandskap som har blivit omodernt och idag bara lever kvar i några enstaka reservat. Till glädje för oss "motljusmänniskor" för vilka "redan ett par timmar kan vara en evighet. Strövandets omväxling underhåller det inre leende som förlänger livet", som Cederroth skriver. "Är man motljusmänniska skall man ströva i Roslagshagen den sista veckan i maj", uppmanar han, "när häggen står vit och Adam och Eva smyckar den friska nya grästapeten bland otaliga gullvivor. Ljuset bildar en gloria kring de genomlysta lövkronornas späda och mångskiftande grönskenyanser. Det är overkligt som en legend eller en tavla från den romantiska fantasins upptäcksfärder" / ... / Synen av en löväng var ett livselixir långt innan estetiken blev en medveten tankerörelse, långt innan nyttan och skönheten skildes åt".
  Men han varnar oss också: "Motljusmänniskan får akta sig att inte hennes åtrå jagar henne ut i förtvivlans vildmark".
  Och så är det ju idag, när bara litet återstår, och det lilla är så hotat. Det är nu mer än trettio år sedan Geijerstam samlade och gav ut Cederroths manuskript, renskrivna men dittills i huvudsak opublicerade. Boken är slut på förlaget men den finns, för oss som vill läsa den, antikvariskt och på 17 bibliotek och t.o.m. ganska nyligen inläst som talbok för den som har "läsnedsättning", som det kallas.
  Och visst vill vi läsa honom: "Genom hela tavlan löper den hederliga gamla uppländska gärdsgården, grå av väder och med en historia långt ner i gråa tider av ofattbar möda", skriver han – men påminner oss samtidigt om dess roll: "Gärdsgården där borta har en tradition, den är alltid ett tecken på gränsmedvetenhet". Det kan vara värt att tänka på när "den gränslösa skönheten tar andan ur bröstet på den som skådar henne"; då kan det kanske vara bra att stanna upp inför ett tusenårigt odlingsröse och försöka beräkna dess ålder. Det ger ett helt annat perspektiv, kanske ett som kyler ner sinnet något men inte desto mindre gör "hagen och ängen ännu kärare för ögat"!

Ett tack till författaren Kjell Eriksson som tipsade mig om Sigvard Cederroth.






Två dagar och en natt.
De flerfaldigt prisbelönta bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne har i flera starka filmer utforskat och beskrivit vår samtids Europa. Typiskt nog är de belgare, de lever i hjärtat av det EU där alla spår, men Tyskland rår. EU med sin ständiga, och växande, arbetslöshet – det är liksom en affärsidé med EU. Utom möjligen i Tyskland förstås, det är där som rikedomarna samlas. I Belgien är arbetslösheten "bara" kring 8 procent, ungefär som Sverige, men i länderna söderut stiger den och på några håll är den nu uppe i 25 procent och mer. Belgien är ännu ett välmående land om man jämför med länderna i EU:s periferi, men mycket är byggt på skulder och marginalerna för vanligt folk är knappa.
  I Rosetta (1999) skildrade bröderna en unga arbetslös flicka som gör allt för att få ett arbete och kunna ta sig ur den misär hon lever i. Barnet (2005) kan sägas spela på samma tema. Lorna i Lornas tystnad (2008) är indragen i människosmugglingens iskalla Europa. I Sonen (2002) och Pojken med cykeln (2011) möter vi två unga pojkar som båda fått en hård start i livet. Jag tycker om alla deras filmer, ska jag välja en eller två framför de andra blir det Sonen och den nu aktuella Två dagar och en natt.
  I Två dagar och en natt möter vi Sandra (fint gestaltad av den franska skådespelaren Marion Cottillard) som, när hon efter en tids sjukdom ska återvända till sin arbetsplats, får veta att arbetskamraterna har röstat bort henne. Direktören har erbjudit 1.000€ i bonus plus tre timmar övertid varje vecka till var och en av de knappt tjugo anställda om de accepterar att hon får gå; de flesta har röstat för. Tillsammans med en av dem som stöder henne lyckas hon få till stånd en andra omröstning. Inför den – hon har två dagar och en natt på sig – åker hon runt till arbetskamraterna och försöker övertala dem att ändra sig. I några fall lyckas det, i andra inte. Folk sitter med dyra lån på sitt hus, barnens utbildning kostar pengar, 9.000 kronor i handen är mycket pengar för den som har många hål att stoppa dem i, osv. Hon har själv en besvärlig situation: blir hon arbetslös tvingas familjen att flytta från huset tillbaka till en av socialens lägenheter. Hon är på väg att ge upp och återfalla i den depression som har hållit henne borta från jobbet en tid och hon försöker t.o.m. att ta sitt liv. Hon överlever och en av dem som har sagt nej till henne ändrar sig, en ung kvinna som lämnar det nya fina – belånade – huset och mannen som har tvingat henne att säga nej. Med sina sista krafter söker Sandra upp de återstående arbetskamraterna.
  Det hjälper inte, det blir en knapp majoritet för bonusen. Hon kallas upp till chefen, som, trots valutgången, erbjuder henne fortsatt anställning. Valresultatat blev ju så jämnt och nu vill han ena personalen. MEN, hon får börja först om sex månader därför att då löper en tidsbegränsad anställning ut. Där som här räknas inte de tisbegränsade. Den man det gäller är emellertid en människa av kött och blod och han är en av dem som har ändrat sig och röstat för henne, trots risken att själv inte få fortsätta. Tyst reser hon sig upp och går; ett sådant erbjudande kan hon inte acceptera.
  Hon och hennes man och de andra som har stöttat henne har förlorat kampen. Men ändå inte. "Vi har i alla fall försökt", ungefär så säger hon när hon ringer upp sin man och berättar om resultatet.
  – Ja, nu ska jag gå till arbetsförmedlingen och söka ett nytt arbete, säger hon med stolthet i den avslutande repliken. (2014-10-22)

"Två dagar och en natt" går på biograferna en tid till. Övriga filmer finns på dvd.





Still life.
Man kan naturligtvis skildra medmänsklighet, i kontrast till våra makthavares omänsklighet, på så många olika sätt.
  Regissören Uberto Pasolini (inte släkt med Pier Paolo Pasolini men med Luchino Visconti) gör det så starkt, så gripande, så underbart i filmen "Still Life". Han gör det genom att skildra den kommunale tjänstemannen John May, vars arbete består i att ordna begravningen för de medborgare som saknar anhöriga. Till varje begravning letar han pusselbitar som kan tänkas säga något om den avlidne, väljer en passande musik, skriver en liten vacker text åt prästen. Han visar den omtanke som även den mest ensamme och kanske olyckliga människa är värd.
  En dag blir han uppsagd. Chefen argument, tonfall och stil är desamma som hos de Jimmie Åkessonhala typer jag mötte under min sista tid i Posten. "Begravningar är för de levande, de döda bryr sig inte", säger han hånfullt som motivering till att begravningsakten för dessa människor ska rationaliseras till att askan hälls ut i en massgrav. "Se det (uppsägningen) som en chans till ett nytt liv", fortsätter han med exakt samma ord som våra chefer brukar kasta i ansiktet på förtvivlade människor som tvingas lämna sina jobb utan rimlig möjlighet att få ett nytt. Han avslutar med ett cyniskt skämt: "Nu får du jobba med levande människor" och likt våra chefer kör han så iväg i en fin bil som hans underordnade aldrig skulle drömma om att ha råd med.
  Det är en iskall grymhet, så långt från den omtanke och värme som May (så fint gestaltad av Eddie Marsan) lägger ner på sitt sista fall – som han på nåder, "du får göra det på din fritid, uppsägningsdatum är redan fastställt och går inte att ändra på", får slutföra.
  Det gäller en nergången man som legat död en tid i sin lägenhet, ensam liksom han själv, och en granne till honom. Han nystar upp hans liv och hittar både soldatkamrater, missbrukare som han supit ihop med, gamla kärlekar – och en dotter (spelad av Joanne Froggatt, som gör en lika säker tolkning här som när hon spelar kammarjungfrun Anna I Downtown Abbey!).
  Det blir en begravning som får ett samma gång väntat och oväntat och både tragiskt och hoppfullt slut, hur konstigt det än låter.
  "Still life" visas på biograferna i Stockholm just nu och förhoppningsvis ett tag till – se den! (2014-08-22)




Stolpe ut för Isaksson

Hans Isaksson är mycket kritisk i sin recension av Anna Odells film Återträffen ( FiB/K 1/2014 , och Clarté-bloggen 26 januari.
  Odell har i sin film gestaltat ett verkligt problem som dessvärre fortfarande är i högsta grad aktuellt: mobbing i skolan (och i andra sammanhang också, för den delen). Hon bygger berättelsen på egna erfarenheter men hon gör det i fiktionens form. Hon gör det dessutom så bra att den som har sett filmen inte går därifrån oberörd. Inte heller Isaksson, även om han tycks slå ifrån sig det som filmen berättar, och han gör det med diverse undanflykter. Filmen handlar inte om någon rättegång som Isaksson jämför med utan om att en ur klassen vågar ställa sig upp och replikera och säga: Nej, jag håller inte med om den där beskrivningen! Jag hade ett helvete och flera av er medverkade i att göra det svårt för mig! Har ni glömt det? Eller tänkte ni inte ens på det! Är det inte dags att vi som vuxna människor diskuterar detta och ser vad vi kan göra åt det!
  Isaksson, och tydligen även några andra recensenter, uppehåller sig vid formfrågor som om man ska ta diskussionen här eller där, på en fest eller inte, om man borde göra si eller så, etc. Ägna er åt det om ni vill det, men jag tycker att den här filmen borde visas i exempelvis niondeklassarna – eller ännu tidigare? – med en diskussion efteråt: Hur ser det ut hos oss?!
  Just i en tidning som FiB/K är det extra konstigt att ifrågasätta "Annas" rätt att våga ställa sig upp och hävda en avvikande uppfattning och påtala vad hon upplevt som ett missförhållande. Är det inte sånt som vi har ägnat oss åt i hela FiB/Kulturfronts och Clartés historia?!
  Jag tycker dessutom, till sist, att Isaksson har fel också i det han säger om Call girl. Även den är en film där man i fiktiv form tar upp Palmes ansvar i pedofilhärvan kring Geijer & co. Palme hade ju ett ansvar i detta eftersom han var den högst uppsatte som lade locket på och sopade igen spåren så gott det gick. Även sådant får man lov att ta ansvar för, även om det svider och borde leda till ånger och bot – vilket de berörda och deras springpojkar som bekant inte har gjort och än idag vägrar att göra.
  Liksom "Annas" klasskamrater i filmen försöker glida undan hennes frågor och undviker att svara på dem!





Turinhästen

  • Det finns en anekdot om Nietsche, sägs det, att han vid en vistelse i Turin i Italien såg en häst piskas och att filosofen tog så illa vid sig av det att han därefter låg till sängs resten av sitt liv.
      Må vara hur det vill med den anekdoten, men nu har den ungerske filmaren Béla Tarr tagit fasta på den och undersökt vad det blev av hästen och kusken.
      Filmen, Turinhästen, är 2 timmar och 26 minuter lång, och den första av Tarrs filmer som visas i Sverige. Har man bara tålamod – två par gick en halvtimme in i filmen – kan man se fram emot en film vars bilder kommer att etsa sig fast i minnet.
      Det är ett vidunderligt svartvitt foto med långa tagningar av de enformiga rutinerna på den öde gården där pappan och den vuxna dottern försöker överleva. Det är ett tempo som får Keve Hjelms Godnatt jord – eller någon av Kaurismäkis filmer – att framstå som rena actionrullen. Filmen inleds med att pappan kör hem till gården genom det vindpinade öppna landskapet, ackompanjerad av tjutande vindmaskiner och en dov orgelmusik. Kanske är det både kuskens och hästens sista resa. När fadern dagen därpå ska köra tillbaka till staden vägrar hästen. Nu hjälper inte piskrappen längre. De lever dessa dagar mot slutet av 1800-talet ett minst sagt enkelt liv: mathållningen består av två brännvinssupar på morgonen och varsin potatis till middag.
      Hästen är sjuk, fadern delvis förlamad, trämaskarna har slutat gnaga efter 58 år, en grupp romer kommer in på gården och tar vatten ur brunnen och utslungar hotelser när de blir ivägkörda (scenen kan ges en dubbel tolkning: är den ungerskt antiromsk när de framställs som skrålande vattentjuvar eller är den pro genom att ställa den levnadsglädje de utstrålar mot den iskalla vardagen för bondeparet?), en granne kommer förbi och köper sprit och uttalar en förutsägelse om förändringar, brunnen sinar, fotogenlamporna slocknar. Ja, tom den nästan veckolånga stormen lägger sig och glöden i spisen slocknar.
      Allt verkar hopplöst. Men när de i kolmörkret inte får fart på lampan säger fadern: Vi försöker igen i morgon. Det kan ju trots allt tolkas som ett hopp. Vi börjar om igen, vi ger oss inte, som Lars Gustafsson formulerade det i romansviten Sprickorna i muren.
      Men f-n vet, nästa dag sitter de där vid bordet och äter sin potatis – rå, eftersom glöden brunnit ut i spisen.
      (Någon har tom föreslagit att filmen ska ses som en kritisk skildring – eller förutsägelse – om det nuvarande Ungerns tillstånd och framtid).
      Men på vägen fram till denna sista scen har regissören och filmaren med de långa och långsamma tagningarna med djup svärta förvandlat filmen till en rad av förunderliga stillbilder (Sune Jonsson!): det enkla köket med den vackra spisen, det kraftiga matbordet med sina trätallrikar och de två potatisarna, skalade för hand, stallet och hästen; men framför allt: de två ansiktena, Faderns och Dotterns.
      Man glömmer dem inte.




    Snön på Kilimanjaro

  • Snön på Kilimanjaro utspelar sig, namnet till trots, på regissören Robert Guédigians hemmaplan, i Marseille, den stora industri- och hamnstaden i södra Frankrike. Titeln är lånad från en populär fransk schlager, men filmens inledning är ingen romantisk story utan gestaltar ett av de värsta uppdrag man kan råka ut för som fackföreningsman: att välja ut dem som ska sägas upp vid en övertalighet. Här har man valt att lotta fram de 20 som ska gå. Michel som är klubbordförande har egentligen frisedel, men han har valt att lägga dit sitt namn bland de andras och han blir en av dem som drar nitlotterna.

    Livet går vidare
    Livet går trots arbetslösheten vidare tillsammans med den älskade hustrun Marie-Claire och med mer tid till barn och barnbarn, matlagning och ett glas vin i kvällssolen på terassen till det egna huset. På kvällarna spelar man kort med bästa vännerna, barndomskamraten och svågern Raoul och systern Denise.
      Det ordnas stor fest när hustrun fyller jämnt och släkt och vänner är inbjudna – men också de arbetskamrater som förlorade jobbet samtidigt med Michel. Vännerna har samlat in pengar till en resa till Afrika – till visans Kilimanjaro.
      En kväll sitter de som vanligt hemma i köket och gnabbas kärleksfullt över korten tillsammans med syster och svåger när två maskerade män tränger sig in i lägenheten, bakbinder alla fyra och tvingar till sig Afrikapengarna och kontokorten under pistolhot.

    Jean Jaurés
    Idyllen är krossad och jag kommer att tänka på Micael Hanekes Dolt hot och den katastrof som krossar idyllen i den filmen. Där var det historien som hann ikapp medelklassparet; här är det den samtida verkligheten med sina klasskillnader som slår till. Och bristen på medveten sammanhållning bland arbetarna. Det är långt ifrån den av Michel dyrkade Jean Jaures ord: "Mod är att förstå sitt eget liv. Mod är att älska livet och se döden med lugn blick. Mod är att röra sig mot idealet och förstå verkligheten."
      Den unge arbetare från de fattiga förorterna som lottats ut av Michel, Christophe, drar sig inte för att råna sin före detta arbetskamrat när pengarna är slut och han ensam – papporna och mamman har stuckit – ska försörja inte bara sig själv utan också, och kanske framför allt, de två småsyskonen. När de konfronteras i häktet och Michel erbjuder sin hjälp har han bara hat att svara med. Facket har svikit honom, han som är ung och tillfälligt anställd får inget avgångsvederlag och varför ska han som inte har någon annan som kan hjälpa till att försörja honom behöva gå? Kunde man inte har fördelat uppsägningarna på något annat sätt! Ilskan är så blind och oförsonlig att man framför sig ser den grogrund som Nationella fronten och deras systerpartier runt om i Europa vilar på gestaltad.

    Varningssignal
    Det är en tankeställare och en varningssignal för alla oss fackliga – är vi på rätt väg? "De unga idag tror att socialförsäkringarna, semesterersättningen och arbetstidsbestämmelserna alltid har funnits – de förstår inte att de är resultat av decenniers kamp", beklagar sig Michel inför sin hustru.
      Men är det ungdomarnas fel? Har vi, och våra ledare högre upp, både i facket och inom arbetarpartierna, vågat stå för detta? Det vete f-n. När detta skrivs, den 31 mars, upprepar den nye (s)-ledaren återigen att det inte ska bli tal om några återregleringar. Undra på att han kramas om i pressen; nu är det fritt fram att fortsätta rikemanspolitiken. Och Christophe och alla hans europeiska systrar och bröder får mera vatten på sin kvarn. De kan inte förvänta sig några pengar, de ska Wallenbergarna och de andra riskkapitalisterna ha. Och krigen fortsätter med arbetarledarnas stöd; de krig som Jaures en gång i tiden kämpade emot i en kamp som han offrade sitt liv för.

    Saknas alternativ
    Det saknas helt enkelt ett trovärdigt vänsteralternativ!
      "Vi konstnärer ska säga sanningen, men i sanningen också hitta någonting hoppfullt att förmedla", sade den amerikanske fotografen Robert Adams när han tilldelades Hasselbladspriset för ett par år sedan. Michel har varit med länge och även om det kanske blev fel när de 20 skulle sägas upp, han grubblar över det, har han ändå lärt sig något av de många årens fackliga och politiska kamp i den marseillska arbetarrörelsen. När nu Christophe hamnar i fängelse och hans två bröder står utan vuxna som kan ta ansvar för dem beslutar han sig för att ta hand om grabbarna. Och hustrun tänker likadant, hon har egentligen en lika stor roll i filmen även om jag av rent fackföreningsegoistiska skäl har valt att koncentrera mig på Michels roll.

    Solidariteten
    Genom Marseillekalejdoskopet i Robert Guédiguians filmer glimrar solidariteten i olika mönster och här förmedlar den till slut ett litet hopp, om än ett litet och ganska privat, men ändock ett hopp, den europeiska vardagens arbetslöshet, klasskillnader och nerslitna förorter till trots!
      Gå och se den!




    Rapporter från landet som inte längre är

    "Fast den var ju nästan olidlig. Bara tragisk. Vilken sjuk familj - från deras mamma som dog vid 28 år, och uppmanade maken att aldrig gifta om sig, och pappan som fick dottern att inte gifta sig utan stanna på gården med honom, och till sist hon som band upp sin syster att nästan jobba ihjäl sig med mjölkningen. Nä, hemsk." – En Facebookvän recenserar Kokvinnorna.

  • Kanske kan man säga att det inom litteraturen och filmen finns en genre som har specialiserat sig på landsbygdsmänniskor som lever litet annorlunda – gammaldags – och – i en del fall – är mer eller mindre eljest?
      Dan Korn har i text och bild skildrat sådana människor i Västergötland och han tycks livnära sig på att skriva böcker och åka runt och visa bilder och berätta om dessa människoöden. Jag ser på Nätet att han numera kallar sig folklivsforskare och att man kan delta i bussresor – med Korn som guide – till de ställen där dessa udda människor en gång levde.
      Åke Moqvist har gett ut ett par böcker på samma tema där han kallar eljestmänniskorna för "De ovanliga".
      Nina Hedenius "Gubben i stugan", Bengt Jägerskogs "Hugo och Rosa" och Peter Gerdehags "Hästmannen", samtliga älskade dokumentärfilmer, kan – i viss mån och med reservationer som jag strax ska komma till – sägas tillhöra samma kategori.
      Det har naturligtvis alltid funnits ett intresse för särlingar. Inte minst i vår moderna tid, där det gäller att hänga med i den snabba utvecklingen om man inte ska bli frånsprungen, kan det vara av intresse att lyssna på dessa människor som tycks leva bortom tid och rum. Men ibland handlar det bara om ren misär på grund av att man helt enkelt har en eller ett par skruvar lösa, som man sade förr i tiden.
      Hästmannen är passionerat förälskad i sina hästar; en passion så stark att han inte själv märker när den håller på att ta slut både på hästarna och honom själv och den gård som är grundvalen för hans liv. Skiten gror och förfallet växer sig allt starkare. Men han överlever och nu är en uppföljare, "Hästmannen 2", på ingång ser jag i TV-tablåerna!
      Peter Gerdehags film är en kärleksfull skildring av detta människoöde och kanske också tänkt som en hyllning till den småskalighet och den levande landsbygd som han framgångsrikt har ägnat så mycket tid och kraft åt att skildra, bland annat i filmerna Bondens tid på jorden, Den vackraste ön och Landet som inte längre är liksom utställningen och boken om Bygden där vinden vände som skildrar Bråbygden och kampen för detta lokalsamhälle i östra Småland.
      Men just "Hästmannen" balanserar på gränsen till vad som mer blir ett slags eländespornografi.
      I julhelgen visades Gerdehags senaste film, den prisbelönta "Kokvinnorna". Filmen skildrar två systrar, uppväxta på en gård i Halland. Den äldsta systern blir hemmadotter med en passion till sina kor som är lika stark som hästmannens till hästarna. Den andra systern blir en vanlig svensk lönearbetande kvinna med make och barn och Volvo Amazon. Inklippta privata videofilmer visar dem som unga kvinnor med friare på besök. Men när pappan dör (mamman dog ung) stannar den äldre systern kvar på gården. Hon fortsätter att mjölka sina kor trots att hon, som så många andra bönder, skadat sig i ryggen och därefter misskött skadan så att hon numera går böjd som en fällkniv och utan alla rimliga förutsättningar att sköta ett jordbruk. Men det gör hon; i alla fall mjölkar hon sina kor. För hand. Men det skulle inte gå utan hjälp av systern, som egentligen hatar korna och vill sälja dem och få mer tid att åka till Helsingborg för vara hos sin dotter och barnbarnen.


    Morfar och pappa skördar havren vid Strömmen.

    Citatet som inleder artikeln är hämtat från Facebook där en av mina vänner kommenterar filmen, och sammanfattar historien. På samma sätt som i filmen, där de två systrarna har diametralt olika uppfattning om saker och ting ("jag älskar korna" – "jag hatar dem"; "jag tycker om lövskogen" – "jag vill ha mera granskog"), tycker jag tvärtom.
      Javisst, Kokvinnan, den äldre av systrarna, är på ett sätt – i den enögda passion som förtär henne själv och allt runt omkring henne – en tragisk person. Men det som håller på att bli hennes död är samtidigt det som håller henne vid liv; utan korna är inte livet värt att leva, anser hon. "Jag har haft ett bra liv och skulle leva om det på samma sätt", säger hon i filmen. Och systern som hatar korna och helst vill se dem alla skickade till slakt, snarast möjligt, hjälper henne. År ut och år in går hon också där i skiten och det gamla slitet och försöker att hålla litet rent i det gamla föräldrahemmet. "Här ser ju ut som hos Hästmannen", säger hon uppgivet vid ett tillfälle i filmen. När hon själv får problem med ryggen och inte längre kan hjälpa till med mjölkningen och Myndigheterna börjar ställa krav är det hon som ser till att stallet, som de kallar lagården, rustas upp och byggs om!
      Filmen skildrar nämligen också en syskonkärlek som är lika stark som självklar; man hjälper sin syster även om det ibland går bortom allt förnuft och är nära att ta död på en själv.
      "Charmiga systrar saknar drama", skriver en recensent när han har sett filmen, och ansluter sig därmed till samma endimensionella världsbild som inledningscitatet. Han har missat dialektiken, denna motsatsernas enhet som gör filmen så spännande och så dramatisk att den lockar 900 besökare på en dag till biografen i Knäred! Eljestpornografin förvandlas till något mycket större. En skildring av å ena sidan handmjölkning i en gammal timmerlagård och å andra sidan systern i sin Mercedes på motorvägen. Å ena sidan den urgamla jordbruksbygden och å den andra det moderna villasamhället. Å ena sidan det tjurskalliga ensamslitet hos korna och å andra sidan det starka beroendet av andra människor. Osv. Det som gör Kokvinnorna till en spännande berättelse är att den ställer upp två motsatta huvudpersoner på scenen; i Hästmannen är det mera en monolog som bär rakt utför. Hur kärleksfull den än är och även om det också där finns några andra människor som hjälper till och stöttar – kanske inte minst filmaren själv!

    ***

    Tomas Bannerheds Augustvinnare, "Korparna", beskriver i romanens form den värld som Gerdehag skildrat genom filmen.
      Boken handlar om en efterkrigstida svensk småbrukarfamilj som mals sönder i den nya tid, där man inte längre kan försörja sig på 17 hektar jord. Det finns tiotusentals sådana berättelser i detta land. I de flesta fall gick det trots allt ganska smärtfritt: småbrukarna och deras barn slussades ut till industrin och servicenäringarna och man fick det bättre. Efterkrigstidens skördetid är ingen bluff! De gamla småbruken behölls som sommartorp för den egna familjen eller såldes till stockholmarna. De få som blev kvar som bönder köpte till eller arrenderade mark och högg ut skogen och investerade i maskiner och nya djurstallar. Några få av dem finns ännu kvar.
      I Bannerheds berättelse koncentreras dessa tre decennier (ca 1950 - 1970) i några personers öde under några få år. Pappa Agne drivs till vansinne och slutliga död. Äldste sonen Klas, som i den månghundraåriga tradition som så brutalt avslutas under några få årtionden, skulle ha tagit över gården, kan inte under några som helst villkor tänka sig detta; han flyr till sina fåglar och hjälper högst motvilligt pappan med jordbrukssysslorna. Jag känner så väl igen det från min egen uppväxt på en liten gård i Roslagen. Och korpen som symbol är naturligtvis ingen tillfällighet; jag minns den första gången jag själv hörde en korp över den lilla byn i Roslagen. Jag trodde först inte att det var sant, korpen hörde ju till ödemarkerna längst upp i norr. Men nu hade den återerövrat sina gamla jaktmarker, liksom snart också sångsvanarna och tranorna och lodjuren och de andra vildmarksdjuren.
      Pappan i Bannerheds roman motsvarar Hästmannen och Kokvinnan i Gerdehags filmer: De kan inte acceptera den nya tiden och går därför under. Det finns – å ena sidan – något efterblivet och tragiskt i detta. MEN. När vi idag ser de hårt drivna industrijordbruken på de bästa jordarna och den ödelagda landsbygden med sina ogräsbevuxna eller igenplanterade åkrar i resten av landet och överallt de skövlade kulturskogarna som ersatts av granplantager – då finns det också här ett å andra sidan.


      Den andra sida där vi längtar efter en levande landsbygd bortom djurfabrikerna, med välskötta åkrar och betande kor i de vackra hagarna och landsvägar som följer landskapet och inte våldtar det och skogar som man kan gå på upptäcksfärd i och som är något mer än ett sterilt plantage. Jag tror att det mycket är det som gör Gerdehags filmer så älskade och Bannerheds Agne så tragisk.
      Och lockar 900 besökare på en enda dag till biografen i lilla Knäred!
      Och tänk om Hästmannen, Kokvinnan och Agne en dag kan förenas med den nya tiden och stryka ut negationen i Landet som inte längre är!

    Jan Åhman





    Marxism-debatten: Nya texter på svenska

  • För ungefär ett år sedan utgavs på svenska, efter ett översättningsarbete som dragit ut på tiden bl a på grund av Nils Holmbergs sjukdom, det är han och Marika Holmberg som har gjort översättningen, det femte bandet i serien Valda Verk av Mao Tsetung. Denna volym omspänner tiden från maktövertagandet 1949 fram till kooperativiseringen av jordbruket 1957.
      Det är naturligtvis en mycket intressant period av socialistiskt uppbygge.

    Man märker i början av boken en hårdare ton, litet nervositet, det finns inte tid att finslipa texterna. Maktförhållandena var väl inte så där alldeles säkra omedelbart efter revolutionen. och det var bråttom. In på 50-talet, när förhållandena stabiliserats - men det fortfarande fanns många problem - kommer så de långa, resonerande texterna om ekonomi, politik filosofi; med ett språk som borde göra den skickligaste författare grön av avund, texter som "Om de tio viktiga förhållandena" från 1956 och talet inför centralkommitten i november samma år och det till partisekreterarna i januari -57.

    Ekonomi
    De ekonomiska frågorna behandlas naturligtvis i många av texterna. Det här var ju den tid, som den socialistiska industrin började byggas upp: 1957 producerades 4 miljoner ton stål, 4,5 gånger mer än vad man som bäst kommit upp i före revolutionen. Men framför allt var det den tid som jordbruket började kollektiviseras. och 1957 hade kooperativiseringen genomförts.

    "Det månte fastslås att den tunga industrin är kärnan i Kinas ekonomiska uppbyggnad",

    säger Mao i det viktiga talet den 27 februari 1957, som blivit berömt under titeln Om den riktiga behandlingen av motsättningar inom folket, och fortsätter

    "men samtidigt måste man också ta full hänsyn till jordbruket och den lätta industrins utveckling.
      Eftersom Kina är ett stort jordbruksland med mer än 80 procent av sin befolkning i landsbygdsområdena, måste jordbruket utvecklas jämsides med industrin. Endast därigenom kan industrin få råvaror och en marknad och bara på det sättet kommer det att vara möjligt att ackumulera ytterligare medel för att bygga en mäktig tung industri. Alla vet att den lätta industrin är nära förbunden med jordbruket. Utan jordbruk kan det inte finnas någon lätt industri. Men det inses ännu inte lika klart att jordbruket förser den tunga industrin med en marknad".

    Och en månad tidigare, vid ett tal inför de lokala partisekreterarna hade han ställt den avgörande frågan:

    "Vilken bör den rätta proportionen vara i kooperativens förtjänster mellan den ackumulation som reserveras för jordbruket och den ackumulation som staten tar från jordbruket? Var goda och tänk över denna fråga och arbeta fram den lämpliga proportionen!"

    Politik och ideologi
    Men det som ändå mest färgar de här texterna är den politiska och ideologiska kampen, frågan om makten i staten och statens makt, frågan om socialismen och demokratin.
      Mao bygger ju medvetet vidare på Marx-Engels-Lenins, i synnerhet Lenins teorier på det här området. Lenin fick knappast någon chans att prova sina teorier om proletariatets diktatur under fredliga förhållanden; när Inbördeskriget var slut dog han. Men Mao fick denna möjlighet, och det är fascinerande att följa den konkreta diskussion som löper genom hela boken om förhållandet mellan demokrati och diktatur under den proletära diktaturen eller demokratin, vad man nu vill kalla den.
      Den uppmärksamme läsaren märkte naturligtvis att det fanns en lucka när jag nämnde den tradition som Mao arbetade vidare i, det fattades en bit: Stalin. Mao återknyter till Lenin medan Stalin - trots att Mao värderar honom som en l huvudsak bra kommunist - även l det här avseendet ofta får tjäna som negativt exempel. I slutet av den här perioden Inträffar Ungenrnupproret och ständigt återkommer Mao till dessa händelser i sina tal och artiklar. Naturligtvis hade han fel, när han i februari 1957 sade att

    "Ungern är nu mer konsoliderat än någonsin och alla andra länder i det socialistiska lägret har också lärt en läxa"

    Drog lärdomar
    Men det Intressantaste är att han och Kina verkligen drog lärdomar: att motsättningarna består i det socialistiska samhället; hur motsättningar Inom folket skall lösas; hur avgörande demokratin är just för att kunna slå kontrarevolutionärerna i den hårda klasskamp som fortsätter under socialismen.

    "Håll nära kontakt med massorna",

    uppmanar han partisekreterarna i januari 1957 och varnar dem:

    "De som fjärmar sig från massorna och är byråkratiska kan vara säkra om att dra straff över sig. De ungerska ledarna var okunniga om förhållandena bland massorna på grund av bristande undersökningar och studier och när stora störningar bröt ut visste de inte vad som hade gått fel".

    De här problemen diskuteras f.n. intensivt Inom den svenska vänstern och huvudtrenden är väl tyvärr att "göra upp" med Lenin, i betydelsen att helt spola honom. Det är bara det, att när man tar del av "argumenten" hos en del av debattörerna får man den uppfattningen, att de inte bara har struntat i att läsa Lenin, eller glömt vad han egentligen skrev, de tycks också ha missat – eller förträngt? – dessa Maos texter. Kanske kan denna anmälan göra dem litet mer kända?

    Dialektiken
    Det tredje temat i den här boken är dialektiken, En del läsare känner till den berömda artikeln "Om motsättningar", som skrevs redan 1937; Mao insåg tidigt den avgörande betydelse som dialektiken, läran om motsatsernas enhet har för proletariatet och marxismen. "Om motsättningar" skrevs ju i pedagogiskt syfte, men här, i den här volymen, nöjer han sig inte längre med att skriva särskilda artiklar om dialektiken, här propagerar han den ständigt, vad texten än handlar om. Och i slutet av boken, i det anförande han höll vid det stormiga Moskvamötet 1957, säger han:

    "Begreppet motsatsernas enhet, dialektiken, måste propageras brett. Jag säger dialektiken måste flytta från filosofernas lilla krets till folkets breda massor."

    Man måste säga att han föregår med gott exempel. när han synliggör hur dialektiken verkar i de mest vardagliga och aktuella tingen och företeelserna.
      Jag skall citera att avsnitt ur talet den 27 januari 1957 - där det framgår hur han även på det här området blev tvungen att kritisera de ryska kommunisterna, i synnerhet Stalin:

    "Stalin hade ganska mycket metafysik i sig, och han lärde många människor att följa metafysiken. I Sovjetunionens kommunistiska partis (bolsjevikerna ) historia, kortfattad kurs säger Stalin att den marxistiska dialektiken har fyra grunddrag. Som det första draget talar han om att tingen är ömsesidigt förbundna, som om alla ting råkade vara förbundna utan någon orsak alls. Vilka är då de två ting som är förbundna? Det är de två motsägande sidorna l ett ting som är förbundna. Allting har två motsägande sidor. Som det fjärde draget talar han om den inre motsättningen i alla ting, men då sysslar han endast med motsatsernas kamp utan att nämna deras enhet. Enligt dialektikens grundläggande lag, motsatsernas enhet, råder på en och samma gång kamp och enhet mellan motsatser, vilka båda ömsesidigt utesluter och är förbundna med varandra och under givna betingelser omvandlar sig till varandra. /…/ Som de ser det är krig krig och fred är fred, de två utesluter varandra ömsesidigt och är helt utan samband, och krig kan inte omvandlas till fred. Inte heller fred till krig /…/ Kampen i fredstid är politik, det är kriget också ehuru vissa speciella medel används. Krig och fred både ömsesidigt utesluter varandra och är förbundna och kan under vissa givna betingelser omvandlas till varandra. Om inte krig ligger och jäser i fredstid, hur är det möjligt att det helt plötsligt bryter ut? Om fred inte ligger och jäser i krigstid hur kan den plötsligt komma till?"

    Framgångsrika år
    På tal om dialektiken skall det också sägas. att det vore en uppgift värdig SKP och Clarté att ge ut en samlingsvolym med texter där dialektiken belyses. Till exempel så är ju det bästa av det som Lenin skrev i den här frågan sedan länge utgånget ur bokhandeln (i den mån det överhuvud taget översatts).
      Den här boken representerar åtta mycket framgångsrika år i den kinesiska revolutionens historia. De värderas fortfarande så i Peking enligt vad man kan läsa i Peking Review. Men redan på det nionde året blev det tydligen litet besvärligare, enligt vad dagens makthavare anser, för att inte tala om senare problem. Man får verkligen hoppas. att kineserna fortsätter utgivningen av Mao's texter, band VI, VII, osv; men också att man tar itu med hans "Samlade Skrifter".
      Tills dess får vi hålla tillgodo med de fem delar man hittills serverat oss: läsa dem, sprida dem, lära av dem!

    (1981)