Recensioner - 7






Tore Hagman: Vår tid med jorden.
Tore Hagman inleder sin bok om (det gamla) odlinglandskapet och dess människor med ett citat av Sune Jonsson:

"Det gäller att lägga krokben för tiden och rädda hotade miljöer, människor och företeelser så att vi även i framtiden kan möta dem åtminstone i dokumentära fotografier".

Och det är vad Tore Hagman har gjort i denna och tidigare böcker.
  Tore Hagman reste de två sista decennierna på 1900-talet runt i Västergötland och gränsbygden mot Småland och Halland och intervjuade småbrukare och fotograferade dem och deras djur och deras gårdar. På en av de första bilderna i boken möter vi 1982 paret Svea och Erik Källsmyr ute på åkern i Yxnås i Horla. De står mitt bland de sädeskärvar som de just har skurit och bundit och rest för att torka. De var då 48 och 53 år gamla och därmed några av de yngsta i boken. De flesta var pensionsmässiga och drygt det, dessa de sista i generationer av småbönder. 350 sidor bort slutar boken med att Lennart Jacobsson i Vråna ser sina djur knuffas in i slaktbilen och vi ser åkrar som hyggesplöjs och planteras igen med gran och en lagård som är på väg att rasa samman. Däremellan fylls sidorna med många starka bilder och berättelser om de sista småbrukarna ur mina morföräldrars och föräldrars generation. När jag läser Tore Hagmans bok är det med en viss förvåning, de 80- och 90-tal som han tar sina bilder och gör sina intervjuer var det mesta redan över i min hembygd, kanske låg vi ett par decennier före i Stockholms närhet? I min hemby finns idag bara ett halvt jordbruk kvar av de närmare tio som ännu var i drift på 50- och en bit in på 60-talet och jag misstänker att det är något liknande i dessa bygder. Låt vara att flera redan då hade en del jobb vid sidan av den egna gården i Roslagen, och så var det också i den bygd som Hagman skildrar. Här drygade man ut kassan genom att tillverka korgar, kvastar, träskor, stegar och annat byhantverk och naturligtvis kunde man också, som i min hemby, arbeta åt andra. De svartvita bilderna visar mjökkorna, som var basen för de flesta småbruken, och höskörden och spannmålen som var deras foder. Och veden, som behövdes för att laga till maten och värma husen. Gärdslena, och inte minst stenmurarna i dessa stenrika marker, fantastiska skapelser, ett nästan ofattbart arbete. Många gånger rena konstverk, Hagman berättar att man om Johsajohans stenmurar sade att de var "ormatäta och jävlahöga"; naturligtvis finns de på bild i boken. Har man ögonen med sig kan man ännu se dem, ofta övervuxna när man reser genom de här trakterna, men också på exempelvis Öland, och då tänker jag inte bara på milslånga men ofta luftiga kalkstensmurarna, "de rasar en halvmil om en kråka sätter sig på dem", lyder ett skämt, utan de stenmurar som man även där har släpat ihop. Jag beundrade, och förundrades, över en sådan i Karums by i somras.
  Sune Jonsson skildrade med stor integritet och mycket kärlek samma människor i Västerbotten och Småland – Attsjö by – i sina "Minnesböcker över den svenska bonden".
  Peter Gerdehag har i flera böcker ömsint berättat om dem i "Bondens år" och "Bygden där vinden vände". I "Hästmannen" och "Kokvinnorna" gestaltade han, liksom Tomas Bannerhed i hans roman "Korparna" några människor ur den här miljön som inte ser och inte kan acceptera att "vinden vänder" och därför går under, eller nästintill. När Jens Assur gjorde film av Korparna renodlade han temat genom att sätta pappa Agne i centrum för berättelsen.
  De människor som träder fram på bilderna i Tore Hagmans bok är medvetna om att de är de sista i "den parentes i bondens långa historia" som Hagman kallar det.
  "Det har tatt hårt på småbönnera dom siste årena. Snart finns det inga kvar. Det är sorgligt att ingen kan leva på små gårdar längre. Vem ska ta över? Ungdomma som växer upp nu vill ju inte slita som vi har gjort. Det kan man förstå, men hur ska det bli om ingen håller öppet?", säger Gunnar Axelsson i Holtsäkra.
  De kan känna en sorg över att ingen kan eller vill ta över, men de arbetar hårt in i det sista och de är stolta över det och över det de har gjort under sina många år med hårt arbete. Se bara på omslagsbildens Arvid och Margit Andersson från Nockakull! Tore Hagman skriver själv att hans bok "är ett försök till äreminne över er småbrukare". Det har han lyckats med!
  Boken går att köpa via torehagman.com (där man också kan se fler bilder ur boken) eller också ber du ditt bibliotek att köpa in den, om de inte redan har gjort det. Då kommer fler att se och ta del av denna märkvärdiga bok! (2020-12-11)

  • Länk till anmälan av Gerdehag m.fl.
  • Länk till "Hemma i det fattiga" Om Sigvard Cederroth.
  • Länk till "Vem minns idag Carl Fries?" Om kulturlandskapets skildrare Carl Fries och Mårten Sjöbeck.
  • Länk till min bok om Anderssvedja by.







    Nådelöst.
    Det är den 16 november och det är ett riktigt sörmländskt novemberväder med regn och blåst vid Stället med utsikten som man inte kan se sig mätt på. Vattnet är avstängt för vintern där vi bor och vi hämtar i det stora huset – men så pajade den nyinstallerade pumpen så nu är det sjövatten som gäller. Det går det också, det är bra vatten i den stora sjön, i alla fall nu på vinterhalvåret när flockarna av skitnödiga gäss har gett sig av. Igår kväll såg vi den gripande isländska filmen om de två bröderna som bor grannar men inte har pratat med varandra på 40 år. Men de har en gemensam passion: fåren. När den ena brodern vinner första pris i den årliga premieringen och den andra får nöja sig med att bli tvåa förstärker det hatet. En smittsam sjukdom drabbar fåren, den upptäcks först hos den vinnande brodern, och traktens alla fårbesättningar måste slaktas ut och gårdarna desinficeras. Det är nära att sluta i en katastrof för bröderna, och kanske blir det också så, men slutscenen ger oss hopp om en försoning mellan dem. Man vill ju som människa så gärna att det ska vara som fotografen Robert Adams sade när han 2009 tilldelades Hasselbladspriset: "Vi konstnärer ska säga sanningen, men i sanningen hitta något hoppfullt att förmedla".
      Jag funderar kring det budskapet när jag ser Ken Loachs senaste film, "Sorry we missed you". Här ser vi en brittisk arbetarfamilj där mannen, Ricky, drar sig fram på tillfälliga jobb och hustrun, Abby, arbetar i hemtjänsten. För att få det litet bättre för sig och familjen söker Ricky jobb som budbilschaufför. Det blir ett helvete. För att få jobbet måste han skaffa egen skåbil och för att åtminstone klara handpenningen måste man sälja familjens bil – som hustrun behöver i sitt jobb. Nu tvingas hon pussla sig fram mellan sina åldringar med de kollektiva färdmedlen och får det ännu stressigare. De jobbar långa dagar och de blir för litet tid med barnen och de är nära att tappa kontrollen över den sextonårige sonen Seb, som istället söker sig till sina grafittikompisar och snattar sprayburkar för att måla med. Chaufförsjobbet är omänskligt, hubchefen svingar piskan över dem. Alla regler är skrivna så att de gynnar ägarna av företaget, franchisetagarna är nästintill rättslösa. En dag tar Ricky med sig sin nioåriga dotter Liz som hjälper honom att springa ut med paketen, de har en fin dag tillsammans – men så får man inte göra. Det är inte tillåtet att störa kunderna på det sättet! En av de andra chaufförerna kastar första dagen till honom en tom petflaska, han tittar förvånat; "du kommer att behöva den", blir svaret. Och så är det: det finns inte tid till en pisspaus under mer ordnade former. Abby arbetar under liknande villkor som våra hemtjänstare: ont om folk och för litet tid till gamlingarna. Men hon möter uppskattning, ja rentav kärlek, från dem hon hjälper och det gör jobbet litet mera uthärdligt. Så är det inte för Ricky: den iskalle chefen och de otåliga kunderna, där finns inte mycket kärlek att hämta. En dag rånas och misshandlas han av ett gäng killar. Han är bara en franchisare och om han inte kan arbeta på grund av skadorna måste han själv ordna – och betala – en vikarie och han måste ersätta företaget för den stulna handdatorn. Osv. Det är nådelöst. Vi känner igen hur det håller på att bli även hos oss – de ifrågasatta pisspauserna! – och Loach gör det tydligt. Men var är facket!, tänker jag under filmen när basen ännu en gång förnedrar chaufförerna – men här finns inget fack! Här har vi istället centerns "småföretagardröm" där var och en är sin egen lilla franchistagare! För att inte tala om Jimmie och våra andra högerextremer som hycklande talar om "den svenska modellen" men hatar arbetarrörelsen och facket och nu ser chansen att fortsätta det som alliansregeringarna inledde; tyvärr med hjälp av folk ur våra egna led.
      Jag ser Loach film och gläds åt att det trots allt fortfarande finns en sammanhållning inom Rickys och Abbys familj och jag väntar på att det kanske också ska vända för Ricky och vi ska få se en ljusglimt för honom i hans slit; men NEJ! Loach väljer ett abrupt slut på tvärs emot Robert Adams råd. Kanske för att vi ska förstå allvaret?!   Det är nådelöst. (2019-11-18)

    Filmerna.

  • Bland män och får i regi av Grímur Hákonarson. Filmen är från 2015 men visas på Svt Play tom den 28 november.
  • Sorry we missed you i regi av Ken Loach. Går nu på en del biografer.






    Radikalisering.
    Jag lyssnar till P1 Morgons inslag om radikalisering av unga människor. Med "radikalisering" menas i det här sammanhanget att man blir anhängare till extrema islamistiska rörelser. Man intervjuar en expert från Totalförsvarets forskningsinstitut och en representant för en institution i Malmö som arbetar med att förhindra "radikalisering" av unga. Bakgrunden till inslaget är SÄPO:s kartläggning av "radikaliserade" i Sverige, jag vill minnas att de, enligt deras definition, var uppe i ca 2.000 nu. Det är naturligtvis en uppgift för SÄPO att hålla koll på enskilda och grupperingar som förbereder brott. Nu är det bara det att för det första så har SÄPO ungefär lika dåligt rykte som försvarsledningen. Och var sätter de gränsen mellan olaglig åsiktsregistrering och reguljär polisspaning? Som vi vet har man genom historien inte klarat av den saken. Exempelvis har jag själv begärt ut deras uppgifter om mig, vilket man har rätt till, men nekats. Varför? Man får ingen motivering, men enda skälet måste vara att de har registrerat min politiska uppfattning och mina politiska handlingar, exempelvis medlemskap i dåvarande SKP och deltagande i palestinademonstrationer – och förmodligen även det jag just nu skriver här på hemsidan.
      För det andra är det en dejavu-upplevelse att höra experterna beskriva hur "radikaliseringen" går till och hur snabbt det kan gå. Jag har i mitt minnesord över vännen Michael Olausson skrivit om hur jag själv "radikaliserades" i slutet av 60-talet. Hur jag från en gedigen folkpartimiljö på bara något år blev medlem i en kommunistisk grupp. En radikalisering åt vänster dock – men vilken självklart registrerades av SÄPO och säkert även av de mer eller mindre hemliga militära säkerhetstjänsterna (och de socialdemokratiska!).
      Åsiktsregistrering, alltså. Våra okunniga och oskuldsfulla journalister problematiserar självklart inte frågan utan låter försvarskillarna och andra experter prata på, så som de har blivit inlärda.
      Man kan ju förresten också fråga sig vad som är "normalt" och vad som är "radikalt" i dagens Scerige – det amerikaniserade extremt borgerliga tänkandet är hos oss det "normala" och allt annat "extremt" eller "radikalt". Sedan är det också en fråga om vad som är skadlig och vad som – i den värld vi lever – nyttig radikalisering. Vad är, exempelvis, det som de lär ut på våra högskolor, i media och från politikernas tribuner som får fullt friska människor att tro på och genomföra privatiseringar och ständiga upphandlingar av centrala samhällsfunktioner som sjukvård, skola,, transporter, el- och teleförsörjning, pensioner, mm? Är inte det en skadlig radikalisering? Långt åt höger. Sedan kan det ju också gå för långt åt andra hållet, i desperation över de rådande samhällsförhållandena och ens egen existens och radikaliseras in i en "rebellrörelse" av den typ som levde en kort tid i Sverige på 60/70-talet och då fick än värre konsekvenser i Tyskland. Och även dyker upp idag, exempelvis som "svarta blocket" i de franska protesterna (i den mån de inte är säkerhetstjänsternas torpeder).
      Radikaliseringen, brottet med gällande samhällsnormer, kan också ta sig religiösa uttryck. Det är ju det som diskuteras mest för närvarande och det som radioinslaget som inledde denna betraktelse handlade om. De belgiska filmarna, bröderna Luc och Jean-Pierre Dardenne tar sig an saken i sin senaste film, vinnaren av regipriset i Cannes, "Unge Ahmed" , som nu går upp på biograferna. De gestaltar en ung kille som mycket snabbt blir – anser han själv – rättrogen med de ritualer det innebär och de åsikter som exempelvis leder till att han kallar sin normalt klädda belgiska mor för "hora" och därtill "alkoholist" när hon tar ett glas vin till maten. Imamen tutar i honom och hans kompis att de ska protestera mot deras lärarinna när hon föreslår att man ska lära sig talad arabiska och inte bara Koranens skriftspråk. När hon inte går dem till mötes bidrar det till ett hat som leder till att han försöker mörda henne. (Jag kommer att tänka på scenen i Änglagård där bondsonen, som hört sina föräldrar tjata om hur hemsk hon som ärvt granngården är och hur gärna de vill åt hennes mark, och därför tänder eld på grannens vetefält i tron att han gör en god gärning). Som tur är misslyckas mordförsöjet, men Ahmeds straff blir en sluten undomsvårdsanstalt. Personalen på gården där han sätts i arbete och psykologen och mamman och en jämnårig flicka försöker alla få honom att inse att han har gått för långt, att han har gjort fel; men han framhärdar. In i det sista. I slutscenen gör han ett tredje försök att döda lärarinnan men ramlar ner från ett tak och bryter ryggen. Först då ber han om ursäkt, när han ligger där hjälplös på marken när hon upptäcker honom – menar han allvar eller är det bara så att han inte har något val för att få hjälp? Det får vi fundera över. Dardennes film ger en stark skildring av hur en ung människa kan radikaliseras, i det här fallet en extrem och skadlig variant, men den har ett abrupt slut och ger oss ingen vägledning i hur man tar sig ur den – annat än möjligen att det krävs tid, tålamod och resurser. – Men kanske, framför allt: en samhällsvind som blåser åt åt ett annat håll. Idag blåser den åt höger, värre än på länge, ända från de värsta bloggarna, vare sig de klär sig religiöst eller politiskt, långt in i riksdagen. Därför lär vi få se fler radikala av Ahmeds och Akilovs typ liksom lasermän och förläggningsbrännare, och än värre saker! (2019-09-30)







    De andras liv
    Med anledning av 20-årsminnet av murens fall visade SvT 2009 "De andras liv" av Florian Henckel von Donnersmark; hans manus- och regidebut. Nu visar man den på nytt ikväll den 27 april (2018); vill man inte sitta uppe sent så ligger den kvar på SvT Play en månad framåt.
      Det är en stark film som skildrar två Stasimäns, en överstelöjtnant och en kaptens (Wiesler, underbart spelad av Ulrich Mühe) ansträngningar att på uppdrag av en minister avlyssna en dramatiker (Dreyman) och dennes flickvän Sieland, den uppburne skådespelarskan.
      Den underordnade kaptenen är den som utför jobbet, han sitter på vinden till regissörens hus med hörlurarna på och knackar ner det han hör på skrivmaskin. Allteftersom Wiesler lyssnar på dramatikern och skådespelaren och när han upptäcker att den främsta anledningen till att man vill sätta dit Dreyman är den att ministern vill komma åt hans flickvän (som han sedan en tid älskar med/våldtar) svänger han över till att i sina rapporter skydda dem.
      Han underlåter därför att rapportera när Dreyman till slut engagerar sig och skriver en DDR-kritisk artikel i Der Spiegel. Panik utbryter inom Stasi för att man – trots bevakningen – missat, och misstankarna riktas nu mot Wiesler. Denne får an sista chans att bevisa sin trohet genom att i ett förhör med Sieland få denne att avslöja var Dreyman har gömt den insmugglade skrivmaskinen. Hon gör det och när Stasi kommer en andra gång för att undersöka våningen och hämta skrivmaskinen rusar hon ut ur våningen och låter sig köras över av en lastbil. När stasimännen lyfter upp luckan till gömstället (som de missat vid första husrannsakan) är där – tomt. De tror då att det är Sieland som hunnit hem och tagit bort den, men i själva verket är det Wiesler som efter sitt förhör med Sieland skyndat till våningen, tagit sig in där och forslat bort maskinen och manuset.
      Hans chef, överstelöjtnanten misstänker att det förhåller sig så och ser därför till att degradera honom till att sitta i källaren och sprätta upp brev de sista 20 åren av sin tid i Stasi.
      När han sitter där nere kommer efter 4,5 år budskapet att muren har fallit.
      När Dreyman efter ytterligare ett par år en kväll ser en uppsättning av en pjäs han skrivit och Sieland spelat i när hon levde, blir han så berörd att han går ut i foajén. Där står ministern av samma skäl. Dreyman frågar honom varför han aldrig var avlyssnad, som alla andra. Ministern berättar då att det var han visst, "vi visste allt vad du sade och gjorde, titta i eluttagen när du kommer hem!" Mycket riktigt sitter mikrofonerna och sladdarna kvar bakom tapeterna. Dreyman går då til arkivet och läser igenom sin digra akt hos Stasi. Där återkommer hela tiden Wielands kodnamn HGW XX/7 och Dreyman förstår av den sista rapporten som skrivs den dag flickvännen kastar sig framför lastbilen, att det är denne "HGW" som räddat honom. Han söker upp Wieland, men tar aldrig kontakt med honom där denne går som brevbärare.
      Ytterligare två år senare ser Wieland att Dreyman kommit med en ny bok. När han bläddrar i den har författaren på försättsbladet skrivit ett tack till HGW/XX7.
      Där slutar filmen.
      Jag tycker om den därför att den gör det som fotografen Robert Adams sade i en DN-intervju när han mottog Hasselbladspriset: den skildrar en bit sanning, en hemsk sanning, men där det också finns hopp. Den gestaltar Stasisamhällets förfärlighet. Men samtidigt något mer: mitt i detta samhälle finns det människor som inte accepterar det, t.om. mitt inne i Stasi självt. Den faktor som till slut skulle ha sprängt/sprängde sönder DDR, oavsett den yttre påverkan! Och det som en dag också kommer att spränga sönder den stat som idag spionerar på och topprider hela världen: USA! (2018-04-27)







    Ett europeiskt hus vid havet
    Tre syskon, Angèle, Joseph och Armand, samlas för att ta farväl av sin döende far. Han bor i Huset, som är filmens orginaltitel; ett hus som ligger bedövande vackert i en vik av havet en bit utanför Marseille i Frankrike. Familjen byggde det själva som sommarbostad tillsammans med andra arbetare från staden som också byggde åt sig i samma område. Nu har de flesta sålt och rika(re) människor har tagit över och de flesta husen står tomma större delen av året. En av sönerna bor kvar i huset, han driver en liten restaurang och ser till huset och fadern. Nu har den andre brodern och systern kommit hit, de har båda levt och arbetat på annat håll, Angèle som turnerande skådespelare och Joseph som lärare i Paris. De minns gemenskapen som fanns när de var unga, hur familjerna firade jul och andra högtider tillsammans, det var liv och rörelse; nu ekar det tomt mellan husen.
      De är alla tre ensamstående, även om den äldre brodern har en ung flickvän; hon lämnar honom under filmens gång för en jämnårig kille, vars föräldrar också är en av de få kvarvarande arbetarfamiljerna. De orkar inte längre och tar gemensamt sina liv med hjälp av de sömntabletter som de lurat till sig av sin son som är läkare. Kanske ska det också ses symboliskt.
      Vår familj splittrades när Angèles dotter drunknade som liten, det är först nu som hon har återvänt hit. Det är en besvärlig – och kanske även dyster – tid för Marseilles och Europas arbetare – för att inte tala om hur det är för dem på andra sidan havet. Det återspeglas i familjens liv men där finns också ett litet hopp. Syskonen har efter många år återförenats och Angèle förälskar sig i en fiskare från trakten. Den gamla pappan är slagrörd och döende – då dyker tre flyktingbarn upp. Joseph och Armand hittar dem en dag när de är uppe i bergen och arbetar på den bit mark de äger där; barnen har sökt skydd efter att deras båt kapsejsat och de flesta har drunknat, bland andra ett fjärde syskon. "Jag skulle inte kunna göra en film idag utan att prata om flyktingar. Vi lever i en värld där människor drunknar till sjöss varje dag", säger Guediguian i en intervju och fortsätter: "det är oviktigt om det beror på klimatet, krig eller andra orsaker – de kommer hit för att söka skydd. De här tre barnen som anländer kanske kan ge nytt liv till huset vid havet. Angela, Joseph och Armande får en anledning att kämpa för att deras världsåskådning ska överleva och att behålla kontakten med varandra. Och på så sätt skapa fred."
      Syskonen tar hand om barnen och ger dem skydd och håller dem undan för gendarmerna som letar efter överlevande från en av alla dessa flyktingkatastrofer på Medelhavet. När jag skrev om en av Guediguians tidigare filmer, Snön på Kilimanjaro, citerade jag fotografen Robert Adams ord när denne år 2009 tilldelades Hasselbladspriset: "Vi konstnärer ska säga sanningen, men i sanningen också hitta någonting hoppfullt att förmedla". Liksom i den filmen finns här en sorgsen grundton, sorgen över den sammanhållning och solidaritet som har lösts upp och lämnat över en allt större del av samhället till de rika. I den kalejdoskopiska värld vi lever i idag finns trots allt också hopp: en familj återförenas, kärleken spirar, människor hjälper varandra och tar hand om de mest utsatta. I en värld där de som skapar splittring och för krig och uppviglar till hat mot offren dominerar finns det också människor som går åt andra hållet.
      Det skapar hopp! (2018-04-09)

    "Huset vid havet", manus och regi Robert Guediguian.
    I huvudrollerna:
    Angèle - Ariane Ascaride
    Joseph - Jean-Pierre Daroussin
    Armande - Gérard Meylan

    Min recension av Snön på Kilimanjaro





    Vem minns idag Carl Fries?
    Vi åker en kväll genom det sörmländska landskapet, med de stora gårdarna och de vidsträckta, täckdikade fält som är en skugga av slotten – eller är det tvärtom!? – för att besöka två minnen av honom. Den starka kvällssolen lyser mot väggen i Helgesta kyrka där kyrkogården sträcker sig ner mot Båvens strand; det är det första minnet. Här ligger han begravd samman med sin hustru Ulla under en liten och obetydlig natursten, det skulle inte förvåna mig om den har hämtats från den gård de ägde några kilometer bort, också den intill Båven. Kanske ville de ha det så; det är i varje fall något enkelt och avskalat över det ungefär som den – med sörmländska mått mätt – lilla gården Sund där de bodde. Hans pappa var präst och familjen flyttade runt i väntan på det egna pastoratet. En tid var pappan komminister i Ölstad utanför Finspång och Carl Fries ord när han på sin ålders höst (i boken Hem till jorden) återvänder dit ringer i mina öron:

    "Kanonfabrikens högsta chef hade sin bostad på Finspångs slott. Det tronar högt på sin holme i älven, lejongult som förr, ledigt men förnämt. Ännu ser jag slottsherrskapet framför mig, Herman och Sigrid Fleming, överst på altanen, ett vackert par, ledigt men förnämt välkomnande den enkla komministerfamiljen. Vänligheten hade en biton av nedlåtenhet. Det var en nyans i livet. Sjuåringen märkte den."



    Carl Fries blev zoolog, filosofie magister i Uppsala 1928, och kom att arbeta som redaktör för Svenska Turistföreningens årsbok 1929 - 1937 och därefter i sexton år som intendent vid Skansen i Stockholm. Han hade också en rad förtroendeuppdrag, bland annat som styrelseledamot i Svenska Naturskyddsföreningen 1936 - 1967.
      Det är i första hand som författare jag minns honom. Han skrev ett trettiotal böcker, en del om djur och natur i en snävare bemärkelse, i en av de tidiga böckerna, I skogen skriver han om älgen och skogen:

    "Den nordiska skogens väsen, dess förening av urkraft och skygghet, av tyngd och behag - kan den uttryckas mera samlat än i älgens gestalt?"

    Framför allt skildrade han det svenska, eller nordiska, odlings- och kulturlandskapet. Han intresserade sig också för Medelhavet och den romerska världen. Han sammanfattade den svenska delen av sitt arbete i de fem "Sverigeböckerna": Den svenska södern, Gammalsverige, De stora öarna i Östersjön, Mot väster- och österhav samt Skogland och fjäll. Carl Fries levde under den tid då Sverige och det svenska landskapet i snabb takt omvandlades mer än under hundratals, kanske rentav tusen, år dessförinnan. Han såg linjerna bakåt och insåg förändringarna framåt och beskrev det med ett vackert språk som gör det lustfyllt att läsa hans böcker – även om det i många stycken var och fortfarande är en smärtsam process som skildras. På gården Sund bodde han mitt i odlingslandskapet när det är som allra vackrast med sina brukade gärden, sina betade hagar, sina lövskogsdungar och så den stora sjön, Bagin eller Bågen som den hette i gamla tider; Båven säger vi idag. Förbi huset, uppe på moränsträckningen, går en gammal vägbank som ännu kan skönjas i hagen. Den måste ha lett vandrarna och fororna ner till det smala sundet där det antagligen fanns en båtlänning. Väl synligt står en runsten:

    "Kylving och Holmger läto resa stenen efter Vred, sin fader, och efter Viborg, sin syster. Han drunknade i Båven, en mycket sorglig död. Gud och Guds moder hjälpe deras själ."

    Det är, skriver Fries i Gammalsverige, första gången som Båven nämns i skriftliga källor.
      På vägen ner till sjön byter vi några ord med två av barnbarnen; stället är fortfarande i släktens ägo.
      När jag skriver om Carl Fries går tankarna också till den samtida men några år äldre Mårten Sjöbeck (1886 - 1976), som kallats "den svenska markhistoriens fader". Sjöbeck började studera geografi och botanik vid universitetet i Lund men tvingades avsluta sina akademiska studier av ekonomiska skäl. Han försörjde sig därefter genom en anställning hos Statens Järnvägar. Där fick han i uppdrag att skriva en serie "Landskapliga orienteringar", guideböcker över "färdvägar och vandringsstigar utgående från järnvägarna". SJ hade råd med och intresse för sådant på den tiden! I dessa handböcker – jag har samtliga i mitt bibliotek – väver han in sin gedigna kunskap om kulturlandskapets månghundraåriga historia med dagens näringsliv – som nu är gårdagens, böckerna gavs ut mellan 1928 - 1953 – förutom sedvanlig information om sevärdheter. Både Sjöbeck och Fries var skickliga fotografer. Sjöbeck tog bortåt tiotusen fotografier under sina resor i Sverige, de finns som tur är bevarade i framför allt Antikvarisk Topografiska Arkivet, ATA. Tryckkvaliteten i böckerna ger inte bilderna full rättvisa, men ATA har lagt ut ett antal av Sjöbecks foton på nätet; det är bilder av hög fotografisk kvalité med ett stort dokumentärt värde och fotohistoriskt intressanta. Några av bilderna visades för några år sedan i Stockholm; man kan hoppas att det kommer fler utställningar. Jag vet inte var Fries orginal finns idag, jag skulle gärna vilja se även dem återgivna i ett bättre tryck. Den ende dokumentära fotograf i den här genren som kan jämföras med Sjöbeck är förstås Sune Jonsson. Sedan finns det en rad andra oftast mer lokalt kända fotografer som också har gjort en mycket stor insats genom att dokumentera det svenska kulturlandskapet, "hembygsfotografer" eller "rosenlunderi" kallas det då i finrummen. Jag kommer att tänka på det när jag ser och läser om Gerry Johanssons bok "Öglunda", med 45 bilder tagna i Öglunda socken i Västergötland 2010 - 2011. Men då talar vi inte om hembygdsfotografi eller rosenlunderi utan ett galleriutgivet "fotoprojekt Öglunda" med förord av Hasselbladspristagaren Robert Adams. Jag tycker också om Gerry Johanssons i gråtonerna förföriskt mjuka men innehållsligt råa bilder – och även de kommer i sinom tid att ha ett dokumentärt värde. Annars är det väl sådana som Tore Hagman som genom Mulens marker och en rad andra böcker och bilder på ett mera omfattande och systematiskt sätt idag fortsätter att skildra odlingslandskapets utveckling.
      Vi återvänder till Carl Fries och avslutar med det skrivna ordet som han behärskade till fulländning. Vi brukar ha någon av hans böcker med oss när vi reser i Sverige, de fördjupar kunskapen om och upplevelsen av det vi ser, vare sig vi befinner oss i gammalsverige eller i den svenska södern eller rentav på någon av de stora öarna; vi låter därför honom få det sista ordet i denna lilla betraktelse:
      "Jag tror", skriver Carl Fries när han reser i Halland, "att ju äldre man blir, ju mera vänder man sin håg från ödemarken till bygden. Det är, efter ungdomens äventyr i det obekanta, en naturlig återkomst till hemmets mark. Nu ser man den mot en stor bakgrund och känner igen den, men förklarad. Allt det gamla välbekanta har fått en ny dimension, den fjärde, den som hör ihop med minnet och har sin storhet av förgängelsen på samma sätt som kärleken. Då är Lagastigen en väg att färdas. Trafiken dånar där, men den stör inte. Fullt tydligt hör man ändå de lågmälda orden i det språk som själva marken talar.
      En hällkista lyfter sina stenflator över hagens gräs och ormbunkar. Obeskrivligt ren och vacker är denna syn mellan björklöv och nävervita stammar. Fulländad är föreningen av människoverk och natur. /.../ Gammal odling går ihop med marken, den väver in sina mönster i naturens egna, och den vävnaden, på en gång tusenårig och ung som våren själv, det är den som kallas Sverige."
    (2016-06-19)

    Jag skrev om Carl Fries i min reserapport från Västergötland i april i år.

    Mårten Sjöbecks bilder på Flickr




    Gården Sund i Helgesta fs.





    Hemma i det fattiga
    "Jag är hemma i det fattiga", skriver Sigvard Cederroth (1910 - 1979) i boken med samma namn, "Hemma i det fattiga. Uppländska strövtåg och utsikter", utgiven av LT:s förlag 1982, i urval och med inledning av Carl-Erik af Geijerstam. Han fortsätter: "Det kan vara en drömlik stillhet kring en ödetomts sparsamma rester av bygge och odling. En vårdag när häggen ännu knappast visar sina bladknoppar utan står där inklädd i grå lav mitt i det mossiga röset. Det är bara krusbärsbuskarna och de varma sydslänterna som visar grönskans skiftningar"


    Det är naturligtvis inte fattigdomen han är hemma i, det elände med knappa resurser och obefintliga marginaler som de flesta levde i. Det är det gamla odlingslandskapet, den betade världen, Gammalsverige, som han så inträngande och kärleksfullt skildrar i sina berättelser från vandringar i mellersta och nordöstra Uppland; Gräsö, den stora ön utanför Öregrund, betydde mycket för honom. Ängs- och hagmarkerna och skogsbetena med sin hamlade träd, gråa gärdsgårdar och rika flora och minnen av försvunna torp och smågårdar; det är dem han skriver om: "Fattigsverige var rikt på ljusa skogar. Det rika Sverige har en myckenhet av räntabelt granmörker och högstammigt furukapital". Texterna i boken skrevs huvudsakligen på 60-talet och tidigt 70-tal; det var i sista minuten. Då fanns det ännu tusentals småbrukare kvar, trots att flykten till städerna och de hårda rationaliseringarna inletts redan på 50-talet. Men det har gått i ett allt snabbare tempo och jag är säker på att om man idag återvänder till de platser som Cederroth beskriver skulle man inte känna igen sig: här växer inte längre några solvändor, sårläkor eller majvivor, alla de arter som Cederroth så kunnigt gladdes åt. Nu är jordbruken nerlagda och i varje fall betesdjuren borta. De torpgrunder han ser är idag gömda inne i en granplantering om de inte rentav är söndertrasade av det moderna skogsbrukets tunga maskiner.
      Sigvard Cederroth observerar och antecknar åt oss och delar med sig av sin rika kunskap. Han var självlärd, uppväxt nära Uppsala på en gård i Funbo socken, gick i realskolan men hoppade av strax innan examen efter ett gräl med en lärare. Sigvard hade under rasten, det här var 1928, skrivit "Leve revolutionen" på tavlan. Det blev förstås, då som nu, ett dj-vla liv och han begärde själv ut sitt avgångsbetyg. Inte desto mindre försökte både föräldrar och skola övertyga honom att gå kvar fram till examen, men han vägrade. Enligt Geijerstam hade han troligen, sjutton år gammal, redan beslutat sig för att emigrera till Kanada. Det gjorde han också, tillsammans med en kamrat. Men det var svårt att få jobb där borta och de som fanns var hårda och dåligt betalda och han återvänder efter en tid till Sverige. Gör värnplikten och försörjer sig under 30-talet som diversearbetare. I slutet av decenniet börjar han som lantbrevbärare i Vaksala och fortsätter med det hela 40-talet. Han läser mycket och börjar skriva och lär känna Ragnar Oldberg, den legendariske redaktören för kulturtidskriften Perspektiv, som gavs ut av bondekooperationen. I den tidens ekonomiska, fackliga och politiska bonderörelse fanns det plats även för andra än dagens LRF-direktörer och Annie Lööf. Cederroth säger upp sig från Posten 1950 och börjar, uppmuntrad av Oldberg, medarbeta i en rad tidningar och tidskrifter, huvudsakligen som kritiker. Han skriver för bland andra Arbetaren, Jordbrukarnas föreningsblad, Perspektiv och BLM. Under femtiotalet intervjuar han också äldre människor och antecknar om förhållandena i det sena 1800-talets uppländska jordbruk och skriver ner ordstäv. De folkminnen han samlade in har glädjande nog på senare år getts ut, "Lexikon för livet. En allmogekvinnas ordspråk, ordstäv och talesätt" (1986) och "Bondsagan" (2014).
      Ironiskt nog kan man idag, 36 år efter hans död, säga att de beskrivningar och anteckningar som Sigvard Cederroth gjorde om sin tid, det som då ännu återstod av Gammalsverige, själva har blivit till folkminnen; en sanningsenlig och vacker utsaga om ett kulturlandskap som har blivit omodernt och idag bara lever kvar i några enstaka reservat. Till glädje för oss "motljusmänniskor" för vilka "redan ett par timmar kan vara en evighet. Strövandets omväxling underhåller det inre leende som förlänger livet", som Cederroth skriver. "Är man motljusmänniska skall man ströva i Roslagshagen den sista veckan i maj", uppmanar han, "när häggen står vit och Adam och Eva smyckar den friska nya grästapeten bland otaliga gullvivor. Ljuset bildar en gloria kring de genomlysta lövkronornas späda och mångskiftande grönskenyanser. Det är overkligt som en legend eller en tavla från den romantiska fantasins upptäcksfärder" / ... / Synen av en löväng var ett livselixir långt innan estetiken blev en medveten tankerörelse, långt innan nyttan och skönheten skildes åt".
      Men han varnar oss också: "Motljusmänniskan får akta sig att inte hennes åtrå jagar henne ut i förtvivlans vildmark".
      Och så är det ju idag, när bara litet återstår, och det lilla är så hotat. Det är nu mer än trettio år sedan Geijerstam samlade och gav ut Cederroths manuskript, renskrivna men dittills i huvudsak opublicerade. Boken är slut på förlaget men den finns, för oss som vill läsa den, antikvariskt och på 17 bibliotek och t.o.m. ganska nyligen inläst som talbok för den som har "läsnedsättning", som det kallas.
      Och visst vill vi läsa honom: "Genom hela tavlan löper den hederliga gamla uppländska gärdsgården, grå av väder och med en historia långt ner i gråa tider av ofattbar möda", skriver han – men påminner oss samtidigt om dess roll: "Gärdsgården där borta har en tradition, den är alltid ett tecken på gränsmedvetenhet". Det kan vara värt att tänka på när "den gränslösa skönheten tar andan ur bröstet på den som skådar henne"; då kan det kanske vara bra att stanna upp inför ett tusenårigt odlingsröse och försöka beräkna dess ålder. Det ger ett helt annat perspektiv, kanske ett som kyler ner sinnet något men inte desto mindre gör "hagen och ängen ännu kärare för ögat"!

    Ett tack till författaren Kjell Eriksson som tipsade mig om Sigvard Cederroth.






    Två dagar och en natt.
    De flerfaldigt prisbelönta bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne har i flera starka filmer utforskat och beskrivit vår samtids Europa. Typiskt nog är de belgare, de lever i hjärtat av det EU där alla spår, men Tyskland rår. EU med sin ständiga, och växande, arbetslöshet – det är liksom en affärsidé med EU. Utom möjligen i Tyskland förstås, det är där som rikedomarna samlas. I Belgien är arbetslösheten "bara" kring 8 procent, ungefär som Sverige, men i länderna söderut stiger den och på några håll är den nu uppe i 25 procent och mer. Belgien är ännu ett välmående land om man jämför med länderna i EU:s periferi, men mycket är byggt på skulder och marginalerna för vanligt folk är knappa.
      I Rosetta (1999) skildrade bröderna en unga arbetslös flicka som gör allt för att få ett arbete och kunna ta sig ur den misär hon lever i. Barnet (2005) kan sägas spela på samma tema. Lorna i Lornas tystnad (2008) är indragen i människosmugglingens iskalla Europa. I Sonen (2002) och Pojken med cykeln (2011) möter vi två unga pojkar som båda fått en hård start i livet. Jag tycker om alla deras filmer, ska jag välja en eller två framför de andra blir det Sonen och den nu aktuella Två dagar och en natt.
      I Två dagar och en natt möter vi Sandra (fint gestaltad av den franska skådespelaren Marion Cottillard) som, när hon efter en tids sjukdom ska återvända till sin arbetsplats, får veta att arbetskamraterna har röstat bort henne. Direktören har erbjudit 1.000€ i bonus plus tre timmar övertid varje vecka till var och en av de knappt tjugo anställda om de accepterar att hon får gå; de flesta har röstat för. Tillsammans med en av dem som stöder henne lyckas hon få till stånd en andra omröstning. Inför den – hon har två dagar och en natt på sig – åker hon runt till arbetskamraterna och försöker övertala dem att ändra sig. I några fall lyckas det, i andra inte. Folk sitter med dyra lån på sitt hus, barnens utbildning kostar pengar, 9.000 kronor i handen är mycket pengar för den som har många hål att stoppa dem i, osv. Hon har själv en besvärlig situation: blir hon arbetslös tvingas familjen att flytta från huset tillbaka till en av socialens lägenheter. Hon är på väg att ge upp och återfalla i den depression som har hållit henne borta från jobbet en tid och hon försöker t.o.m. att ta sitt liv. Hon överlever och en av dem som har sagt nej till henne ändrar sig, en ung kvinna som lämnar det nya fina – belånade – huset och mannen som har tvingat henne att säga nej. Med sina sista krafter söker Sandra upp de återstående arbetskamraterna.
      Det hjälper inte, det blir en knapp majoritet för bonusen. Hon kallas upp till chefen, som, trots valutgången, erbjuder henne fortsatt anställning. Valresultatat blev ju så jämnt och nu vill han ena personalen. MEN, hon får börja först om sex månader därför att då löper en tidsbegränsad anställning ut. Där som här räknas inte de tisbegränsade. Den man det gäller är emellertid en människa av kött och blod och han är en av dem som har ändrat sig och röstat för henne, trots risken att själv inte få fortsätta. Tyst reser hon sig upp och går; ett sådant erbjudande kan hon inte acceptera.
      Hon och hennes man och de andra som har stöttat henne har förlorat kampen. Men ändå inte. "Vi har i alla fall försökt", ungefär så säger hon när hon ringer upp sin man och berättar om resultatet.
      – Ja, nu ska jag gå till arbetsförmedlingen och söka ett nytt arbete, säger hon med stolthet i den avslutande repliken. (2014-10-22)

    "Två dagar och en natt" går på biograferna en tid till. Övriga filmer finns på dvd.





    Still life.
    Man kan naturligtvis skildra medmänsklighet, i kontrast till våra makthavares omänsklighet, på så många olika sätt.
      Regissören Uberto Pasolini (inte släkt med Pier Paolo Pasolini men med Luchino Visconti) gör det så starkt, så gripande, så underbart i filmen "Still Life". Han gör det genom att skildra den kommunale tjänstemannen John May, vars arbete består i att ordna begravningen för de medborgare som saknar anhöriga. Till varje begravning letar han pusselbitar som kan tänkas säga något om den avlidne, väljer en passande musik, skriver en liten vacker text åt prästen. Han visar den omtanke som även den mest ensamme och kanske olyckliga människa är värd.
      En dag blir han uppsagd. Chefen argument, tonfall och stil är desamma som hos de Jimmie Åkessonhala typer jag mötte under min sista tid i Posten. "Begravningar är för de levande, de döda bryr sig inte", säger han hånfullt som motivering till att begravningsakten för dessa människor ska rationaliseras till att askan hälls ut i en massgrav. "Se det (uppsägningen) som en chans till ett nytt liv", fortsätter han med exakt samma ord som våra chefer brukar kasta i ansiktet på förtvivlade människor som tvingas lämna sina jobb utan rimlig möjlighet att få ett nytt. Han avslutar med ett cyniskt skämt: "Nu får du jobba med levande människor" och likt våra chefer kör han så iväg i en fin bil som hans underordnade aldrig skulle drömma om att ha råd med.
      Det är en iskall grymhet, så långt från den omtanke och värme som May (så fint gestaltad av Eddie Marsan) lägger ner på sitt sista fall – som han på nåder, "du får göra det på din fritid, uppsägningsdatum är redan fastställt och går inte att ändra på", får slutföra.
      Det gäller en nergången man som legat död en tid i sin lägenhet, ensam liksom han själv, och en granne till honom. Han nystar upp hans liv och hittar både soldatkamrater, missbrukare som han supit ihop med, gamla kärlekar – och en dotter (spelad av Joanne Froggatt, som gör en lika säker tolkning här som när hon spelar kammarjungfrun Anna I Downtown Abbey!).
      Det blir en begravning som får ett samma gång väntat och oväntat och både tragiskt och hoppfullt slut, hur konstigt det än låter.
      "Still life" visas på biograferna i Stockholm just nu och förhoppningsvis ett tag till – se den! (2014-08-22)




    Stolpe ut för Isaksson

    Hans Isaksson är mycket kritisk i sin recension av Anna Odells film Återträffen ( FiB/K 1/2014 , och Clarté-bloggen 26 januari.
      Odell har i sin film gestaltat ett verkligt problem som dessvärre fortfarande är i högsta grad aktuellt: mobbing i skolan (och i andra sammanhang också, för den delen). Hon bygger berättelsen på egna erfarenheter men hon gör det i fiktionens form. Hon gör det dessutom så bra att den som har sett filmen inte går därifrån oberörd. Inte heller Isaksson, även om han tycks slå ifrån sig det som filmen berättar, och han gör det med diverse undanflykter. Filmen handlar inte om någon rättegång som Isaksson jämför med utan om att en ur klassen vågar ställa sig upp och replikera och säga: Nej, jag håller inte med om den där beskrivningen! Jag hade ett helvete och flera av er medverkade i att göra det svårt för mig! Har ni glömt det? Eller tänkte ni inte ens på det! Är det inte dags att vi som vuxna människor diskuterar detta och ser vad vi kan göra åt det!
      Isaksson, och tydligen även några andra recensenter, uppehåller sig vid formfrågor som om man ska ta diskussionen här eller där, på en fest eller inte, om man borde göra si eller så, etc. Ägna er åt det om ni vill det, men jag tycker att den här filmen borde visas i exempelvis niondeklassarna – eller ännu tidigare? – med en diskussion efteråt: Hur ser det ut hos oss?!
      Just i en tidning som FiB/K är det extra konstigt att ifrågasätta "Annas" rätt att våga ställa sig upp och hävda en avvikande uppfattning och påtala vad hon upplevt som ett missförhållande. Är det inte sånt som vi har ägnat oss åt i hela FiB/Kulturfronts och Clartés historia?!
      Jag tycker dessutom, till sist, att Isaksson har fel också i det han säger om Call girl. Även den är en film där man i fiktiv form tar upp Palmes ansvar i pedofilhärvan kring Geijer & co. Palme hade ju ett ansvar i detta eftersom han var den högst uppsatte som lade locket på och sopade igen spåren så gott det gick. Även sådant får man lov att ta ansvar för, även om det svider och borde leda till ånger och bot – vilket de berörda och deras springpojkar som bekant inte har gjort och än idag vägrar att göra.
      Liksom "Annas" klasskamrater i filmen försöker glida undan hennes frågor och undviker att svara på dem!





    Turinhästen

  • Det finns en anekdot om Nietsche, sägs det, att han vid en vistelse i Turin i Italien såg en häst piskas och att filosofen tog så illa vid sig av det att han därefter låg till sängs resten av sitt liv.
      Må vara hur det vill med den anekdoten, men nu har den ungerske filmaren Béla Tarr tagit fasta på den och undersökt vad det blev av hästen och kusken.
      Filmen, Turinhästen, är 2 timmar och 26 minuter lång, och den första av Tarrs filmer som visas i Sverige. Har man bara tålamod – två par gick en halvtimme in i filmen – kan man se fram emot en film vars bilder kommer att etsa sig fast i minnet.
      Det är ett vidunderligt svartvitt foto med långa tagningar av de enformiga rutinerna på den öde gården där pappan och den vuxna dottern försöker överleva. Det är ett tempo som får Keve Hjelms Godnatt jord – eller någon av Kaurismäkis filmer – att framstå som rena actionrullen. Filmen inleds med att pappan kör hem till gården genom det vindpinade öppna landskapet, ackompanjerad av tjutande vindmaskiner och en dov orgelmusik. Kanske är det både kuskens och hästens sista resa. När fadern dagen därpå ska köra tillbaka till staden vägrar hästen. Nu hjälper inte piskrappen längre. De lever dessa dagar mot slutet av 1800-talet ett minst sagt enkelt liv: mathållningen består av två brännvinssupar på morgonen och varsin potatis till middag.
      Hästen är sjuk, fadern delvis förlamad, trämaskarna har slutat gnaga efter 58 år, en grupp romer kommer in på gården och tar vatten ur brunnen och utslungar hotelser när de blir ivägkörda (scenen kan ges en dubbel tolkning: är den ungerskt antiromsk när de framställs som skrålande vattentjuvar eller är den pro genom att ställa den levnadsglädje de utstrålar mot den iskalla vardagen för bondeparet?), en granne kommer förbi och köper sprit och uttalar en förutsägelse om förändringar, brunnen sinar, fotogenlamporna slocknar. Ja, tom den nästan veckolånga stormen lägger sig och glöden i spisen slocknar.
      Allt verkar hopplöst. Men när de i kolmörkret inte får fart på lampan säger fadern: Vi försöker igen i morgon. Det kan ju trots allt tolkas som ett hopp. Vi börjar om igen, vi ger oss inte, som Lars Gustafsson formulerade det i romansviten Sprickorna i muren.
      Men f-n vet, nästa dag sitter de där vid bordet och äter sin potatis – rå, eftersom glöden brunnit ut i spisen.
      (Någon har tom föreslagit att filmen ska ses som en kritisk skildring – eller förutsägelse – om det nuvarande Ungerns tillstånd och framtid).
      Men på vägen fram till denna sista scen har regissören och filmaren med de långa och långsamma tagningarna med djup svärta förvandlat filmen till en rad av förunderliga stillbilder (Sune Jonsson!): det enkla köket med den vackra spisen, det kraftiga matbordet med sina trätallrikar och de två potatisarna, skalade för hand, stallet och hästen; men framför allt: de två ansiktena, Faderns och Dotterns.
      Man glömmer dem inte.




    Snön på Kilimanjaro

  • Snön på Kilimanjaro utspelar sig, namnet till trots, på regissören Robert Guédigians hemmaplan, i Marseille, den stora industri- och hamnstaden i södra Frankrike. Titeln är lånad från en populär fransk schlager, men filmens inledning är ingen romantisk story utan gestaltar ett av de värsta uppdrag man kan råka ut för som fackföreningsman: att välja ut dem som ska sägas upp vid en övertalighet. Här har man valt att lotta fram de 20 som ska gå. Michel som är klubbordförande har egentligen frisedel, men han har valt att lägga dit sitt namn bland de andras och han blir en av dem som drar nitlotterna.

    Livet går vidare
    Livet går trots arbetslösheten vidare tillsammans med den älskade hustrun Marie-Claire och med mer tid till barn och barnbarn, matlagning och ett glas vin i kvällssolen på terassen till det egna huset. På kvällarna spelar man kort med bästa vännerna, barndomskamraten och svågern Raoul och systern Denise.
      Det ordnas stor fest när hustrun fyller jämnt och släkt och vänner är inbjudna – men också de arbetskamrater som förlorade jobbet samtidigt med Michel. Vännerna har samlat in pengar till en resa till Afrika – till visans Kilimanjaro.
      En kväll sitter de som vanligt hemma i köket och gnabbas kärleksfullt över korten tillsammans med syster och svåger när två maskerade män tränger sig in i lägenheten, bakbinder alla fyra och tvingar till sig Afrikapengarna och kontokorten under pistolhot.

    Jean Jaurés
    Idyllen är krossad och jag kommer att tänka på Micael Hanekes Dolt hot och den katastrof som krossar idyllen i den filmen. Där var det historien som hann ikapp medelklassparet; här är det den samtida verkligheten med sina klasskillnader som slår till. Och bristen på medveten sammanhållning bland arbetarna. Det är långt ifrån den av Michel dyrkade Jean Jaures ord: "Mod är att förstå sitt eget liv. Mod är att älska livet och se döden med lugn blick. Mod är att röra sig mot idealet och förstå verkligheten."
      Den unge arbetare från de fattiga förorterna som lottats ut av Michel, Christophe, drar sig inte för att råna sin före detta arbetskamrat när pengarna är slut och han ensam – papporna och mamman har stuckit – ska försörja inte bara sig själv utan också, och kanske framför allt, de två småsyskonen. När de konfronteras i häktet och Michel erbjuder sin hjälp har han bara hat att svara med. Facket har svikit honom, han som är ung och tillfälligt anställd får inget avgångsvederlag och varför ska han som inte har någon annan som kan hjälpa till att försörja honom behöva gå? Kunde man inte har fördelat uppsägningarna på något annat sätt! Ilskan är så blind och oförsonlig att man framför sig ser den grogrund som Nationella fronten och deras systerpartier runt om i Europa vilar på gestaltad.

    Varningssignal
    Det är en tankeställare och en varningssignal för alla oss fackliga – är vi på rätt väg? "De unga idag tror att socialförsäkringarna, semesterersättningen och arbetstidsbestämmelserna alltid har funnits – de förstår inte att de är resultat av decenniers kamp", beklagar sig Michel inför sin hustru.
      Men är det ungdomarnas fel? Har vi, och våra ledare högre upp, både i facket och inom arbetarpartierna, vågat stå för detta? Det vete f-n. När detta skrivs, den 31 mars, upprepar den nye (s)-ledaren återigen att det inte ska bli tal om några återregleringar. Undra på att han kramas om i pressen; nu är det fritt fram att fortsätta rikemanspolitiken. Och Christophe och alla hans europeiska systrar och bröder får mera vatten på sin kvarn. De kan inte förvänta sig några pengar, de ska Wallenbergarna och de andra riskkapitalisterna ha. Och krigen fortsätter med arbetarledarnas stöd; de krig som Jaures en gång i tiden kämpade emot i en kamp som han offrade sitt liv för.

    Saknas alternativ
    Det saknas helt enkelt ett trovärdigt vänsteralternativ!
      "Vi konstnärer ska säga sanningen, men i sanningen också hitta någonting hoppfullt att förmedla", sade den amerikanske fotografen Robert Adams när han tilldelades Hasselbladspriset för ett par år sedan. Michel har varit med länge och även om det kanske blev fel när de 20 skulle sägas upp, han grubblar över det, har han ändå lärt sig något av de många årens fackliga och politiska kamp i den marseillska arbetarrörelsen. När nu Christophe hamnar i fängelse och hans två bröder står utan vuxna som kan ta ansvar för dem beslutar han sig för att ta hand om grabbarna. Och hustrun tänker likadant, hon har egentligen en lika stor roll i filmen även om jag av rent fackföreningsegoistiska skäl har valt att koncentrera mig på Michels roll.

    Solidariteten
    Genom Marseillekalejdoskopet i Robert Guédiguians filmer glimrar solidariteten i olika mönster och här förmedlar den till slut ett litet hopp, om än ett litet och ganska privat, men ändock ett hopp, den europeiska vardagens arbetslöshet, klasskillnader och nerslitna förorter till trots!
      Gå och se den!




    Rapporter från landet som inte längre är

    "Fast den var ju nästan olidlig. Bara tragisk. Vilken sjuk familj - från deras mamma som dog vid 28 år, och uppmanade maken att aldrig gifta om sig, och pappan som fick dottern att inte gifta sig utan stanna på gården med honom, och till sist hon som band upp sin syster att nästan jobba ihjäl sig med mjölkningen. Nä, hemsk." – En Facebookvän recenserar Kokvinnorna.

  • Kanske kan man säga att det inom litteraturen och filmen finns en genre som har specialiserat sig på landsbygdsmänniskor som lever litet annorlunda – gammaldags – och – i en del fall – är mer eller mindre eljest?
      Dan Korn har i text och bild skildrat sådana människor i Västergötland och han tycks livnära sig på att skriva böcker och åka runt och visa bilder och berätta om dessa människoöden. Jag ser på Nätet att han numera kallar sig folklivsforskare och att man kan delta i bussresor – med Korn som guide – till de ställen där dessa udda människor en gång levde.
      Åke Moqvist har gett ut ett par böcker på samma tema där han kallar eljestmänniskorna för "De ovanliga".
      Nina Hedenius "Gubben i stugan", Bengt Jägerskogs "Hugo och Rosa" och Peter Gerdehags "Hästmannen", samtliga älskade dokumentärfilmer, kan – i viss mån och med reservationer som jag strax ska komma till – sägas tillhöra samma kategori.
      Det har naturligtvis alltid funnits ett intresse för särlingar. Inte minst i vår moderna tid, där det gäller att hänga med i den snabba utvecklingen om man inte ska bli frånsprungen, kan det vara av intresse att lyssna på dessa människor som tycks leva bortom tid och rum. Men ibland handlar det bara om ren misär på grund av att man helt enkelt har en eller ett par skruvar lösa, som man sade förr i tiden.
      Hästmannen är passionerat förälskad i sina hästar; en passion så stark att han inte själv märker när den håller på att ta slut både på hästarna och honom själv och den gård som är grundvalen för hans liv. Skiten gror och förfallet växer sig allt starkare. Men han överlever och nu är en uppföljare, "Hästmannen 2", på ingång ser jag i TV-tablåerna!
      Peter Gerdehags film är en kärleksfull skildring av detta människoöde och kanske också tänkt som en hyllning till den småskalighet och den levande landsbygd som han framgångsrikt har ägnat så mycket tid och kraft åt att skildra, bland annat i filmerna Bondens tid på jorden, Den vackraste ön och Landet som inte längre är liksom utställningen och boken om Bygden där vinden vände som skildrar Bråbygden och kampen för detta lokalsamhälle i östra Småland.
      Men just "Hästmannen" balanserar på gränsen till vad som mer blir ett slags eländespornografi.
      I julhelgen visades Gerdehags senaste film, den prisbelönta "Kokvinnorna". Filmen skildrar två systrar, uppväxta på en gård i Halland. Den äldsta systern blir hemmadotter med en passion till sina kor som är lika stark som hästmannens till hästarna. Den andra systern blir en vanlig svensk lönearbetande kvinna med make och barn och Volvo Amazon. Inklippta privata videofilmer visar dem som unga kvinnor med friare på besök. Men när pappan dör (mamman dog ung) stannar den äldre systern kvar på gården. Hon fortsätter att mjölka sina kor trots att hon, som så många andra bönder, skadat sig i ryggen och därefter misskött skadan så att hon numera går böjd som en fällkniv och utan alla rimliga förutsättningar att sköta ett jordbruk. Men det gör hon; i alla fall mjölkar hon sina kor. För hand. Men det skulle inte gå utan hjälp av systern, som egentligen hatar korna och vill sälja dem och få mer tid att åka till Helsingborg för vara hos sin dotter och barnbarnen.


    Morfar och pappa skördar havren vid Strömmen.

    Citatet som inleder artikeln är hämtat från Facebook där en av mina vänner kommenterar filmen, och sammanfattar historien. På samma sätt som i filmen, där de två systrarna har diametralt olika uppfattning om saker och ting ("jag älskar korna" – "jag hatar dem"; "jag tycker om lövskogen" – "jag vill ha mera granskog"), tycker jag tvärtom.
      Javisst, Kokvinnan, den äldre av systrarna, är på ett sätt – i den enögda passion som förtär henne själv och allt runt omkring henne – en tragisk person. Men det som håller på att bli hennes död är samtidigt det som håller henne vid liv; utan korna är inte livet värt att leva, anser hon. "Jag har haft ett bra liv och skulle leva om det på samma sätt", säger hon i filmen. Och systern som hatar korna och helst vill se dem alla skickade till slakt, snarast möjligt, hjälper henne. År ut och år in går hon också där i skiten och det gamla slitet och försöker att hålla litet rent i det gamla föräldrahemmet. "Här ser ju ut som hos Hästmannen", säger hon uppgivet vid ett tillfälle i filmen. När hon själv får problem med ryggen och inte längre kan hjälpa till med mjölkningen och Myndigheterna börjar ställa krav är det hon som ser till att stallet, som de kallar lagården, rustas upp och byggs om!
      Filmen skildrar nämligen också en syskonkärlek som är lika stark som självklar; man hjälper sin syster även om det ibland går bortom allt förnuft och är nära att ta död på en själv.
      "Charmiga systrar saknar drama", skriver en recensent när han har sett filmen, och ansluter sig därmed till samma endimensionella världsbild som inledningscitatet. Han har missat dialektiken, denna motsatsernas enhet som gör filmen så spännande och så dramatisk att den lockar 900 besökare på en dag till biografen i Knäred! Eljestpornografin förvandlas till något mycket större. En skildring av å ena sidan handmjölkning i en gammal timmerlagård och å andra sidan systern i sin Mercedes på motorvägen. Å ena sidan den urgamla jordbruksbygden och å den andra det moderna villasamhället. Å ena sidan det tjurskalliga ensamslitet hos korna och å andra sidan det starka beroendet av andra människor. Osv. Det som gör Kokvinnorna till en spännande berättelse är att den ställer upp två motsatta huvudpersoner på scenen; i Hästmannen är det mera en monolog som bär rakt utför. Hur kärleksfull den än är och även om det också där finns några andra människor som hjälper till och stöttar – kanske inte minst filmaren själv!

    ***

    Tomas Bannerheds Augustvinnare, "Korparna", beskriver i romanens form den värld som Gerdehag skildrat genom filmen.
      Boken handlar om en efterkrigstida svensk småbrukarfamilj som mals sönder i den nya tid, där man inte längre kan försörja sig på 17 hektar jord. Det finns tiotusentals sådana berättelser i detta land. I de flesta fall gick det trots allt ganska smärtfritt: småbrukarna och deras barn slussades ut till industrin och servicenäringarna och man fick det bättre. Efterkrigstidens skördetid är ingen bluff! De gamla småbruken behölls som sommartorp för den egna familjen eller såldes till stockholmarna. De få som blev kvar som bönder köpte till eller arrenderade mark och högg ut skogen och investerade i maskiner och nya djurstallar. Några få av dem finns ännu kvar.
      I Bannerheds berättelse koncentreras dessa tre decennier (ca 1950 - 1970) i några personers öde under några få år. Pappa Agne drivs till vansinne och slutliga död. Äldste sonen Klas, som i den månghundraåriga tradition som så brutalt avslutas under några få årtionden, skulle ha tagit över gården, kan inte under några som helst villkor tänka sig detta; han flyr till sina fåglar och hjälper högst motvilligt pappan med jordbrukssysslorna. Jag känner så väl igen det från min egen uppväxt på en liten gård i Roslagen. Och korpen som symbol är naturligtvis ingen tillfällighet; jag minns den första gången jag själv hörde en korp över den lilla byn i Roslagen. Jag trodde först inte att det var sant, korpen hörde ju till ödemarkerna längst upp i norr. Men nu hade den återerövrat sina gamla jaktmarker, liksom snart också sångsvanarna och tranorna och lodjuren och de andra vildmarksdjuren.
      Pappan i Bannerheds roman motsvarar Hästmannen och Kokvinnan i Gerdehags filmer: De kan inte acceptera den nya tiden och går därför under. Det finns – å ena sidan – något efterblivet och tragiskt i detta. MEN. När vi idag ser de hårt drivna industrijordbruken på de bästa jordarna och den ödelagda landsbygden med sina ogräsbevuxna eller igenplanterade åkrar i resten av landet och överallt de skövlade kulturskogarna som ersatts av granplantager – då finns det också här ett å andra sidan.


      Den andra sida där vi längtar efter en levande landsbygd bortom djurfabrikerna, med välskötta åkrar och betande kor i de vackra hagarna och landsvägar som följer landskapet och inte våldtar det och skogar som man kan gå på upptäcksfärd i och som är något mer än ett sterilt plantage. Jag tror att det mycket är det som gör Gerdehags filmer så älskade och Bannerheds Agne så tragisk.
      Och lockar 900 besökare på en enda dag till biografen i lilla Knäred!
      Och tänk om Hästmannen, Kokvinnan och Agne en dag kan förenas med den nya tiden och stryka ut negationen i Landet som inte längre är!

    Jan Åhman