Dagboken
En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.
Läs mer om Hersby och Hersbyborgen i Andrea Jäderlunds uppsats
Båthamnen några dagar före upptaget.
Amunds mosse från öster, 20 september 2020.
Helene en kylig majmorgon vid Amunds mosse den 24 maj 1980.
Slåtterblomma, Amunds mosse den 20 september 2020.
Helene vid Kapelludden den 12 juli 1987. Frukosten står uppdukad på den rutiga duken.
Helene på samma plats den 20 september 2020. Där vi hade vår bil parkerad 1987 stod nu en storstor husbil parkerad och skymde sikten, också en tidsmarkör.
Kapellruinen med Heidenstamfyren från 1872 i bakgrunden.
Åkermolke.
Ölands södra udde med Långe Jan. Fyren fanns inte när Linnë besökte platsen, den stod klar först 1785.
Med Linné på Öland - 2: Ottenby.
Korset som markerar var Rosenkinds (St Johannes) kapell låg. Det byggdes på 1200-talet och fanns kvar till en bit in på 1600-talet. Det sätts i samband med det stora sillfisket i södra Östersjön vid den här tiden. Sten från kapellet användes vid bygget av Långe Jan.
Per Skogler: Blåsig dag.
Bilder från Uppland: Ett vackert ljus över spången till gömslet i vassen. Vi stannade till vid Hjälstaviken på väg hem från Karlstad och gick en tur bort till Parnassen. En flock skäggmesar for fram och tillbaka i den mer än manshöga vassen. Svårt att få syn på dem, men deras "ping" – eller hur man nu ska fonetisera det karaktäristiska lätet – hördes. En barnfamilj satt och stekte korv på stormköket vid bron över utloppet och två hägrar stod som statyer en bit in och besksötan med sina nu vackert röda frukter slingrade sig kring vasstråna. (2020-10-09)
PS. Missa inte Sussis gårdsbageri längs landsvägen öster om sjön, gott bröd och kaffe och en trivsam miljö. Och öppet året om!
Återbesök.
Idag gjorde vi en revival till omgivningarna kring Eremitkojan, där vi höll till i 25 år. De nya hyresgästerna tar väl hand om stället, i synnerhet alla husen, som behövde en rejäl översyn; vi varken hann eller orkade riktigt de sista åren. De nya har också fått litet mera hjälp från fastighetsägaren – till priset av en rejält höjd hyra. Vi gick ett varv ute på ön och noterade att nu har bävern slagit till! Den, eller de, hade den senaste tiden avverkat eller påbörjat avverka många stora aspar längs stranden. Vi missunar dem inte litet mat -- men synd att så många stora träd måste fällas för att komma åt några kvistar till vinterförrådet. Vi avslutade med en vandring ut på halvön med den stora fornborgen, med öppna ögon och litet fantasi kan man urskilja resterna av det som en gång för mycket länge sedan var en mur på de sträckor där inte bergsbranten skyddade. Vad man skyddade och mot vem och när vet man inte säkert eftersom borgen aldrig har undersökts ordentligt. Det har varit ett bra år för blåbär och lingon, men idag hoppades vi mest på kantareller – men tji fick vi! Det verkar vara ett dåligt år för dem i den här trakten. Men röda flugsvampar och andra – övermogna – svampar fanns det gott om. (2020-10-02)
Bilder från morgonpromenaden: Dimma över fjärden. (2020-09-30).
Med Linné på Öland - 3: Kapelludden
Idag gjorde vi två revivals: Kapelludden och Amunds mosse.
Några blöta och kyliga dagar i slutet av maj 1980 gjorde vi vår första gemensamma Ölandsresa. Den 24 maj tältade vi vid Amunds mosse, som då kanske var mest känd för sina mindre kärrhök; vi såg två hannar och en hona flyga över de stora agfälten. Idag är den mindre kärrhöken nästan sällsynt och alla observationer under häckningstid är skyddade. Vi hörde morkulla men noterade inte så mycket annat i fågelväg. Det gjorde vi inte nu heller, och hade inte heller räknat med det. Linné besökte inte mossen, och det verkar inte som så många andra gör det idag heller, stättorna ruttnar sönder och stigen till mossen växer igen och lokalen finns inte med i ornitologernas nyutkomna guide över Ölands fågellokaler. Däremot såg vi blommande slåtterblomma och fröställningar efter kärrknipprot. Jag var där i juni 1978 och noterade då att det var en intressant växtlokal med bl.a. flugblomster, svärdsyssla, johannesnycklar, brudsporre, korskovall, tätört och majviva. Marken mellan Kvistorps gård och mossen heter på de ekonomiska kartorna från 1941 och 1971 "Hässlet" och det stämmer än idag – men mera igenvuxet även om delar av det fortfarande betas.
Linné befann sig i närheten av mossen, han passerade söder om den när sällskapet gjorde en avstickare från Långlöt västerut för att se Ismanstorps borg som fascinerade honom så som den fascinerar oss när vi ser den med sin "ringmur" och alla husgrunder bevarade innanför muren. När han vek av vid Långlöt och började rida västerut mot borgen "fingo vi i ögonsikte långt ifrån oss Borgholms slott". Man skymtade alltså slottet från Långlöt, vilket är en omöjlighet idag när hela Mittlandsskogen skymmer sikten. Öland var på Linnés tid mera öppet än idag, på ett annat ställe i resedagboken skriver han att "alvaret låg öppet ända från Ottenby till Borgholm", men redan kunde han notera att "landet begynte här antaga ett helt annat utseende, bliva fullt av enebuskar, små hassel, björk och ek. Hagtorn hade tilltagit hela dagen och blivit mer och mer på alla ställen". Det växte igen, helt enkelt. Det intressanta med alvarmarkerna är att de till stora delar är ett resultat av hårt betestryck kombinerat med att matjorden blåst bort. Det som vi idag kallar Mittlandsskogen kan man med moderna uttryck kalla Mittlandsskogen 2.0; tidigare fanns här, före Linnés tid, och det alvar han såg från Kalkstad upp till Borgholm, en Mittlandsskogen 1.0!
Vi åker vidare till det vi idag kallar Kapelludden i Bredsätra. Här låg på 1200-talet och framåt ett fiskeläge och en handelsplats av sådan betydelse att det byggdes en kyrka på platsen, som då hette Sikavarp. Det var då det. Kyrkan fanns kvar till 1500-talet då den började rivas och Sikavarp förlorade sina handelsrättigheter. Idag återstår en gavel av kyrkan och litet av grunden samt ett ståtligt stenkors på platsen. Och minnena: Den heliga Birgittas lik landsattes här den 28 maj 1374. Hon hade dött året innan i Rom och nu skulle liket tas hem till Vadstena för att begravas där. Kyrkan heter Sankta Britas kapell men det har inte med Birgitta att göra utan syftar på, Brigida, ett irländskt helgon (Linné kallade den Kläppinge kapell, efter den närmaste byn). I slutet av 1700-talet gick sillen till igen och då bedrevs här ett stort fiske, i mindre skala levde kustfisket kvar till 1980-talet. Idag återstår några fiskebodar som används som sommarvisten och småbåtar lägger till i hamnen som nu sköts av en lokal ideell förening.
När Linné red ner mot udden gjorde de det "genom åkerfält som gåvo en söt och ljuvlig lukt av åkersenapen varmed alla åkrar stodo gula". Det låter ju trevligt, men som Linné noterade är åkersenapen ett ogräs som med sin "skarpa smak... på mesta ställen fördärvar kornsädet". Bönderna berättade för honom att man sållade bort det ur utsädet. När de kom ner till udden möttes de av en annan doft: "fuscus /blåstång/ vid stranden gav åt vår näsa en annor lukt, såsom 10 hästar hade stekts i solen och vi med störste möda kunde uthärda stanken". Det var ju också en fantasifull liknelse! Kanske hade han träffat någon som deltagit i det Stora Nordiska kriget och där känt lukten av döda hästar på slagfälten; var annars? Linné noterade förstås kyrkoruinen som då hade två gavlar kvar, idag är det bara en, den andra blåste ner i en höststorm 1914. Om korset, det högsta på Öland, skriver han att det var "så högt som en karl till häst av fast sten uthuggit.". En dåligt förankrad sjöbod slog omkull och skadade korset i stormen Per i januari 2007; det lagades och sattes upp igen senare samma år. I ruinen växte taggkörvel och längst ut på udden flög det upp två storkar. När vi 1987, 246 år sedan Linné var här och 613 år efter den Heliga Brigtitta, tältade vid Kapelludden en regnig julinatt spelade kornknarren nere vid udden. På morgonen obsade vi gulärla, varnande rödspov intill vägen, rödbena, grönbena, brushane, mm. När vi nu, 279 år efter Linné besöker området en septemberdag 2020 ser vi inte så mycket fågel, men en rastande rödhake hoppar omkring inne i kyrkoruinen. I strandkanten nedanför sjöbodarna växte ett bestånd av åkermolke. Den är högväxt och vacker med sina stora, klargula blommor och kraftig blågrön stjälk och blad. Intill blommade fortfarande flera bestånd av marviol.
Där slutar vår resa med Linné för den här gången, kanske träffar vi honom igen nästa år?! (2020-09-20)
Ännu en härlig brittsommardag med upp till 20 grader på eftermiddagen.
Som tur var åkte vi och handlade på ICA på morgonen och köpte Ölandsbladet: där fanns det en stor artikel om ölandskonstnären Per Skogler, som samma dag invigde en utställning hos Galleri Malou på Hamnvägen i Mörbylånga. Vi bestämde oss för att lägga om programmet litet, vi hade tänkt oss Himmelsberga, Kapelludden och Amunds mosse på vägen söderut. Nu blev det istället Stenhusa bod med alla sina frestande godsaker för den natur- och kulturintresserade. Jag gick därifrån med en ny kikare, en Swarowski 10x25! Större förstoring och bättre optik, den verkar vara ett lyft. Den gamla trotjänaren Zeiss 8x20 har varit med i trettio år, nu får man hoppas att den här håller livet ut!
Väl framme vid galleriet såg vi Per Skoglers fina målningar som med sin lätthet, sina nedtonade färger, "skoglergult" som en besökare formulerade sig, sin realistiska skildring av Öland; men ändå inte realism, snarare stiliserat. Hans stora väggmålning i Naturumet vid Ottenby täcktes bedrövligt nog över när Naturvårdsverket klåfingrigt gjorde en total makeover av utställningen.
Efter lunchmiddag på Söderbönornas café vid torget i Mörbylånga, rekommenderas!, åkte vi till Ottenby och skådade litet. En flock kungsfåglar som hoppade omkring i fyrträdgården roade oss med sin skönhet, och sin iver. Bläsand, skedand, snatterand, gräsand förstås, låg i vattnet runt udden. En stor flock skarvar, också en självklarhet numera liksom märkligt nog även den havsörn som satt på revet en bit ut. Några vadare rastade på tångbankarna, kärrsnäppor och kustpipare, enligt vännen Lasse, som kan mer om det här än oss. En sparvhök gled förbi, vilket naturligtvis inte det minsta bekymrade de sälar som låg på stenarna en bit ut.
Linné kom till Ottenby på lördagskvällen den 6 juni 1741 och blev inlogerad hos komministern Magnus Stagnelius i Ås församling (farfar till den kände poeten), "en mycket beskedlig man". Man erbjöds en enkel boning "emellertid blev mitt ben av den varma, vederkvickande sängen tämmeligen tillfredställt fast jag förnött hela natten med sömnlös sveda". I prästgården fanns inte tillgång till några medikamenter, och inget apotek fanns i närheten, varför "jag som curerat många andra kunde nu alltså ej curera mig själv".
Söndagen var en vilodag men det hindrade inte att det gjordes observationer. När middagen var avslutad och duken togs av bordet kom en bokskorpion (klokrypare, Chelifer cancroides) "fram på själva bordet som gjorde såsom en bonde sin reverence, stigande baklänges att han tumlat av bordet om man det ej förkommit". Bokskorpionen är ett litet spindeldjur, högst 5 mm och till skillnad från sina namne ofarlig för oss människor, men kan väl sägas vara ett nyttodjur eftersom den bl.a. jagar boklöss, ett skadedjur på böcker. Det fanns flera inneboende hos prästen: "I huset klirpade syrsorna sin vanliga sång". Hussyrsan var nog vanligare förr i bostadshusen, men den finns fortfarande i Sverige. Enligt Artportalen rapporteras den fr.a. från avfallsanläggningar, den i Kastlösa på Öland verkar vara en säker plats om man vill se eller höra den!
Den 8 juni "sedan jag vilat min fot i 2 nätter och en dag uti Ås kappelansgård", reste man i sällskap med skogvaktaren Johan Lundh genom Ottebylund ner till udden. Då liksom nu var säkerhetsläget litet uppskruvat och skogvaktaren berättade att "folket ... voro helt förbittrade på oss". På kyrkbacken, efter gudstjänsten, hade man talat "farliga saker" om Linnés sällskap och sagt att de var spioner. Före förra kriget (måste väl vara Stora nordiska krriget, 1700-21, senare samma år som Linnés resa, i augusti 1741, skulle Sverige inleda ett nytt krig mot Ryssland) hade det nämligen också rest omkring tre personer och frågat om allt; till slut hade de blivit ihjälslagna vid Hulterstad. Skogvaktaren uppmanade dem därför att ta en länsman eller fjärdingsman med sig på den fortsatta resan för att vara säkra, "helst över skogen".
På vägen ner till udden passerade de Rosenkinds källa och ruinerna av kapellet. Väl ute på udden "fingo vi set tvenne vita fåglar, större än fiskmåsar, som kallades skärfläckor". Här följde Linnés berömda beskrivning av skärfläckan:
"Denna fågel är så mycket underligare, som hans art är den endaste, vilken skaparen givit ett tillbakaböjt näbb, med vilket han i dyn, såsom en plog, ristar sig att söka sig föda."
För Linné skulle det sedan ta fem dagar att komma upp till Persnäs, vi körde de elva milen på knappt två timmar. Men så såg vi inte heller så mycket längs vägen som han gjorde; men det ska vi återkomma till! (2020-09-19)
Vi är på Öland och gårdagens tur gick med cykel tvärs över ön från Sandvik till Hallnäs udde och över Södviken hem. Det är öländsk september med rastande tranflockar på gärdena och ett sista farväl för året till storspov och tofsvipa på strandängen. Och säkert mycket mer på denna rika ö men som vi inte brydde oss om. Vi beundrade istället den resliga båken på Hallnäs udde, sju meter hög, rest 1868, “Hallnäskärringen” kallad om man ska tro Thorsten Jonsson i hans fina guide “Sevärt på norra “Öland”. “Kärring” är inget sexistiskt öknamn utan snarare ett smeknamn på dessa båkar, dessa sjömärken, som ofta har formen som en kjol. “Det ligger något ömsint i denna gubbhumor som döpt även käringen på udden i Hallnäs” skriver Thorsten Jonsson, och fortsätter: “nog var hon något tryggt att styra hemåt mot efter avslutat dagsverke med garn och skötar i havet”.
Linné reste genom den här trakten i juni 1741 under sin Öländska och gotländska resa. Han hade sett och beskrivit södra ön och nu var han på väg mot Böda för att därifrån ta båten över till Gotland. Han och hans följe bodde som regel i prästgårdarna eller på något gästgiveri. Nu kom de från Egby och passerade Löts kyrka och prästgård. Där fick han besked att prosten inte var hemma utan “körde slak (tång/JÅ) ifrån havet till sin åker”. Man skickade bud efter honom men det hjälpte inte, han skulle komma hem i övermorgon om de ville träffa honom. “Vi hade haft lusten se prosten”, skriver Linné, “om vilken vi hört så mycket talas; huru han tillförne brukt hålla köröl om söndagarna, på det han så mycket lättare sklle få folk till sin bärgning etc – men den vördnadsvärde mannen hade blygsamt gömt sig undan”, avslutar Linné litet surt.
Man fortsatte längs stranden upp mot Persnäs. På Lillholmen, som är en udde i Södra Greda, fann de strandmalört, “hon luktade ganska härlig likt marum eller lavendel”. Där växte även dansk skörbjuggsört och Linné trodde att det var det förstafyndet av den vildväxande i Sverige. Enligt senare forskning ska den emellertid ha obsrverats redan 1662 i Blekinge. Linné var ju ute på en nyttoresa, uppdraget var inte bara att beskriva Sverige utan också utforska möjligheter att utveckla landet. Därför noterade han att Lillholmen borde passa vejden, en växt som växer vilt längs havsstränderna, vi har den här i Sandvik där dessa rader skrivs, på andra sidan ön från Lillholmen räknat. Den användes och används för att få fram den blåa färg som bland annat pryder den svenska flaggan och Linné såg här en möjlighet att odla den. “Härifrån reste vi directe åt Persnäs”, fortsätter han, och när de kom fram till byn Husvalla i Föra socken gjorde de det första beskrivna svenska fyndet av tovsippa. Klockan tio på kvällen kom de fram till Södvik och tog in för natten; i Södvik finns det f.ö. än idag ett gästgiveri. De hade då rest (=ridit) 3 mil från Bredsätra till Södvik och hela dagen hade det “blåst stark sydväst och regnat skovetals”. Dagen efter, den 12 juni, lämnade de sitt “släta nattrum” och reste vidare till Persnäs, där de blev väl mottagna av pastor Lars Höök. Här stannade sällskapet ett dygn och hann både botanisera och notera förhållandena för bönderna. Orkidén krutbrännare växte här, “ett namn som är makalöst väl givet, ty axet har röda blommor såsom eld, men på spitsen små outslagna svarta blommor, varmed branden avtäcknas”. Skogsklockan “som eljest är mycket rar i Sverige, växte här allmänt i ängarna”. Den är inte särskilt vanlig idag heller, hemma i Roslagen har jag mest sett den i vägkanten på skogsbilvägarna, en något annorlunda miljö än ängarna vid Persnäs. Bönderna på Öland led 1741 ännu under den kungliga djurgårdsinrättningen, som bland annat innebar att de inte fick avverka träd och därför, som Linné noterar, tvingades att importera allt virke och ved från Småland. Öland var en kunglig jaktpark och bönderna fick därför inte jaga de hjortar och vildsvin som kungen planterat in på ön. “Vildsvinen här på ön göra lantmannen mycken skada, emedan de såsom en plog marken uppgrava, säden nedtrampa, gående omkring, slåen säden tillsammans såsom en kärva, att de måge få varje gång munnen full av ax”. Problemet känns igen i våra tider, men nu är det väl inte kungen utan några godsägare med hjälp av vissa jägare som har sett till att svinen spritt sig över stora delar av landet. Även hjortarna var ett bekymmer. Linné noterade att prästen i Persnäs hade en fin trädgård och frågade därför varför inte bönderna hade det på den här ön. Svaret blev att “hjortarna om vintren, då snön ligger högre än murarna, gå in i trädgården och äta upp träden, utom det att hararne samma tid skala dem”. Även hjortarna har som bekant återigen blivit en plåga i till exempel Sörmland. Djurgårdsinrättningen på Öland avskaffades först 1801 – frågan är när vi ska bli av med dagens djurgårdsinrättning med fri uppfödning av grisar och hjortar i hela landet! Linné lämnade Persnäs, tog avsked av “vår hurtiga värd och värdinna” och fortsatte mot Gaxa i Högby där man kom att stanna i flera dagar i väntan på förlig vind för resan över till Gotland. Och vi återvänder till Sandvik och den idag litet gråa utsikten mot Kalmarsund! (2020-09-20)
Den biträdande rikspolischefens famösa påstående om de 40 klanerna som tagit sig in i och etablerat sig i Sverige för att enbart bedriva kriminell verksamhet har öppnat slussarna och gett hela skaran av debattörer och tyckare på yttersta högerkanten vatten på sin kvarn. Äntligen känner de sig bekräftade: de enskilda bloggarna, ingen nämnd och ingen glömd, partierna: sd, kd och moderaterna, och SvD:s högerextrema ledarsida, ej att förglömma.
Som motpol mot dessa kan nämnas det socialdemokratiska kommunalrådet i Södertälje som i SR:s morgonsändningar den 8/9 uttalade sig om problemen med kriminalitet i invandraområdena på ett mera balanserat sätt, hon betonade samarbetet mellan olika myndigheter och särskilt skolans roll. Till skillnad från alla dessa pratmakare som bara förgiftar atmosfären tycks hon och hennes kollegor ha arbetat konkret med frågorna och nått framgångar. Till polischefens försvar ska sägas att han faktiskt nämnde Södertälje som ett positivt exempel.
Annars hade han fel i sina bombastiska uttalanden om "klaner"; för att inte tala om alla eftersägarna. De har inte begripit vad det de kallar "klanvälde" handlar om. Jag har själv träffat på det/råkat ut för det i mitt fackliga arbete på Postens stora sorteringsterminaler i Stockholm. Jag kallade det inte för "klaner" eller ens "familjer" utan snarare för ett "klientsystem". Det var naturligtvis inte lika allvarligt, lika starkt och farligt som de kluster vi nu kan se i vissa områden i Sverige. Men grundprincipen är densamma. Den, eller de, som har etablerat sig i toppen har gjort det för att nå ära, makt och rikedom. För att nå dit och behålla sin position måste man försäkra sig om lojalitet från sin "klienter". Det gör man genom att fixa ett jobb eller ordna ett bättre jobb, lova ett högre åtagande, litet mer i lönerevisionen, små förmåner hit och dit. Inga stora saker, men de kan var nog så viktiga. Vad gäller äran ska man komma ihåg att för många av dem som av olika orsaker har flytt sina hemländer och landat i Sverige så innebär det en deklassering, man hade en högre social position i hemlandet. Därför vill man nå/återerövra/ en ställning även om den inte når så mycket högre än till exempelvis arbetsledare/chef eller fackordförande. Den "äran" innebär i sig en stärkt ställning gentemot "klienterna". Låt oss vända på kuttingen och se det från "klienternas" perspektiv! Om du kommer till Sverige och hamnar på en flyktingförläggning och får litet hjälp från myndigheterna eller har varit här ett tag och kanske tom har lärt dig språket och uppfyllt alla krav som ställts, men ändå för hundrade gången fått avslag på din jobbansökan – så kanske "klanledaren" kan fixa ett jobb åt mig. Och kanske även en bostad. Lagligt eller olagligt, och han eller hon kan dessutom säkert tjäna en hacka på affären, och så göder vi kriminaliteten. Och "klanledaren" har skaffat sig ännu en "klient" som står i tacksamhetsskuld. När dessutom Jimmie och hans kompisar hos moderater och kristdemokrater och SvD:s ledarsidor, för att inte tala om deras bloggare, hetsar mot flyktingar/invandrare sitter "klanledaren" ännu säkrare. Man kan därför påstå att de är i symbios med varandra: Jimmie & co:s hets mot invandrare stärker "klanledarna" och "klanledarnas" kriminalitet stärker Jimmie. Och, än större: I skydd av Jimmies och de kriminellas vendettor, livligt påhejade av deras sympatisörer och i media, och kanske även av oss?, av dig?, kan de svenska oligarkerna, de som har de stora rikedomarna och den verkliga makten i det här landet, stärka sin ställning ytterligare. Medan jag får känna mig blåst på min pension!
Motmedlet mot denna destruktiva politik är att göra som vi gjorde i vårt fackliga arbete, att behandla alla rättvist, oavsett kön, etnicitet och ursprung. I den stora politiken gäller det att skapa arbete åt alla, bra bostäder åt alla, en bra skola för alla, osv. För alla. Jag vet inte hur ofta man ska behöva upprepa det mantrat för att hetsarna ska begripa att det inte är fler poliser och hårdare straff som löser de här problemen.
Efter polischefens uttalanden om "klaner" är det ju flera som i sociala media och i andra sammanhang har pekat på att det finns andra "klaner" i det svenska samhället, t.ex. Wallenbergs, Schörling, Ax:son Johnson,mfl – vilket i sin tur ifrågasätts; SÅ kan man inte jämföra! Men det kan man visst! Det finns all anledning att i det här sammanhanget ta upp dessa grupper, och det av flera skäl.
Wallenberg & co har under den senaste decennierna med hjälp av sina "klanmedlemmar", förlåt tjänstvilliga politiker och mediafolk, berikat sig med hundratals miljarder genom att bl.a. göra om skattesystemen.
Det är för att dölja detta och kunna fortsätta med samma politik som de, på det sätt som jag belyste i ett tidigare inlägg
, driver samhällsdebatten till att handla om kriminalitet och invandring, från morgon till kväll. Under tiden genomför de nya ekonomiska beslut till sin egen fördel. (2020-09-15).
Bilder från Roslagen: Trofén redan på plats i älgtornet. (2020-09-15).
