Dagboken

En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.




Nyare inlägg








Bilder från Sörmland. 27 januari
Nu har äntligen kattuggleholken kommit upp på magasinsväggen vid Stället med utsikten som man aldrig kan se sig mätt på. Litet sent för årets häckning, men kanske till nästa år? I morgon ska det upp en knip/storskrakeholk också. Mindre med snö här än i Roslagen, men det ligger ett tunt vitt täcke över fälten. Isen har lagt sig över vår del av sjön, men en råk går öppen vid Bergholmen. Förhoppningsvis fryser den till i natt. Månen håller uppsikt över bygden, det är en sådan här natt som man förr i tiden satt i lagården, bakom korna, och passade räv. Det är det inte så många som gör numera, men däremot sitter väl en hel del jägare i sina torn, vid de förb-nnade matningarna, och passar på gris. Här vid Stället, men litet längre upp i byn, kämpar eldsjälarna i idrottsföreningen med att spola en isbana. Det är bara att hoppas, för deras del, och för min egen, isfisket lockar, att kylan håller i sig. I morgon är en ny dag och då ska jag gå ner till stranden och kolla om uttern har sprungit förbi i natt. Om inte spåren redan har täcktes över, nu annonseras plötsligt mera snö. Tills dess, sov gott!

28 januari
Nej, det blev ingen spårning i morse, istället började det snöa och det gör det än. Mycket. De enda spår som syns i nysnön är mössen och sorkarnas som det verkar gott om i år. Kattugglan som jag hörde i natt bör ha gott om mat och nu har den fått ett fint hus att bo i också. Knipholken kom på plats idag, även om det var litet knixigt. Nu får vi se om den blir bebodd, det är ingen riktig knipsjö det här, men däremot har jag sett en storskrakehona med ungar, så kanske den kan tänka sig att flytta in. Gösta var ute och plogade för en stund sedan och han får nog köra ett varv till i morgon, det kom mer snö än vad vi hade räknat med. Därför står skidorna kvar på skärgårdsön, tyvärr. Nu har vi sett hjärngubben på TV, nu får vi se hur mycket vi kommer ihåg i morgon! Jag kommer i alla fall ihåg att SMHI har förutspått att det ska bli en riktig vinterdag här vid Stället med utsikten som man aldrig kan se sig mätt på och det ser vi fram emot!

29 januari
Det slutade snöa i natt och vi vaknade till en riktig vinterdag. Det är två år sen sist och då blev det en kortvarig historia, kanske blir det i år som 2018 när vi åkte spark på isen vid påskfirandet här på Stället?! Det både snöade och blåste igår och jag hade nästan glömt bort hur härligt det kan vara med snöstorm, bara man slipper vara ute på motorvägarna. Jag gillade det även på den tiden när jag körde med Silverpilen till och från jobbet i Norrtälje, med benen släpande för att parera kasten i snödrivorna. Några år tidigare, när jag åkte moped till skolbussen i Nysättra, var det mindre roligt eftersom Sachsmotorn lade av när snön satte igen luftkylningen. Då blev det till att släpa moppen resten av de sex kilometrarna. Något år senare, å andra sidan, den höst som jag fick körkort i november, det blev en tidig vinter och jag skulle ta mig upp för backarna vid Lunda med den fjäderlätta, bakhjulsdrivna Morris Minorn, med sommardäck, då var det inte utan att man, trots vinterkylan, längtade tillbaka till motorcykeln som tog sig fram bättre i det taskiga väglaget. Men nu är det 2021 och på morgonnyheterna är det covid, covid och det låter nästan som ett fågelläte när man upprepar det! Men mycket allvarligare, förstås, men ändå litet tjatigt. På tal om fåglar så ligger de litet coronalågt just nu. Korpen hörs förstås, nån kråka, och den pålitliga blåmesen. Det går tyvärr inte att ha en fågelmatning här eftersom det skulle locka till sig de eländiga grisarna. Men havtornsbusken har litet bär kvar och kanske blir det räddningen för den koltrast som chansat och stannat kvar och nu sitter och äter av de guloranga bären. Temperaturen sjunker så den kommer att få några tuffa nätter.
  Och vi kan få höra isen sjunga när kölden jobbar med den, ett härligt ljud för den som är uppväxt vid en sjö! Det lovar skidturer, ibland skridskor, isfiske och intressant spårning!

30 januari
Det var 14 minusgrader i morse, men det blev sol hela dagen och årets första istappar gav ett förebud om våren. Liksom talgoxen och blåmesen som sjöng några strofer när solen kom fram. Men först en rejäl vinter och just nu ser prognosen god ut med minus de närmaste tio dagarna. Jag var litet orolig för bilen i morse eftersom den är så bortskämd, den står i varmgarage hemma och har väl aldrig tidigare varit ute i under minus tio! Den klarade provet. (Just nu, när jag skriver detta, ropar ugglan här utanför, i skogsbacken ner mot sjön).
  Det är den sista stora jakthelgen här i Sörmland och en av alla dovhjortsflockar hade parkerat sig mitt ute på det stora gärdet nedanför Storängen, kanske var det säkrast där? Hjortarnas spårlöpor är ju annars ett nytt inslag i spårsnön. Visst kunde man tidigare se spår efter två-tre-fyra rådjur eller två-tre älgar-- men aldrig som nu tio-tjugo-trettio djur som korsat vägen ute på fälten. Vi kom på ett helt annat, ganska litet spår som ringlade sig fram inne i slyskogen vid Österby. När vi stod och funderade brakade det till och upp flög en fasantupp som krupit in i skydd under en gran! I min barndom fanns det fasaner i Roslagsbyn, jag brukade mata dem på vintrarna, men kvicksilvret och sedan det om/nerlagda jordbruket gjorde att de försvann. Här föder man upp dem i en av granngårdarna, mest för att bedriva jakt med fågelhundar, tror jag. Ibland flyr de över till oss och visar upp sig på gårdsplanen; det tackar vi för.
  Jag tar mina bilder av snön, den plogade byvägen, de skottade gångarna mellan husen, månskenet över den snötäckta sjön och gärdena, det är något annat än snön i stan, istället en dejavu från barndomen när vi åkte kälke eller uppochnervänd framskärm från en gammal Opel mellan snövallarna i backen ner till sjön, men också de 25 åren vid Eremitkojan; det är en glädje. Vi slutar där och hoppas på ännu en vinterdag i morgon och mindre snicksnack och partipolitiskt käbbel om coronan! Se till att vaccinera och kanske kan alla förståsigpåare anmäla sig som volontärer?!



















Fakemedia 1: Julian Assange och Marianne Ny-affären.
Wkileaks, med Julian Assange i spetsen och med hjälp av visselblåsare som Chelsea Manning, har avslöjat en rad fruktansvärda krigsbrott begångna i framför allt Irak och Afghanistan. Mest känd är attacken 2007 i Irak, där besättningen på en USA-helikopter med berått mod sköt ihjäl civila människor på gatan; men det finns fler avslöjanden av samma slag. Mig veterligt har ingen av de ansvariga ännu ställts till svars för dessa kriminella handlingar. Ingen av dessa politiker och militärer har ens förlöjligats i svensk och internationell press, vi vet inget om deras andedräkt, om de har skitiga kalsonger eller om de inte spolar efter sig på toaletten; och än mindre hur de uppför sig mot kvinnor.
  2010 befinner sig Julian Assange i Stockholm, inbjuden av den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen för att tala vid ett seminarium. Under tiden i Stockholm umgås han med två kvinnor, varav åtminstone den ena är med och arrangerar seminariet. Båda kvinnorna har sex med Assange och efteråt är de missnöjda med hur han har betett sig mot dem och anmäler honom för ofredande och våldtäkt. Polisen, eller vem det nu var, läcker omedelbart till media och han häktas. Den första åklagaren lägger emellertid efter några dagar ner fallet och Assange försätts på fri fot och han reser till London. Snabbt tillsätts en ny åklagare, Marianne Ny, som tar upp ärendet på nytt. Det är oklart vems ärenden hon egentligen går, det får vi kanske inte veta förrän arkiven öppnas om hundra år eller så, men hon vägrar i det längsta att åka till London och förhöra Assange. Han har gjort den riktiga bedömningen att han inte kan vara säker i Stockholm och till slut inte heller i London och söker därför 2012 asyl på Ecuadors ambassad. Han misstänker nämligen, på goda grunder, att USA vill ha honom utlämnad, vilket så småningom i all tydlighet bevisas genom den skandalösa rättegång som nyligen hållits i London.
  När Marianne Ny till slut besvärar sig med att åka till London och förhöra Assange väljer hon och hennes uppdragsgivare att ändå inte slutföra åtalet. De svenska myndigheterna väntar med det tills Assange hämtats av brittisk polis på ambassaden och satts i brittiskt/amerikanskt häkte. Först då, när de är säkra på att brittisk/amerikanska myndigheter har honom, avslutar Ny & co ärendet. Då har de svenska myndigheterna fullgjort sin tjänstgöring gentemot USA, som t.o.m. skickade hit sin biträdande justitieminister för att orderge sina svenska motsvarigheter när fallet befann sig i ett kritiskt skede.
  Det man inte nämner i det här sammanhanget är att de två svenska kvinnorna genom Marianne Ny & hennes uppdragsgivares agerande aldrig har fått sitt ärende rättsligt prövat. De och deras anklagelser – hur tunna de än är – är bara växelmynt i denna affär, de har ingen rätt att få dem ordentligt utredda. Däremot har man haft nytta av dem och nu, när det kanske står och väger om opnionen till slut kan hjälpa Assange att bli fri från dem som har begått morden i Irak, Afghanistan och andra länder – då kan man återigen ha litet hjälp av dem genom att lyfta fram åtminstone den ena kvinnans bild av Assange som en litet udda typ kryddat med litet skvaller från ambassaden.
  Det finns några få undantag men de flesta av de svenska redaktionsledningarna och journalisterna som arbetar med frågor av den här typen är kort sagt urusla, de tänker amerikanskt och de vet litet om vad de egentligen håller på med och vems ärenden de går. De är, som Jan Myrdal skrev, de pipor som maktens vind blåser genom. De älskar sin byline och gläds över att slippa dela ut post i vinterkylan, sitta i kassan på ICA eller köra timmerbil på nätterna. Därför har de under de tio år som Marianne Ny-affären har pågått varit nyttiga idioter och hållit käften och när Assange till slut ställs inför den brittisk-amerikanska domstolen tiger de om hur han behandlas som en Guantanamofånge och hela rättegången mer påminner om tyskt trettiotal, och för den delen också sovjetiskt, än demokrati. Istället får vi gå till den brittiske diplomaten Craig Murrays rapporter om vi vill veta något. Och nu, när den brittiska domstolen i första instans beslutade att avslå USA:s begäran om utlämning, men ändå inte släppte honom fri i avvaktan på det överklagande som lär komma, i det läget läget väljer svensk TV att på bästa sändningstid liksom dagstidningarna med stora uppslag beskriva Assanges egenheter och de anklagelser som både han och de anklagande kvinnorna förvägrades en rättslig prövning av, istället ska fallet nu avgöras i medias domstolar. Och våra politiker ska vi inte tala om, så USA-fixerade som de är och så krigs- och statskuppsälskande som de har blivit. Låt USA mörda – men sätt dit dem som bekämpar morden och de som berättar om övergreppen! (2021-01-26)

  • Craig Murrays rapporter från rättegången i London (översatta till norska)
  • Dick Sundevalls genomgång av Assange/Marianne Ny-affären fram till 2017 på Paragraf.se







    Fake media 2: Vi är alla amerikaner,
    i alla fall om man ska tro svenska media och svenska politiker. Ingen kan väl ha missat att det nyligen var val i Förenta staterna, världens största demokrati som våra journalister kallar det, de har ju i flera månader levt i den amerikanska drömmen; från morgon till kväll har de predikat för oss. Sammanfattningsvis kan man väl säga att valen i USA håller ungefär samma standard som i exempelvis Ryssland. Där är det de ryska oligarkerna som håller i taktpinnen och i USA är det USA-oligarkerna som bestämmer vilka som ska väljas. Sedan höll allt det vackra på att ta en ände med förskräckelse när Trumpanhängarna tog honom på orden och stormade in i Kapitolium. Effekten blev ungefär som när räven rusar in i hönsgården och hönsägaren kommer springande och hoppar och flaxar med armarna och skriker för att få ut rävf-n innan han har haft ihjäl för många. DEMOKRATIN ÄR HOTAD skrek etablissemanget. Och Ann Linde, förstås, demokratiförkämpen, och den svenska journalistkåren. 20.000 soldater kallades in, ordning härskar åter i Washington. Jag tror inte för ett ögonblick att det är omsorg om demokratin som får dessa människor att gå upp i falsett. De blev helt enkelt bara skraja, skitskraja, de höll på att skita på sig när de såg dessa människor rusa in i deras allra heligaste, hota och göra narr av dem. Nu var det deras eget folk som missförstått ordern men tänk, tänk!, om det nästa gång är de som de har försämrat för: lönerna, pensionerna, sjukförmånerna, jobben, bostäderna, tänk om det är de som kommer, sjungandes Gunder Häggs låt: Farbror Jakob, vi vill ha alla dina pengar, du hinner inte undan. Det var det de såg framför sig. (Här har vi också den materiella grunden till våra politikers och journalisters USA-vurm: de tjänar kapitalägarna och kretsen kring dem och för dem är Förenta staterna ännu den främsta garanten för att de ska kunna behålla sina rikedomar och sitt herravälde.)
      Det som hände i Washington var ju bara en västanfläkt mot det de själva gestaltar. Morden och statskuppen i Ukraina. De pågående ansträngningarna till statskupp i Venezuela. Israels alla brott. Det nu snart tioåriga kriget för att genomföra en statskupp i Syrien vilken hittills har kostat hundatusentals människor livet och drivit miljoner på flykt. Statskuppen i Bolivia, påhejad av Ann Linde. För att inte nämna alla de tidigare statskupperna som USA & co orkestrerat. Osv.
      De svenska journalisterna och politikerna är nu alldeles överlyckliga över att Joe Biden tar över i Washington. I sitt oreserverade stöd för honom utelämnar de förstås, på svenska journalisters vis, hans track record. Att han var vicepresident under Obama – som startade krigen i Libyen och Syrien. Att Biden rekryterat folk av Nulands typ. Hon som var med och dirigerade statskuppen i Ukraina. Och fler av hennes sort. Min prognos är därför att vi har inte bara fortsatta krig att vänta utan troligen också nya. Också därför att USA befinner sig i permanent kris; det som hände på Kapitolium är bara ett exempel. Biden säger sig vilja genomföra en rad förbättringar för den vanlige amerikanen (det sade ju f.ö. även Trump), bättre sjukförmåner, höjda minimilöner, stora satsningar på miljö och infrastruktur som ska ge nya jobb, mm. Bra. Om de genomförs. Och en förutsättning för det "united states" som Biden säger sig eftersträva. Det är bara det att han kommer att få svårt att hålla sina vallöften. Den rika procent som äger och styr USA vill inte dela med sig; tvärtom, de vill bara ha mer. Om nu Biden framhärdar skulle det inte förvåna mig om de kör igång en riksrätt även mot honom; det finns en del att ta på. Till exempel hans och sonens Ukrainaaffärer. Riksrätt är en effektiv metod för att försvaga den sittande presidenten.
      God bless you, som de säger over there, och Gud vare med er till de svenska journalisterna när de vaknar upp ur sin amerikanska baksmälla. De svenska kapitalägarna och deras politiker är så förtappade så där hjälper inga gudsord. För dem spelar vi istället litet Gunder Hägg!

    Länk till Gunder Häggs "Farbror Jakob".







    Bilder från morgonpromenaden: Nästan litet japansk trädgård över vattnet, de svarta stenarna och snöflingorna denna vackra januarimorgon på skärgårdsön. (2021-01-25)











    Bilder från Lidingö: Grönt, vitt och blått.
    Full fart i slalombacken. Men på golfbanan var det tomt! (2021-01-24)







    Årets första (och sista?, nej, så illa ska det väl inte bli!) skidtur. På den vackra golfbanan vid Brollsta i södra Vallentuna. Där har jag spårat inte bara de vanliga: älg, rådjur, hare, ekorre utan även mård och t.o.m. lodjur, en hona med en unge hade gått längs den bortre delen av banan, vid Sätermossen. Idag var det ingen vidare spårsnö, alltför lös snö och det fortsatte snöa in på dagen. Rådjuren hade varit uppe och sparkat under snön på en tee, inte så populärt kan jag tänka mig. Annars var det inte så mycket att rapportera – annat än att det blev en fin tur. Och tack till dem som dragit upp ett spår runt hela banan norr om Hundsjön! (2021-01-15)











    Bilder från förmiddagspromenaden. Äntligen litet snö och sol! (2021-01-12)










    Kungafamiljens sommarresidens Solliden på Öland.


    Kungen och coronan
    Jag ser intervjun med kungen på SvT. Vem i sina sinnens fulla bruk tycker inte att det är ett misslyckande när över 8.000 människor hittills har dött av/med covid19? Sen blir ju nästa fråga: Vad kunde ha gjorts annorlunda? Är det inte att man bör hålla en beredskap inför de kriser som man vet inträffar emellanåt? Varför hade vi då en så dålig beredskap och varför sänkte man den vi hade tidigare? Vilka gjorde det och varför? Ja dels var det därför att man inbillade sig att USA skulle upphöra med sina krigsansträngningar i och mot Europa när Sovjetunionen föll samman. Därför kunde man avveckla försvaret. Dels ignorerade man att skogar fortfarande kan brinna, att stora passagerarfartyg kan förlisa – och kraftiga influensaepedemier bryta ut. Därför skrotade man beredskapsplanerna och -lagren. Och dessutom ville man använda beredskapspengarna till skattesänkningar för mina rika grannar här på Lidingö. Samtliga riksdagspartier var i stora drag ense om den här politiken – och allra mest de högraste partikombinationerna. Men dessutom, och kanske allra värst, beslutade de att strama åt sjukvården och äldrevården, även här ville man ha pengarna för egen del – och till de kapitalägare som är deras uppdragsgivare. Vi ska inte glömma att sjuk- och äldrevården var i kris redan innan pandemin – och allra värst i de regioner och kommuner där högern styr. Till sist har man också, genom att hålla löner och pensioner nere och höja kostnaderna för elementära behov som t.ex. boendet, sett till att vanligt folks ekonomiska marginaler är snäva och därför sårbara när det blir kris i samhället.
      Mot den här bakgrunden är det rent ut sagt äckligt att se det ständiga krypskytte som högergänget kring Kristersson, Jimmie och SvD m.fl. bedrivit redan från början av pandemin och nu växlar upp till en allt öppnare kritik mot regeringen och Folkhälso- och Socialmyndigheterna. Nästa steg blir väl att man ska avsätta socialministern och Folkhälsomyndighetens chefer. Och hos liberalerna, i sin desperation över vikande opinionssiffror (vilka fler än de tre procent de har f.n. kan tänkas rösta på ett parti vars främsta krav är att ta bort värnskatten?), höjs nu röster för att störta regeringen. Det är vad dessa riddare av den sorgliga skepnaden har att bidra med när pandemin har tagit ny fart. De har ingenting att komma med som skulle underlätta bekämpandet av den. INGENTING. Ytterligare sänkta skatter till de redan välbärgade och nya miljarder till USA:s legotrupp begränsar faktiskt inte någon pandemi och botar inga sjuka eller höjer beredskapen inför nästa. Inte ens munskydden gör det.
      Och tänk att de – som säger sig vara trogna monarkister – är så fräcka att de utnyttjade kungens mänskliga suckande som ett vapen mot den regering och de myndigheter som trots allt har försökt att hålla huvudet kallt och göra det bästa av den svåra situationen (som, det ska man också komma ihåg, även regeringspartierna har varit med om att skapa)! Sen att de inte har lyckats till hundra procent, men vem gör det?
      Nu gäller det att hålla ut tills dess att pandemin lägger sig och/eller vaccinet börjar verka. Sedan återstår för oss vanliga människor att betala räntorna på skuldberget! (2020-12-28)

  • Här en länk till ett av många debattinlägg om coronastrategin! .


    Ett av många 30-miljonerspalats på Lidingö.







    Nördar.
    Tänk att det blev snö för en dag! Och spårsnö, så naturligtvis blev det en vandring på skogen, den här gången från Brollsta golfklubb och bort på Uddraskiftet där jag gick ensam på den långa skogsbilvägen. Man vill ju gärna gå först innan det blir nertrampat och eventuella spår förstöra. Nu var det inte så många djur som korsat vägen, mest rådjur, några rävar, fyra grisar, en ekorre. Spanade efter veckans naturfråga i topparna på de träd som står kvar på det stora hygget, men där satt ingen varfågel. Redan på morgonen åkte de första skidåkarna några varv på golfbanan och när jag var på väg tillbaka mötte jag en man på den bortre och litet mer undanskymda delen av banan. Tro det eller ej, men han spelade golf. Sparkade undan snön, lade en röd boll i gropen och slog iväg den. Undrar hur f-n han hittade bollen i snön. Men det gjorde han tydligen för han hade spelat på flera hål, eller flaggor kanske man ska säga, hålen var osynliga i den decimeterdjupa snön. Underbart med dessa nördar, vare sig de åker flera mil för att spåra rådjur och ekorrar längs kalhyggena eller slår några slag med golfklubben så snön yr eller drar ett varv i den tunna och litet kramiga snön – eller hur?! (2020-12-26)














    Vägen till Aleppo - fortsättning 2020.
    Den 19 december 2016 vandrar jag den isiga "vägen till Aleppo". Staden hade då, efter fem års krig, befriats från de högerextremistiska terrorgrupperna under islamistisk flagg. Sverige har från början deltagit i kriget mot Syrien och följdriktigt gråter de svenska riksdagspolitikerna, från vänster till höger, över att terroristerna har förlorat en viktig stad och måst ge sig iväg därifrån. När jag nu fyra år senare återigen vandrar vägen mot Aleppo är kriget ännu långt ifrån över. USA och dessa allierade Israel, Turkiet, Saudiarabien, EU och Sverige har bestämt sig för att slå sönder landet och biter sig därför, mot alla folkrätt, kvar i de norra delarna av landet där de fortfarande använder terroristgrupperna och kurdiska grupper som legoknektar. Det är det stora spelet om Västasiens rikedomar och geopolitiska fördelar det handlar om och därför kan man inte låta det syriska folket leva i fred. Trots alla sanktioner och blockader och blodiga attacker bygger man upp Aleppo igen (terroristerna hade bombat sönder och turkarna stulit industrierna). (2020-12-25)

  • Här en länk om återuppbygget .
  • Här en länk till inlägget från 2016








    Tore Hagman: Vår tid med jorden.
    Tore Hagman inleder sin bok om (det gamla) odlinglandskapet och dess människor med ett citat av Sune Jonsson:

    "Det gäller att lägga krokben för tiden och rädda hotade miljöer, människor och företeelser så att vi även i framtiden kan möta dem åtminstone i dokumentära fotografier".

    Och det är vad Tore Hagman har gjort i denna och tidigare böcker.
      Tore Hagman reste de två sista decennierna på 1900-talet runt i Västergötland och gränsbygden mot Småland och Halland och intervjuade småbrukare och fotograferade dem och deras djur och deras gårdar. På en av de första bilderna i boken möter vi 1982 paret Svea och Erik Källsmyr ute på åkern i Yxnås i Horla. De står mitt bland de sädeskärvar som de just har skurit och bundit och rest för att torka. De var då 48 och 53 år gamla och därmed några av de yngsta i boken. De flesta var pensionsmässiga och drygt det, dessa de sista i generationer av småbönder. 350 sidor bort slutar boken med att Lennart Jacobsson i Vråna ser sina djur knuffas in i slaktbilen och vi ser åkrar som hyggesplöjs och planteras igen med gran och en lagård som är på väg att rasa samman. Däremellan fylls sidorna med många starka bilder och berättelser om de sista småbrukarna ur mina morföräldrars och föräldrars generation. När jag läser Tore Hagmans bok är det med en viss förvåning, de 80- och 90-tal som han tar sina bilder och gör sina intervjuer var det mesta redan över i min hembygd, kanske låg vi ett par decennier före i Stockholms närhet? I min hemby finns idag bara ett halvt jordbruk kvar av de närmare tio som ännu var i drift på 50- och en bit in på 60-talet och jag misstänker att det är något liknande i dessa bygder. Låt vara att flera redan då hade en del jobb vid sidan av den egna gården i Roslagen, och så var det också i den bygd som Hagman skildrar. Här drygade man ut kassan genom att tillverka korgar, kvastar, träskor, stegar och annat byhantverk och naturligtvis kunde man också, som i min hemby, arbeta åt andra. De svartvita bilderna visar mjökkorna, som var basen för de flesta småbruken, och höskörden och spannmålen som var deras foder. Och veden, som behövdes för att laga till maten och värma husen. Gärdslena, och inte minst stenmurarna i dessa stenrika marker, fantastiska skapelser, ett nästan ofattbart arbete. Många gånger rena konstverk, Hagman berättar att man om Johsajohans stenmurar sade att de var "ormatäta och jävlahöga"; naturligtvis finns de på bild i boken. Har man ögonen med sig kan man ännu se dem, ofta övervuxna när man reser genom de här trakterna, men också på exempelvis Öland, och då tänker jag inte bara på milslånga men ofta luftiga kalkstensmurarna, "de rasar en halvmil om en kråka sätter sig på dem", lyder ett skämt, utan de stenmurar som man även där har släpat ihop. Jag beundrade, och förundrades, över en sådan i Karums by i somras.
      Sune Jonsson skildrade med stor integritet och mycket kärlek samma människor i Västerbotten och Småland – Attsjö by – i sina "Minnesböcker över den svenska bonden".
      Peter Gerdehag har i flera böcker ömsint berättat om dem i "Bondens år" och "Bygden där vinden vände". I "Hästmannen" och "Kokvinnorna" gestaltade han, liksom Tomas Bannerhed i hans roman "Korparna" några människor ur den här miljön som inte ser och inte kan acceptera att "vinden vänder" och därför går under, eller nästintill. När Jens Assur gjorde film av Korparna renodlade han temat genom att sätta pappa Agne i centrum för berättelsen.
      De människor som träder fram på bilderna i Tore Hagmans bok är medvetna om att de är de sista i "den parentes i bondens långa historia" som Hagman kallar det.
      "Det har tatt hårt på småbönnera dom siste årena. Snart finns det inga kvar. Det är sorgligt att ingen kan leva på små gårdar längre. Vem ska ta över? Ungdomma som växer upp nu vill ju inte slita som vi har gjort. Det kan man förstå, men hur ska det bli om ingen håller öppet?", säger Gunnar Axelsson i Holtsäkra.
      De kan känna en sorg över att ingen kan eller vill ta över, men de arbetar hårt in i det sista och de är stolta över det och över det de har gjort under sina många år med hårt arbete. Se bara på omslagsbildens Arvid och Margit Andersson från Nockakull! Tore Hagman skriver själv att hans bok "är ett försök till äreminne över er småbrukare". Det har han lyckats med!
      Boken går att köpa via torehagman.com (där man också kan se fler bilder ur boken) eller också ber du ditt bibliotek att köpa in den, om de inte redan har gjort det. Då kommer fler att se och ta del av denna märkvärdiga bok! (2020-12-11)

  • Länk till anmälan av Gerdehag m.fl.
  • Länk till "Hemma i det fattiga" Om Sigvard Cederroth.
  • Länk till "Vem minns idag Carl Fries?" Om kulturlandskapets skildrare Carl Fries och Mårten Sjöbeck.
  • Länk till min bok om Anderssvedja by.





    Fortsättning...