Jag söker herr Grå (1964) är nog tillsammans med En dag i oktober (och möjligen Solens barn) den starkaste av de Nordkvists böcker som jag hittills har läst.
  "Jag" i boken befinner sig på jakt efter Herr Grå, hans far som när han gjort hans mor med barn smet iväg och lät henne stå där ensam skammen. Hon fick lämna bondgården och flytta till staden med förstört rykte.
  Där arbetar hon i en slakteributik men tar också emot män mot betalning. Till slut gifter hon sig dock med slaktarn, en riktig knöl med stor apit på kvinnor, men också en duktig slaktare och god affärsman . "Jag" avskyr honom.
  När slaktarn dör tvingar han modern att sälja rörelsen och för pengarna ge sig ut i efterkrigseuropa för att leta reda på herr Grå och hämnas. Jakten har nu pågått i femton år, modern är död, pengarna slut och "jag" bor hos försörjer sig på en prostituerad i en stor hamnstad. Han är in i det sista besatt an hämnd. Hämnd på den man som förstörde livet för hans mor och som gjorde honom faderlös.
  Det är fascinerande att följa hur klyftan alltmer vidgas mellan vad som verkligen har hänt och hämnarens uppfattning om detta; fiktion i fiktionen, som baksidestexten så riktigt beskriver det. KRN lyckas med detta absurda och drömlika konststycke genom att så konsekvent hålla fast vid realismen. Han skildrar realistiskt inte bara moderns svåra år, livet hos slaktaren osv, utan också den fanatiske hämnarens vardag i den främmande staden - så som han ser den. Det återstår så för läsaren att reda ut sammanhangen. Här finns inga pekpinnar eller understrykningar: det behövs inte!

KRN ser det vardagliga, det allmänt kända men lyckas med att samtidigt ställa sig litet vid sidan om och med fantasins hjälp skapa något nytt och tydligare.

I Harens hjärta (1967) är bokens jag en kroppsarbetare som är inneboende hos en kvinna, som han samtidigt har något slags förhållande med. Han har svårt med nattsömnen och vid en av sina nattliga promenader blir han vittne till hur en skottskadad man försöker få tag i en taxi; han griper in och blir på så sätt indragen i en märklig historia där det till slut visar sig att det är hans värdinna som försökt mörda mannen. Detta pga hat som går tillbaka till ett förhållande som den skjutne mannen haft med hennes mor.
  Detta tilldrar sig i en svensk småstad men genom några av bokens personer sker en stark koppling till den stora världen. Bokens jag visar sig ha varit ungdomskamrat med den skjutna; då var de båda revolutionära, kommunister, och de försökte att gå med i spanska inbördeskriget, men kom för sent; alla var redan på flykt. "Jag" är fortfarande radikal. "Jag tror på revolutionen som ett första steg på den väg som skall leda till befrielse för många miljoner nu levande människor", heter det på ett ställe i början av boken; det framgår också att han fortfarande läser en kommunistisk tidning. Den skjutne däremot har förlorat alla ideal: "... nu sen man genomskådat hela skiten vet man att det bara gäller att roffa åt sig så mycket som möjligt mens man har chansen att leva livet"; han har mycket riktigt också arbetat som legoknekt i Afrika.
  Denna roman skrevs vid en tid då en orolig värld alltmer trängde sig in i det svenska folkhemmet, samtidigt som man väl måste konstatera att även den inre oron ökade något. Sambandet mellan folkhemmet och de förtryckta folkmassorna i fr.a. tredje världen skildras också genom en berättelse om en svensk missionär samt en engelsk strejk som brutalt slås ner.
  Den skjutne klandras för att han tagit jobb som legoknekt, men samtidigt heter det i boken att "tillfälligheterna hade fogat det så att det blivit han /den skjutne/ som direkt tog emot förtryckarnas pengar, jag får dem ur tredje eller fjärde hand. Det är skillnaden mellan oss" och på ett annat ställe:

"Kaptenen, som sålde de judiska flyktingarna, och mannen, som låg i sjukhusets rena säng, tillhörde samma gren på trädet. Jag var fortfarande en av besättningsmännen som stillatigande såg på. Det finns en rädsla och likgiltighet som är mycket nära släkt med sömnen. Dagligen möter man dess representanter på arbetsplatsen, på gatorna, i affärerna. Överallt finns dessa sovande som inte kommer att vakna förrän katastrofen är över oss. Då skall de skrikande fråga efter goda råd, när råd inte längre finns. Då skall de anklaga sina ledare som tillät dem sova under den tid då elden spred sig".

Mordförsöket är naturligtsvis också en händelse som diskuteras i en småstad. Boken innehåller några fina scener från jagets arbetsplats där frågan ventileras, arbetskamrater emellan. Men vi får också avlyssna en fin dialog mellan "jag" och hans unge hjälpare, som gjort sin flicka med barn och nu grubblar över sin och deras framtid.
  Och till sist skall det konstateras att det även här visar sig vilken fin berättare KRN är. Återigen lägger han ut flera spår, som han sedan låter löpa samman. Det är mycket styvt gjort.

I Nattvägen (1970) är kommunisten och plåtslagaren Konrad Persson huvudperson. I första delen av boken skildras hur han under vinterkrigets dagar får fönsterna krossade i verkstaden, förlorar utlovade arbeten och tom att den kvinna han lever tillsammans med vänder sig bort ifrån honom. Han får också höra att en del partikamrater "sviker" i denna svåra stund; men det gör inte Konrad Persson. Han försvarar Stalin och Sovjet och när han senare på kvällen går ut på stan blir han därför utkastad från stamkaféet och på hemvägen nerslagen av några militärer.
  Kanske är det då han blir omhändertagen och hjälpt av den kvinna som i andra och tredje delarna av romanen spelar huvudrollen: vi möter henne tillsammans med två andra medlemr ar ur den lilla stadens A-lag när de släpar en gravsten på leriga småvägar mitt i natten. På stenen står inhugget: "Herre, här vilar revolutionären Konrad Persson. Död i tron på socialismen." Det är nu 60-tal och ett par år sedan som Konrad tog livet av sig när han blev utesluten ut partiet. Han fick ett brev på posten en dag och när han läst det gick han ut i skogen och hängde sig.
  Hon misslyckas med att få stenen rest på kyrkogården, när bara några meter återstår stoppas hon av kyrkvaktmästarn. Nu återstår bara betalningen av stenen och i slutkapitlet följer vi henne när hon förtvivlat tigger om pengar hos Konrad gamla partikamrater, nu ombudsmän, fabrikörer och verkmästare. Det är de som uteslutit honom för "splittringsförsök".
  Den här boken är trots allt litet för kort. Man skulle behöva veta mer för att kunna resonera kring denne man. Vi vet idag att det var fel att stödja Sovjet i vinterkriget men här reduceras denna angelägna fråga bara till en ögonblicksbild (en skarp sådan), liksom vi skulle behöva se och höra mer om den "splittring" som får så tragiska konsekvenser: Vad handlade den egentligen om?

Konrad var en rebell, även om han (enligt vår uppfattning) tog miste i en viktig fråga; kanske kan man också om Repänkan säga detsamma när hon försöker trotsa myndigheterna genom att i skydd av mörkret resa en gravsten för att hedra Konrad, "den bästa karl som bott i den här staden"?

En dag i Oktober (1972) har en upptakt i hårdkokt deckarstil: En dörr står öppen när snälltåget passerar Ljusdal varför banarbetaren Johansson tvingas ut i den mörka Oktobernatten för att inspektera sin del av spåret. Han hittar en död man intill spåret och vettskrämd stoppar han ett godståg som larmar ambulansen. När man så småningom går för att hämta liket visar det sig att mannen släpat sig en bit på banvallen ner till ett dike där han drunknat. Johansson får besvärande frågor om var "liket" egentligen låg när han upptäckte det. Kanske levde mannen fotfarande och varför tog han i så fall inte hand om det utan sprang därifrån. Han, som alltid varit en lojal och tigande pliktmänniska kommer i gugning inför denna hemska händelse och plötsligt ser han saker och ting litet klarare, han minns alla oförrätter som han tigande har fått ta emot.
  Men detta är ändå bara upptakten. Bokens huvudperson är den man som ramlat av tåget, Lasse Lundgren. Han var en "revolutionär", som fått många människor emot sig, även arbetskamrater på tidigare arbetsplatser. Och naturligtsvis kommunen, vars Nykterhetsnämnd ordnat arbet åt honom långt hemifrån. Men han hade brutit upp även därifrån, och det är när han är på väg hem som olyckan inträffar, avsiktligt eller ej – det sägs inte. Hans syster är för övrigt gift med en lat streber, vars stora bekymmer vid tiden för olyckan består i bildandet av en bridgeklubb med rektorn som tilltänkt ordförande. Det är denne man som sett till att svågern skickats iväg till Oxelösund, för att hållas på betryggande avstånd. Men han kommer hem ännu en gång, den sista, och nu ställer han till mer oro än någonsin tidigare: Hos baninspektören. I familjen. Bland fyllegubbarna i staden. Hos de tidigare arbetskamraterna vid järnvägen.
  En dag i oktober är en av Nordqvists starkaste böcker, i synnerhet inledningskapitlet är otroligt styvt.

----------------

Några allmänna synpunkter på KRN:s romaner.
En första tanke som snyger sig på en är ju denna: Varför är inte KRN är lika känd som t ex Lars Gustafsson? Det är ju inte bara det att miljön är densamma som i några av LG:s bästa romaner, tiden och problemen är ju också likartade. Även KRN är nämligen en idéförfattare. Som berättare och gestaltare i litterär form av verkliga och aktuella problem tycker jag att han är lika stor som Lars G. Varför då inte lika känd och erkänd?

Vad är då poängen med bra litteratur av KRN:s typ?
  Ja ett syfte är att ge förslag på, eller tänkbara alternativ till hur man kan/ska eller inte kan/ska leva sitt liv.
  En röd tråd i KRN:s böcker är oron som genomsyrar dem. Han skildrar antingen människor som slagit sig till ro, men då på ett sätt som talar sitt tydliga (motbjudande) språk; eller också skildrar han människor som inte får någon ro – det mest typiska exxmplet hittills är väl Lasse Lundgren i En dag i Oktober. Vilken variant som än väljs så blir böckerna mer eller mindre öppen kritik av de livshållning som innebär att man nöjer sig med det som är – med det orättfärdiga samhälle som är. Slå dig inte till ro! Ge inte upp! är den uppmaning som ropar från dessa välskrivna spännande men samtidigt lågmälda boksidor .

Problemet förekommer faktiskt också mera öppet i ett par böcker, där spänningen mellan reformism och revolution skildras, tydligast i En dag i Oktober. Den bild som där ges av Revolutionären är inte särskilt vacker, men kanske är den ändå typisk? Kanske har den revolutionäre svenske politikern inte kommit längre än så här, i varje fall inte fram till 1970, Det kan vara en av anledningarna till det begränsade stödet. Å andra sidan så är ju inte heller bilden av den svenska reformismen särskilt hoppfull. Det märks väl särskilt i de senare böckerna. Den är DÖD helt enkelt. Dess barn och barnbarn resonerar som den lokalt framstående socialistlske arbetaren Erik Haglunds son:
  "Tillvaron var en huggsexa där det gällde att hålla sig framme för att komma över så mycket som möjligt av det som bjöds. Ingen skulle tacka honom om han i strid mot denna övertygelse beslutade sig för att följa de råd som fadern lämnat i arv".
  Faderns ideal om ett solidaritetens och oegennyttans samhälle där de härskandes makt var bruten och den arbetande klassen skulle styra utvecklingen reduceras till ett "ingen skulle tacka honom".

Huset i världens mitt från 1973 påminner delvis om Hösten lång. Här är det stenarbetaren Albin vars mål här i livet är att äga och hålla vid liv det stora gula huset, för honom huset i världens mitt. Det är svårt att få det att gå ihop ekonomiskt och därför hyr han ut till människor av skiftande karaktärer.
  I första hand till systern och boken innehåller en mycket fin skildring av hennes svåra förhållande till en försupen latmask. Återigen slås man av det suveräna berättandet, som också gör att boken innehåller så mycket trots sina endast 130 sidor.
  Så här skriver KRN i baksidestexten: "Detta är berättelsen om en man som i det fåfängliga skapat en mening åt sig, men också det skenbart meningsfulla är ständigt hotat. Det är också en berättelse om avvikande, de som i arvsmassan saknar komponenter vilka bestämmer vår förmåga till anpassning i ett samhälle där plikt- trohet räknas till de verkligt berömvärda dygderna."
  Å ena sidan den ytterst plikttrogne (men pilkttrogen till vad nytta?) Albin och å andra sidan den obotlige drönaren Evert Johan Jansson .Två extremer, sedda i skarpt ljus. Och däremellan, som en förmedlande länk, det kitt som håller samman ytterligheterna, Julia.

Sången om saligheten (1975) handlar om sex människor i en svensk småstad under några dygn. Det är cykelhandlaren tillika illusionisten, det är hans anställde cykelreparatör, ungkarl; det är frikyrkopastorn och hans hustru och det är till slut tivoliägaren och hans nakendansös. Romanen ger på sina 200 sidor en inträngande och trovärdig inblick i dessa sinsemellan så olikartade människors liv. KRN målar upp sex livsöden för oss att begrunda och kanske ta ställning till.

Vad är det som bygger upp spänningen i KRN:s böcker? Det är det spännande och stora i – mer eller mindre – vanliga människors vardag: människor föds och människor dör, folk förälskar sig – och börar hata; man lyckas eller misslyckas i sitt arbete; man söker och kanske finner en mening med livet – och förlorar den...

Hösten lång (1977), som belönades med Stora Romanpriset 1978, är en mycket sorglig, för att inte säga dyster skildring av Folkhemmets spillror efter valnederlaget 1976.
  Nu tror jag inte att Nordqvist är så särskilt hängiven socialdemokrat, men annars skulle man kunna tänka sig att sådana skulle skildra människorna på det här sättet efter chocken 1976. Det var nog fler än bokens Georg Nordlund, som satt vid TV-apparaten och grät den kvällen.
  Å andra sidan skulle man också kunna se boken som en hämnd på de ledande partimänniskorna: Det var människor sådana som Georg Nordlund de fostrat! En man som visserligen arbetat hårt både i sitt yrke och i det fackliga, men som svikit eller smitit några gånger för mycket: han bedrog hustrun utan att sedan riktigt vilja stå för det, som facklig förtroendeman bedrog han arbetskamraterna vid ett par tillfällen och nu, till sist, försöker han smita undan dottern – och sig själv.
  Det enda hoppfulla i den här boken är sonsonen; det är också han som möter honom när han stiger av tåget efter en förnedrande flyktresa.
  Där slutar boken. Ett mycket, mycket pessimistiskt vittnesbörd om tillståndet bland vanligt folk i slutet av 1970-talet.
  För pessimistiskt! Tycker jag.

Men kanske inte ändå! Kanske skall man skildra sådana här människor, metare (efter Ivar Lo:s berättelse om den fiskande arbetaren) på det här sättet för att det verkligen skall bli till en varning?!

I Kattens död (1980) är det på sätt och vis återigen ett hus med i bilden, det gamla sommarhotellet som nu ruvar spöklikt i bakgrunden över det lilla villasamhället nere vid havet, på lagom pendelavstånd till staden med sina arbeten.
  Här bor Barbro, arbetsförmedlare och ensamstående med en olycklig kärlekshistoria bakom sig. Det är hon som en morgon hittar katten död i trädgården. Offer för en olycklig männsiskas illdåd. Hennes far var arbetare och socialist med förtroendeuppdrag i kommunen, de sista åren av sitt liv mycket bitter över utvecklingen inom rörel- sen. Troligen var det hans ideal som till slut tvingade Barbro att köra iväg den man som i boken kallas "hennes älskare". Återigen en av dessa som lever på lögner istället för av arbete.
  Granne med Barbro bor ett pensionerat par; han var god vän med hennes far. Han saknar honom, han saknar någon att prata med som inte gripits av den brackighet, som han tycker präglar både hustrun och de egna barnen. Och hela samhället kan man tänka.
  Å ena sidan är Nordvist böcker mycket tidstypiska, som denna till exempel. Här finns: Den ensamstående som själv disponerar en hel villa. Villasamhället. Arbetsförmedlaren. Pensionärerna. Skumraskaffärerna (kattmördarens skojerier för att få ärva hotellet). De upplösta och bortblåsta politiska (och moraliska) idealen.
  Å andra sidan är det också någonting i böckerna som får en att tycka att de trots allt snarare utspelar sig i 50-talet. Nu spelar det inte så stor roll, eftersom de problem som diskuteras är så aktuella och gestaltas så skickligt.
  Det samhälle som skildras i t ex denna roman är ett samhälle i upplösning, där de enda fasta punkten är solidariteten mellan vanliga enkla människor.
  Det är Barbro som känner en våg av värme i kroppen när hon tänker på brodern – trots alla dumheter som han sagt. Det är Gustav, som stryker sin hustru över håret, trots att de inte gjort annat än grälat hela dagen. (Liksom Albin i Huset i världens mitt till sin syster: " ... om vi börjar hata varann då är det slut. Sånna som vi har ingenstans att gå."

Novellsamlingen "Mild november" från 1979 visar återigen vilken styv berättare han är, Karl Rune Nordqvist.
  Starkast är "Jakten" en hårdkokt berättelse om en mördare som jagas till döds. Den är fullt i klass med upptakten till "En dag i Oktoeber". De fruktansvärda slutorden från den som skjutit den jagade till döds glömmer man inte:
  – Jag är jägare, sa han, och han slog ihjäl min hund.
  "Spelmannen" om förnedring in i det sista och "Återkomsten" som skildrar brustna förhoppningar, "Uppvaktningen" om svek i det lilla; alla är de starka berättelser: de har innehåll och ett budskap värt att fundera över – och som når fram tack vare verklighetssinnet och fantasin, fångat med en tät och effektiv prosa, vacker just i sin enkelhet.

Solens barn (1982) är ren och klar och solidarisk gentemot de enkla människorna en liten norrländsk by de svåra åren mot slutet av 20-talet. Säkert finns där mycket självbiografiskt när den skildrar den ensamme pojkens upplevelser, hunsad och illa sedd som han är av modern, för att inte tala om styvfadern. Då kommer den lungsjuke lärarinnesystern och lyser upp vintern för honom. Som tack drar han på sig lungsoten och boken slutar när Olle stiger på tåget till sanatoriet.
  Men boken skildrar också andra människor i byn: Ante på Myren, kommunisten och flottaren som får en svår tid efter det att strejken förlorats. Handlarn som råkar i svårigheter när kunderna blir utan pengar och som till slut funderar över självmord: vad gör man när man missbrukat förtroendet som skolstyrelsens ordförande och "lånat" ur kassan för att täcka de privata skulderna? Stationskarlen och hans frireligiösa hustru, den berusade slaktarn mfl, tillsammans ger de en levande och trovärdig och upprörande bild av klassamhället Sverige. Men jag väntar på fortsättningen: Hur går det för särlingen, knäcks han eller lyckas han överleva? Det är en viktig fråga. Liksom hur det går för de upproriska skogsarbetarna å ena sidan och de dumdryga bönderna å den andra.

Karl Rune Nordqvist kommer i höst ut med romanen Slaktarens hus (Norstedts förlag), en fristående fortsättning på Solens barn från 1982. Boken, som skildrar en pojkes uppväxt i ett litet norrländskt samhälle under mellankrigsåren, har av Sverige nominerats till Nordiska Rådets litteraturpris 1985.

Karl Rune Nordqvists nya roman börjar i augusti ett av de svåra åren på trettiotalet. Det är kvavt i luften och den tryckande värmen ligger som ett lock över det lilla norrländska stationssamhället. Bränderna rasar i de stora skogarna runt byn och genom banvaktar Perssons radio knastrar nyheter från en orolig värld. På kvällen sitter Pumparen och super ihop med den nergångne stationskarlen Löw. Då drar ett fruktansvärt åskväder in över bygden och när Pumparen gråtfärdlg av ruset och av skräcken ger sig hem i skyfallet slås han omkull på spåret. Av blixten säger han själv. Av fyllan, påstår de elaka tungorna i byn.
  En klar höstdag i lugnet efter det stora ovädret stiger bokens huvudperson, den nu fjortonårige Olle av tåget efter tre år på sanatorium. Det är med stor olust som han återvänder till det eländiga livet i den i alla avseenden trånga banvaktarstugan. Men eftersom han fortfarande är svag efter sjukdomen tvingas man nu att visa litet större hänsyn mot honom. Han är också äldre och de tre åren på sanatoriet har gjort honom mera svåråtkomlig för alla gemenheter. Både denna roman och den föregående, Solens barn, som inledde berättelsen, skildrar hur ett litet barn även under mycket svåra omständigheter kan överleva och bli människa och skapa sig en egen identitet. Men också hur barnet just därför kan tvingas att vända sig bort från sin egen mor. Nu sker inte data i bokstavligen; i slutkapitlet följs de åt till det hus som gett boken dess namn. Där väntar säkert en fortsättning, som det skall bli intressant att få ta del av i en tredje volym.
  Nu är Karl Rune Nordqvist en av våra främsta berättare och därför finns här inga enkla svartvita människor. Det blir några förmildrande ord över tom åt en så ovanligt surögd ooh le människa som banvaktarn, när han nu försvinner ut ur berättelsen. Om man mycket kortfattat skall förklara styrkan i denna, liksom så många andra av Nordqvist böcker (han har hittills publicerat ett tjugotal romaner och novellsamlingar) så måste det solidariteten med de enkla människor som berättelserna genomsyras av. Den solidaritet som ger starka och positiva läsupplevelser trots de svåra öden som gestaltas i Nordqvists böcker; den ger värme. Men också styrka och tydlighet åt den anklagelse mot Fattigsverige och dess överhet som finns där, så skickligt invävd i texten; lågmäld i tonen men stark i sak. Som i berättelsen om de tre arbetslösa männen som kommer upp till den avlägsna koja där Olle bor när han några månader arbetar tillsammans med sprängaren, de rensar några flottningsleder från sten. Hur kommer det sig att Sprängaren och inte vi har fått jobbet, så lyder den hotfulla frågan. Han som är utsocknes. De tre männen, plågade av och upprörda över flera års arbetslöshet och en krossad strejk kräver en förklaring: Är han som de andra utsocknes, de som kom hit för att bryta strejken?!
  Jag skall självklart inte avslöja slutet på denna historia och inte heller gå närmare in på alla de andra berättelserna i berättelsen: den om Hanadarn, och Slaktarn, eller den om lingonplockningen på den avlägsna Timmerbrännan.
  Jag skrev tidigare att det vore spännande med en fortsättning på Slaktarens hus. Det innebär inte att jag kräver att Nordqvist, pressad av förlaget och oss läsare, skall börja tugga fram en följetong. Solens barn och Slaktarens hus står för sig själva.
  Men samtidigt är det också så, att den sistnämnda boken, trots namnet på sätt och vis är en "mellanbok": den skildrar pojkens väg från banvaktartorpet till slaktarhuset.
  Kanske det slaktarhus som Nordqvist skrivit om tidigare, i romanen Jag söker herr Grå från 1964 – en av hans starkaste romaner.
  Det vore intressant att följa författaren och pojken dit på nytt!

(Oktober 1985)

"Höstlig resa" är en mycket vemodig, ibland nästan bitter, epilog till trilogin (Solens barn, Slaktarens hus, Septembers ljus) om pojken Olle.
  Här återvänder bokens jag som pensionär till hembyn, femtio år efter det att han lämnat den för att söka arbete i Stockholm. Han besöker de gamla platserna: banvaktsstugan, slaktarens hus, huset på myren. Han träffar några människor som känner igen honom, men ingen av de närmaste; de är redan döda. Eller utflyttade. Utom en. Sista kvällen söker den kvinna, vilken som ung flicka blev hans första och sista stora kärlek i byn, upp honom. Efter att ha konfronterats med alla de gamla dystra minnena, innebär hon en ljusning, ett hopp i den mörka höstkvällen.
  Vi får i boken en kortfattad redogörelse för Olles liv som vuxen. Litet diffust framgår det att han arbetat som ingenjör vid "ett företag med stora delar av världen som marknad". Han levde några år tillsammans med en kvinna som tillhörde samma socialdemokratiska klubb, men det var längesedan. Han har lämnat partiet, besviken både på det och på samhällsutvecklingen; "det samhälle som blivit alltmer främmande under åren" heter det på ett ställe, och påståendet exemplifieras med hur folk numera låser omkring sig. Järnvägen till hembyn är nedlagd, sjön där han fiskat som barn är förgiftad efter Tjernobyl; skogen kalhuggen. En dyster bild av Sverige 1989.
  Bittert konstaterar bokens jag också

"hur det hos honom en gång hade funnits en dröm att i likhet med de stora arbetarskildrarna kunna berätta om sina och andras upplevelser före och efter det stora kriget. Men rätt snart hade han förstått att hans förmåga inte räckt till och låtit sig nöja med korta redogörelser utan något egentligt värde.
  Möjligen fanns något tänkvärt i de stycken där han skildrat sin politiska besvikelse. Den utveckling som förvandlat honom från en troende till den som utan saknad lämnat det parti han tillhört alltifrån den dag när han skrivit in sig i byns ungdomsklubb."

Där är författaren orättvis mot sin huvudperson!

(1989)