Sviterna efter världens största postrån
Intressant att notera är att den tidigare pensionsskulden återigen spökar i tider av ras på aktiebörserna. Den minnesgode erinrar sig att omreglerarna vid bolagiseringen 1994 vältrade över hela den upparbetade pensionsskulden på Posten AB. Så länge Posten var en statligt verk gjordes inga avsättningar för pensionerna; löpande pensioner betalades ur verkets driftsbudget och Staten stod som garant för att man skulle klara av åtagandet. När Posten ombildades till aktiebolag fanns två hederliga huvudalternativ: Antingen skulle staten överta ansvaret för redan utlovade pensionsåtaganden eller också skulle man vid bolagsbildandet skicka med en påse pengar – sådär en 10 miljarder eller så – till det nybildade bolaget. Man gjorde naturligtvis ingetdera. Istället fick Posten AB lov att på egen hand bygga upp en reserv som kunde balansera pensionsåtagandena i balansräkningen och helst också finansiera utgående pensioner. Det löstes fr.a. genom att man överlät de flesta fastigheter till en pensionsstiftelse, som därefter, i huvudsak, garanterar pensionsåtagandena. Fastigheterna har sedemera sålts och omvandlats till framför allt aktier. Genom avkastningen på stiftelsens kapital kan Posten AB gottgöra sig för de kostnader man har för utgående pensioner.
  Nu störtdök aktierna i värde mot slutet av 2008, vilket resulterat i att Posten hittills i år inte har kunnat ta ut några pengar ur Pensionsstiftelsen. Exakt hur mycket det rör sig om framgår inte av kvartalsrapporten. Sammantaget har man fått högre kostnader än beräknat för pensioner på ca 250 miljoner, men då ingår också en pensionsreglering gentemot danska staten.
  Aktievärdena har återhämtat sig en hel del under 2009, varför årsbokslutet förmodligen kommer att se litet bättre ut än det som hittills redovisats.
  Noteras kan också att en av stridsfrågorna i den bittra konflikt som pågår inom Royal Mail handlar om pensionsskulden. Britterna ligger ca 15 år efter oss i omregleringen. När de nu genomför den tänker sig regeringen (labour!) köra den svenska modellen och låta Royal Mail ta smällen varpå bolagsledningen självklart rullar skulden vidare till personalen, som får betala den med sämre villkor.

EU-bekymmer om momsen
Under avsnittet "Risker och osäkerhetsfaktorer" i kvartalsrapporten kommenterar bolagsledningen EU-politiken.
  EG-domstolen avkunnade i våras en dom där man slog fast att enligt EU:s momsdirektiv skall de "samhällsomfattande posttjänster" som erbjuds av det "offentliga postväsendet" vara momsbefriade.
  I Sverige är som bekant alla posttjänster momspliktiga sedan omregleringen 1993. EU-kommissionen påpekade redan 2007 för den svenska regeringen att man inte följer EU:s direktiv i detta avseende. Regeringen tillbakavisade naturligtvis kommissionens kritik. Nu har emellertid EG-domstolen ytterligare förtydligat att detta direktiv gäller. Man har gjort det i ett rättsfall där TNT, som bedriver verksamhet även i Storbrittanien, klagade på att Royal Mail är momsbefriade, men inte TNT. Domstolen avvisade TNT:s klagan.
  Domstolens dom (Mål nr C-357/07) "kan föranleda ändringar i den svenska momslagen" skriver nu Postens styrelse i kvartalsrapporten.
  Det finns åtminstone två sidor i momsfrågan.
  Å ena sidan klagar TNT (i Storbrittanien och Tyskland) och CityMail (i Danmark) på att de bolag som bedriver den samhällsomfattande posttjänsten (Royal Mail respektive Posten Norden) är momsbefriade i den delen av sin verksamhet. Det snedvrider konkurrensen anser de, eftersom de själva måste ta ut moms på sina tjänster.
  Å andra sidan är det så att svenska Posten argumenterade för att momsen skulle införas i samband med omregleringen, och den nuvarande ledningen verkar bekymrad över att den skulle tas bort på nytt. Skälet till detta är att om posttjänsterna blir undantagna från moms så kommer å andra sidan också avdragsrätten att begränsas. Vilket innebär att det blir dyrare för Posten att anlita entreprenadföretag för exempelvis städning och vakttjänster – men även de bemanningsföretag som man nu i allt högre grad tar in för själva sorterings- och utdelningsarbetet. Att moms på posttjänsterna dessutom gör brevet dyrare för privatkunderna skiter man naturligtvis i.

EU-bekymmer om fortsatta omregleringen
Koncernledningen verkar också bekymrad över EU:s postdirektiv, som kräver fullständig omreglering senast 2011. Det "innebär möjligheter men också risker" konstaterar man i kvartalsrapporten. Danmark har fortfarande kvar monopolet på brev under 50 gram och för närvarande pågår förhandlingar om hur avvecklingen av detta monopol ska gå till. Utfallet av förhandlingarna är inte känt, "men det finns risk att Breve Danmarks konkurrenskraft kraftigt försämras", skriver koncernledningen. Man frågar sig om det är den danska delen av koncernledningen som formulerat dessa ord; den svenska Postens ledning har ju alltsedan Dahlstens dagar tillhört omregleringens stöttrupper. Nu noterar ledningen att omregleringen ("liberaliseringen", som de kallar det) visserligen "varit känd en längre tid", men man är inte desto mindre oroade över den mot bakgrund av "det snabba fallet i brevvolymerna och den osäkra utvecklingen på postmarknaden".

Svenska postlagen
Koncernledningen anser också att det finns en risk att den nya postlagen kan komma att negativt påverka konkurrenssituationen för Meddelande Sverige. Man syftar då framför allt – utan att närmare kommentera saken – på att utredningen föreslår att "marknaden" ska tillgodose behovet av samhällsomfattande posttjänster. Idag har Post- och telestyrelsen enligt gällande Postlag och Postförordning en skyldighet att utse en eller flera operatör/er för den samhällsomfattande posttjänsten. Man har gett uppdraget till Posten – dock utan särskild ersättning till Posten eller krav på andra operatörer att bidra till samhällsservicen, ska man kanske tillägga.

Motstånd
Sent ska syndarn vakna, kan man kanske kommentera dem som nu under lågkonjunkturen åtminstone har insett att omregleringspolitiken har sina brister. Till och med Postens ledning betonar riskerna i den, och SEKO är på väg mot en mera kritisk hållning.
  Dock bör man ha klart för sig att de som verkligen bestämmer i det här landet, de stora bank- och exportkapitalen och deras springpojkar och -flickor i regeringen och inom LO (Vanja!), inte tänker släppa omregleringspolitiken. De kommer bara att vrida den ett par varv till, såväl inom Posten som i samhället i övrigt. Det känns redan hur det börjar blåsa snålare vindar inom vårt företag.
  Därför krävs det motstånd, till exempel genom den s.k. Stockholmsmodellen. Jag vill i sammanhanget också upprepa mina frågor från ett tidigare nummer av Facktuellt, att ställas till politikerna inför nästa års val:

• Är ni beredda att riva upp EU:s postdirektiv och tillåta medlemsländerna att själva besluta om man vill ha ett brevmonopol eller ej?
• Kan ni lova att inte privatisera Posten Norden under nästa mandatperiod?
• Om Norge behåller sitt brevmonopol, är ni då beredda att kräva att Bring/CityMail upphör med sin verksamhet i Sverige?

Jan Åhman

Alf Mellström är ordförande för SEKO Posten och ledamot av SEKO:s förbundsstyrelse.

(Facktuellt september 2009)

Samhällsservice
Den verksamhet som Posten bedriver är en grundläggande samhällsservice. Varför kan inte denna längre bedrivas av ett statligt monopol under kontroll av riksdagen? Naturligtvis därför att det finns starka privata kapitalintressen som vill göra sig profiter även inom detta område. Det räcker inte längre med att tjäna pengar på bilar och margarin, även förnuftiga monopol som posten, sjukvården, apoteken, järnvägen, etc, etc måste släppas ut på marknaden. Det måste, som Postens tf vd Lars G Nordström uttrycker det i en intervju i Dagens Industri den 5 februari, blir ett "mer kapitalmarknadsorienterat sätt att driva bolaget".
  "Kapitalmarknadsorienterat", var ordet!
  Man tycker nästan att man borde skämmas för att ta sådana ord i sin mun i dessa tider! När omreglerarna och de kapitalmarknadsorienterade står där nakna – för den som har ögon att se med.
  Och EU-politiken, detta ramverk som skapats för att stärka omreglerarnas och profitörernas intressen!

Sälja sin själ
Nu lever vi under de kapitalmarknadsorienterades diktatur, och tvingas därför dagligen till kompromisser. De är ju fortfarande så ohyggligt starka. Men varför sälja sin själ? Varför okritiskt och utan reservationer (man var t.o.m. beredda från fackligt håll att släppa in CVC i svenska Posten) backa upp fusionen? Problemet med denna är ju att vi nu bygger fast oss ännu mer i omregleringspolitiken. Med alla dess följder för fackets medlemmar: sämre anställningsvillkor (slutlönen för en nyanställd postis är idag 17.500 kronor – 17.500! – och 25 dagars semester, som före omregleringen var 34 dagar, etc) och ett hårdare arbete (brevbärarnas kraftigt försämrade arbetsvillkor efter bolagiseringen görs till en fråga om fastighetsboxar). Och de 9 miljonerna privatkunderna: omregleringen leder utan undantag till högre priser och sämre service för dessa.

Så få!
Det finns anledning för facket att självkritiskt diskutera dessa frågor – och göra något åt dem. Omreglerarna har kunnat breda ut sig med hjälp av en facklig mesighet, jag skulle nästan vilja säga fackligt medlöperi: högsta LO-chefen är en av de värsta lobbyisterna för EU. För att bara nämna ett exempel.
  För så är det ju: de kapitalmarknadsorienterade är starka – men de är väldigt få. De kan styra över och stjäla från oss bara så länge som vi accepterar det!

De enorma lönelyften för höga chefer i Posten är en av de tydligaste effekterna av bolagiseringen och omregleringen av postmarknaden.
  1994 hade dåvarande VD Ulf Dahlsten en lön på 90.000 kronor i månaden. En sorterare på brevterminalerna i Stockholm hade vid den tidpunkten en lön på ca 14.500 kr/mån. Det innebär att skillnaden i lön mellan sorteraren och VD uppgick till 1:6.
  År 2000, när Lennart Grabe var VD, hade gapet ökat till 1:18.
  Idag kan vi konstatera att Lars G Nordström uppbär en lön som är drygt 40 gånger mer än de ca 21.000 kr/mån som en sorterare i Stockholm tjänar.
  Detta är bara ett exempel på att bolagiseringen och omregleringen tjänat dem som redan har det bra. Andra exempel är sämre anställnings- och arbetsvillkor för våra medlemmar och dyrare avgifter för mindre kunder.

Vi reagerar starkt mot denna utveckling.

Årsta 2008-11-19

SEKO Klubb Årsta postterminal

Börsnotering
Socialdemokraterna pekar också på den fråga som jag tog upp i min kommentar till fusionen i Facktuellt nr 2/2008: gökungen CVC:s roll i affären. CVC äger 23 procent av danska Posten. Enligt avtal med danska staten har man rätt att köpa aktiemajoriteten i danska Posten alternativt att sälja sina aktier till marknadspris. När nu de svenska och danska bolagen slås samman måste ett nytt avtal tecknas med CVC. Hur detta ska se ut är inte klart, men det nya bolagets tilltänkte ordförande, dansken Fritz Schur, säger i en intervju i Dagens Industri att "CVC kommer att få köpa fler aktier".

Privatisering
När frågan diskuterades i riksdagen den 17 juni inledde socialdemokraten och vice ordföranden i Näringsutskottet, Tomas Eneroth, debatten:
  – I dag ska vi debattera det som regeringen kallar samgåendet mellan den svenska och den danska Posten, men egentligen handlar det om att regeringen vill ha riksdagens godkännande för en privatisering och börsintroduktion av den svenska Posten. Detta är vi emot, och jag vill därför inledningsvis yrka bifall till den reservation som vi socialdemokrater har i betänkandet tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
  – Det som regeringen presenterar som samgående visar sig vid närmare granskning vara någonting helt annat. Det är ett affärsupplägg som innebär att Posten per definition numera blir privatägt. Den tredje största ägaren i det sammanslagna bolaget blir CVC, ett brittiskt riskkapitalbolag. Dessutom kan vi konstatera att samgåendet innebär att Posten förr eller senare kommer att påtvingas en börsintroduktion i och med det affärsavtal som finns.

Börsnotering
– Vid såväl Maud Olofssons presskonferens som vid den information som vi i näringsutskottet fick på morgonen (den 1 april/JÅ) av pressekreteraren talades det däremot tyst om planerna på en börsintroduktion och om avsikten att minska den svenska statens ägarandel. Det nämndes inte att det i allra högsta grad var en mycket avgörande del i affären och att samgåendet innebär att svenska staten och kommande regeringar i Sverige kommer att få åtaganden gentemot det riskkapitalbolag som är den tredje största ägaren i Posten.
  – Den information som rimligtvis borde ha uppmärksammats i större utsträckning och påtalats som en mycket viktig del i affären ur regeringens synpunkt är formuleringen: Den avsiktsförklaring som tecknats mellan huvudägarna till de både bolagen innebär att en börsnotering kan påkallas från och med det femte året från samgåendets genomförande. Den svenska staten har enligt samma avtal en möjlighet att välja om den vill delta i en sådan ägarbreddning.

Skyldigheter mot CVC
– Så står det i avsiktsförklaringen och i propositionen som sedan kom. Det innebär att det finns skyldigheter gentemot CVC. Det innebär att vi hamnar i ett läge där man kommer att påtvingas en börsintroduktion. Mot den bakgrunden har vi ställt ett antal frågor till utskottets ledamöter och till statssekreterare. Vi har ställt dem till Maud Olofsson i interpellationer, men nu har hon skjutit på svaret till efter det att den här debatten är avklarad.
  – Vi har ställt frågorna: Vilka kostnader uppstår för svenska staten om vi väljer att avstå från en börsintroduktion? Hur stort är egentligen valet att, som det står i avsiktsförklaringen, avstå en börsintroduktion? Vad blir prislappen för svenska staten om vi inte vill att en så pass viktig del av den svenska postala infrastrukturen läggs ut på börsen till ivriga spekulanter?

Nonchalans
Man kan inte annat än instämma i dessa nyktra konstateranden. Likaså i Eneroths irritation längre fram i debatten när han påtalar det nonchalanta sätt som regeringens företrädare agerat i frågan gentemot riksdagen och dess utskott, alltifrån den missvisande informationen på morgonen den 1 april över det korta remissförfarandet till dagens riksdagsdebatt, där näringsminister Maud Olofsson uteblev.
  Riksdagen beslöt med 160 röster mot 152 att godkänna fusionen.

Brasklapp
SEKO har som sagt ställt sig bakom fusionen, om än med brasklappen att vi är emot en börsintroduktion. Poängen är att om man är för fusionen så får man också acceptera en börsintroduktion; sådana är villkoren. Man kan därför fråga sig hur detta ställningstagande går ihop med SEKO:s stora kampanj om den "Svenska modellen 2.0". "Fackföreningar försvagas medvetet och det gemensamma ägandet blir mindre, privatiseras och säljs ut. Konkurrens utan motiv får ersätta planering och samarbete" står det på SEKO:s hemsida, och man avrundar med att "Vi vill värna det gemensamma ägandet". Jaså. Genom att börsnotera svenska Posten och sälja ut delar av bolaget till ett riskkapitalbolag?

Affärsmässigt?
Man kan till sist också ifrågasätta det affärsmässiga i uppgörelsen. Förutom att svenska staten plockar ut två miljarder extra ur svenska Posten och därefter skänker bort en del av svenska Postens värde till de två andra delägarna finns ytterligare frågetecken. Danska Posten riskerar, enligt vänsterpartiets talesman i Näringsutskottet, Kent Persson, att åläggas en löneskatt som krafatigt försämrar bolagets resultat; detta enligt de privata danska operatörernas klagan hos EU. Och om nu en ny svensk regering mot all förmodan skulle tillfredsställa SEKO:s önskemål att inte börsintroducera bolaget – vad blir då CVC:s prislapp för detta?

Jan Åhman

Börsnotering
Socialdemokraterna pekar också på den fråga som jag tog upp i min kommentar till fusionen i Facktuellt nr 2/2008: gökungen CVC:s roll i affären. CVC äger 23 procent av danska Posten. Enligt avtal med danska staten har man rätt att köpa aktiemajoriteten i danska Posten alternativt att sälja sina aktier till marknadspris. När nu de svenska och danska bolagen slås samman måste ett nytt avtal tecknas med CVC. Hur detta ska se ut är inte klart, men det nya bolagets tilltänkte ordförande, dansken Fritz Schur, säger i en intervju i dagens Industri att "CVC kommer att få köpa fler aktier".
  – I praktiken är en börsnotering en förutsättning för affären, vilket innebär att svenska Posten nu privatiseras, sammanfattar Tomas Eneroth, socialdemokrat och vice ordförande i Näringsutskottet, helt riktigt affären.
  Hur nu det går ihop med SEKO:s stora kampanj om den "Svenska modellen 2.0", kan man fråga sig. "Fackföreningar försvagas medvetet och det gemensamma ägandet blir mindre, privatiseras och säljs ut. Konkurrens utan motiv får ersätta planering och samarbete" står det på SEKO:s hemsida, och man avrundar med att "Vi vill värna det gemensamma ägandet". Jaså. Genom att börsnotera svenska Posten och sälja ut delar av bolaget till ett riskkapitalbolag?

Gilla läget
Därmed har det första konkreta steget mot en privatisering av svenska Posten tagits. Näringsministern var dessutom mycket tydlig i samband med presskonferensen: hon ser framför sig en börsintroduktion av bolaget inom tre till fem år.
  Man kan bedöma den här affären utifrån två olika ståndpunkter.
  Man kan, å ena sidan, gilla läget och ropa hurra! Omregleringen är genomförd i Sverige och snart i hela Europa och den går inte att vrida tillbaka och trenden är dessutom att de tidigare statliga postbolagen säljs ut och mot den bakgrunden måste naturligtvis även svenska Posten ta för sig på marknaden och för att klara det måste man bli större genom att köpa upp eller gå samman med andra bolag. När sedan, i nästa steg, Deutsche Post, eller Royal Mail, eller la Poste eller varför inte ett riskkapitalbolag, köper upp det svensk-danska bolaget gäller naturligtvis samma goda argument som nu: en sådan affär skapar förutsättningar för en bra löneutveckling, anställningstrygghet och ger utvecklingsmöjligheter för våra medlemmar.

Återställa monopolet
Fan tro´t. Man kan ju nämligen, å andra sidan, hävda att postservicen är en grundläggande samhällsservice och att det därför är förnuftigt med ett brevmonopol för att till ett rimligt pris säkra denna service till alla medborgare, oavsett var de bor, och att EU-politiken är fel och ska bekämpas och att det också är fel att sälja ut det statliga bolag som ännu, i praktiken, upprätthåller merparten av denna service. En utförsäljning, som gör det ännu svårare att återställa monopolet. Och att det är denna politik som skapar förutsättningar för en bra löneutveckling, anställningstrygghet och ger utvecklingsmöjligheter för våra medlemmar.

Anden ur flaskan
Framtiden får utvisa vem som har rätt. Så här långt kan man bara konstatera att sedan omreglerings- och bolagiseringspolitiken påbörjades har löne- och anställningsvillkoren försämrats för våra medlemmar, samtidigt som de höga chefernas löner stiger mot rymden. En sorterare som anställs i Posten idag har en slutlön på 17.500 kronor. Postens Vd har en lön på 5,7 miljoner, dvs 325 gånger mer. Det är nästan ofattbart. Utvecklingen inom Telia bör inte heller ha undgått någon. I ett första steg får personalen, för att sitta still i båten, behålla villkoren. Men när väl anden har släppts ut ur flaskan och marknadens och riskkapitalbolagens krav ska tillfredsställas ryker pensionsförmånerna. Trots att svenska och finska staten fortfarande äger drygt 50 procent av Telia Sonera. Samma utveckling kommer vi att få se inom Posten.
  Man kan dessutom notera att svenska staten vid samgåendet plockar ut 1,4 miljarder ur Posten, utöver de 600 miljoner i utdelning som redan beslutats. Nu är det inte klart än om vi får några resultatdagar för 2007 men om det nu skulle bli två dagar igen så räknade jag ifjol ut att de är värda ca 50 miljoner. Det är skillnad på utdelning och utdelning.

En timme innan
Fusionen marknadsförs också med att personalen ska bli delägare genom att få köpa aktier. I den krassa verkligheten är det ju så att vi hade ett större inflytande på den tiden som Posten var affärsverk, tack vare att riksdagen då hade en starkare kontroll över företaget. Inflytandet minskade när Posten blev bolag och marknaden omreglerades, men så länge det är till hundra procent statsägt finns det fortfarande ett visst inflytande. När det nu börjar säljas ut till privata intressen minskar inflytandet ytterligare – några aktier till personalen (högst tre procent!) ändrar inte det minsta på den saken.

Höjd utdelning
Nettoomsättningen för brev och tidningar ökade med 0 procent, Strålfors med 1 procent, direktreklamen med 8 procent och logistiktjänsterna med 8 procent. Kassaservice fortsätter sin kraftiga tillbakagång, minus 13 procent förra året. Siffrorna säger en del om på vilka marknader tillväxten ligger idag.
  Utdelningen till aktieägaren staten höjs från 175 till 400 miljoner. Även vi i personalen får genom de två resultatdagarna en liten del av kakan. Posten hade 2006 33.400 anställda. Om vi antar att den genomsnittliga anställningsprocenten är 75 procent så blir det 25.050 MA. Om vi vidare antar att den personal som ska gå in som vikarier under de lediga dagarna har en snittlön på 17.500 kr så blir timlönen 107:70. Lägg på indirekta personalkostnader så är vi uppe i låt oss säga 155 kr/tim. Två lediga dagar motsvarar i genomsnitt 15 timmar (de flesta anställda är produktionspersonal med 36 - 39-timmarsvecka). Kostnaden för de två lediga dagarna blir därmed 25.050 x 15 x 155 = 58,2 miljoner. Det är nog litet högt räknat (långt ifrån alla lediga dagar ersätts med vikarier) så låt oss runda av neråt till 50 miljoner!

Ta tillbaka
50 miljoner är pengar det med, men reser ändå frågan om vilka som ska ta del av de enorma vinster som företagen gör för närvarande. I vårt fall går utdelningen till statskassan så kanske får vi tillbaka ytterligare några kronor den vägen. Men alla de privata företagen med sina miljardvinster? I den mån det förs en offentlig diskussion i media om dessa vinster handlar den om vilken fraktion inom överklassen som ska ta hand om pengarna. Direktörerna? De vanliga aktieägarna? Eller kanske riskkapitalisterna? Men definitivt inte arbetarna och knappast heller tjänstemännen! Vi ska ju bort, så många som möjligt av oss. Och de som får sparken ska gå på sänkt a-kassa så att de som blir kvar sänker sina lönekrav och jobbar hårdare... för att inte de också ska få sparken...
  Är det inte dags att ändra på denna som det verkar – när man lyssnar till propagandaapparatens press, radio och TV – oundvikliga utveckling? Årets avtalsrörelse är en möjlighet att ta tillbaka litet av det vi förlorat under de senaste decenniernas omfördelning. Är vi beredda? Är Vanja beredd att gå in spetsen som strejkgeneral om det skulle behövas? Se där några frågor att fundera över de närmaste månaderna!

Ingen vill sälja ut
Ingen sade sig vilja sälja ut Posten efter valet. Moderaterna har föreslagit det i en motion i riksdagen, men "Posten har inte avhandlats i Alliansen", sade Gunnar Andrén.
  Undertecknad frågade Börje Vestlund (s) om Erik Olssons utspel om total omreglering i nya EU-direktivet är förankrat i den socialdemokratiska näringspolitiken. "Vi har inte bundit upp oss för det" svarade Börje Vestlund. "Tvärtom blåser vindarna åt andra hållet", fortsatte han och syftade på den kritik som riktats mot flera av de "avregleringar" som genomförts.
  Men ordet återreglering var det bara vänsterns representant som vågade ta i sin mun!

WIK-rapporten
EU-kommissionen har anlitat ett privat konsultföretag, Wik Consult, för att göra en utvärdering av nuvarande direktiv och komma med förslag hur det nya ska utformas. Den s.k. Wik-rapporten innehåller precis det man kunde vänta sig från det hållet. Den föreslår framför allt:

• En fullständig liberalisering
• Nuvarande relativt stränga regler för den samhällsomfattande posttjänsten mildras. Respektive land får större frihet att inskränka servicen.
• Enhetsportot luckras upp.
• En dominerande aktör – t.ex. svenska Posten – ska tvingas öppna sitt nät för andra operatörer.
• Post- och telestyrelsens roll (motsvarande) stärks.

Svenska Posten
Svenska Postens ledning resonerar i liknande banor. I sitt remissvar på den s.k. Lindh-utredningen ifrågasatte man våren 2005 servicekraven i EU:s postdirektiv:

"Regeringen måste engagera sig för att EU i ett nytt eller reviderat postdirektiv tar hänsyn till de minskade brevvolymerna. I sammanhanget också verka för att länderna får största möjliga frihet att själva bestämma om servicenivåer som utdelning varje dag och övernattbefordran."

Mitt under sommaren i år tog Erik Olsson ett steg till. Tillsammans med cheferna för tyska, holländska och finska Posten kräver han i ett gemensamt uttalande att omregleringen ("liberalisation", som de själva kallar det) ska genomföras fullt ut inom EU år 2009.
  "Bättre reglering betyder mindre reglering", slår de fyra cheferna fast och understryker det ytterligare med att "regleringar får inte ersätta marknadens beslut".
  Uttalandet har, vad jag har sett, inte uppmärksammats i media i Sverige. Däremot har flera andra nationella postföretag – Belgien, Cypern, Frankrike, Grekland, Italien, Ungern, Luxemburg, Polen och Spanien – reagerat på det. I ett gemensamt uttalande deklarerar de å sin sida att det nya direktivet kräver försiktighet för att undvika att kunderna missgynnas. De hänvisar till en studie som gjorts av en annan konsultfirma, Price Waterhouse. I den studien konstateras det att en total omreglering kan komma att få en betydande – negativ – påverkan på den operatör som sköter den samhällsomfattande posttjänsten, liksom på servicen i sig.
  Erik Olsson får naturligtvis tycka vad han vill, liksom Facktuelltskribenten får göra det. Man kan också förstå hans frustration över den situation som vi har i Sverige, där russinplockaren CityMail gynnas av lagstiftarna. Men nu är det samtidigt så, att han är VD i ett företag som till hundra procent ägs av svenska staten. Frågan är därför om han har stöd för sitt uttalande hos styrelsens ordförande och hos näringsministern? Är detta socialdemokratisk politik?

Två vägar
Vad det gäller det nya EU-direktivet finns det, som jag ser det, två huvudvägar att gå.
  Antingen fortsätter man på den inslagna vägen och tar bort det sista av brevmonopolet (eller de "reserverade områden" som EU-rapporterna också kallar det; egentligen ett bättre uttryck). Då kan de som har kapital ta hand om de lönsamma delarna och så får resten av servicen skrotas och/eller finansieras av oss som betalar skatt.
  Eller så säger man stopp! och behåller de begränsningar som finns idag. Och låter de nationella postföretag som fortfarande finns kvar i de flesta länder sköta en anständig service till rimliga priser för alla medborgare.
  Det är naturligtvis också så att det andra alternativet innebär en större trygghet och bättre villkor för oss som utför jobbet.

Fyra dotterbolag
Det finns i det här sammanhanget också anledning att nämna Postens nya organisation. Den 15 juni beslöt bolagsstyrelsen att nästa år stycka upp Posten i fyra dotterbolag: "Meddelande AB", "Logistik AB", Strålfors AB samt Svensk Kassaservice AB. De fackliga organisationerna har ställt sig positiva till förändringen och förklarat att "kollektivavtalen och personalfrågorna är SEKO:s fokus i processen". Det är en god målsättning – men man bör också vara medveten om riskerna att (på nytt) dela upp bolaget på det här sättet. Det ökar kanske möjligheterna till nya affärer som stärker Posten – men underlättar samtidigt en utförsäljning (eller samgående med ett annat bolag) av både logistik och brevaffären. Det vill säga en utveckling liknande den som skett i de länder som Erik Olsson skriver uttalanden ihop med!

Riksdagsvalet
Har då, till sist, höstens svenska riksdagsval någon betydelse för denna utveckling? Liksom i ett antal andra viktiga frågor har det knappast det. Alliansen är mera tydlig i sin omregleringspolitik och ambition att fortsätta utförsäljningen av statliga företag. Men det är socialdemokraterna som genomför. Det är de (och LO-ledningen) som står som garant för det fortsatta svenska EU-medlemsskapet och omregleringspolitiken.
  Det enda sättet att påverka är därför att skapa opinion underifrån – till exempel genom att låta de politiker som, oavsett partifärg, besöker oss under valrörelsen få det hett om öronen genom att kräva ett slut på omregleringspolitiken och en utförsäljning av Posten.
  Om man nu anser det, förstås.