Dagboken

En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.



Nyare inlägg



Björkskär tor.
Vi gjorde en båttur med hembygdsföreningen ut till Björkskär, som Lidingö stad äger. Vi åkte över större vatten och under en större himmel än vad jag är van vid. Solen kom och gick men det var tillräckligt varmt för att sitta uppe på akterdäck och se segelbåtar och motorbåtar passera och en och annan Vaxholmare och alla tjusiga sommarvillor längs stränderna och skarvar på de minsta och lägsta skären. Det var faktiskt några seglare ute på blanka fredagen – annars tycker jag att de flesta verkar segla mest vid bryggan, i alla fall i den hamn på Lidingö som jag passerar under våra morgonpromenader. Men det ska jag väl inte säga så mycket om eftersom jag själv helst inte sätter mig i en båt som är mindre än de som Vaxholmsbolaget kör! När vi kom fram till Björkskär var flaggan i topp – men vår båt kunde inte lägga till vid den alltför lilla bryggan i den alltför grunda viken. Snopet! Men vackert ändå, vi vinkade till de lyckliga som kommit iland på ön, och sedan vände vi hemåt igen. Med ett kort stopp på Sandhamn där det mesta var stängt nu och betydligt lugnare än under de intensiva sommarveckorna.(2017-09-19)







Om skogen.
En liten späd skönhet: knärot. De är överblommade nu men jag räknade till minst 75 exemplar i ett litet skogsskifte i södra Roslagsbro, där kulturskogen ännu står kvar.
  Jag deltog för ett tag sedan i en skogsexkursion med ledningen för en Häradsallmänning i Sörmland; H:s släkt är delägare i den. De skulle visa ett skifte som allmänningen har bytt till sig från ett av godsen, som ville ha en bättre arrondering på sin mark. Vi samlades i en nyligen gallrad plantering där man för ca 40 år sedan hade kalhuggit och planterat nytt. En del var även gammal nerlagd åkermark. Det är idag en skogsstyrelsevacker men biologiskt och ekologiskt trist skog.
  De tidigare ägarna hade bedrivit ett något extensivt skogsbruk och bara avverkat nära vägarna. När man kom en bit in i skiftet såg det därför annorlunda ut, där stod den gamla kulturskogen kvar. Nu hade man brutit en ny väg, bara det ett stort sår (eftersom man följt normen om minst en 18 meter bred gata) genom hela området. När vägen är färdig ska allt kalavverkas. Så försvinner ännu ett stycke kulturskog – kanske den sista i den här trakten.
  Vi förde en diskussion om detta med skogsproffsen; det skapade litet dålig stämning. Men de hade hört det förut och hade argumenten beredda: det har aldrig funnits så mycket skog och så många arter i den som nu, tjädern, till exempel, ökar i antal, skogen växer upp och då ser det så småningom likadant ut igen; ni ska inte komma från stan och tala om för oss vad vi ska göra, ni som har asfalterat så stora ytor. Osv.
  Och visst kan även kalhyggena ha sin tjusning; jag har skrivit om det tidigare, bland annat här
  Problemet är bara att kalhyggena ödelägger de arter som trivs i den slutna skogen – knäroten har inte en chans i den helt annorlunda biotop som totalavverkningen skapar. Samma för många andra arter och min erfarenhet är dessutom att det inte stämmer att exempelvis tjädern skulle öka i antal; i varje fall inte i de skogar i Roslagen och Sörmland som jag känner till. Dessutom skövlas den mänskliga historien i de kulturskogar som jag talar om (urskogar är något helt annat, de finns inte i våra trakter). Här har avverkats tidigare genom seklerna, mer eller mindre beroende på i vilken trakt vi befinner oss, här har djuren betat – och därför har människor gått och kört och skapat vägar och stigar och kolbottnar och andra mänskliga minnen. Allt detta raseras som regel av kalhyggesbruket; det är en fjärde istid som drar fram över landet.
  Skogsproffsen kallar kulturskogen för kontinuitetsskog, ett ganska bra namn som säger vad det handlar om. Kalhyggena däremot nollställer, där finns ingen kontinuitet, där får fauna och flora liksom människans historia börja om.
  Det sorgliga idag är ensidigheten, det som återstår efter de senaste decenniernas intensiva skogsbruk även på de mindre fastigheterna är bara de få och som regel små naturreservaten och biotopskydden. Allt annat är industriskog. När jag var ung letade man sig fram till de små öppningarna i skogen, en uthuggning, en betesglänta, en åkerlapp. Idag är det tvärtom: den lilla åkern blev en granplantering som står ensam kvar på kalhygget. Det är som att se en negativ film: det mörka blir ljust och det ljusa mörkt.
  Det finns arter som gynnas av kalavverkningarna: de första åren hörs trädlärkan och enkelbeckasinen har slagit sig ner i blöthålen och när slyskogen växer upp har älg och rådjur mycket mat i det som är det första stadiet i återväxten. Men därefter mörknar det i grandjungeln och växterna, fåglarna och djuren drar sig undan.
  Och jag, som tycker om knäroten, och linnean, och nötkråkan och järpen, får vänta många år innan jag får se dem igen. Och troligen aldrig därför att omloppstiderna, tiden mellan avverkningarna, verkar krympa alltmer. Det hinner aldrig bli någon kulturskog igen.
  Men grisarna verkar trivas, så jag får väl nöja mig med det.
  När jag skriver de sista raderna i det här inlägget har hysh-hysharna, förespråkarna av det ensidiga skogsbruket, nått ännu en framgång. Sedan en tid har den som är intresserad av det svenska kulturlandskapet enkelt kunnat förbereda sig inför stora ingrepp i skogen tack vare att Skogsstyrelsen har lagt ut anmälda avverkningar på nätet. Södra skogsägarna har överklagat Skogsstyrelsens beslut till Förvaltningsrätten i Jönköping och i en dom den 31 augusti fått rätt. Det innebär att avverkningsanmälningarna inte får publiceras digitalt med mindre än att den enskilde skogsägaren ger sitt tillstånd till publicering. Vilket de inte gör, påhejade av direktörerna i de stora skogsbolagen.
  Jag tog några bilder av knäroten, och linnean, publicerar dem på Nätet och lägger in dem i min årsbok – kanske är det dit framtidens knärotsexkursioner får bege sig: till papperet från den massaved som har ersatt kulturskogen!

PS. Skogsstyrelsen har meddelat att de tänker överklaga Förvaltningsrättens dom.(2017-09-12)





Fredsorkestern spelar vid Auroramötet på Sergels torg den 9 september och fredsduvorna flyger över torget. Wallenbergarna och Peter Hultqvist hade skamligt nog varit där under natten och böjt ner den svenska fanan inför amerikanarnas ankomst. Knut Lindelöf skriver klokt om Aurora och motståndet mot krigsövningen. (2017-09-09)










Radionämnden är ingen rolig institution men ibland blir det bara för mycket med dessa okunniga och lata journalister som låter sig utnyttjas som propagandister! (2017-09-08)

Till Radionämnden.
I P1:s nyhetsprogram Studio 1 den 7 september handlade ett av inslagen om förhållandena i Raqqa och norra Syrien där nu de kurdiska styrkorna med hjälp av och under beskydd av USA påstås bekämpa IS. I inslaget fördes en diskussion med inkallade experter om det folkrättsligt legala i de domstolar som de USA-kurdiska trupperna inrättat i området.
  Det som dock inte nämndes eller på något sätt problematiserades är det faktum att hela den USA-kurdiska militära operationen på syriskt territorium är folkrättsligt vidrig. Den sker på syriskt territorium utan tillstånd från vare sig den legala syriska regeringen eller FN:s säkerhetsråd.
  Ingen representant för den syriska regeringen fick komma till tals i inslaget och ingen redogjorde för dess inställning i grundfrågan. Inslaget är därför partiskt till förmån för de upprorsstyrkor som under skydd och med stöd av utländsk militär verkar på syriskt territorium.





En blomma från trädgården: Höstanemon, en av favoriterna. (2017-07-19)





Fall på eget grepp.
De är alla överens, de stora partiernas ledande företrädare, att lägga ut så mycket som möljligt av statlig och kommunal verksamhet till de privata kapitalen att göra profit på. Det gäller sophämtningen i Stockholm, där (s) och (mp) upphandlar, likaväl som våra skolor och vårdcentraler – och Transportstyrelsens olika register. För att bara nämna några aktuella exempel.
  Det är den första skandalen i den s.k. Transportstyrelseskandalen!
  För det andra så låter man ett USA-baserat storföretag vinna upphandlingen! Om man – vilket uppenbarligen är fallet – inte bryr sig vem som tar hand om soporna så borde man väl åtminstone vara litet mer restriktiva om det gäller uppdrag med säkerhetspolitiska inslag. Sådan verksamhet ska naturligtvis skötas av svenska myndigheter eller statliga verk – och allra minst lämnas över till utländska företag, som dessutom i det här fallet kommer från det land som spionerar på allt och alla överallt! Det är den andra skandalen i skandalen.
  Den socialdemokratiska ledningen är så amerikaniserad att de nu är beredda att föra vårt land ännu närmare USA med ett NATO-medlemskap som kronan på verket. Med sådana som natominister Hultqvist i spetsen propagerar de den uppochnervända världsbild som gör Ryssland till det stora hotet för världsfreden i allmänhet och den i Östersjöområdet i synnerhet. Varje människa med litet vett i behåll kan ju se att USA har en krigsbudget som är tio gånger större än Rysslands och större än alla andra staters sammanlagt! De fortsätter att ringa in Ryssland med nya baser och utplacering av trupper och material i dess närområde. Mig veterligt har Ryssland inga baser i Mexico eller ens på Kuba. (S)-ledningen stöder denna USA-politik och deltar i propagandan och den ekonomiska krigföringen. Man har piskat upp en antirysk stämning som gör det svårt, nästan omöjligt, att föra en sansad diskussion om säkerhetsläget i Europa och världen. Ifrågasätter man krigshetsarnas snedvridna propaganda stämplas man som Putinvän eller rysskramare; försvarsministern är en av dem som resonerar i de termerna.
  Men nu faller de på eget grepp. Att register lämnas ut till USA-baserade företag är OK, men när det företaget i sin tur lämnar de vidare till underentreprenörer i Tjeckien och Serbien – SERBIEN, herregud har de inte samma religion som ryssarna?! – då tar det hus i h-e. Socialdemokraterna har själva drivit på outsorcingen och de har själva piskat upp stämningen mot Ryssland; i häxjakten som nu pågår faller därför den ena ministern och statssekreteraren efter den andra. Rätt åt dem kan man ju tycka och bäst vore om också Hultqvist fick gå. Kanske kunde en annan försvarsminister (s) ha en något annorlunda attityd än honom och bättre försvara de svenska intressena. Sedan är det naturligtvis en dålig tröst för dem som nu faller att de som kräver deras avgång är ännu mer outsoucingivriga och ännu hellre vill sälja ut registren till USA. Men så är det ynkliga svenskamerikanska politiska spel som är det enda som dessa undermåliga politiker – de sämsta sedan den allmänna rösträtten infördes? – förmår!
  Kanske borde också de serbiska och – tror jag det var – tjeckiska ambassadörerna protestera mot att deras företags heder ifrågasätts. Mig veterligt har inga bevis presenterats för att underentreprenörerna i dessa länder verkligen har missbrukat sitt förtroende.
  Bevis förresten – vad spelar de för roll när det är Putin som styr världen! VSB. (2017-09-05)





Skänninge.
På resa från Hälsingborg till Nyköping hade vi tänkt oss en fika på det fina kaféet i Väderstad (rekommenderas!). Snopet nog var det stängt pga ombyggnad! Det fick istället bli en avstickare till Skänninge och kaffe mittemot kyrkan. På bilderna syns torget med Ture Lång, rådhuset och Vårfrukyrkan. Ture Lång har en intressant historia som går tillbaka på det tyska inflytandet i staden under medeltiden. De tog med sig traditionen med stora Rolandsstatyer i sina städer. Den ursprungliga Ture Lång är förstås borta sedan länge, den här gjordes av lokala plåtslagare för några år sedan i samband med något jubileum. De utgick från den bild av Ture Lång som finns i Olaus Magnus 1500-talsverk Historia om de nordiska folken. Inne i kyrkan ligger den ena fantastiska gravhällen efter den andra, de flesta från 1600-talet. Skickliga bildhuggararbeten som berör trots att min kunskap i de bibliska berättelserna man refererar till tyvärr är nästintill obefintlig. På en av hällarna har bildhuggaren själv, eller möjligen de efterlevande i hans verkstad, mejslat in några av hans verktyg.
  Var man än stannar på resa i landet finns så mycket intressant -- det som bara skulle bli en snabbfika blir en upptäcksfärd på flera timmar! (2017-08-31)



En av många uttrycksfulla bilder på gravstenarna i kyrkan.



Dödskallen ...


... liksom timglaset förekommer ofta på gravhällarna och påminner oss om vår utmätta tid.


Evangelisternas attribut finns på flesta hällar, här Johannes med örnen.


Matteus med den bevingade människan.


Markus med lejonet.


Lucas med oxen.


Även en bildhuggare ligger begravd i kyrkan och på hans gravhäll finns några av hans redskap. Här klubban och två stämjärn (heter det så?) ...++++


... och här en passare och vinkelhake.





Bilder från morgonpromenaden (2017-07-24)








Bilder från Norrköping.
Åker till Norrköping i ett särskilt ärende, mer om det om det längre ner.
  Besöker Arbetets museum och tar mig äntligen tid att se EWK-museet och utställningen med hans bilder. På samma våning visar man också, detta Reformationsfirandets år, propagandabilder från Luthers tid. Högst upp i huset, på femte våningen, visades (sista helgen) en fotoutställning med Per-Anders Petterssons "African catwalk". Magnifika bilder! Jag är inte särskilt modeintresserad men här får man en inblick i den afrikanska modevärlden med bilder från de stora visningarna där. Dessutom som amatör min beundran inför den professionella kvaliteten på bilderna. I första hand naturligtvis ögat, vad han har sett och valt ut och i många fall själv har arrangerat – men också kunnandet i ljussättning, självklart också en bra kamera som klarar de svåra ljusförhållandena, till sist också en hel del professionellt efterarbete.
  Nu river man PAP:s utställning och ersätter den med bilder tagna av de 39 fotografer som har antagits till "Dokumentärfotosalong 2017" med temat "Arbetsliv". Jag är en av de lyckliga som har fått med ett bidrag. Vernissage den 2 september kl. 14.00.
  Efter museet en vandring i de vackra kvarteren längs Motala ström. På Skvallertorget står Pye Engströms "Vår enighets fana" med Kata Dahlström och agiterar mot dansen kring guldkalven. Sannerligen ett tema lika aktuellt idag! (2017-07-22)








Att vi aldrig lär oss!
Vi besöker Vasamuseet och beundrar det magnifika skeppet – även om det som skeppsbyggnadskonst var mindre lyckat. Bygget var utlagt på entreprenad, ungefär som våra tiders sophantering, äldrevård och fordonsregister. Så här beskriver Wikipedia fortsättningen på den historien:

"Förlusten av Vasa var inte den direkta och omedelbara orsaken till några förändringar, men skyndade troligen på en centralisering och effektivisering av kronans system för att bygga krigsfartyg. Det tidigare så kallade arrendesystemet, en sorts entreprenadverksamhet, som hade hanterat verksamheten vid skeppsgården i Stockholm lades ner, och istället tog centralmakten över den direkta driften av all verksamhet. Till stor del var det en fråga om en ekonomisk reform som grundades på svårigheterna att hantera flödet av pengar inom arrendesystemet, men enligt marinhistorikern Fred Hocker kan Vasas offentliga förlisning troligen ha skyndat på förloppet"

Det var då det, våra nuvarande kapitalägare och deras politiker är mer hårdhudade och det krävs mer än ett Vasa för att de ska ändra sig! (2017-07-19)





Facktuellts sommarnummer äntligen lämnad till tryck. (2017-08-15)




Äldre inlägg