Recensioner - 8





Bilden. Omslaget till Trappsniglar. Foto: Tommy Arvidson.


Trappsniglar. En bok om brevbärare.
Tommy Arvidson arbetade som brevbärare från 1964 till 1980, först heltid och därefter mera sporadiskt. 1983 återvänder han till sin arbetsplats, brevbäringskontoret i centrala Uppsala, och fotograferar sina tidigare arbetskamrater och den miljö de arbetar i. De många svartvita bilderna och Arvidsons korta texter ger en kärleksfull skildring av brevbäraren och brevbäringen så som den var på den tid som han, och jag, arbetade där:
  “En del före detta kollegor hävdar att sextiotalet och sjuttiotalet var en slags guldålder när det gällde att arbeta som brevbärare. Då rådde en frihet som kanske aldrig kommer tillbaka”.
  Jag kan instämma. En bit in på 80-talet började omregleringarna slå igenom med den ena omorganiseringen och åtdragningen efter den andra. Jag lämnade liksom Arvidson brevbäringen, men, för min del, inte Posten!, på 80-talet så jag kan inte uttala mig om hur mycket av den “brevbäringens själ” som rådde under vår tid som finns kvar idag.
  Förhoppningsvis något, men det jag hört från tidigare arbetskamrater vittnar om att det har blivit i alla avseenden mycket hårdare. Och nu tillkommer de genomgripande förändringar som sker i digitaliseringens, och omregleringens, spår.
  Men det är en annan berättelse!

Trappsniglar. En bok om brevbärare. Författare: Tommy Arvidson. Tira Books förlag 2018. 64 sidor.
Tommy Arvidson arbetar som fotograf och driver bloggen “Om fotoboken”, www.omfotoboken.se.

  • Länk till Trappsniglar hos Bokus

  • Ken Wirde gav 1981 ut romanen “Stadsbrevbärarens ensamhet” som utspelar sig i brevbärarmiljö. HÄR en länk till min anmälan av boken (publicerad i Statsanställd 30-32/1981).
  • Jag publicerade 1980 (i Folket i Bild/Kulturfront) en berättelse om brevbäringens innersta väsen: “Min värld”
  • Tidningen Postnumret som vi gav ut i Täby under 1970- och 80-talen speglar den tiden. Samtliga nummer finns HÄR!


    Från brevbäringen i Täby, 1982. Foto: Tommy Löfgren.


    Brevbäringen i Täby, jultrafiken 1979. Foto: Tomi Olsén.





    Posthistoria: Postverket under Pariskommunen.
    Det är i år 150 år sedan Pariskommunens dagar våren 1871. Här en artikel som jag skrev för tidningen Postnumret 1979.

    Den 18 mars 1871 utropade Parisarbetarna Kommunen. Man kan säga att det var den första arbetarstaten – eller i varje fall embryot till en sådan; föregångaren till oktoberrevolutionens ryska. sovjeter och den kinesiska revolutionens folkrepublik. Kommunen fick leva i endast dryga två månader. Den 24 maj hade storborgarna återerövrat staden. Ett fruktansvärt blodbad – där minst 30.000 arbetare och andra som hade stött Kommunen mördades – blev här, liksom i t.ex. Finland 1918, den hotade överklassens besinningslösa hämnd.
      Kommunens historia blev kortvarig och den hann inte uträtta så mycket, men vi kan ändock se en del exempel på vad arbetarna använde makten till den korta tid de nu innehade den. Man ersatte den stående armen med folkbeväpning; man skiljde kyrkan från staten och den religiösa undervisningen togs bort ur skolorna; ämbetsmän gjordes valbara och dessa ooh alla andra som valdes gjordes direkt ansvariga inför dem som valt dem – de kunde när som helst avsättas av väljarna; lönerna sänktes för alla f'örloendevalda, dessa skulle uträtta sitt arbete till arbetarlöner; nattarbetet i bagerlerna förbjöds; fabriksägarnas privata straffsystem mot arbetarna förbjöds; osv.
      I det här numret av Postnumret ska vi publicera det kanske intressantaste avsnittet hittills i vår serie "Posthistoria", nämligen ett utdrag ur en bok av en av Kommunens egna soldater, Lissagarays "Kommunen 1871". Här beskriver han Postverket under dess 72 dagar och vilka åtgärder Kommunen vidtog för att sätta det på fötter igen.

    "Större delen av dessa ämbetsverk leddes av arbetare eller tjänstemannaproletariat. Överallt räckte det till med fjärdedelen av den vanliga personalen. Postdirektören Theiss, en ciselör, fann hela postverket förstört, avdelningsbyråerna stängda, frimärkena undangömda eller undanskaffade, materielen, såsom sigill, stämplar och vagnar osv. slungade huller om buller, kassan tömd till botten. Plakat, som slagits upp i salama och på gårdarna, befallde tjänstemännen att vid risk att annars bli avskedade bege sig till Versailles. Theiss ingrep raskt och energiakt. Då de lägre tjänstemännen kom för att göra sig i ordning för avfärd, talade han till dem, klargjorde ställningen och lät stänga dörrarna. Den ene efter den andre lät förmå sig att stanna kvar, sedan några tjänstemän, som voro socialister, erbjudit sina tjänster. De som först anställdes, fick ledningen ar Verkets olika avdelningar. Man öppnade avdelningsbyråerna och inom 48 timmar var postbefordringen i Paris åter i gång. Skickliga agenter kastade in de brev, som var avsedda för landsorten, på byråerna i St Denis, ja på tio mils omkrets kring staden! För befordringen av breven till Paris lämnade man det personliga initiativet fritt spelrum. Ett högre råd tillsattes, som höjde brevbärarnas och byråtjänstemännens löner, förkortade och fastställde överarbetstiden, så att arbetarnas duglighet framgent kunde fastställas genom noggrann prövning"

    Noter.
    1) Theiss var den av Kommunen tillsatte direktören.
    2) Borgarnas regering hade vid upproret flytt till Versailles.
    3) Paris var fullständigt omringat, dels av tyska, dels av den borgerliga Versailleregeringens trupper.

    I en bilaga i sin bok bifogar Lissagary ett utdrag ur en redogörelse som Theiss själv skrivit ned.

    Artikeln publicerades i Postnumret 1/1979. Tidningen gavs ut av postklubben I Täby. HÄR finns ett tidningsarkiv!
    HÄR en länk till artiklar om svensk postfacklig historia.

    Pariskommunen krossades, men det ironiska, och hoppfulla!, är att en av dess deltagare, Eugène Pottier, bara någon månad efter nederlaget skrev den text som har blivit den internationella arbetarrörelsens främsta kampsång, Internationalen. Musiken skrevs några år senare av den belgisk-franske kompositören Pierre Degeyter.

    Bilden. Kyrkogården Père Lachaise i Paris, minnesmärket över de kommunarder som mördades i maj 1871.






    Deamerikanisering, del 1: Satans demokrati
    Satans demokrati – med betoning på det första ordet – är en teaterföreställning och konstinstallation i ett stort f.d. kontorshus på Nobelberget i Nacka. 47 skådespelare och ett hundratal konstnärer samt ännu fler KTH-studenter är engagerade i det magnifika projektet. Föreställningen har inspirerats av Bulgakovs Mästaren och Margarita men religionen har ersatts av demokratin, "vår tids religion", som det heter i programbladet. De flesta rummen på de tre våningar som upplåtits för teatern har tidigare varit små kontorsmoduler med ett eller möjligen två fönster och plats för ett skrivbord och några bokhyllor med pärmar; här har hundratals helt vanliga svenska tjänstemän arbetat. Rummen finns kvar men de många konstnärerna och arkitekturstudenterna har gett dem en ny inredning och nya funktioner, alltifrån vanliga tjänstemannarum till mysrum och vardagsrum och sovrum och omklädningsrum och psykiatrimottagning och sjuksal – och förhörsrum och tortyrkammare. För mig för det tankarna till något av CIA:s många kontorskomplex runt om i världen. Hela föreställningen andas EU:s Sverigedemokratiska värld och kanske är det vad man vill varna oss för: "I Europa väljs det demokratiskt in partier som jag upplever driver en icke-demokratisk politik", säger projektledaren och regissören Py Huss-Wallin i en intervju. En inställsam engelsktalande konerencier med välsmord trut, "Woland", tar emot oss i baren och hälsar välkommen. Kanske tänker de på Barack Obama? Eller någon annan av de slipade politiker som för talan åt de rikaste rika i det USA som styr och terroriserar världen – kanske symboliseras dessa politiker av den nickedocka som finns med i föreställningen? Eller föreställer den kanske någon av EU-demokraturens kreatur som på engelska ska förklara varför det grekiska folket ska krossas för att betala de tyska profitörerna? Vi tvingas alla – utom de styrande – ta på oss masker och uppmanas att inte säga någonting, vi får inte tala med varandra – bara lyssna! Vi får se ett riggat val där Demokratiska partiet tar hem segern med 99 procent. Journalisten, Margarita, som ställer en kritisk fråga om den felande procenten återfinner vi senare i en tortyrkammare och i den sista scenen i pjäsen ska hon avrättas. Under vandringen mellan de olika rummen meddelar en högtalarröst det man förväntar sig i ett demokratiskt samhälle på glid: Demokratiska partiet har beslutat ... att vissa sexuella läggningar är olagliga ... att medborgarna ska klä sig på ett anständigt vis ... att Demokratiska partiet beslutat att återinföra dödsstraffet och därför kan nu Margarita avrättas. Alla medborgare uppmanas att infinna sig i Kyrkan för att ta del av skådespelet.
      Så kan man referera och kommentera föreställningen. I slutscenen, inför avrättningen, rycks maskerna av oss. Är det för att vi inte längre ska kunna gömma oss bakom dem inför det fruktansvärda som sker inför våra ögon? Frågan är bara: Vad är det vi ser? Vi tittar in i TV-rutan eller datorskärmen och ser en massa saker. Vi läser vår dagstidning och ser samma saker där. Och hör vad radion basunerar ut. Vilket urval gör vi – om vi gör något urval, eller låter vi hela tiden andra välja åt oss? Det goda med den här föreställningen är att den kanske oroar oss något, kanske uppmanar oss att tänka efter en gång till inför det vi ser och hör och orkar och vågar bryta oss ur och ifrågasätta vad det är som den amerikanska kören sjunger. Jag vet inte riktigt vad de som har gjort den här föreställningen tänker och hur de andra i publiken tar till sig den. Bulgakovs bok skrevs som en kritik av det dåvarande sovjetiska samhället. I ett skåp finns affischer med Lenin, Stalin och Mao – vad menar man med det? Anna Politskaja, den kritiska ryska journalisten, citeras.
      "Konsten är farlig, ty konst skapar kraft och rörelse", står det skrivet som inledning i Programbladet. Ja – men inte om den leder kraften och rörelsen mot fel håll. Inte om den, som den svenska propagandaapparaten och stora delar av vänstern, gärna ser grandet i det ryska ögat men inte bjälken i det amerikanska! Man tycker illa om Jimmie Åkesson men spelar ändå på hans planhalva och vänder och vrider på "flyktingkatastrofen" – men undviker att diskutera de krig som orsakar den och vilka som är de skyldiga och hur vi ska sätta stopp för dem. Där tänker man gärna amerikanskt!

    Det är en omfattande föreställning, det är många rum att kika in i, och man hinner inte med att se och ta in allting under de tre timmar som det pågår vilket präglar recensionerna i de stora dagstidningarna: de flesta verkar inte veta vad de har sett och hur de ska kommentera det. Här finns i alla fall en recensent som tycker något

    När denna text publiceras återstår endast några extraföreställningar i slutet av januari, men även dessa är utsålda. Har man tur kan man köpa en biljett vid dörren. Däremot finns några biljetter kvar till själva utställningen. (2016-01-09)




    Aksel Sandemose: Varulven och Felicias bröllop
    Aksel Sanedmoses Varulven är en avklarnad, varm och rik bok. Mot bakgrund av kriget, den tyska ockupationen och motståndsrörelsen skildras kärleken mellan författaren Erling Vik och Felicia Ormsund, som är gift med Jan Venhaug. Alla tre var aktiva i motståndsrörelsen och hamnade så småningom i exil i Stockholm. Felicia och jan bor på Jans föräldrahem Venhaug, en gård en bit från Oslo. På gården bor också Jans och Felicias två barn och dessutom Erlings dygt tjugoåriga dotter från ett tidigare äktenskap, Julia. Triangeldramat, som nog egentligen rymmer fyra personer, även Julia spelar en roll i det, är helt öppet för de tre vuxna. Alla har de övervunnit svartsjukans varulv. Kanske ska man också räkna in en femte person, den gamle trädgårdsmästaren Tor Anderssen, som spioner genom ventilen när Felicia går omkring naken i sitt växthus.
      I alla fall ges det intrycket genom boken ända fram till de sista kapitlen. Då mördas Felicia en helgdag, på väg till Posten för att hämta ett brev, som någon meddelat henne är på väg, antagligen för att lura henne i en fälla. Jan, Erling, Julia och Tor sitter tillsammans i huset när mordet äger rum och har därför alibi. Mordet klaras inte upp i boken. Däremot får vi till slut reda på vem som dödade Torvald Örje, en medlöpare från kriget som nästan lyckats få fast Erling under kriget och som en tid innan mordet på Venhaug varit fräck nog att söka upp Erling i Oslo. Jan Venhaug ber Erilng om att utföra mordet men Tor Anderssen hinner före får vi så småningom veta. Torvald Örje kan vara mördaren, men också Gulnare kan vara det. Gulnare var Erlings första förälskelse; hennes bröder som var samarbetsmän avrättades av Felicia under kriget.
      De motiv som är bokens egentliga huvudpersoner, kriget och motståndskampen och kärleken som övervunnit svartsjukan, kan paradoxalt nog båda vara orsaken till Felicias död.
      Eller är det Varulven?, som Sandemose påstår i romanen.
      Varför sviker människorna sina mänskliga möjligheter och blir maktens medlöpare? - Denna frågeställning är innebörden av Varulvsbegreppet, skriver Lars Andersson i Våra författare. (1998-04-12)

    Litet senare på våren läser jag Felicias bröllop, den torso, som var tänkt som en fortsättning på Varulven.
      I första delen av boken finns några färdigskrivna, utarbetade kapitel av samma klass som Varulven. Resten av boken är nog vad som kan kallas för utkast till avsnitt som skulle bearbetas och ges samma form.
      I det färdiga som finns med får vi veta att det var Gulnare, som var hämnaren som dödade Felicia. I några underbara kapitel får vi läsa om brodern Gustavs sista dagar, förnedrad av att ha gjort ett misstag som sprängarbas - men framförallt skildringen av Erlings möte med Elfride, Gustavs hustru.
      En härlig bok, så synd att Sandemose - efter hustruns död - inte orka skriva den klar! (1998-08-07)

    Om Sandemose i Våra förfafattare - 2 där Lars Andersson skriver om honom. Även i Moraliska tankar - Artiklar, där Lars Andersson skriver ett långt efterord. NB att Cornelius Felicia-sånger är skrivna efter läsningen av Varulven!




    Gunnar Brusewitz & Staffan Söderblom: Röster över vattnet
    Gunnar Brusewitz skriver som alltid sin raka prosa, det är svårt att tänka sig honom som lyriker, de metaforer han använder till trots. Men det är en effektiv prosa som alltid förmedlar en historia, vare sig den är självupplevd eller en återberättad historia från den litterära värld som han behärskar; han är beläst GB och han står i ständig kontakt med föregångarna inom genren, vare sig de heter Linné, White eller Strindberg. Eller Ivar Lo för den delen, om vilken han - för mig - överraskande berättar, att han med förtjusning läst den posthumt utgivna kärleksromanen.
      Söderblom är också poet, vilket märks. Han har ett tätare språk, en del brev är snarast prosapoem, med många metaforer och nyskapade adjektiv; det är tidvis något mycket Martinssonskt över hans texter. Kanske var det rentav under denna tid han skrev biografin om Martinsson?
      Det är för övrigt ett märkligt drag i den här brevväxlingen att ingen av dem skriver något om vad de annars arbetar med under det här året. Rätt ofta talar de rätt ut i luften, direkt till läsaren mer än till brevväxlaren. Man kan nästan föreställa sig hur Söderblom sitter nere vid Kårstaviken och på samma sätt som den Martinssonska taltrasten
      "..nära sitter han, i klarhetens näranejder. Luftlagren är någorlunda överlistade, ekomöjligheterna någorlunda engagerade i den riktning han vill...Han sjunger länge så, ända tills det skymmer och sången ger en bild av fjärrbågens krökning, genom längtansvärlden och av stämningsinnehållets ärlighet och oärlighet, allt tvingat samman till en frågandets tråd som försvinner i ritkning mot den stora Ingentingklockan, som smälter ner inne i kärnan av den nedgående solen".
      Men en Martinsson med mera sälta än orginalet, och därför en egen ton.
      SS berättar om hur han en kväll ser om Arne Sucksdorffs film Mitt hem är Copacabana, "jag tror inte hans sargade idealism om så mycket gott". Han fortsätter resonemanget kring en annan av Sucksdorffs filmer, Det stora äventyret, "med den lyckliga uttern och rävungarna som sprängs ihjäl i lyan". "Jag mindes inte att också den filmen är så trasig, att den förblöder så bittert i all sin skönhet. En ensam grabb som knatar i landskapet med sina hemligheter, sina fågelögon och sin sammanbitna skräck för att bli vuxen som fadern...Han är bror till..."pojken i trädet" som inte hittar en skog djup nog att gömma sig i, utan tar sitt liv"
      Med utgångspunkt i detta fortsätter SS träffande? naket! om andra naturskildrare - och sig själv? - att "de bästa naturbilderna vi har är gjorda av folk med såna där grabbar inombords, små sorgsna och ursinniga grabbar som springer till skogs, för att slippa hela skiten. De ligger och trycker i sina gömslen nånstans åt helskotta till och pratar med djuren - Liljefors, Barthel, Rosendahl ... ett vrångt gäng, fågelögda och med isiga pjäxsnören, lite utelåsta."
      SS kastar flera gånger ut den här kroken till GB, men har får inget riktigt svar. Det är synd, eftersom man även hos GB anar den här grabben; han antyder det - vilket SS också påpekar - men det blir inte mer än så.
      En morgon vaknar han för tidigt, igen!, skriver han, SS, och går ut över fälten: "Men vilken morgon det blev! Kall, stark...det slog svetsloppor om solen!" Det är förbannat bra, liksom påståendet -- i polemik med Erik Rosenberg, ständigt närvarande i detta samtal - att "tramporgeln är starens instrument".

    Om sångarpoesin och trastpoesin
    Om kråkorna, och skatorna
    Om tornsvalorna som skridskoåkare i skyn
    Nils Aslak Valkeapää's dikt:

    när jag var barn
    undrade jag
    varför jag inte hade vingar
    som andra fåglar

    och fast jag inte längre är barn
    undrar jag än

    "Hösten är en lerig utförsbacke nu", skriver SS. "Den som lyssnar noga kan höra hur molnen skrapar mot skogen..." - Det finns många sådana fina metaforer, eller vad man nu vill kalla det (Kom att tänka på hur Nerudas försöker förklara begreppet metafor för Il Postilone i den underbara italienska filmen, som går på biograferna i Stockholm.)

    (1996-09-01)

    Satffan Söderblom (f. 1947) är författare och översättare, har bl.a översatt Karl Ove Knausgårds romaner. Han bor i Kårsta intill sjön Sparren i Vallentuna kommun. Gunnar Brusewitz (1924 - 2004), konstnär och författare, bodde i Lisinge i Norrtälje kommun i andra änden av samma sjö.




    Två texter om Kina
      Det är en mycket kritisk rapport, fylld av oro inför den närmaste tidens utveckling, som Jan Myrdal lämnar från sin senaste Kinaresa. Bokens titel lyder också: "Kinesisk by 20 år senare. Rapport med frågetecken" (Norstedts. Ill. Gun Kessle).
      Han har återigen besökt Liu Lin, och eftersom han känner byn sedan tidigare kan han få ett grepp om utvecklingen där idag. Fengyang härad känner han däremot inte lika bra och han förblir därför frågande inför de vidunderliga historierna om den snabba. vägen till rikedom, som han där får berättade för sig. Fengyang är nämligen ett nationellt föredöme idag, i det att man där konsekvent har genomfört det s.k. "kontraktssystemet" och fördelat jorden på familjerna. Meningen är nu att detta system skall genomföras över hela landet. I Liu Lin har det dock stött på visst motstånd så där har man inte gått lika långt: man har nöjt sig med att dela upp byns jord och annan egendom på två arbetslag, vilka inom sig fortfarande fungerar som kollektiv; "det har visat sig mycket svårt att övervinna "jämlikeriet", som partisekreteraren bekymrat konstaterar. Vad jag kan förstå av Myrdals bok beror de fantastiska – fr.a. anmärkningsvärt snabba - produktionsökningarna de senaste åren inte bara på en sund effektivisering utan fr.a. på att man förlängt arbetsdagen åt båda hållen och utökat barnarbetet, men också genom att man delat ut av reservfonderna av t ex spannmål. Dessutom har den tydligen skett till priset av att man dragit ner på mer långsiktiga investeringar som jordförbättringar och konstbevattning.
      I ett tal i januari 1962 inför Centralkommitten betonade Mao Zedong att socialismen fortfarande - efter tio års praktiska erfarenheter i Kina, och drygt fyrtio år i Sovjet - var ett "den okända nödvändighetens rike". Vad det gällde var, att skaffa sig erfarenhet och åter erfarenhet och så uppnå frihet, dvs. insikt i de lagar som ger förutsättningarna och ramarna för det socialistiska uppbygget.
      Nu har det gått ytterligare tjugo år, och rimligen bör man nu ha blivit något klokare. Vad har man då kommit fram till? Ja i varje fall partiledningen har bedömt den socialistiska verkligheten i dagens Kina så, att den kräver en ökad privatisering av produktionsförhållandena - med större tonvikt lagd vid marknaden - för att kunna vidareutvecklas. Inom alla sektorer av näringslivet genomförs nu sådana reformer, i Myrdals bok redovisas fr.a. hur de omsätts inom jordbrukssektorn.
      Å andra sidan kan man också bedöma verkligheten så, att man borde fortsätta med de planerade kollektiva lösningarna. Det hör vi också exempel på i de samtal som Myrdal återger i sin bok. Nu bör man naturligtvis inskjuta att plan inte bara är plan, och marknad enbart marknad. Till och med i ett så extremt marknadsorienterat samhälle som det svenska, finns betydande inslag av plan. Sak samma gäller naturligtvis Kina, fast omvänt. Man måste väl också anta, att plan fortfarande är huvudsidan i Kina, och vad det än så länge handlar om är färdriktningen, eller för att använt ett uttryck som de själva myntat, huruvida de vandrar den kapitalistiska eller socialistiska vägen!
      Det finns ett par följdfrågor i anslutning till detta.
      För det första så undrar man hur det kan komma sig att de så bestämt arbetar på att trappa ner den ideologiska och politiska kampen och deklarerar att klasskampen har upphört, samtidigt som de i och med den nya ekonomiska politiken medvetet skapar många nya kapitalister. Borde inte den reformen åtföljas av skärpt politisk vaksamhet? Det verkar också vara så, att bönderna nu (åtminstone för ett tag framåt) visserligen kan tjäna litet mer pengar, men samtidigt sker det till priset av mycket hårdare arbete. Likaså dras deras barn in i jordbruksarbetet i större utsträckning än förr, vilket försämrar deras resultat i skolan. Leder inte detta till, att böndernas möjligheter att sköta statens affärer försämras? I Myrdals rapport finns exempel på det. Och är det i så fall inte litet chansartat (för att göra en välvillig bedömning av den nya politiken) att under några år arbeta "dag och natt" för att göra landet rikt och under tiden överlåta politiken åt "experterna" i stället för att låta utvecklingen gå litet saktare, men hela tiden behålla greppet om staten?
      Den andra frågan är vilken massbas (eller "massbas") som fört fram de nya ledarna och deras politik till makten. Är det de stora massan av bönder och arbetare? Eller är det kadrerna inom parti- och statsförvaltningen över hela landet?
      Eller är det en liten grupp ledare i de stora städerna? Man kan tolka Myrdals bok som att det är den sistnämnda gruppen – men också den mellersta: han rapporterar om flera exempel där det just är partikadrerna ute i kommunerna, som svingat sig upp med hjälp av kontraktssystemet.
      Myrdal betonar i denna bok återigen, att det är massorna, inte ledarna, som till slut avgör historien. Det tycks idag råda ganska lugna förhållanden i Kina, och man kan därför anta att de kinesiska massorna åtminstone accepterat den nya politiken. Man får bara hoppas att de inte gjort samma misstag som det ryska folket gjorde på 20- och 30-talen när de följde Stalin i de stora politiska striderna (oavsett vad man anser om Stalin och hans politik, liksom om hans motkandidater och deras politik, tror jag man måste säga att det ryska, liksom de övriga sovjetiska folken, i allt för stör utsträckning godkände även de stora misstag, som han uppenbarligen gjorde sig skyldig till. - Är det f.ö. inte Myrdal som skrivit den bästa Stalinanalysen i sin bok Turkmenistan?)
      Men lika säkert som att de sovjetiska folken, ja även det ryska!, kommer att resa sig och rätta till de misstag man begått, lika säkert kommer det i Kina, om den nuvarande politiken visar sig vara så illa som den träder fram i Myrdals bok, att genomföras en ny - Kulturrevolution! Om det räcker med det!

    -----------------------------

    Kulturrevolutionen ägnas inte så mycket utrymme i Myrdals bok, men den finns där hela tiden som en ljusare bakgrund, mot vilken den nutida politiken utspelar sig. Den framträder hos Myrdal som det den var: en politisk revolution och inte bara en kulturell, som det olyckligt valda namnet kan få en att tro. T.ex. så nämner Myrdal Kulturrevolutionen som en rörelse för att "kräva gemensamma investeringar för mekanisering och anläggningsarbeten".
      En som gett sig i kast med att litet mera explicit analysera kulturrevolution, är Pål Steigan, det norska AKPmI:s ordförande. Han gör det i tidskriften Röde Fane nr 2/1983 i en artikel med rubriken "Et bidrag til en kritisk studie av kulturrevolusjonens teori".
      Författarens syfte är att diskutera Kulturrevolutionen

    "fra et helt bestemt synsvinkel, nemlig vurdert som et forsök på et teoretisk bidrag til marxismen-leninismen: Var Kulturrevolusjonen ei vidareutvikling av marxist-leninistisk teori, eller var den et avvik fra denne teorin. Dette er mulig åt ta stilling til ved å dröfte kulturrevolusjonens teoretiske skrifter og programmatiske vedtak i lys av marxismen-leninismen".

    Är det verkligen möjligt? Steigans källor blir naturligtvis de officiella cirkulär, 16-punktsprogrammet och liknande, som finns tillgängliga. Dessa är, som Steigan också konstaterar, tämligen kortfattade och svävande och i varje fall i förhållande till de omfattande och djupgående politiska strider de gav upphov till och föddes ur. De flesta av Steigans källor härrör ju dessutom från inledningen av denna väldiga rörelse. Men det finns naturligtvis mer skrivet om Kulturrevolutionen, texter som vi inte har tillgång till. Inte ens det Mao skrev under den här perioden har ju publicerats (annat än några saker som getts ut i piratutgåvor); beklagligt nog sitter man på det i Peking - när kommer Valda Verk del 6?!
      Redan mot den bakgrunden är det märkligt att Steigan kan göra den bedömningen att kulturrevolutionen inte skapade någon "ny teoretisk klarhet" i de motsättningar som diskuterades: plan - marknad, folkkommunerna, Det Stora språnget, bas - överbyggnad, produktivkrafter – produktionsförhållanden, m.m.
      Men naturligtvis är det Steigans grundläggande metod som är sjuk: att jämföra de knapphändiga officiella texterna om kulturrevolutionen med sedan tidigare auktoriserade marxist-leninistiska texter och därefter ge betyg: vad är det för sorts marxism-leninism?
      För att kunna bedöma, kulturrevolutionen måste man också uppsöka andra källor. Det är här den typ av böcker som Myrdals rapportböcker representerar, blir oumbärliga. De är, förutsatt att de är ärligt genomförda, de bästa källor vi har för att analysera en social rörelse av det slag som här diskuteras. Den bok som Myrdal skrev från kulturevolutionens Liu Ling, visar sig också vara ett ovärderligt komplement till Centralkommitténs kommuniké från den 8 augusti 1956 (de berömda 16 punkterna).
      Steigans metod däremot, visar sig leda till egendomliga slutsatser. Kulturrevolutionens uppgift var att revolutionera överbyggnaden för att utveckla basen skriver Steigan helt riktigt. Även om det kanske är en litet knapphändig sammanfattning: Kärnan i K:s teori var - i direkt polemik med tidigare m-l teori, som den utarbetats av Stalin och SUKP - att klasskampen fortsätter under socialismen. Det var kring detta nav, som alla de olika diskussionerna om hur man skulle revolutionera överbyggnaden fördes.
      Men han anser att detta var en felaktig målsättning: Även om det fanns delar i överbyggnaden som släpade efter så var helheten bra. Där fanns ju en socialistisk grundlag, ett kommunistiskt parti i ledningen, förbud mot utsugning, kommunismen hade förklarats som samhällets i lag fastställda mål, äktenskapslagarna, egendomslagarna, krigsmaktens karaktär, osv. Detta skulle jämföras med basen: brudköp på landsbygden, småproduktion, efterblivna produktivkrafter, efterbliven transport- och distributionsapparat, osv, osv. Så skriver Steigan och menar att kulturrevolutionen leder ut i ren och skär subjektivism.
      Men att göra som Steigan, jämföra den ena sidan i en motsättning, sådan den verkligen är, med den andra sidan sådan den borde vara – vad är det för materialism?
      Problemet vid den här tidpunkten var, enligt min bedömning, att produktionsförhållandena dels inte ens motsvarade det som redan beslutats om dem, kommunistpartiet fingerade inte så så kommunistiskt, grundlagen tillämpades inte så socialistiskt, etc. Dels behövde de anpassas till den utveckling som faktiskt skett av basen/produktivkrafterna.
      Steigans artikel är genomgående av samma låga kvalitet, och den är därför till mycket liten hjälp, om man vill nå ökad klarhet om kulturrevolutionen, även om vi inskränker oss till att studera vad den betytt för den marxist-leninistiska teorin.
      Myrdal, men också Steigan, är mycket skeptisk till den officiella värdering av kulturrevolutionen, som KKP enats om under senare år.
      Antagligen är det så att Kulturrevolutionens historia, och de slutsatser som kan dras därav, återstår att skriva! (1983-84)




    Marxism-debatten: Nya texter på svenska

  • För ungefär ett år sedan utgavs på svenska, efter ett översättningsarbete som dragit ut på tiden bl a på grund av Nils Holmbergs sjukdom, det är han och Marika Holmberg som har gjort översättningen, det femte bandet i serien Valda Verk av Mao Tsetung. Denna volym omspänner tiden från maktövertagandet 1949 fram till kooperativiseringen av jordbruket 1957.
      Det är naturligtvis en mycket intressant period av socialistiskt uppbygge.

    Man märker i början av boken en hårdare ton, litet nervositet, det finns inte tid att finslipa texterna. Maktförhållandena var väl inte så där alldeles säkra omedelbart efter revolutionen. och det var bråttom. In på 50-talet, när förhållandena stabiliserats - men det fortfarande fanns många problem - kommer så de långa, resonerande texterna om ekonomi, politik filosofi; med ett språk som borde göra den skickligaste författare grön av avund, texter som "Om de tio viktiga förhållandena" från 1956 och talet inför centralkommitten i november samma år och det till partisekreterarna i januari -57.

    Ekonomi
    De ekonomiska frågorna behandlas naturligtvis i många av texterna. Det här var ju den tid, som den socialistiska industrin började byggas upp: 1957 producerades 4 miljoner ton stål, 4,5 gånger mer än vad man som bäst kommit upp i före revolutionen. Men framför allt var det den tid som jordbruket började kollektiviseras. och 1957 hade kooperativiseringen genomförts.

    "Det månte fastslås att den tunga industrin är kärnan i Kinas ekonomiska uppbyggnad",

    säger Mao i det viktiga talet den 27 februari 1957, som blivit berömt under titeln Om den riktiga behandlingen av motsättningar inom folket, och fortsätter

    "men samtidigt måste man också ta full hänsyn till jordbruket och den lätta industrins utveckling.
      Eftersom Kina är ett stort jordbruksland med mer än 80 procent av sin befolkning i landsbygdsområdena, måste jordbruket utvecklas jämsides med industrin. Endast därigenom kan industrin få råvaror och en marknad och bara på det sättet kommer det att vara möjligt att ackumulera ytterligare medel för att bygga en mäktig tung industri. Alla vet att den lätta industrin är nära förbunden med jordbruket. Utan jordbruk kan det inte finnas någon lätt industri. Men det inses ännu inte lika klart att jordbruket förser den tunga industrin med en marknad".

    Och en månad tidigare, vid ett tal inför de lokala partisekreterarna hade han ställt den avgörande frågan:

    "Vilken bör den rätta proportionen vara i kooperativens förtjänster mellan den ackumulation som reserveras för jordbruket och den ackumulation som staten tar från jordbruket? Var goda och tänk över denna fråga och arbeta fram den lämpliga proportionen!"

    Politik och ideologi
    Men det som ändå mest färgar de här texterna är den politiska och ideologiska kampen, frågan om makten i staten och statens makt, frågan om socialismen och demokratin.
      Mao bygger ju medvetet vidare på Marx-Engels-Lenins, i synnerhet Lenins teorier på det här området. Lenin fick knappast någon chans att prova sina teorier om proletariatets diktatur under fredliga förhållanden; när Inbördeskriget var slut dog han. Men Mao fick denna möjlighet, och det är fascinerande att följa den konkreta diskussion som löper genom hela boken om förhållandet mellan demokrati och diktatur under den proletära diktaturen eller demokratin, vad man nu vill kalla den.
      Den uppmärksamme läsaren märkte naturligtvis att det fanns en lucka när jag nämnde den tradition som Mao arbetade vidare i, det fattades en bit: Stalin. Mao återknyter till Lenin medan Stalin - trots att Mao värderar honom som en l huvudsak bra kommunist - även l det här avseendet ofta får tjäna som negativt exempel. I slutet av den här perioden Inträffar Ungenrnupproret och ständigt återkommer Mao till dessa händelser i sina tal och artiklar. Naturligtvis hade han fel, när han i februari 1957 sade att

    "Ungern är nu mer konsoliderat än någonsin och alla andra länder i det socialistiska lägret har också lärt en läxa"

    Drog lärdomar
    Men det Intressantaste är att han och Kina verkligen drog lärdomar: att motsättningarna består i det socialistiska samhället; hur motsättningar Inom folket skall lösas; hur avgörande demokratin är just för att kunna slå kontrarevolutionärerna i den hårda klasskamp som fortsätter under socialismen.

    "Håll nära kontakt med massorna",

    uppmanar han partisekreterarna i januari 1957 och varnar dem:

    "De som fjärmar sig från massorna och är byråkratiska kan vara säkra om att dra straff över sig. De ungerska ledarna var okunniga om förhållandena bland massorna på grund av bristande undersökningar och studier och när stora störningar bröt ut visste de inte vad som hade gått fel".

    De här problemen diskuteras f.n. intensivt Inom den svenska vänstern och huvudtrenden är väl tyvärr att "göra upp" med Lenin, i betydelsen att helt spola honom. Det är bara det, att när man tar del av "argumenten" hos en del av debattörerna får man den uppfattningen, att de inte bara har struntat i att läsa Lenin, eller glömt vad han egentligen skrev, de tycks också ha missat – eller förträngt? – dessa Maos texter. Kanske kan denna anmälan göra dem litet mer kända?

    Dialektiken
    Det tredje temat i den här boken är dialektiken, En del läsare känner till den berömda artikeln "Om motsättningar", som skrevs redan 1937; Mao insåg tidigt den avgörande betydelse som dialektiken, läran om motsatsernas enhet har för proletariatet och marxismen. "Om motsättningar" skrevs ju i pedagogiskt syfte, men här, i den här volymen, nöjer han sig inte längre med att skriva särskilda artiklar om dialektiken, här propagerar han den ständigt, vad texten än handlar om. Och i slutet av boken, i det anförande han höll vid det stormiga Moskvamötet 1957, säger han:

    "Begreppet motsatsernas enhet, dialektiken, måste propageras brett. Jag säger dialektiken måste flytta från filosofernas lilla krets till folkets breda massor."

    Man måste säga att han föregår med gott exempel. när han synliggör hur dialektiken verkar i de mest vardagliga och aktuella tingen och företeelserna.
      Jag skall citera att avsnitt ur talet den 27 januari 1957 - där det framgår hur han även på det här området blev tvungen att kritisera de ryska kommunisterna, i synnerhet Stalin:

    "Stalin hade ganska mycket metafysik i sig, och han lärde många människor att följa metafysiken. I Sovjetunionens kommunistiska partis (bolsjevikerna ) historia, kortfattad kurs säger Stalin att den marxistiska dialektiken har fyra grunddrag. Som det första draget talar han om att tingen är ömsesidigt förbundna, som om alla ting råkade vara förbundna utan någon orsak alls. Vilka är då de två ting som är förbundna? Det är de två motsägande sidorna l ett ting som är förbundna. Allting har två motsägande sidor. Som det fjärde draget talar han om den inre motsättningen i alla ting, men då sysslar han endast med motsatsernas kamp utan att nämna deras enhet. Enligt dialektikens grundläggande lag, motsatsernas enhet, råder på en och samma gång kamp och enhet mellan motsatser, vilka båda ömsesidigt utesluter och är förbundna med varandra och under givna betingelser omvandlar sig till varandra. /…/ Som de ser det är krig krig och fred är fred, de två utesluter varandra ömsesidigt och är helt utan samband, och krig kan inte omvandlas till fred. Inte heller fred till krig /…/ Kampen i fredstid är politik, det är kriget också ehuru vissa speciella medel används. Krig och fred både ömsesidigt utesluter varandra och är förbundna och kan under vissa givna betingelser omvandlas till varandra. Om inte krig ligger och jäser i fredstid, hur är det möjligt att det helt plötsligt bryter ut? Om fred inte ligger och jäser i krigstid hur kan den plötsligt komma till?"

    Framgångsrika år
    På tal om dialektiken skall det också sägas. att det vore en uppgift värdig SKP och Clarté att ge ut en samlingsvolym med texter där dialektiken belyses. Till exempel så är ju det bästa av det som Lenin skrev i den här frågan sedan länge utgånget ur bokhandeln (i den mån det överhuvud taget översatts).
      Den här boken representerar åtta mycket framgångsrika år i den kinesiska revolutionens historia. De värderas fortfarande så i Peking enligt vad man kan läsa i Peking Review. Men redan på det nionde året blev det tydligen litet besvärligare, enligt vad dagens makthavare anser, för att inte tala om senare problem. Man får verkligen hoppas. att kineserna fortsätter utgivningen av Mao's texter, band VI, VII, osv; men också att man tar itu med hans "Samlade Skrifter".
      Tills dess får vi hålla tillgodo med de fem delar man hittills serverat oss: läsa dem, sprida dem, lära av dem!

    (1981)




    En egocentrisk stadsbrevbärares ensamhet
    Ken Wirde gav i höstas ut sin första roman. Den skildrar en ung man, Jan G, som i mitten av 70-talet flyttar från Köping till Stockholm ooh börjar arbeta som brevbärare. Han är gift med en finsk invandrare, Maritta, och tillsammans med henne har han en dotter. De bor i en av förorterna och där har Jan G ett tag också kontakt med en liten vänstergrupp, "SPK".
      Men framför allt är det jobbet och förhållandena där som präglar boken. Det är en mardrömslik arbetsplats som Jan G hamnar på. Där finns en grupp "hetsare" – "fascister" som författaren bland annat kallar dem – som sprider skräck och olust omkring sig. Men där finns också Erland, en särling som är på väg mot självmordet och som Jan G söker kontakt med. Med Slappo, en annan ensamvarg, diskuterar han Stadsbrevbärarens ensamhet som ocksa är bokens titel (Bonniers, oa 70kr).
      Ensamheten bildar grundval for xenofobin, dvs främlingsrädslan och hatet inför det okända: "Skräcken för det där andra, de där andra, som man saknar konkret kunskap om just på grund av denna ensamhet", utgör en grogrund for fascism och rasism. Xenofobin ligger latent i hela den svenska samhällskroppen, men än så länge får den bara spontana och punktvisa utbrott
      Ungefär så kan man kanske sammanfatta de problem som Ken Wirdes bok kretsar kring.
      Det finns idag all anledning att dlskutera detta Vi går mot tider ined större arbetslöshet, nya folkomflyttningar och risk för storkrig.
      Man måste därför räkna med att de härskande för att kunna driva denna politik, kommer att använda sig av rasism och andra metoder för att splittra folket, Naturligtsvis har varje arbetare ett ansvar att inte låta fånga sig av fascistisk demagogi i olika formerr, I de förvirrade tider som vi går emot gäller det att tänka klart ooh medvetet och låta förnuftet styra, Det är ocksa riktigt att om det börjar gå snett i det här avseendet, göra som Jan G gör i romanen, nämligen ta upp problemen i arbetarnas egna organisationer, i hans fall fackklubben.
      När detta är sagt måste jag komma ined nagra anmärkningar, peka på några enligt min mening allvarliga brister i boken, som försämrar möjligheterna att på ett vettigt sätt diskutera de här problemen.
      Först detta om ensamhet. Visst finns det många ensamma människor i vårt land. Men det finns ensamhet och ensamhet. Och framför allt, även detta är en fråga där medvetet tänkande och egna ooh kollektiva ansträngningar kan ge resultat; ensamheten kan brytas. Detta förtjänar att särskilt betonas i tider som dessa, när de sociala problemen växer men den politiska rörelse som måste till för att lösa dessa ännu är svag, varför många hamnar i ensamhet. Men detta går att förändra!
      Låt oss mot den har bakgrunden titta på Jan G:s ensamhet. Vari består den? Är Jan G verkligen ensam och i så fall varför?
      Jan G lever tillsammans med en kvinna och en liten dotter, han har en bror som han umgås med, han har arbetskamrater som han dagligen arbetar tillsammans med, han har föreningsvänner. Varför är han trots detta ensam? Därför att han är en egocentrisk och självupptagen pojke, en i raden av dessa självupptagna pojkar som träder fram i den svenska litteraturen (och dessvärre också i den svenska verkligheten). Ta t.ex. hans förhållande till arbetskamraterna (skulle också kunna nämna förhållandet till hustrun). Han vill att arbetskamraterna på "Stockholm 33" i snacket under innearbetet borde uttrycka sig på ett visst sätt. När de tyvärr inte gör det tar han i grämelsen över detta fasta på det allra sämtsta i de diskussioner som verkligen förs och blåser upp det till en enligt min uppfattning rent grotesk bild av denna del av stadsbrevbärarens vardag.
      Visst finns det, som Jan G upptäcker, ett samband mellan arbetsintensiteten och det som han kallar för "aggressiviteten därinne i brevbärarlokalen". Brevbäraren har ett tungt ooh kanske framför allt mycket stressigt arbete nu för tiden. Men innearbetet är dock fortfarande av den arten att det tillåter samtal arbetskamrater emellan. Dessa underlättas också rent praktiskt av Postverkets snålhet: brevbäringen är ofta trångbodd varför många kan delta i en och samma diskussion. Naturligtvis kan resonemangen inte bli alltförr djupgående, det stör arbetsrytmen. Självklart förekommer också mycket skämt ooh tokigheter liksom en del hårda ord. Ett gott skratt förlänger som bekant livet och ibland kan luften behöva rensas. Och visst förekommer det även inom denna yrkesgrupp dumskallar och elaka människor som behöver talas till rätta och om det inte hjälper sättas på plats, men det hör ändock till undantagen.
      Jag vet inte om det bara är den här verkligheten som Jan G mötte eller om han råkade hamna på en ytterligt extrem och udda arbetsplats (författaren påstår det): i varje fall tycker jag att det ar en egendomlig bild som målas upp av brevbärarna på "Stockholm 35" när de beskrivs som rasister och fisare, "fördomsodlare ooh minoritetshatare". Eller som opportunister som "himlar fult ned ögonen", ögon som "simmar i små hål av grått diskvatten".
      I boken berörs också de mindre aktoner som företogs i Stockholm jularna 1975/77 mot nedskärningarna i julförstärkningen. Dessa aktioner får först ett positivt omnämnande men till slut får också de en negativ anstrykning: kampen på "Stockholm 33" utmynnar i ett stort gräl. Denna historieskrivning är felaktig och gagnar inte brevbäranas intressen. De små försök som dessa år gjordes för att återfå en rimlig julförstärkning var riktiga och gav också en del resultat.
      De problem som Ken Wirde vill dlskutera med sin bok (den självupptagne pojkens ensamhet och risken for att en fascistisk demagogi skall vinna gehör) existerar redan och de kan komma att bli mycket allvarliga. Det är också bra att han behandlar frågorna utifrån vanliga arbetande människors horisont. Det äs ovanligt. Men den extrema och ofta rent ut sagt djuriska skildring han gör av brevbärarna, skadar det som kanske varit syftet med boken. I slutet av boken börjarr Jan G inse sin pojkaktighet och vill "göra upp med den", som ett modernt uttryck lyder.
      Att få följa med Jan G som vuxen, bland mer verklighetstrogna brevbärare resonerande om tidens stora frågor – det ska verkligen bli intressant och jag hoppas att den fortsattningen kommer!

    (Publicerad i Statsanställd 30-32/1981)




    Göran Burén: Vårflod
    Vårflod är Göran Buréns debutbok men den bär inte spår av att vara ett förstlingsverk, av den barnslighet, inte minst i språket som dessa kan präglas av. Det ar ett klart och tydligt och vuxet språk, med inslag av dialekt, vilket berikar det. Återigen ett bevis på att det spännande finns hos vanligt folk; denna bok är nämligen spännande rakt igenom, man sitter fängslad från början till slut. Och det är inte bara den annalkande strejken, den som utvecklingen leder fram till, som står för spänningen, utan lika mycket och faktiskt mer de vardagliga händelserna i de arbetslag och de hem som skildras och spänningarna i de människor som boken porträtterar och författaren sätter i rörelse.
      Boken ger en intressant o«h trovärdig skildring av hur den ene av bokens huvudpersoner, Herbert Sandström, skogsarbetare och socialdemokrat, ja just det, en aktiv och betrodd socialdemokrat, under trycket av utvecklingen i det socialdemokratiska partiet och den socialdemokratiskt styrda fackföreningen, först går mot passivitet, men inte helt; han upphör aldrig helt att jobba i fackföreningen. Tvärtom, han är en av de "sista entusiasterna" som håller sektionen vid liv, när hopplösheten är som störst hos de övriga medlemmarna. När det sedan vänder, när ilskan börjar ta form i handling, är han först tveksam, han genomgår en inre "kris" eller vad man skall kalla det, en uppgörelse, en summering och värdering av vad han hittills har utfört och hur han bör handla i denna situation; det är fint skildrat i boken, och det slutar med att han bestämmer sig för att det rätta är att det lokala facket måste ställa sig i spetsen for medlemmarnas kamp för månadslön. När han, vars ord väger tungt, sagt detta på stormötet är saken klar: strejken skall sättas i verket!
      Med sådana ledare som denne Herbert Sandström, är det inte heller konstigt att den stora strejken 1975 kom att lyckas.
      Den andra huvudpersonen, om det nu är riktigt att utpeka bara två, det finns många fint tecknade porträtt i boken, är Karl Erik Dahlgren. Han är när bokens berättelse tar sin början, fortfarande både småbrukare och skogsarbetare. Han sitter hårt fast vid jorden, som de fiesta bönder. Han är som tiotusentals andra småbönder obevekligen ett offer i den stora kapitalistiska rationaliseringen av svenskt jordbruk, men han vill inte erkänna det. Han försöker hålla sig kvar trots att det sker till priset av omänskligt slit. Liksom jag noterat i andra fall, är det kvinnan i familjen, som först och klarast inser den nya tidens villkor, hon skaffar sig i det här fallet också ett eget arbete och frånsäger sig allt arbete på gården, det är hon som vill flytta in till tätorten.
      Och det är inte så konstigt: det är kvinnorna som i regel haft den allra tyngsta bördan på dessa småbruk.
      Karl Erik Dahlgren uppträder precis så som man kan tänka sig, att den som hela tiden har varit van att ha något eget att falla tillbaka på, gör: häftigt, obalanserat, otåligt, ojämnt. Ena månaden är han för strejk till 100 procent, nästa månad, när den senaste avtalsrörelsen återigen har misslyckats, är han nära att gå ur fackföreningen. När sonen förolyckas ger han upp och flyttar in till samhället. Men han har svårt att anpassa sig, Karl Erik Dahlgren, han knäcker hälsan och författaren lämnar honom i bokens slutskede, ensam, mitt ute på en förfalien stenmur i forsen, mitt i den strida vårfloden.
      Kanske skall det också ses som en högre symbolik: författaren vill lämna oss i osäkerhet om strejkens utveckling, den har just börjat, och som bekant är det svåra inte att starta en strejk, utan att avsluta den; kanske räknar Göran Burén med en andra del av boken.
      Men med det goda förarbete som redovisas i boken, med den väldiga ilska som lagrats, som ett jättelikt timmermagasin, med den målmedvetenhet som byggts upp under många års diskussioner ooh kamp, med sådana ledare som Herbert Sandström, och med den goda konjunktur som rådde i skogen vid denna tid, är oddsen för seger goda.
      Och så här efteråt vet vi att skogsarbetarna vann en exempellös facklig seger. Men det gör det inte mindre intressant att läsa en fortsättning: hur gick det med våra hjältar i strejken, och vad blev det av strejken själv? Liksom vi i denna första del kunnat se utvecklingen under åtta år fram mot strejken, vore det utomordentligt intressant att följa utvecklingen åtta år efteråt. Ja, det vore sannerligen intressant: Vad finns det idag kvar av streken, och vad kan den lära oss?! (1981-11-05)




    Göran Burén: Läderbältet
    Efter drygt tio år kom Göran Burén 1992 med en fortsättning, eller en ny variant, på den skildring av skogsarbetarstrejken som han gav i Vårflod (utgiven 1981). Den nya romanen, Läderbältet, skildrar inte bara strejken utan också den tid (mitten av 70-talet) som den utspelade sig i.
      Den här självbiografiska romanen kretsar kring tre teman: en ung familjs privatliv, skogsarbetarstrejken samt den ledande vänstergruppen vid den här tiden, SKP, och dess andra kongress.
      Det är glädjande att påminnas om skogsarbetarstrejken och att författaren fortfarande står för den; men vad hände sedan? Jag hoppas att Burén, eller någon annan, skriver den berättelsen. Berättelsen om den enorma utveckling (?) som förvandlat skogsarbetet under de dryga femton år som gått sedan strejken; en utveckling som just påbörjats när strejken genomförs - skotare nämns i boken - och som strejken kanske satte fart på. Och som nu går mot sitt slut: just denna vinter rapporteras att de sista motorsågarna, som intar en så central plats i Buréns skildring, är på väg ut ur de norrländska skogarna.
      Göran Burén berättar här om strejken i fiktionens form, men under en så tunn hinna att man frågar sig om det inte vore lika bra att istället skriva en regelrätt historia över den, vad som hände och lärdomarna av detta; har det gjorts? En sådan bok behöver inte stå i motsats till skrivarglädjen och önskan att göra god litteratur.
      Det är samma problem med GB:s skildring av SKP:s andra kongress och hatproträttet av dåvarande partisekreteraren Per Åke Lindblom. Det är bra att det som hände inom SKP de där åren inte har glömts bort. Historien över både andra och tredje kongressen (två avgörande punkter i partiets utveckling) måste skrivas. Det kan naturligtsvis göras med olika metoder. GB har här gått den skönlitterära vägen. En fördel med detta är att det ger en större frihet att sovra i materialet samtidigt som man kan beskriva sådant som normalt ligger utanför en historik - men inte behöver göra det! Jag tänker då på GB:s skildring av de två unga partimedlemmarnas dagliga liv. Men det fiktiva är även här en alltför tunn fernissa. Varför då inte skriva en rak historik, med namns nämnade? Det är dessutom svårt att som här skriva om andra kongressen utan att berätta om fortsättningen och det smutsiga spel som följde från båda sidor och som fick ett slut först vid tredje kongressen 1980 (vilken i sin tur innebar slutet för SKP, en "Omprövning" som blev till "Avskrivning"!). (1994-01-07)




    Nordahl Grieg: Ännu är världen ung.
    Kom mig för att läsa om den här boken, troligen femton år sedan sist. Anledningen till att jag tog fram den ur bokhyllan var att Jan Myrdal hade ett intressant avsnitt om Grieg och Moskvaprocesserna i sin Tidens ålder (Skriftställning 16). Sedan dök Edvard Hoems biografi Nordahl Kriegs liv - kampen mot kriget upp, en alltför sval bok enligt min uppfattning. Eller rättare: den ger en tunn och sval och borgerlig bild av Grieg.
      Ännu är världen ung är en rik bok som dels ger en spännande och tankeväckande skildring av Moskva vid tiden för Moskvaprocesserna; de unga revolutionärernas entusiastiska - och hårda - slit, men också den komplicerade politiska kamp som processerna var en del i. Dels ger boken en skildring av Spanien, där världskriget redan börjat och där den "gumanisternas" politik som man hånade i Moskva med förfäran kunde studeras i praktiken.
      Nordahl Grieg har i den svenska debatten ända in i våra dagar (se polemiken i AB mfl tidningar så sent som 1978) kritiserats för sin alltför positiva syn på Stalin och processerna. Kanske har dessa kritiker inte läst Ung må världen ännu vara; där skildras i alla fall processernas tvetydighet. Å ena sidan skildras hur det verkligen förekommer sabotage och man får ett intryck av att Lebedeff verkligen erkänner att han stått i ledningen för detta, för dessa tvivlarnas opposition som övergår i fientliga handlingar. Å andra sidan skildras han också som en ärlig revolutionär och hederlig människa som det verkar osannolikt skulle ha begått dessa brott. Man kan också notera hur Grieg skildrar Kiras, den kommunistiske kvinnlige hjältinnan i boken, snabba och lättvindiga byte av åsikter när partiet begär det; en osjälvständighet vilken här som där lett till urartning och stora skador.
      När man lämnar boken första del, som utspelar sig i Moskva, har man väl snarast en negativ bild av processerna. Mot den ställs i bokens andra del skildringen av det spanska "inbördeskriget".

    - I Sovjetunionen, tänkte Kolja, ställer man den femte kolonnen mot muren, i Västeuropa i spetsen för regeringen

    heter det på ett ställe i romanen. Det är när Kolja, en av de unga kommunisterna från Moskva, nu i den internationella brigaden, frågar sig varför de västliga demokratierna - som i ord var för den lagliga regeringen - med hjälp av den falska noninterventionspolitiken låter fascisterna hållas i Spanien. Frågan ges ett kompletterande svar på ett annat stället i boken. Det är när bokens huvudperson, den bildade Oxfordsakademikern och humanisten Leonard Ashley, tillbaka i London diskuterar med sin bror Francis, finansmannen. När Leonard ber brodern att sälja familjens spanska gruvaktier, ifrågasätter brodern det kloka i detta

    - .. jag tror du ser för mörkt på saken. Vi har fyrtio miljoner investerade i Franco-Spanien, och regeringen håller ögonen på dem.

    Även om Grieg själv, på ett ställe i romanen, i en diskussion om teatern och hur dessa spelar de gamla klassikerna, påpekar att "varje idédiktares högsta belöning är att bli glömd", får man hoppas att denna bok inte glöms bort på ännu ett tag. De problem som Grieg gestaltar är nämligen ännu inte avförda från dagordningen. Vi lever idag, år 1993, i en tid som fasansfullt nog påminner mycket om situationen 1938 när Grieg publicerade sin roman: en verklig ekonomisk kris skakar hela världsmarknaden och återigen är det krig i Europa.

    (1993-08-15)

    Mer läsning: Frihet och liv är ett: reportage från två krig (översättning och efterskrift av Ylva Holm och Jan Stolpe, Norstedt, 1983, innehåller översättning av Spansk sommer och Flagget) Boken recenserades av Nils Schwartz i Expressen; en recension som orsakade en intensiv debatt där bl.a. Jan Myrdal och Jan Stolpe gjorde inlägg. Inget av inläggen finns tillgängliga nå Nätet.