Sista ordet




"Sista ordet" är vad det låter som: Sistasidesartiklar som jag skrivit för den lokala fackliga tidningen Facktuellt, som ges ut av SEKO-klubbarna på postterminalerna i Stockholm. Som regel, men inte alltid, består den av två delar: en naturbetraktelse och en kommentar till en aktuell facklig eller politisk fråga. I bästa fall skapar de en tillsammans en större helhet!









Spår i snön

Efter den varma hösten - på älgjaktspremiären var det femton grader varmt. Men inga älgar! - kom vintern tidigt med en stark, härlig kyla. Sjöarna lade sig till Lucia och vid nyår var isen redan flera decimeter tjock. Nu börjar isfiskets och spårsnöns spännande tid! I gamla tider gick hästfororna på vintervägen över sjön, lastade med träkol till bruket nere vid kusten och timmer till sågen på andra sidan skogen. Idag ser man på sin höjd några pimpelfiskare och en och annan skidåkare. Och så vi, som följer räven i spåren längs sjökanten. För en nyfiken människa är spårsnön en högtid. Varje morgon ett nytt mönster. Det osynliga blir synligt. Vilket ger upphov till nya frågor! Räven patrullerar natt efter natt längs stränderna. Det kan man förstå liksom minkens syften med att välja samma väg: ofta stöter man på mössens och sorkarnas spår vid sjön. Men varför går rådjuren så gärna ut på isen? En bit längre bort har mården gjort en lov ut på sjön för att snabbt återvända till skogen. När räven slogs ut av skabben i mitten på 80-talet ökade den och dessvärre också minken starkt i de här skogarna. Konstigt nog har de inte minskat i antal nu när räven kommit tillbaka.

En älg har tvärat över sjön och gått in i bergen ovanför torpet. Tvåhundra meter över en sjö är ingenting för en älg, när väl isen har lagt sig ordentligt. De är försiktiga av sig och visar lika stor respekt för isen som jag, som vuxit upp på landet.
  Alldeles intill älgen går ett annat spår, i samma riktning, lika målmedvetet, men åt motsatt håll. Från vår sida, över mot andra stranden. Det är en liten mus, eller sork, som gett sig ut över det oändliga fältet av snö. En vit öken av kyla, lika farlig som sanden under Saharas sol.


******


Det låter tjatigt, men det behöver upprepas: Det är de stora exportkapitalen som styr vårt land. Denna sanning, som borde stå på första sidan i varje tidning, som borde inleda varje skollektion, liksom nyhetssändningarna i TV, och varför inte fackförenings mötena, glöms alltför ofta bort. Utan förståelse för denna grundsten i det svenska samhället, blir det mesta obegripligt.

Allt som är av vikt i Sverige skall underordnas deras intressen. I konkurrentländerna är arbetslösheten tio-femton procent, alltså måste vi upp till samma nivå - och helst litet till. Annars kan inte Volvo sälja sina bilar. Lönerna är - eller påstås vara - lika höga eller - hemska tanke - t o m litet högre än i Västeuropa, alltså måste de sänkas. Annars kan inte Electrolux bli världsledande på kylskåpsmarknaden. -- Och posten ska bolagiseras och våra anställningsvillkor försämras liksom servicen för mindre kunder. L M Ericsson har inte råd att subventionera landsbygsservicen i Roslagen.

Men, och det är dit jag vill komma, av detta följer också att det är dessa kapital och dess ägare/ledare som bär ansvaret för arbetslösheten, de försämrade sociala villkoren, de sänkta lönerna; den allmänna otryggheten som sprider sig i landet. De har misslyckats helt enkelt. Men det erkänner de naturligtsvis inte för då skulle det ju snart vara slut för deras del.

En vanlig taktik bland fega människor - och våra kapitalägare är fega, men framför allt rädda - som har gjort fiasko är att skylla på andra. Till en början kan man ju försöka med att helt enkelt vältra över skulden på den man ställt till det för. Våra arbetsgivare har misslyckats så att vi ställs utan arbete - alltså är det vi som har gjort fel. Vi har varit för lata ("för bra beting, för generösa hemgångar"), vi har haft för höga löner, vi har fått för mycket i sjukpenning och dessutom har vi passat på att fuska till oss litet extra, etc, etc. När det här inte håller längre, när den anklagade hämtat sig från den första chocken över denna makalösa fräckhet, kommer nästa steg: Att skylla på en tredje. Man började med att peka ut "marknaden". Även det bedrägeriet börjar nu att genomskådas: den s k marknaden är ju kapitalägarna själva!
  Det är nu det farliga börjar, i det som vi nu ser upptakten till. Det blåste till ordentligt i Frankrike i december och även hos oss, med våra snälla fackföreningar och välanpassade "arbetarpolitiker", börjar írritationen att växa. Vi är många som börjar ledsna på att höra allt prat om att marknaden kräver det ena och det andra - alltid på vår bekostnad; och aldrig får de nog. Alltså måste de ägande och styrande hitta andra att skylla sitt misslyckande på.

Man tycker att skuggorna från trettiotalets Tyskland fortfarande borde synas ända in i regeringskansliet och bolagsstyrelserummen - och partikansliet på Sveavägen. Men tydligen inte. De är återigen beredda att spela ut rasismen för att splittra oss och vända ilskan åt fel håll. Och skydda sig själva förstås.
  För ett par år sedan släppte de upp Ny Demokrati som en försöksballong och nu var det dags för Åsele och familjen Sincari. Och då är det inte själva avvisningsbeslutet som jag i första hand tänker på. Det är skamligt, men det kan diskuteras. Det är naturligtsvis ett stort hyckleri: å ena sidan öppnar man genom EU-medlemskapet medvetet gränserna för knarkare, tjuvar, skatteflyktingar och annat löst folk, och kapitalet självt förstås, bara dessa är EU-medborgare, men människor som flytt undan svåra förhållanden synas av tusentals Invandrarverksbyråkrater och jagas ut ur landet till nästan vilket pris som helst.
  Nej, det värsta, eller i varje fall det farligaste, i det som hände i och kring Åsele var historien med de 500.000 kronorna. När det blir regeringspolitik att sprida de grövsta fördomar om invandrare, då är vi illa ute. Med en sådan regering behövs det inga rasister.
  För den arbetarrörelse som trots allt finns i det här landet, inte minst inom våra fackföreningar, finns det bara en sak att göra: att ta avstånd från och dra upp en tydlig gräns mot sådan politik! Och sådana politiker!
  Vänd ilskan åt rätt håll!


*****


När vi rundat viken och kommit över på andra sidan möter vi musspåren. Den har tagit sig över isen oskadd. Snökris tallerna gnistrar i solen och de små spåren försvinner in bland starrtuvorna och upp på land. Jag blir alltid lika fascinerad över att de vågar ge sig ut på detta våghalsiga och livsfarliga äventyr. Men så blir också belöningen stor när det lyckas:
  En ny värld öppnar sig!

(1996)





Några ord om tranbär...

En av dessa underbara brittsommardagar - som vi fått så många av denna höst - kryper jag omkring i mosskanten och plockar tranbär. Jag har aldrig varit med om ett tranbärsår som detta. De stora röda bären - ett av de vackraste vi har - ligger utströdda över mosstuvorna. Ute på Lillsjön småpratar sångsvansparet med varandra. Det går mot kväll och snart ska de trumpetande lyfta och flyga till nattvilan nere vid Fususundsleden. Och ljuset! Aldrig är skymningarna så mjuka som i slutet av september. Så självlysande, skulle jag vilja påstå. Det är ett ljus som kommer inifrån, ungefär som när asplöven samlat dagens solljus och sedan ger det tillbaka, sakta, sakta fram mot kvällen.
Det är i stunder som dessa man funderar över vad man egentligen håller på med.


*****


I snart en mansålder har jag arbetat fackligt. Aldrig har problemen varit så många och så besvärliga som nu. Sänkta reallöner. Uppsägningar och arbetslöshet. Brevbärarna har fått kraftigt försämrade villkor. Och nu är det vår tur på Sortering. Inte så att alla får det sämre när det nya Brevnätet kör igång till våren men många får det och risken är uppenbar att det blir nya uppsägningar även här i Stockholm. Och sist men inte minst: alla de ohyggliga saker som händer med våra kamrater runt om i världen.
Vad gör då facket? Omorganiserar.
När den ekonomiska krisen skärptes fick de styrande inom Statsanställdas förbund bråttom att omvandla förbundet till SEKO - med devalverade förbundsmöten och större avdelningar som gjort medlemmen ännu mindre än hon redan var.
Vilka avtal är det egentligen som gäller idag och vad betyder de, frågar jag.
Ingen, allra minst de som slutit avtalen, kan ge några exakta besked.
Låt oss istället prata om visioner, och ett fördjupat samarbete med arbetsgivaren, får jag till svar.
Och det blir man ju mätt på.

Regionklubbarna och sektionerna (=arbetsplatsklubbarna) fick en nådatid när den nya Stockholmsavdelningen instiftades. Nu är smekmånaden över. Nu ska det omorganiseras även inom avdelningen. Sorteringsterminalerna bröts ut ur de gamla Brevregionerna och slogs - med avdelningsstyrelsens goda minne - samman till en ny terminalregion. Denna ohanterliga koloss skapar problem inte bara på arbetsgivarsidan. Även vi inom facket tvingas nu lägga ner en massa onödig tid på samordning mellan terminalerna. Lösningen är enligt avdelningsstyrelsen att det bildas en gemensam regional terminalklubb för det tre terminalerna. Samtidigt vill man slå ihop kassan och utdelning till en regionklubb inom varje region. Eventuellt går man sedan vidare och lägger samman brevbärarsektionerna med det som finns av lokal organisation på kassan. Osv... Så här kan man fortsätta i all evighet, fram och tillbaka. Men så länge som den enda vettiga lösningen - mindre avdelningar i Stockholm - blockeras uppifrån blir det aldrig bättre. Med mindre avdelningar skulle vi slippa ett led i organisationen och få ett mera demokratiskt och mera slagkraftigt fack; kanske rentav den medlemsnära organisation som propagandan talar så mycket om. Men så blir det alltså inte. Istället återigen en av alla dessa omorganisationer utan mål; ett nollsummespel där medlemmen är den ständige förloraren.

*****


Och hur gick det med funderingarna i septemberskymningen där jag går stigen tillbaka till torpet ? Som alltid ger timmarna i skogen nya krafter. Nu väntar RALS:en. Och det nya Brevnätet! Det gäller att inte ge upp! Och se framför sig en annan vision än den höjdarna i förbundet drömmer om: den dag räkningen ska göras upp och vi befriar oss från all denna överhet som bara sätter käppar i hjulet!
Och tranbären?
Det blir mycket gelé i år!




En berättelse om hö

Till minnet av sommaren 1994

Det talas så mycket om årgångsviner nuförtiden. Jag går till Systemet för att köpa mig ett par flaskor - det smakar bra med ett glas vin i den varma sommarnatten - och där står folk och studerar katalogerna från pärm till pärm, för att sedan ingående diskutera med expediterna om Chateau de Chateau, och allt vad de heter, från nittonhundrasi och nittonhundraså; är det ett bra val?
Då kan det väl också vara tillåtet att säga några ord om årgångshö! 1994 kommer att gå till historien som ett stort höår, om man så säger. Men kommer några andra än våra tjugo tusen bönder att glädja sig åt den saken? Kanske några av de hästägare som översvämmar landet, men det är tveksamt. De köper sitt hö, låter analysera det på närmaste laboratorium, och sedan är det inte mer med den saken. Det skulle vara priset möjligen. Ett tag såg det ut att sjunka, den blöta försommaren gav mycket hö och det sagolika julivädret gjorde det lätt att bärga det. Men sedan höll torkan i sig och återväxten krympte och betena förbrändes; kanske blir priset trots allt detsamma, kanske högre till och med.

Snart femtio år gammal gör jag med glädje det som jag hatade i ungdomen: Jag slår mitt hö, sätter upp det på stör och bär in det i ladan, som hör till det gamla torpet. Med glädje sliter jag under den stekheta solen, svetten rinner och gråbromsarna jagar mig. Men vad gör det! När den råa höstluften kommer ska jag gå in i ladan bara för att njuta av doften från mitt ängshö. En ljuvlig kryddblandning av vårbrodd, ängskavle, luddhavre, gulmåra, rölleka, bergsmynta, backnejlika och allt vad de heter, mina ängs växter. Än så länge också - tyvärr - litet hundloka, midsommarblomster och älggräs, dessa förfärliga ogräs, som smugit sig in i ängen. Det tar tid att återställa det som vanhävdats i trettiofem år!

Jag bryner lien och känner med fingrarna på den rakbladsvassa eggen. I bakgrunden går radion: justitieminister Hellsvik kommenterar för femtielfte gången Tidaholmsupploppet. "De som gör andra människor illa", säger hon, ska ta sitt straff. Det är så sant. Men vilka är det som gör andra människor illa?! Menar hon kanske Björn Wolrath och de andra direktörerna som förskingrat miljarder av våra försäkringspremier? Borde inte detta rendera ett kännbart fängelsestraff? Tydligen inte. Istället går han fri och tillåts använda sin väldiga ekonomiska makt till utpressning mot riksdagen. På samma sätt som i Chile, när företagarna där ville bli av med Allende! Eller menar hon kanske Peter Wallenberg, som kom krypande och bad om, att vi, med våra skattepengar, skulle ställa garantier så att inte hans bank gick omkull efter vidlyftiga fastighetsaffärer? En sådan man borde inte få passera några svängdörrar! Kanske avsåg den ärade ministern sin egen regering, som iscensatte det största svindleriet av alla: avvecklingen av valutalånenormen. En operation som gick ut på att rädda storföretagen och dess aktieägare från förluster på utlandslånen, när nedskrivningen av valutan blev oundviklig. Först tjänade de pengar på att låna upp pengar utomlands för att med god marginal låna dem vidare till den svenska staten; riskpremie kallades det. Men när risken infann sig lät de mig och annat småfolk betala kalaset ännu en gång! Hur många livstidsdomar borde inte domstolarna döma ut för dessa brott! Istället sitter jag här med mitt straff: Ett dyrt lån på lägenheten! Eller syftade Gun Hellsvik kanske på den föregående regeringen? Ingvar Carlsson, som utnyttjade en fixad regeringskris för att under kuppartade former påbörja anslutningen till EG! Liksom han, tillsammans med "den mjuke mannen" Bengt Westerberg stod fadder till den skattereform som ökade på budgetunderskotten så att de välbärgade till goda räntor kunde låna ut sina hälften kvar-pengar till staten.

Jag menar nu inte att dessa förbrytare ska sättas i fängelse, även om de förtjänar en plats tillsammans med de andra tjuvarna och mördarna på Tidaholmsanstalten. Jag menar bara att det gamla talesättet visat sig ohyggligt sant: Det är ett större brott att äga en bank, än att råna den. Postens styrelse ansåg att det stora ansvar, etc, som Dahlstens jobb som VD för Posten innebär, rättfärdigade en lönehöjning på 90.000 kronor i månaden. Själv fick jag, efter snart trettio år i statens tjänst, 255 kronor den första januari. Dahlsten är en småhandlare i systemet, en underhuggare, men hans ord har varit i säck innan de kom i påse. Han fick backa, men de som tjänar dubbelt och tredubbelt så mycket som honom behåller sina löner - liksom de som höjde hans lön behåller sina uppdrag! Frågan lyder: Varför klamrar de sig fast? Postisarna i Jönköping påpekade det mycket enkla: Låt tjänsten gå ut på sökning, så får vi se om det inte finns en enda duglig människa som nöjer sig med 90.000 kronor! Naturligtsvis gör det det. Vad det handlar om är att roffa åt sig. Först en rejäl skattesänkning och därefter än högre inkomster: se där skattereformen och den efterföljande politiken! Men detta är bara den ena sidan av saken. Det gäller också makten över staten och kapitalet, för att använda en sliten fras som säger så mycket mer om sanningen är propagandaapparatens alla dagens nyheter, ekosändningar och TV- rapporter.

Ingvar Carlsson och Carl Bildt, liksom Peter Wallenberg, Björn Wolrath och de andra som äger och styr landet, har ju misslyckats. De klarar inte av det stora ansvar och de utsatta positioner som de säger sig ha. Fjorton procent går arbetslösa. Välfärden urholkas. Landets politiska, ekonomiska och militära oberoende är i fara. Varför avgår de inte och lämnar oss i fred!?
De som gör andra människor illa, upprepar Gun Hellsvik i nästa nyhetssändning en halvtimme senare; propagandan går på högvarv. Jag tänker på hennes ord när jag tar min nyslipade lie och fortsätter slåttern: det härliga ljudet när stålet skär genom gräset och efter mig en rad av nyslaget hö. Mörka tankar far genom huvudet när jag gör det kära jobbet.

Hur många är vi som tänker likadant?
Det är dags att börja sammanräkningen!




Copyright Jan Åhman