Dagboken

En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.



Nyare inlägg



En gammal man är död ...
... och kanske ska vi göra som Mao föreslog: hålla en fest för att fira dialektikens seger, det gamlas undergång – som öppnar vägen för det nyas framväxt. Fidel Castro stod inte bara i spetsen för en revolution som körde iväg en avskydd diktator – han stod också, och framför allt, i mer än femtio år i spetsen för ett folk och ett land som vägrade att underkasta sig den store grannen i norr. Det är exempellöst. Nu är han död, och hans medkämpar från revolutionen dör undan och nya ledare tar vid och det kubanska folket kommer att gå nya vägar. Det är ingen lätt uppgift, men de har en bra grund att stå på. De har trots allt lyckats med det som grannländerna inte har klarat av: att fördela de knappa resurserna så att de räcker till alla. Den stora satan, fienden i norr, fortsätter att plåga dem med sina blockader och sin ockupation av kubanskt territorium; de glömmer aldrig att någon har satt sig upp mot dem. Det har många länder och folk fått känna av, men kubanerna har, som sagt, hittills kunnat stå emot dem och jag hoppas att de lyckas att fortsätta med det. Men de som styr våra svenska medier fortsätter att spotta på Fidel och på kubanerna även nu när HAN är död. I Florida dansar man på gatorna – men inte för att fira att något nytt ska växa ur den gamles död utan för att det riktigt gamla, det förruttnade, ska grävas upp. De längtar tillbaka till tiden före revolutionen, till godsägarnas och kompradorbourgeoisins tid, så som det fortfarande ser ut i stora delar av Latinamerika. Våra svenska tyckare som breder ut sig i alla media har samma längtan, även om de förstås smyckar den med ord som "demokrati" – och menar då den typ av demokrati vars ledord är "Guantanamo", utomrättsliga drönarmord, angreppskrig bortom all folkrätt. Det är kort sagt inte bara respektlöst; det är avskyvärt. Av samma dignitet och i samma anda som när våra ledande svenska politiker, ingen nämnd och ingen glömd, säger sig vilja ge syrierna demokrati och med det menar att de ska hålla tillgodo med IS-, Al Qaida- och saudidemokrati. Så tänker de inte heller delta vid Fidels begravning utan föredrar att umgås med de syriska terrorgruppernas folk när de besöker Sverige och kela med Ukrainas Porosjenko och hans fascistiska kompisar, både här och i Kiev. Så hjärntvättade är de.
  Bilderna är tagna igår på Brollsta golfbana. Jag förbannade att jag inte hade tagit med mig skidorna, det var ett utmärkt före på banan, litet mer snö än i innerskärgården, och lätt att spåra i. Nu gick det bra att gå också, mer snö än så var det inte, och jag gladde mig åt att jag återhämtat mig så pass efter smällen i somras att jag kunde ta mig runt hela banan. Det hade inte hunnit bli så många spår ännu men räven och två harar och några få rådjur hade rört på sig. Och en mård som korsat banan. En vråk flög längs dalgången, kanske den fjällvråk som litet senare rapporterats från Vada.
  Den som vill hedra Fidel kan delta i ett minnesmöte som hålls vid den kubanska ambassaden i Stocksund nu på söndag 4/12 kl. 14.00. Om ni inte, som undertecknad är inbokad på ett adventskaffe, det är mycket sånt just nu, och sedan barnpassning på det! (2016-11-29)






Harens spår på den tillfrusna snön.


Räven har raskat över greenen.




En ny bok: Vargen minglar inte.





Bilder från morgonpromenaden: Som sig bör så snöar det på första advent här i innerskärgården! (2016-11-27)





Hjortarna.
Förra söndagen åkte vi skidor på golfbanan, underbart, men idag var det snöfritt igen, bara i skugglägena vid Eremitkojan låg det kvar litet grann. Vi åkte ner till Östanå och gick en tur i de vackra – betade – backarna längs havet vid Mälby. En man hade vadat långt ut och fiskade havsöring med fluga, en märklig syn. Vi mötte en annan fiskare: "de är inte så lättfångade", som han sammanfattade sitt fiske den här dagen. Vi ser sex dovhjortar och två rådjur på ett av fälten – kanske är det så som proportionerna mellan hjort och rådjur ser ut numera, i alla fall i det mer öppna jordbrukslandskapet. Jag läser om det i Svensk Jakt och det stämmer med min egen erfarenhet från det sörmländska godslandskapet, rådjuren verkar trängas tillbaka där hjortarna trivs och kanske blir det likadant här i Roslagen.
  I bilen på väg ut hör vi om skräckkabinettet som Trump plockar ihop, var ska det här sluta? Vi hör också ett reportage med intervjuer från "rostbältet" i USA med dem som valde Trump; ännu ett av de reportage som man skulle ha gjort FÖRE valet, för att vi bättre skulle förstå situationen i USA. Då var inriktningen i media istället att kampanja för Hillary, som om vi vore den 51:a delstaten och hade rösträtt där; nu gäller det att sopa igen spåren efter misslyckandet och snabbt gå vidare till nya propagandauppdrag. Följdriktigt hör vi i nyhetssändningarna på hemvägen om regeringens bomber som faller över det terroristkontrollerade ÖSTRA Aleppo och människor som skadas. Men inte heller den här gången ett ord om de regeringskontrollerade VÄSTRA delarna av staden där de flesta bor och dagligen beskjuts av terroristerna i öster. Under snart sex års krig har SvT/SR och de stora dagstidningarna nästan dagligen vidarebefordrat rapporter från terroristernas nyhetsbyrå i London och deras propagandafolk på plats (bland andra de "vita hjälmarna") – men knappt en enda intervju med regeringssidan, den lagliga regering som har säte i FN och som försvarar inte bara det syriska folket utan även oss mot de högerextrema terrorgrupperna och deras uppdragsgivare i Washington, Riyad och Ankara. Det är en så vettlöst ensidig mediabevakning att man inte skulle tro att det var möjligt om det inte vore för att vi lever i denna genomamerikaniserade del av världen.
  Rådjuren och dovhjortarna, och korparna som klongar och klangar över oss, verkar vara lyckligt ovetande om detta – eller också är det bara så att de redan har genomgått den deamerikanisering som även vi och våra samhällen behöver genomgå! (2016-11-20)



Wira bruk.





Den fackliga manifestationen mot nazism och främlingsfientlighet den 12 november 2016.





Terminalklubb Stockholm Syds budgetmöte 12 november 2016.





Golfbanorna är aldrig så vackra som på vintern ... vinterns första skidtur idag ... och den sista?! (2016-11-13)







En president är vald.
Nästan alla mina kära vänner på Facebook är bedrövade, ja nästan förtvivlade, över valutgången i USA. Varför det? Hade det varit bättre om den andra skurken vunnit, hon som definitivt inte borde återvända till Vita huset utan stå inför rätta i Haag? Hillary är en krigsförbrytare som, bland mycket annat, är ansvarig för krossandet av Libyen, en liten stat långt borta från USA som inte har gjort det landet den minsta skada. Den andra kandidaten, han som vann, vet vi ännu inte så mycket om som politiker, men han är en skattesmitande miljonär som påstår skamliga saker och lovar runt, men – i likhet med sin svenska motsvarighet (sd) – med största sannolikhet kommer att hålla tunt. De svenska medias bevakning av presidentvalet i USA är ingenting annat än ren propaganda, de vill få oss att tro att vi ÄR den 51:a delstaten och att vi därför kan rösta i valet och att det spelar roll vilken av kandidaterna vi hyllar. Men så är det inte, vi har inte rösträtt i USA och låt därför deras medborgare själva avgöra valet. Däremot är vi i Sverige så amerikaniserade, så hjärntvättade, att det, som jag har skrivit tidigare, behövs en deamerikaniseringskampanj i Sverige, på samma sätt som man i Tyskland efter andra kriget genomförde, eller borde ha genomfört, en denazifieringskampanj. I år spelar det knappast någon roll vem av kandidaterna som vinner, men det HAR betydelse vilken politik DE SOM VERKLIGEN STYR det landet för; USA är en papperstiger, men med vassa klor som det gäller att akta sig för! Men vi kan inte avgöra deras politik genom att spela på den ena eller andra kandidaten, men däremot genom våra egna folkrörelser, demonstrationer och andra opinionsyttringar – men också genom vår riksdag och regering ställa krav på USA i de frågor som angår oss. Det är här som skon skaver. Vår regering och riksdag stöder tyvärr – oavsett vem som är president – alla de olagliga krig som USA för direkt och genom ombud och olika allianser. Och det lär de nuvarande svenska makthavarna fortsätta med vem som än tar plats i Vita huset. De tänker också fortsätta anslutningen till NATO, för att kunna delta i ännu fler krig. Det är där vi ska engagera oss och ställa krav mot våra politiker och andra makthavare. Tyvärr är det si och så med den saken. Om vi tar Syrien som exempel, den idag allvarligaste internationella konflikten, så deltar vår regering och riksdag aktivt i det kriget – på terrorgruppernas sida, kanske vill Wallström och Kinberg Batra & co införa IS-demokrati även i vårt land. Vi bör naturligtvis protestera mot detta, mot de terrorgrupper med olika namn som styrs och betalas av USA, Saudiarabien, Qatar, Turkiet och nu i snart sex års tid har förött Syrien, mördat och tvingat miljoner människor att fly. Det förekommer protester mot denna regeringens och riksdagens och samtliga partiers politik, men alltför litet. Det är i själva verket så att de som stöder terrorgrupperna i Syrien, exempelvis "Föreningen Syrien Sverige", har ett övertag. Denna vecka anordnar de till exempel en manifestation på Sergels torg till stöd för terroristerna och senare i november håller de en "Afton för Syrien" tillsammans med Sveriges författarförbund, av alla organisationer. Osv. Ska det fortsätta på det viset: hela Sverige gråter över att Hillary har förlorat valet, samtidigt som vi fortsätter att delta i deras krig, oavsett vem som blir vald?! I mina ögon är det en vansinnig politik, som kommer att straffa sig, ännu mer än vad det hittills har gjort. Kravet är att vår svenska regering ska distansera sig från USA:s politik istället för att, som hittills, krypa upp ännu mer i knäet på dem!
  Ett ljushuvud, en av alla dessa professionella tyckare, lanserade nyligen, som ett sista argument för att vi skulle välja Hillary, att hon har ett omfattande och progressivt socialt program. Jag har inte läst det, men antagligen hade hon tvingats skriva in en del bra saker i valmanifestet för att försöka vinna över Bernie Sanders väljare. Tyvärr är hennes trovärdighet att genomföra ett sådant program inte större än Trumps alla löften. Man kan hålla med Göran Greider när han i en kommentar till valet skriver "Donald Trumps valseger är den starkaste och mest skrämmande varning som på många, många år utdelats till alla de politiker som struntat i kampen för social jämlikhet. Donald Trump är det pris världen får betala för att den låtit sig styras av den doktrinära marknadsliberalismen". Så är det och besvikelsen kommer att bli – farligt – stor när de människor som nu har satt sitt hopp till en sådan som Trump erfar att de ännu en gång har blivit blåsta. Vi hör nästan dagligen om de små uppror som bryter ut runt om i USA, missnöjet, hatet, ilskan; desperationen. Regeringen har förberett sig genom att ännu mer militarisera inrikestrupperna och koncentrationslägren finns redan på plats. Det är ett land som på många sätt är i kris och därför kommer den nya ledningen att tvingas att antingen fortsätta den hårdhänta omfördelningen till de redan rikas förmån och därför ännu hårdare slå ner de protester som kommer och kanske starta ett nytt och ännu större krig för att kunna sitta kvar. Eller också vänder man på klacken och släpper fram en sådan som Bernie Sanders för att lätta på trycket, ge efter på några punkter och därigenom behålla sin makt och sina rikedomar. Tyvärr talar väl mer för det första alternativet!
  God bless America, som de brukar säga! Och oss andra, bör man tillägga! (2016-11-08)

Bilden. New York 12 april 2011. Krigen kräver också sin kanonmat; i Marble Collegiate Church ber man för krigens offer och för fred och på staketet runt kyrkan hänger man varje vecka upp gula band för varje USA-soldat som dött under veckan i Irak- och Afghanistankrigen. Och ett blått för dödade irakier och afghaner.





Safari.
Försvarsminister Peter Hultqvist har hamnat i blåsväder för sin dyra resa till Botswana. Det passar den svenska regeringen att åka till detta lilla land i södra Afrika för att fira deras 50-åriga självständighet, bra!, men när vår största granne ifjol firade 70-årsdagen av segern i andra världskriget hade inte en enda minister tid och lust att delta. Det kan man kalla för politiska prioriteringar på hög socialdemokratisk nivå. (Liksom att Wallström valde Mikronesien före Ryssland!). Nu är det kanske mest intressanta hur denna resa är ännu ett exempel på hur försvarsdepartementet idag är ett rent försäljningskontor för Gripen, dvs Wallenbergarna och de andra kapitalägarna i krigsmaterialindustrin. Det är nog också så att fjäsket för NATO orsakas av dels ett allmänt kryperi för USA, det är de som idag ytterst garanterar Wallenberg & co:s makt, dels snöda vinstintressen: det blir lättare för SAAB att sälja sina vapen om vi går med i NATO. Och det är klart: det går inte att sälja några Gripen till Ryssland, det skulle USA sätta stopp för, så då kan vi skita i dem. Det är, räknar Wallenberg & co, inklusive (s)-ledningen, ut, en bättre affär att delta i ett planerat krig mot Ryssland och den här gången kanske få vara med och dela på bytet! Sådana är de, de som äger och styr vårt land. Och sedan kan det ju alltid vara trevligt att ladda upp med några dagars safari! (2016-11-08)

  • Länk till SvD-artikel om resan





    En släktkrönika.
    Vi står några minuter i den iskalla vinden i minneslunden på Fasterna kyrkogård, tänder ett ljus och minns våra anhöriga. Kyrkan ligger på en höjd omgiven av de bördiga fält som – tillsammans med järnet – en gång utgjorde grunden för herresätena kring sjön. Efteråt går jag en runda på kyrkogården och tar några bilder. Inga märkvärdiga saker, men när jag efteråt ser på dem i datorn öppnar sig minnet. Pappa och farfar och flera av mina släktingar ligger begravda här – men också Ivan och Henny. Ivan var min chef och den jag arbetade tillsammans med under fyra år på 60-talet i Slakteriföreningens butik i Norrtälje; det var han som lärde mig att stycka nöt och gris och lamm och spädkalv och gödkalv och vad man gör med kalvsyltan när bästföredatum närmar sig och köttbitarna hängt lite för länge i kylen. Jag började som springchas men han inte bara lärde upp mig till styckmästare utan han gav mig också efter ett par år förtroendet att som ung pojkspoling vikariera för honom under hans semester. Jag var på återbesök i affären några gånger sedan jag flyttat till Stockholm, sista gången måste ha varit 1968 eller möjligen 1969, och nu är det för sent att fråga honom hur han såg på de där åren i mitten på 60-talet. Henny arbetade också i affären, hon spelade handboll minns jag, någonting långt utanför min värld, hon var en rar människa men med skinn på näsan. Jag ser på gravstenen att hon dog före Ivan, jag tror att det var cancern som tog henne i förtid.
      Alldeles nära Ivan och Hennys grav reser sig den största stenen på kyrkogården. Här ligger Jean Lefebure Liljenberg begravd och ser ut över det Mörbygods som han och hans hustru ägde. Men slottet som syns i bakgrunden på bilden var en ruin redan under deras livstid. Mörby hade varit Oxenstiernaättens stamgods under 250 år och det var de som byggde det på sin tid magnifika slottet, i alla fall om man ska tro Erik Dahlbergs Suecia Antiqua. Efter dem tog den berömde Arvid Horn, kanslipresidenten, en av landets ledande politiker under 1700-talets första hälft, över gården och slog ihop den med sitt Ekebyholm en bit bort. Han lät flytta det begärliga koppartaket från Mörby till Ekebyholm, och sedan var det fritt fram att utnyttja Mörbyruinen som stenbrott, bland annat vid bygget av Fasterna kyrka. 1772 köpte så vår Jean Lefebure gårdarna och även Rånäs tvärs över sjön. Han hade ärvt Gimo bruk efter sin förmögna far och fick tillåtelse av staten att flytta en av Gimos vallonhammare och två härdar till Rånäs, som fick bruksprivilegier 1774. Bruksdriften pågick därefter till 1894.
      Tidigare fanns det två kyrkor vid Skedviken, Fasta i öster, vid Rånäs, och Esterna i väster, vid Mörby. Fasta kyrka ansågs förfallen och Esterna räckte inte till för den växande befolkningen – inte minst på grund av bruksdriften i Rånäs – och man beslöt därför att slå ihop de två församlingarna och bygga en ny större kyrka där Esterna låg. Den nya kyrkan bör ha stått färdig ungefär vid den tid som Jean Lefebure begravdes på kyrkogården.
      När man läser om Jean Lefebure öppnar sig ännu ett fönster bakåt i tiden. Hans far, Henry Le Febure tillhörde den s.k. Skeppsbroadeln i Stockholm, en rik affärsman som i slutet av sitt liv blev indragen i skandalerna kring Växelkontoret. Han och hans medskyldiga anklagades och dömdes för att ha gjort vad man kan kalla för en Stefan Ingves, de skulle ha manipulerat växelkursen och gjort stora vinster på det. Det är ju det som Riksbanken sysslar med idag: trycka ner den svenska kronans värde för att gynna de stora exportkapital som styr vårt land. Lefebure & co blev dömda till en månad vardera på vatten och bröd och gigantiska summor i skadestånd till staten. Nu hann några av de inblandade dö av blotta förskräckelsen innan straffen verkställdes och skadestånden mildrades efterhand, förstås!, men dagens växelryttare kommer aldrig att ställas till svars för något – det är vi som kommer att få ta straffet!
      Efter Jean Lefebure gick ägandet av bruken och gårdarna genom försäljning inom familjen över till släkten Reutersköld. Det gick inte så bra för dem i längden, antagligen blev konjunkturerna och konkurrensen för hård för järnbruken samtidigt som lantarbetarna på godsen organiserade sig och krävde bättre villkor. Min farfar var, så folkpartist han var, engagerad i den saken och blev svartlistad och nekades arrendera en gård under Rånäs. 1927 slog Reutersköldarna vantarna i bordet och Gimo - Österbybruks AB, som ägde Rånäs, gick i konkurs. Här öppnar sig ett tredje fönster. Egendomarna styckades upp och såldes, adventisterna tog hand om Ekebyholm där de fortfarande bedriver skola, Schmiterlöws köpte Mörby, Gimos stora skogar kom så småningom i Korsnäs ägo, Stockholms stad köpte Rånäs slott och använde det ända fram till 1990-talet som sjukhem, osv. Min farfar fick revansch på Reutersköldarna kan man säga, han köpte Storbols gård från konkursboet, och den gården är ännu i Åhmanssläktens ägo, nu är det en av mina kusiner som driver den. (2016-11-06)









    Norska böcker.
    Jag får så fina bokpresenter från Norge. Förra gången var det en stor bok om den norske fotopionjären Knud Knudsen, "Knud Knudsens album" av Lisbeth Dreyer och Skule Eriksen, 350 sidor med hans magnifika svartvita bilder från det förra sekelskiftets Norge (och några från släktingarnas Amerika). Nu senast fick jag en annan höjdarbok, Hans Petter Evensens "Slå med hjå". Om man är det minsta intresserad av ängsbruk och hur den kan hävdas med handkraft ska man skaffa sig den här boken! Den innehåller allt man behöver veta om lieslåtter och angränsande ämnen. En tredje bok, som inte heller den går av för hackor, är Eva Röyrane & Oddleiv Apneseths "Norges låver". Text och många, många fina bilder med lador från hela Norge. Böckerna, som kan köpas från exempelvis Adlibris, är dessutom förvånansvärt billiga med tanke på omfång och tryck. (2016-11-05)

  • Knud Knudsens bok
  • Hans Petter Evensen
  • Norges låver







    Innanfönstren.
    En fin dag vid Eremitkojan, vi sitter tom och solar oss en stund nere vid bastun. Samtidigt ett vemod, det är sista hösten som vi sätter i innanfönstren, när det blir vår kommer någon annan att ta ut dem. Vi klarar inte längre av att sköta det som vi tycker att det ska skötas och då är det bättre att någon annan får ta över. Vi går en tur runt Ön, men hittar ingen annan svamp än några röda flugsvampar. Det blev ett magert svampår i år. Men gott om äpplen, mosäpplena tog vi reda på men koäpplena fick hänga kvar tills de ramlade ner och rådjuren eller älgen eller kanske grävlingen åt upp dem; det var i varje fall renätet under trädet. Eller var det kanske vildsvinet, som hade bökat upp nere vid vändplanen och i granplanteringen ner mot sjön och sedan avslutade med en äppeldessert? (2016-10-26)








    Bilder från Sörmland: Helgesta kyrkogård.
    Jag besöker återigen Carl Fries grav på den vackra kyrkogården i sluttningen ner mot Båven. Kanske är det för att, som fotografen Micke Berg nyligen skrev på tal om bilderna i Pattis Smiths senaste bok, hur hon besökt en rad författarminnen för att "kolla in energin". Carl Fries är en av det svenska kulturlandskapets stora skildrare, han bodde på en liten gård några kilometer från Helgesta, alldeles intill den stora sjön. Jag skrev en sak om honom när vi gick ner till gården i våras för att stjäla litet av hans energi, och samtidigt mindes jag den samtida författaren och fotografen, den svenska markhistoriens fader, Mårten Sjöbeck.
      På väg in mot Nyköping stannar jag idag för första gången till vid gravfältet på en höjd ovanför väg 53, där den gamla landsvägen en gång gick, i närheten av den f.d. byn Skresta, men som nu tillhör de stora gårdarna Kristineholm och Bönsta. Gravfältet är vanskött och de två runstenarna står insnärjda i slyet och det är nästan omöjligt att se de femtiotalet gravarna. Stenarna restes en gång till minne av en "Håsten", på den ena står det

    "Stenen står
    efter Håsten
    reste den fadern själv
    efter sin döde son
    Åsgot gjorde ..."

    Det är kortfattat och vi får inte veta så mycket mer än att sonen dött före sin fader. Jag står där i den igenvuxna backen med inflygningen till Skavsta över mig och bilarna som rusar förbi under mig och funderar över hur det kan ha sett ut här när stenarna höggs och varför sonen dog före sin fader och konstigt nog ger det mig också en slags energi! (2016-10-21)





    Löfven och piskstraffen.
      Vi är inne i den gula veckan, eller veckorna, höstlöven faller till marken, kanske är oxelns löv allra vackrast, den fina strukturen, nästan läderartade, i färg allt från klaraste gult till djupaste rött; och Stefan Löfven åker till Saudiarabien. Han, och hans regering och alla de andra partierna i riksdagen, från (v) till (sd), stöder deras krig mot Syrien, och nu också kriget mot Jemen. Alltså följdriktigt att kränga ännu mer vapen till dem. Wallenberg leder delegationen, självklart är det så, det är han och de kapitalgrupper han företräder, som styr vårt land. Och förklarar mycket av varför den nuvarande regeringen är så undfallande mot USA, det är Wallenbergarnas vapenproduktion det handlar om, USA har patenten och stör vi dem så ryker JAS-försäljningen. Jag har tidigare påpekat att Bomb-Margots feministiska utrikespolitik innebär en backlash för kvinnorna enligt al Nusras och de andra terrorgrupperna modell – även hos oss, för det är väl inte så att det bara gäller för de syriska kvinnorna?! Vi kan nu vänta oss att Löfven tar med sig piskstraffet hem och introducerar det i vår lagstiftning, tillbaka mot stegel och hjul!
      Det är så avskyvärt så att man har svårt att finna ord för det; den nuvarande regeringen är bland det värsta man har sett. Några smulor till oss pensionärer och de arbetslösa ska dölja miljarderna till de pågående och de kommande krigen. Och nya jubelfester för de rika! (2016–10-21)





    Bilder från SEKO Årsta Sektion Natts höstmöte den 15 oktober 2016.





    Nu går skammen på torra land.
    I flera år har nu Sveriges riksdag och regering deltagit i kriget i Syrien – på samma sida som de islamistiska (eller vad man nu ska kalla dem) terrorgrupperna. Vårt land har på grund av våra skamlösa politiker – hela skalan från vänster till höger – i flera år deltagit tillsammans med dessa mörkermän (för det är ju uppenbarligen nästan bara män). Den feministiska utrikespolitikens banérförare Margot Wallström vill alltså införa sharialagar eller vad de nu heter alla dessa kvinnofientliga lagar och regler som kännetecknar dessa terrorgrupper. Hos oss också, får man anta – eller är det bara i Syrien som kvinnorna ska kastas många, många år tillbaka i tiden och rätta sig efter extremisterna?
      Efter att i flera år aktivt ha deltagit i kriget och bidragit till att 100.000 människor har dödats och miljoner har tvingats på flykt inom landet (till de regeringskontrollerade områdena, ty det är dit folk flyr undan de svenskstödda terrorgruppernas bomber och granatkastare och maskingevär, men det nämner inte ynkryggarna Löfven och Wallström), och så utomlands också förstås; efter detta anklagar de nu – Ryssland! Som är det land som mest av alla har stött den syriska regeringen och därigenom förhindrat att ännu fler människor har hamnat under IS och de andra terrogruppernas våld, exempelvis den majoritet av Aleppos befolkning som fortfarande lever i den regeringskontrollerade västra delen av Aleppo och där utsätts för beskjutning från terrorgrupperna i öster.
      Idag deltog Stefan Löfven tillsammans med ledande företrädare för alla partier utom (sd) och (kd) i en Syrienmanifestation i Stockholm där hela udden var riktad mot – Ryssland. Vänsterpartiet har legat lågt i Syrienfrågan, men de uttalanden som gjorts har som regel stött de utländska angriparna och deras hejdukar. I dagens tal krävde Jonas Sjöstedt en flygförbudszon, vilket alla vet skulle gynna IS, Al Nusra och de andra terrorgrupperna. Som om han inte har lärt sig något av vänsterpartiets stöd till flygförbudszonen över Libyen och vad den ledde till.
      Som uppvärmning publicerade Löfven och Wallström samma dag en avskyvärd debattartikel om Syrien i SvD; den kan inte beskrivas på annat sätt än som greuelpropaganda, ett mästerstycke i konsten att göra svart till vitt: de utlandsfinansierade och beväpnade terrorgrupperna som under fem års tid har förstört så mycket i Syrien är nu hjältarna och de som ska räddas; de miljoner som har flytt och flyr undan dem och de som stöder de flyende är skurkarna.
      Stefan Löfven är en lallare som nog inte vet så mycket om vad han håller på med, men Wallström är en slipad typ som bara är värd förakt; det värsta är att de nu i sin vettlösa uppslutning bakom USA och dess lejda trupper (för det är vad det ytterst handlar om) är på väg att dra in oss alla i något som kan bli ännu värre än kriget i Syrien: kanske ett nytt världskrig. Men själva kommer de naturligtvis att gömma sig nånstans i ett bergrum. Hur det går för oss andra skiter de i; de har ju tränat på syrierna! (2016-10-16)

    Länk till Löfvens och Wallströms SvD-artikel






    Metangasspridare.
    Det blev en gråmulen första dag på årets älgjakt här i Roslagen. Inte så farligt kallt trots nordanvinden, men ljuden suddades bort i blåsten ute på kalhygget. Hur det gick? Vi fick en älg, en 4-taggare, fler vuxna djur får vi inte skjuta. Älg förresten – en tyckare i Svenska Dagbladet ifrågasätter det ekologiska med viltkött: Jägarna kör mycket bil och dessutom sprider idisslare som älgen metangas och bidrar till jordens uppvärmning. Vi gjorde alltså, om man ska tro SvD, även en insats för miljön när vi skickade denna metangasspridare till de sälla jaktmarkerna! (2016–10-12)

    Läs gärna mina tidigare berättelser om älgjakten:

  • Jägarsamtal
  • En älg på catwalken







    N-orden: Kuba.
    Det finns en del N-ord, ord som man inte får säga i Sverige. Några kanske med rätta, ibland är det bara löjeväckande. Och så har vi dessa N-ord som av propagandistiska skäl inte får nämnas annat än, möjligen, med ett stort minustecken framför. Kuba är ett sådant ord. Det slår mig i rapporteringen om orkanen Matthews framfart i Karibien. Vi får utförliga rapporter från Haiti om död och nytt elände i orkanens spår; hjälporganisationerna går igång på alla cylindrar. Och snart kommer katastrofrapporterna från Florida att skölja över oss. Men mellan Haiti och Florida ligger Kuba, där orkanen med full kraft drog fram över de sydöstra delarna av landet igår. En stor materiell förstörelse förstås, det är enorma krafter i dessa orkaner: minns bara vilka skador stormen Gudrun orsakade hos oss, och då ska man veta att Gudrun som mest hade en medelvind på 33m/s och vindbyar på 42m/s; i Matthew ligger medelvinden på 65 m/s och byarna på 75 Mm/s! Det intressanta är att från Haiti har det hittills rapporterats över 100 döda, från Kuba inga. Varför? Kanske är det så att Kuba är ett bättre organiserat samhälle än Haiti som är en av alla dessa stater i Mellanamerika och Karibien som ligger på USA:s bakgård och därför är duktiga på att slå ihjäl folk som kräver rättvisa men är sämre på att sörja för de egna folkens skydd vid naturkatastrofer!

    Bilden: Morgon på Franciskanertorget i Havanna, december 2013. (2016–10-07)




    Äldre inlägg


    		•