Dagboken
En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.
Angarnsjöängen den 3 februari 2024.
Vi slutar där, men ändå inte. Vi har sett tidigare i historien hur folk med öppna armar har tagit emot flyktingar, säkert inte utan gnissel, men ändå inte jämförbart med det hat som möter dessa syrier i en engelsk arbetarstad 2016. Några exempel hos oss på en välkomnande attityd: baltflyktingarna i andra världskrigets slut, Ungern 1956, Ukraina 2022. Varför denna skillnad? Vi har svaret i öppningsscenen i Ken Loachs film. “Ni hade ihjäl min bror i Irak, vad har ni här att göra”, skriker en av gruvarbetarna till syrierna. Men vad hade brodern i Irak att göra? Jo han deltog i den brittiska styrka som tillsammans med USA erövrade landet, slog sönder det, mördade hundratusentals irakier; skapade det kaos som ännu råder. Istället för att anklaga flyktingarna borde han be dem om ursäkt å den brittiska regeringens, och hans brors, vägnar! Han gör inte det och det kan ju förstås och få passera som en scen i en spelfilm, men inte fortsättningen. Den syriska familj som står i centrum i filmen har flytt därför att deras pappa sitter i, som de påstår, ett av “Assads” tortyrkammare, en cell där 100-tals fångar ska dela på det utrymme som inte finns. Han dör i slutet av filmen. IS nämns visserligen, som de som sprängde sönder Palmyra, men Loachs vinkling får det att framstå som att det skulle vara Syriens lagliga regering, “Assad”, (och ryssarna, men det nämns inte i filmen!) som har förstört så mycket i landet, haft ihjäl hundratusentals människor och drivit miljoner på flykt.
Okända platser nr 23: Den gamla vägen i motljus.
Tidigare bidrag på samma tema.
Två dagar senare, den 8 januari 2024, en ny skidtur, litet längre idag, ner till Hersbyön och Storsjön och tillbaka över Skrattby. Stora spår efter ett ensamt, oidentifierat hunddjur både på Hersen och Storsjön. Lodjursspår på Storsjöns is, alltid lika roligt. Och glädjande nog också älgspår på två ställen. Däremot inte heller idag någon mård.
Här gick en gång vägen till Aleppo
Utter.
Utter.
Grisarna.
Fyra ekar.
Det oidentifierade hunddjursspåret bredvid ett rävspår.
Lodjuret.
På nytt våra stämmor ska ljuda kamrat
Vår vilja är järnskodd och evig är idén
Norrlåtar sjunger Strejkvisa från Pajala
Nils Petter Löfstedt har tidigare gjort den också mycket sevärtda filmen och boken “Himlens mörkrum” om fotografen Jean Hermansson.
Bilder från morgonpromenaden: Dimma på skärgårdsön. Man hör mistluren från de stora färjorna, men ser dem inte. Isen borta från fjärden och det mesta av snön. Blir det vår nu? Inte riktigt än vá? Hoppas ju på ett par skidturer på isarna i Skogsroten, med litet spårsnö, och kanske i Sörmland också? (2024-01-30)
The Old Oak.
En dag på våren 2016 anländer en grupp syriska flyktingar till en sliten arbetargata i norra England. De möts av spott och spe från de arbetslösa eller pensionerade f.d. gruvarbetare som sitter med sina pints på puben, The Old Oak. Ett cypriotiskt fastighetsbolag har köpt upp några hus till skampriser i området och därigenom också sänkt värdet på det som återstår för de gamla gruvarbetarna. Nu kan de inte ens sälja sina hus och få tillbaka det de en gång har gett för dem. När sedan snälla människor kommer till flyktingarna med förnödenheter som har samlats in gör det inte saken bättre, “varför ska de få det som vi inte har”; det är en bitterhet som går att skära med kniv. Det som sägs på puben av de helt vanliga hederliga gamla arbetarna är samma ord som vi hört och hör från dem som har valt Ny demokrati och sverigedemokraterna och numera även moderaterna och kristdemokraterna. I filmen hinner det inte gå längre än till en krossad kamera, en saboterad vattenledning och hård mobbing av en invandrad skolkille. Ingen förläggning brinner och ingen skjuts ihjäl, det som hetsen hos oss har lett till. Men mycket hat är det, och de som där liksom här ändå visar vanlig medmänsklighet och försöker hjälpa flyktingarna har det tufft. Pubägaren, TJ, som han kort och gott kallas, var en gång en eldsjäl i samhället, de där eldsjälarna som håller civilsamhället igång, fackföreningarna, idrotten, ungdomsverksamheten, hjälp tll dem som behöver hjälp, ordna festligheterna, osv: filmens TJ och Laura. Men TJ är desillusionerad, han har tvingats stänga av större delen av puben, den lokal där det förr var fullsatt och där man höll möten och där än idag fotografierna från Den Stora strejken 1984 hänger kvar, han går i självmordstankar. Inte blir det bättre av att varje dag, höra sina gamla kompisars spyor. De är de sista stamkunderna så han kan inte slänga ut dem eller ens säga åt dem att hålla käften.
Nu är det emellertid en Ken Loach-film vi ser och därför finns det också litet hopp. Yara, den unga syriska flyktingkvinnan är en hängiven fotograf, och eldsjäl av samma typ som TJ och Laura. Hon lyckas väcka liv i TJ och tillsammans med honom, Laura och andra öppnar de bokstavligen det stängda rummet, bjuder in folket i staden till en gratismiddag så som man gjorde under strejken, när man också hade det svårt. Det är ingen lätt sak, det böljar fram och åter men i filmens slutscen ser vi ändå en parad, eller ska vi säga marsch?, dra fram genom staden med vajande fanor.
Det är en ut och invänd historiebeskrivning. Det är USA som har fört krig mot Syrien ända sedan 2011, och fortsätter med det än idag. De ockuperar fortfarande den nordöstra deleln av landet. Med brittiskt stöd förstås, och israeliskt, de ockuperar de syriska Golanhöjderna -- men också svenskt. Och några av oljediktaturerna, och Turkiet, vår nye bästa vän nu sedan de röstat in oss i Nato och i god Nato-anda också ockuperar en del av Syrien. Det har naturligtvis inte heller getts någon offentlig förklaring till varför plötsligt över en miljon flyktingar gick omkring på vägarna i Europa under några månader 2015; en miljon hamnade slutligen i Tyskland och 150.000 hos oss. Och några i Storbritannien. En norsk general försade sig vid ett offentligt möte för något år sedan, han påstod att det var en uppgörelse i det tysta mellan Tyskland och USA som släppte loss flytkingströmmen 2015. USA ville ha med Tyskland i kriget mot Syrien men Merkel vägrade och istället lovade hon att ta emot flyktingar. Så som vi och tyskarna tidigare, och än idag, har tagit emot många flyktingar från USA:s krig. Min beskrivning av syrienkrigets historia förnekas förstås av alla, från USA till Storbritannien till Tidögänget och Sveavägens socialdemokrater och ända bort till vänsterpartister och trotskister. Istället döljer deras dagliga propaganda, vi möter den överallt, att det är krigen som alstrar flyktingar, miljoner flyktingar – deras krig, Storbritanniens och Sveriges och istället vänder man ilskan mot offren. Tyvärr spelar Loach, sina goda intentioner till trots, med i det här falska spelet. Liksom stora delar av den europeiska och amerikanska vänstern gör det, man håller sig undan och tiger om eller sprider falska uppgifter om krigen mot Afghanistan, Libyen, Syrien, inte minst Syrien!, Ukraina, som man överhuvud taget inte förstått vad det handlar om; och nu Israels krig mot palestinierna.
Typiskt nog har ingen av de recensioner som jag har läst om The Old Oak ens noterat eller nämnt den här sidan av filmen.
Låt oss därför, i 1914 års socialdemokraters anda, rösta för krigskrediterna och låta oss ledas in i nästa stora krig!
Några bilder från gårdagens Palestinademonstration i Stockholm. En kraftfull manifestation med upp mot 5.000 deltagare. Det hölls flera fina tal som inledning och avslutning på demonstrationen som den här gången gick från Odenplan till, lämpligt nog, Gustaf Adolfs torg och Utrikesdepartementet. Hans Öhrn har lagt ut sitt tal på FB och Achim Rödner refererar flera av de andra talen på sitt FB-konto. Han har dessutom lagt ut många fina bilder. (2024-01-28)
Bilder från Breviks hamn, Lidingö, 17 januari 2024.
Bilden ingår i min serie med "okända platser" inspirerade av Annika von Hauswolffs verk "Okänd plats" från 2002. Den ropades ut för mellan 80 000 - 100 000 kr men återropades. Vi vet därför inte riktigt vad den är värd i pengar. Däremot erbjöd Bukowskis en Carl Fredrik Hill på samma tema: "Skogsbacke" från 1876 som såldes för 3 000 000 kr. 2023 återkom Bukowskis med ytterligare en Hill på samma tema. Den ropades ut för 2,5 - 3,0 miljoner men återropades -- kanske är priserna på väg ner på den här typen av bilder? Jag nämner de här exemplen bara som en upplysning för den som är intresserad av verk i den här genren! (2023-06-15)
Okända platser 1:Vakant
Okända platser 2: "Vändplanen"
Okända platser 3: "Myrans holme" .
Okända platser 4:Vakant.
Okända platser 5: "Diket" .
Okända platser 6: "Grusbacken" .
Okända platser 7: "Kallkällekurvan" .
Okända platser 8:Vakant
Okända platser 9: "Exermanhygget" .
Okända platser 10: "Nyårspasset" .
Okända platser 11: "25-årsvallen 1" .
Okända platser 12: "Dikeskorsningen" .
Okända platser 13: "Skäret" .
Okända platser 14: "Hersbybacken" .
Okända platser 15: "Den stora stenen" .
Okända platser 16: "Skotarvägen" .
Okända platser 17: "Vändplanen" .
Okända platser 18: "Kantarellstället och rävgrytet" .
Okända platser 19: "B 15" .
Okända platser 20: "Vallgraven" .
Okända platser 21: "Vägkorsningen" .
Okända platser 22: "25-årsvallen 2" .
Okända platser 23: "Den gamla vägen i motljus" .
Fortsatt krig
Israels krig mot palestinierna fortsätter, oförminskat, nya blodbad varje dag; men också protesterna mot dem. Runt om i världen, på många håll stora demonstrationer, 100.000-tals människor, kanske ännu fler. Även i Sverige, trots att vi på kort tid har blivit ett av de mest indoktrinerade folken, många i den svenska vänstern till exempel, hur den nu ska definieras, tänker väldigt amerikanskt. Därför syns inte heller manifestationerna i svenska media. När Paludan, en enda karl, gör ett utspel springer media benen av sig för att rapportera – men när vi går flera tusen på Stockholms, Göteborgs, Uppsalas, osv gator vecka efter vecka är det knäpptyst. Idag alltså ännu en demonstration genom centrala Stockholm. Här några bilder. (2024-01-13)
Vi vill ha krig!
Våra politiker, de sämsta sedan den allmänna rösträtten infördes, liksom de militära charlatanerna och mediasvansen, vill ha krig. De har ju redan börjat, om än i begränsad, men kännbar, skala: Afghanistan, Libyen, Syrien, m.fl. Och Ukraina förstås där de anslutit sig till USA och vräker in pengar och vapen för att förlänga lidandet och förstörelsen på klassiskt USA-vis. Och nu Palestina där de helhjärtat sluter upp bakom de amerikansk-israeliska folkmördarna, SlaktarUffe och SlaktarJimmie, med Magdalena i släptåget. De framträder i den välregisserade föreställningen i Sälen och förklarar för oss att kriget kommer – och pekar ut Ryssland som hotet.
Men det är ju precis tvärtom, det är därför att vi har anslutit oss till USA:s krigsmaskin som det kommer att bli krig! De har kastat bort vår alliansfrihet, istället ska USA styra inte bara över våra politiker utan även våra militärer och vi ska delta i deras eviga krig. För så är det ju: i tvåhundra år har USA varit i krig, inte därför att deras eget land har varit hotat utan för att erövra och behålla kontrollen och utsugningen av andra länder och kontinenter. Tack vare en skicklig balansgång klarade vi oss undan det förra stora kriget men nu har de övergivit den försiktigheten, drabbats av hybris och anslutit oss till den värsta krigsherren av dem alla. Det är en förbannelse som kommer att stå oss dyrt.
Alltså mer pengar till en överbefälhavare som kommer till konferensen på högfjällshotellet i fältuniform, vilket skämt; det är karlar av den typen som är extra farliga. Och därtill ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, den mest krigiske av alla, som “i kraft av mitt ämbete (civilförsvaret!)” hotade oss med krig. Ja herregud! Och Paasikivi som tror att han är en ny Tegnell, vilket han inte är, bara en bluffmakare som ljugit för oss i snart två år. Tack och lov att det inte är våra militärer som sköter folkhälsan och sjukvården!
Vi slutar där med en beklagan att en klar majoritet av svenska folket har valt krigshetsarna och av opinionssiffrorna att döma fortsätter att göra det. Hitler hade bara 33 procent men vann makten när den övriga högern hjälpte honom; ska det gå likadant här? Som det ser ut just nu, med den politik som de tillåts att föra och den hets och det hat som de piskar upp, så blåser det åt det hållet.
Är det inte dags att sätta ner foten?! (2023-01-11)
Skidspår.
Äntligen en skiddag i Skogsrotens marker i södra Vallentuna. Tungåkt på den ospårade skogsbilvägen men fint före på Hersen där en del av snön blåst undan. Ingen vidare kvalitet på isen, ingenting att ge sig ut på med timmerforor, som man gjorde här i förra seklet. Först 5-10 cm tillfrusen stöpis, sen vatten och sedan ytterligare stöpis och underst litet kärnis. Men för oss höll den bra, och alla djuren som hade sprungit på den. Framför allt rådjuren, det är gott om dem i den här trakten. De håller mest till i strandzonen på sjöarna. Ekorre, räv och någon enstaka hare i skogen. Ingen mård och inte heller älgen som kanske förs upp på rödlistan! En som däremot kommit tillbaka är uttern, en hade sprungit tvärs över sjön till Storholmen och vidare. Även en mink hade korsat sjön. Några grisar hade varit ute och känt på isen på norra sidan av sjön.
Minus tolv hela dagen, mest sol och bra skidföre, vad kan man mer begära en sådan här dag?! (2023-01-05)
Idag ännu något kyligare, minus fjorton vid niotiden på morgonen.
Ordergivningen.
Ordergivningen fungerar i Voice of Americas svenskspråkiga sändningar. Ta Rapport som exempel, Sveriges största nyhetsprogram som de skryter med. Minst två inslag i varje sändning om det knappt två år långa kriget i Ukraina, men inget om det 75 åriga kriget i Palestina som för närvarande förs med en brutalitet som överstiger det mesta – även Ukraina. I det senare fallet ständiga uttalanden från våra ledande politiker där de lovar evigt stöd med astronomiksa belopp och gärna framträder offentligt och tillsammans med bland andra Zelensky. Palestina däremot, där tiger de. Hela gänget. Och när de visar sig så går de kippavandringar tillsammans med representanter för de värsta israeliska krigshetsarna. Men aldrig att Magdalena Andersson, till exempel, framträder vid ett palestinamöte, aldrig! Inte som Olof Palme som demonstrerade tillsammans med Vietnams utrikesminister under Indokinakriget. Den glipan i den socialdemokratiska politiken har man nu täppt till; nu är de 1914 års socialdemokrater, de som röstade för krigskrediterna och släppte loss det första världskriget. Nu är vi på väg mot, kanske redan inne i, det tredje världskriget och återigen tänker socialdemokraternas ledare rätta in sig i ledet. Lyssna till Magdalena & co, för att inte tala om hennes tyska, tyska!, kollega Olaf Scholz! De socialdemokratiska partimedlemmarna, de som finns kvar, lät sig köras över om NATO (liksom om pensionerna och kärnkraften); får de aldrig nog?! Med hurrarop tycks de vara beredda att ställa upp bakom dem som leder oss in i nya krig.
Så sorgligt. Och farligt. (2023-12-28)
Palestina den 23 december 2023.
Dan före dopparedan och ännu en manifestation på Stockholms gator till stöd för Palestina. God Jul och önskan om fred och frihet för palestinierna. Det vore den bästa julklapp man kunde få!
Sten i siden.
När Tage Airijoki hösten 2017 går ur grävskopan för att undersöka vad det är som han har fått upp ur myrhålet får vi på romanens första sida ovetandes svaret på en gåta som Mikael Niemi har dukat upp för oss. Sten i siden är ingen kriminalroman i vanlig mening, ingen Nordic noir med desillusionerade poliser och konstruerade brottsfall utan något mycket större: Förnekande av människors lika värde och hur det kan beivras.
Bokens hjärta ligger i 1930-talets Tornedalen. Det var fattigt och många gick utan arbete och för de jobb som fanns pressades lönerna ner. Sedan fanns det också de som hade det bättre och på något konstigt vis alltid flöt ovanpå som handelsmannen och storbonden och vägmästaren. I centrum för berättelsen står Eino och Saara Vanhakoski och deras barn Algot, Martha och Lasse. Eino ger sig på att bränna tjära, men det misslyckas och familjen blir ännu fattigare. Det ska dras nya vägar och de befintliga ska underhållas; jobben auktioneras ut på allt lägre anbud. Till slut brister det och 1931 går man ut i strejk. Det blir en långvarig och hård strejk som sliter hårt på familjerna. Man bildar fackförening men arbetsgivarna vägrar att förhandla och kallar istället in strejkbrytare, som man gjorde på den tiden. De behöver polisskydd men i en avgörande scen tvingas både strejkbrytare och poliser att ge sig av och kort därefter nås en uppgörelse. Lönerna höjs och arbetsgivarna tvingas erkänna fackföreningen och 1932 hålls för första gången ett 1:a majfirande i Pajala. Det låter så enkelt när man sammanfattar handlingen så här på några rader. Men Niemi lyckas skildra så att det känns in på bara skinnet hur svensk arbetarrörelse under några avgörande decennier i hårda strider erövrade människovärdet. Det är så lätt att glömma det idag när de flesta svenska arbetare – men under hårdnande attacker – fortfarande lever på en anständig nivå. Det är också medvetet förträngt och glömt den inspiration för den egna kampen som den ryska revolutionen och dess främste ledare Lenin utgjorde. Att bli kallad “Lenin” var en hedersbetygelse och borde vara det även idag; både Karl Ove Knausgård och Carl-Göran Ekerwald påminde om hans storhet i samband med att kulturpriset i hans namn delades ut i höstas. Det var en hård och oförsonlig kamp under besvärliga förhållanden och Eino och Saaras familj splittras. Sonen Algot byter sida och blir en “rikkurrit”, strejkbrytare, och lämnar familjen. Dottern Martha flyttar också bort och hustrun Saara försvinner spårlöst. Vad som händer henne får ni läsa om i boken. Kvar blir en bitter Eino och yngsta sonen Lasse. Det är Lasse och Marthas dotter Siw som i ett parallellspår i boken nystar upp hela berättelsen.
Det är en spännande, vacker och lärorik roman som Mikael Niemi har skrivit och låt oss avsluta med de första verserna ur den “Strejkvisa från Pajala” som spelar en viktig roll i boken:
Och hör här vår långa sång
Hör trampet från arbetarnas långa marsch
Hör vårt budskap i denna sång
För vår avdelning sjung hurra
För vår avdelning sjung hurra hurra
Ett hundrafalt eko ni hör
Göran Perssons arv.
2001 höll EU sitt toppmöte i Göteborg under det svenska ordförandeskapet. Tidigare toppmöten hade som regel omgetts av en rad kringarrangemang som seminarier men också demonstrationer och andra opinionsyttringar. Så skulle det också bli i Göteborg. USA:s dåvarande president, George Bush d.y, skulle komma till mötet, vilket naturligtvis ökade spänningen. Med undantag för några professionella bråkmakare (polisprovokatörer) som svarta blocket, var alla inställda på fredliga manifestationer under de tre dagar som mötet skulle pågå. Alla – utom polisen. Och den socialdemokratiske statsministern, Göran Persson. Under mötet förekom flera polisiärt märkliga men politiskt nyttiga polisprovokationer. De initerade bråk och skadegörelse som resulterade i att de hittills största svenska protesterna mot EU:s (och USA:s) politik kom att stämplas som “kravaller”; naturligtvis med hjälp av den politiska och mediala propagandaapparaten . Göran Persson och det övriga politiska och ekonomiska etablissemanget lyckades med polisen som instrument knäcka inte bara manifestationerna i Göteborg utan även EU-motståndet i övrigt; det har ännu inte repat sig.
Nils Petter Löfstedt har gjort en film om händelserna med utgångspunkt i den famösa belägringen av Hvitfeldtska skolan som kommunen hade öppnat som härbärge för tillresande mötesdeltagare och som lokal för seminarier. “På Hvitfeldtska bodde vi” heter filmen. Löfstedt var själv närvarande och bodde på Hvitfeldtska den morgon som bråken sattes igång. Han tog många stillbilder och det är de och material från andra deltagare som ligger till grund för filmen. Det är en mycket sevärd skildring av svensk samtidshistoria och kan ses på SvT Play ända fram till 2025, gott om tid alltså att ratta in den (2023-12-16)
För Gaza.
Ett kraftfullt fackeltåg för Gaza på luciadagens kväll. Vi var minst 2.000 som marscherade från Medborgarplatsen i Stockholm till Gustav Adolfs torg i ett försök att väcka och påverka de råskinn som nu styr landet och få dem att visa litet medmänsklighet. (2023-12-16)
